Etikettarkiv: Dagens Nyheter

DN förvanskar debattartikel om euro

Via Henrik Alexandersson uppmärksammas att Dagens Nyheter förvanskade den debattartikel som Konjunkturrådets ordförande Harry Flam m fl skrev: 

”Dagens Nyheter strök de tre viktigaste meningarna i vår debattartikel, där vi drog slutsatsen att det på ekonomiska grunder inte går att säga att Sverige ska gå med.”

Och för de som till skillnad från exempelvis Sydsvenskans ledarsida är bekymrade över eurons såväl ekonomiska som politiska problem (ja, även de obekymrade), rekommenderas brittiska sajten The Bruges Group, där även andra otrevligheter om EU kan läsas.

För kontinuerlig uppdatering om EU förutom The Bruges Group, rekommenderas även HAX:s blogg, Sveriges bäste Brysselkorrespondent.

Mina tidigare blogginlägg om EU kan läsas här.

DN Kultur gör det igen!

Har inte haft möjlighet att blogga på ett tag, så denna nyhet är egentligen en vecka gammal, men för den som inte vet om det och har hamnat på min blogg, kan läsa om det här.

Efter att DN Kulturs redaktör Maria Schottenius och medarbetaren Andreas Malm gjort bort sig genom sin oförskämda behandling av Johan Norberg, och gjort avkall på ideal som sanning och hederlighet, skadar nu Ulrika Kärnborg, medarbetare på DN Kultur, än en gång trovärdigheten för tidningen.

Fredrik Krohnman skriver om hur en bokrecension av Kärnborg har mer än slumpartade likheter med en tidigare recension av samma bok (Flat Earth av Nick Davies) av Olle Svenning på Aftonbladet.

Det underhållande i sammanhanget är att Kärnborg ville kritisera likriktningen inom media. Likriktning var det, ja!

DN Kultur och Mauricio Rojas

Idag skriver Johan Norberg på sin blogg om turerna fram till att Mauricio Rojas till slut fick sitt svar publicerat på DN Kultur.

Och igår skrev Johan på Dagens story om DN-affären.

Maria Schottenius och postmodernismen

I fredags höll DN:s kulturredaktör Maria Schottenius ett postmodernt försvarstal i radions P1, med anledning av konflikten med Johan Norberg:

”-Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

-Tror du att sanning finns?

-Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja, du det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.”

”En ny sak som har kommit på senare år…” Jo, det är ett hälsotecken att fler personer är intresserade av sanning och rätt, och dumpar det postmodernistiska dravlet som Schottenius ger uttryck för, och som har varit så framträdande.

Som David Andersson skrev på tidskriften Axess blogg efter Schottenius tidigare postmodernistiska inlägg på DN:

”Med andra ord bör de som vill skriva på DN:s kultursidor strunta i faktakontrollen och istället ägna tiden åt något mer dynamiskt.(…)”

”Emellertid tror jag inte att ens Schottenius i längden orkar leva med ett så relativistiskt sanningsbegrepp. Föreställer er, rent hypotetiskt, att jag skulle anklaga Schottenius för att ha fuskat till sig sin akademiska examen eller att vara medlem av Sverigedemokraterna. I det läget tror jag att också Schottenius skulle förvandlas till en gammaldags dogmatiker som talar ”i termer av sanning och ‘lögn’ och att folk ‘ljuger'”.”

Postmodernismen är guldgruvan för mytomaner. Men den utgör även vägröjare åt kollektivismen. De postmoderna tänkarnas avståndstagande från förnuft och individualism, deras förnekande av individens kompetens och möjlighet att agera utifrån sitt eget tänkande och finna kunskap om verkligheten och sträva efter sanning och värden, leder dem till socialismen eller andra former av kollektivism. Samtidigt förefaller de redan ha valt ut sin politiska ideologi, och efter att tidigare försök i historien att upprätta ett rationellt försvar för idéerna misslyckats, tar man vad som krävs för att slå motståndaren.

Filosofen Stephen Hicks har en välbehövlig uppgörelse med postmodernismen i sin bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004).

I likhet med Ayn Rand identifierar han de filosofiska strömningar som funnits genom idéhistorien och som har påverkat kulturen och samhället. Efter antikens Grekland & Rom följde den premoderna epoken (ca 400-1400-talen), där kristendomen dominerade i Europa med sin tro på det övernaturliga, arvsynd och påbud från Gud. Därefter kom modernismen med renässansen som ledde vidare till upplysningen på 1700-talet, och genombrottet för liberalismen och de vetenskapliga och industriella landvinningarna på 1800-talet.

När teologen Thomas av Aquino på 1200-talet använde sig av Aristoteles för att även låta förnuftet vid sidan av tron vara en källa till kunskapssökande, öppnades dörren till renässansen. Francis Bacon, René Descartes och framförallt John Locke har betytt mest för modernismens genombrott under 15-1600-talen. Individen blev en viktig enhet, som hade förmågan att greppa verkligheten med sitt förnuft.

Men redan under den sena upplysningstiden under slutet av 1700-talet började en motströmning skönjas, en ”kontraupplysning”, som skulle leda vidare till dagens postmodernism. Upplysningstänkarnas idéer om förnuftet var filosofiskt ofullständiga. Svagheterna i upplysningsidéernas uppdelning i rationalism och empirism påskyndades av David Humes skepticism och dennes särskiljande mellan fakta och värden. Med filosofer som Immanuel Kant och Jean-Jacques Rousseau började förnuftet betraktas som oförmöget att förstå verkligheten och säga något om hur vi bör handla.

Under 1800-talet ledde en lång rad av framträdande tyska filosofer (som Fichte, Hegel, Schleiermacher, Nietzsche) kontraupplysningen vidare och överförde den till 1900-talets början till andra tyska tänkare som Oswald Spengler och Martin Heidegger. Via andra 1900-talsfilosofer som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Herbert Marcuse nådde kontraupplysningen slutligen postmodernismen, med tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Richard Rorty, Pierre Bourdieu och Jean Baudrillard.

Foucault deklarerade: ”It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För postmodernisten finns det ingen verklighet oberoende av hur individen uppfattar den. Individen kan inte uppfatta verkligheten med sitt förnuft. Det finns inget som är rätt eller fel, sant eller falskt, allt det är ”sociala konstruktioner” som postmodernisten vill ”dekonstruera”. Den mänskliga naturen är kollektiv, människors identitet utgörs av grupptillhörigheten (som kan röra sig över olika dimensioner som kön, etnicitet och klass). De konflikter som uppstår mellan grupper pga de språkliga och sociala konstruktioner som ”förtryckarna” använder vill postmodernisten lösa till fördel för dem som de uppfattar som de förtryckta. Det råder ett nollsummespel mellan grupperna, där en inte kan få det bättre utan att en annan får det sämre.

I likhet med Leonard Peikoffs The Ominous Parallells där Peikoff spårar nazismen bland kontraupplysningens tyska filosofer,  gör Hicks liknande observationer inte bara gällande nazismen. Kontraupplysningens tänkare och senare postmodernisterna banade vägen för kollektivism i olika former. Den enskildes förnuft och kunskapssökande, med skapande av en unik identitet kapabel att handskas med verkligheten, räknades ju inte längre. 

De totalitära jakobinerna under franska revolutionen var inspirerade av Rousseau. 1960-talets framväxande ”nya vänster” och de otaliga terroristgrupper på vänsterkanten som bildades på 60-talet, var starkt påverkade av flera av kontraupplysningens filosofer, inte minst Marcuse, som var något av 68-vänsterns ideolog. ”Marx, Marcuse & Mao”, blev den nya heliga treenigheten. Som det stod på en av studenternas banderoller:

”Marx is the prophet, Marcuse is his interpreter, and Mao is the sword.”

Foucault själv började i det franska kommunistpartiet och slutade som anhängare till ayatollorna i 1979 års islamistiska revolution i Iran. Och nämn den postmodernist som inte är socialist.

Men fråga inte den postmoderne värderelativisten varför denne har rätt. Det är ju meningslöst.

Intervju med Stephen Hicks i The New Individualist om postmodernismen.

Tidskriften Axess temanummer om postmodernismen (nr 5-2007).

Vad vill Dagens Nyheter?

Idag summerar Johan Norberg den senaste tidens konflikt mellan honom och DN Kultur. Stödet för Norberg har varit överväldigande från alla håll. Kulturredaktören Maria Schottenius och skribenten Andreas Malm står nu med byxorna nere och borde skämmas ögonen ur sig.

Att landets största morgontidning i sin kulturdel inte står upp för anständiga journalistiska ideal om sanning och hederlighet och försöker sig på karaktärsmord, borde leda till fortsatt diskussion om DN:s framtid – och Maria Schottenius.

Vad vill DN?

Kränkta lärarstudenter

Maciej Zaremba hör tillsammans med Carl Rudbeck till de vettiga skribenterna på Dagens Nyheters kultursida. I en artikelserie i tre delar (1 , 2 , 3 ) har Zaremba en genomgång om hur absurda vändningar lagstiftning mot trakasserier och diskriminering har fått på Lärarhögskolan i Stockholm. Bland exemplen finns anmälan om etnisk diskriminering för att det har ställts krav på att man ska kunna svenska språket och anmälan om kränkning pga att man blivit underkänd i prov. Det absurda är inte bara att sådana anmälningar görs, utan att de också har lett till att Lärarhögskolan gått med på förlikning för att slippa rättsliga tvister, och därmed erkänner och underkastar sig Lärarhögskolan bisarra anklagelser.

Och sådana studenter ska sedan bli lärare!

Carl Rudbeck om islamofobi

I takt med att det journalistiska haveriet på DN:s kulturredaktion fortsätter, och Johan Norberg fortfarande hånas och nekas upprättelse, har Carl Rudbeck i dag på DN Kultur en bra artikel , som inte handlar om behandlingen av Norberg, utan som är ett svar på Andreas Malms teser om islamofobi i västvärlden.

”Det måste vara tillåtet att också ganska hårdhänt få kritisera islam och diskutera dess ställning i Europa utan att för den sakens skull anklagas för islamofobi som antyder ett patologiskt tillstånd. Kristendomen har länge kritiserats, förlöjligats och släpats i smutsen utan att dess kritiker har pådyvlats något slags sjukdom som självutnämnda goda krafter måste hitta bot på.”

”Malm tar inte heller på allvar tanken att det faktiskt kan finnas stora problem med att sammanjämka modern demokrati med en ålderdomlig religion. Man är inte islamofob bara för att man ser svårigheter här.”

”Tvärtemot vad Malm lite dunkelt antyder så tenderar globaliseringen att lösa upp, inte skärpa, de konflikter som trots allt finns. Religiösa fördomar är något man inte har råd att hålla sig med i den globaliserade kapitalismens tidevarv.”

Som Rudbeck också skriver har merparten av muslimerna i västvärlden flytt sina hemländers förtryck för att få leva i större frihet. De islamofascistiska grupperna är inte representativa för majoriteten av muslimerna, även om de är ett stort problem inte bara för vår frihet och fred, utan även för islam.

Johan Norberg refererade för en tid sedan till en norsk rapport om muslimer i Norge som bekräftar att muslimerna där inte är så religiöst radikala som många tror. Liknande siffror kan man nog finna i flertalet europeiska länder.

I takt med att fler muslimer tar del av globaliseringen och liberaliseringar, om det så är i ett muslimskt land eller som boende i ett västerländskt land, kan de påverkas av sekulära upplysningsidéer. Islam genomgick inte den reformation och upplysning som kristendomen gjorde, så det finns hinder på vägen. Misslyckandet i flera europeiska länder att integrera muslimer i sina samhällen, och det omfattande politiska förtrycket i flera muslimska stater, där liberala idéer hindras att komma fram, gör inte saken lättare. En marknadsliberal politik är mer gynnsam för integrationen och sekulariseringen.

Maria Schottenius i träsket

Efter att Andreas Malm har publicerat lögner om Johan Norberg på DN:s kultursida, vägrar DN:s kulturchef, Maria Schottenius, att erkänna att det är ett problem och att bemöta vad Norberg faktiskt säger. Hon går istället till angrepp mot honom på ett lågt och billigt sätt , genom att förlöjliga honom som rättshaverist, och göra honom ansvarig för vad varenda tokstolle skriver till tidningen.

Idag har Norberg en artikel på Expressens kultursida, där han tar upp hur DN Kultur behandlat honom under åren.

Den inkompetenta och ansvarslösa Schottenius har verkligen drivit sin journalistiska gärning ner i träsket.

Andreas Malms lögner på DN Kultur

Johan Norberg har tillsammans med Dilsa Demirbag-Sten blivit utsatta för lögnaktiga påhopp från Andreas Malm i en artikel på DN Kultur, ”De räddas revelj” ,  som kritiskt tar upp ett antal nya böcker som vill beskriva ett muslimskt övertagande av Europa. Norberg & Demirbag-Sten citeras i Bruce Bawers bok While Europe Slept om något helt annat än islam, men Malm utpekar ändå dessa som islamofober.

Norberg har på sin blogg redogjort för händelseutvecklingen och begärt ytterligare rättelse efter att han och Demirbag-Sten svarade Malm och Malm återigen började ljuga om Norberg i ytterligare ett svar. Scrolla uppåt så följer Johans poster efter vartannat.

Ska DN Kultur fortsätta låta lögnen regera på sina sidor eller tar de sitt ansvar nu och släpper in intellektuell hederlighet?