Etikettarkiv: Christopher Hitchens

Tre böcker om religion

I anslutning till min föregående bloggpost om ateism, vill jag rekommendera tre böcker med anknytning till religionskritik.

Jag nämnde Richard Dawkins och Christopher Hitchens, men den bästa boken i ämnet är Atheism: The Case Against God av George H Smith (boken finns numera även online, men där utan index). Jag har nämnt den tidigare. Det är en systematisk genomgång och Smith är en libertarian som är starkt påverkad av Ayn Rand och objektivismen. Politik är inte en del av innehållet, men den har filosofiska aspekter som är bättre än Dawkins och Hitchens, och en del av gudskritiken är uttryckligen baserad på Nathaniel Brandens idéer. Boken kom först ut 1974, men har tryckts om flera gånger. Den blev snabbt en bestseller.

I min föregående bloggpost hade jag i en av länkarna om katolska kyrkan i sin tur en länk till en recension av Hugo Schmidt, som ur objektivistisk synvinkel kritiserar Dawkins bristfälliga filosofiska alternativ till religionen, även om Schmidt också är positiv till Dawkins.

Jag gillar Hitchens bättre än Dawkins, för sin kvickhet, briljans och vasshet. Dawkins, Hitchens och Smith har också olika bakgrund; Dawkins naturvetare, Hitchens undersökande journalist, och Smith idéhistoriker. Det betyder inte att de två förstnämnda inte ägnat sig åt idéhistoria, det är ju ett faktum i deras religionskritik. Smith är djupare förankrad i ämnet, vilket också framkommer i hans senare böcker och artiklar.

I en annan av länkarna jag hade, den om lycka, finns med anledning av diskussionen om Johan Norbergs bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat, en annan bokrekommendation: Charles Freemans The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, publicerad 2003, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Efter en lång tid kom Aristoteles att intellektuellt återinföras till Europa av bl.a. Thomas av Aquino, vilket beredde vägen för renässansen. Men att som Thomas låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron innebar en ständig motsägelse.

Förra året kom Stephen Greenblatts bok The Swerve: How the World Became Modern ut. Den fick 2012 Pulitzerpriset för bästa fackbok. Recension här.

Den beskriver hur bokjägaren Poggio Bracciolini i början av 1400-talet hittar den romerske poeten Lucretius epikureiska verk De Rerum Natura (Om tingens natur). Den hade, liksom så många andra antika verk, hamnat i glömska. En del antika verk fanns kvar på kloster, och man får tankarna till Umberto Ecos Rosens namn när Bracciolini letar sig fram efter det bortglömda och av kyrkan ogillade. Återupptäckten av Epikuros idéer kom vid sidan av Aristoteles att få stor betydelse för renässansen och den följande utvecklingen.

Det Ayn Rand skrev om religion var inte omfattande. Hennes filosofi är dock en bra ingång till analys av många aspekter av livet, kulturen och samhället.

Annonser

Ateism och tonläge

I dagarna har biologen och religionskritikern Richard Dawkins gästat Sverige. Det föranledde en del som ogillar honom att, som ofta gjorts av många religiösa i kritiken mot ateister, likna arrangemanget han föreläste på vid ett väckelsemöte, som exempelvis Benjamin Katzeff Silberstein på Svenska Dagbladets ledarsida och Ulf Jonsson  den katolska tidskriften Signum. Jonsson liknar dessutom Dawkins vid en predikant.

Nu vet jag inte om Silberstein är religiös, men eftersom han vill försvara religiösa mot Dawkins, finner jag hans, Jonssons och andras liknelser intressanta. Jag antog att det för religiösa var positivt med väckelse, mission och predikande. Det är vad de själva sysslar med. Men här används det uppenbarligen som nedsättande beskrivning, och nedsättande är det för ateister som inte befattar sig med dylikt. Så när ateister av religiösa anses använda sig av metoder som de religiösa själva ser som en naturlig del av sin verksamhet, är det plötsligt en illegitim yttring värd att förlöjliga. Ja, dessa ateister går ju inte Guds ärenden! Och ack vad svårt det kan vara att förstå sig på entusiasm och hänfördhet hos ateister.

Silberstein tycker att Dawkins och hans anhängare saknar ödmjukhet, och exemplifierar med att Dawkins inte förstår hur intelligenta människor kan vara religiösa. Men detta är inget konstigt. Det är ju ungefär som att man kan säga att man inte förstår hur intelligenta människor kan vara kommunister eller nazister. Det betyder inte att man därmed anser att en religiös eller kommunist per automatik då blir ointelligent. Det innebär att man inte förstår hur en i ens egna ögon fullständigt befängd ideologi eller åskådning kan omfattas av intelligenta personer, i synnerhet som man lägger fram logiska argument mot och möts av indignation för att man ifrågasätter. (Jag jämför här inte religion med livet i en kommunistdiktatur, även om religion medfört stora olyckor för mänskligheten, utan hur man förhåller sig till fullständigt absurda företeelser.)

Jag tycker dock i likhet med Christopher Hichens att ateister inte ska samlas under betckningar som ”brights”, som Dawkins och Daniel Dennett föreslår. Jag har inte automatiskt mer gemensamt med ateister inom andra områden än vad jag kan ha med kristna. Politiskt finns det religiösa som jag har mer gemensamt med än vissa sekulära. Att vara ateist är verkligen inte en garanti för att man har sunda värderingar och förhållningssätt inom en mängd områden.

Sedan förstår jag heller inte att man måste vara så ödmjuk i alla sammanhang. Jag har kristna vänner och man förolämpar inte en person bara för att denne är religiös. Vill heller inte en viss person diskutera sin religion eller politiska ståndpunkt respekterar jag det och man kan ägna sig åt annat. Livet består av många saker. Men samtidigt kan man heller inte, om ämnet tas upp, tassa på tå för att det är känsligt för vissa. Har man en livsåskådning eller ideologi får man tåla kritisk och saklig granskning, och vid behov hård sådan, precis som jag får göra, och precis som det brukar ske i politiska diskussioner.

Och om man tycker att religionskritikerna är nedlåtande kan det kanske, med tanke på vad Silberstein själv önskar som spelregel, vara av intresse att sätta sig in i dessas kritik och bemöta den. Men när man inte har några argument börjar man istället gnälla över andras tonläge och förlöjliga dem.

Vad som också är groteskt i sammanhanget är att ”Gud” själv är en synnerligen osympatisk figur som saknar ödmjukhet. När han talar kan vi snacka om tonläge. Det blir därför extra patetiskt när religiösa gnällmånsar som inte kan prestera ett rimligt argument till varför ”Gud” finns, bölar om ödmjukhet samtidigt som de lutar sig mot denne ”Gud”. Dessutom har det varit vanligt att präster använt sig av ett högt och mästrande tonläge. I det moderna sekulära samhället har en viss, ja, ödmjukhet blivit mer påtaglig, men hade kristendomen härskat utan upplysningens reformerande inverkan hade det arroganta tonläget fortsatt varit omfattande.

De religiösa ställer pretentiösa krav på människan utifrån en obehaglig fantasifigur, genom gudsfruktan, med en godtycklig regeletik som inte tagits fram ur en intellektuell förklaring till varför vissa handlingar är goda och i överensstämmelse med människans natur. Man försöker stundtals tolka detta i intellektuella termer, och en del tar även in utomstående tänkare till hjälp, som thomisterna med Aristoteles. Men bygget och dess grund är så undermåligt att man i slutändan måste välja förnuftet före tron. Båda kan inte samsas med mindre än att tron blir en parasit på förnuftet. Du kan inte ena stunden ansluta dig till naturlagar för att i nästa stund tro att dessa kan upphävas. En godtycklig kunskapssyn ökar inte förståelsen av världen.

En del religiösa irriteras över religionskritiker som enbart tar fram de sämsta representanterna och uttrycken för religion, för Bibeln, om vi nu ska hålla oss till kristendomen, innehåller tillräckligt många motstridigheter för att ge utrymme åt väldigt olika tolkningar. Men för det första förstår jag inte varför yttringar och representanter som även många kristna finner motbjudande inte ska skärskådas eller för den skull hånas, när de hämtar eller har hämtat sin näring ur Bibeln. För det andra är kritik mot centrala föreställningar och teman i kristendomen framträdande i exempelvis Dawkins och Hitchens arbeten.

Själv har jag på min blogg befattat mig just med representativa företrädare för och idéer i kristendomen. Jag har raljerat över det tramsigaste också, men det tycker jag är berättigat. Jag har behandlat synen på kärlek, lycka och lidande, hur den katolska kyrkan kontinuerligt beter sig på ett vedervärdigt sätt (och det gäller ledningen, inte bara enskilda präster och nunnor), hur C S Lewis (som har varit inflytelserik och också fått en välförkänt avhyvling i Hitchens bok God is not great) förminskar människan, hur friheten undergrävs av religion, etc.

I dagens Sydsvenskan finns en intervju med Dawkins. Han avslutar bra:

”– En del religiösa personer ser inte nykter argumentation som nykter argumentation när det handlar om deras tro, utan som något hotfullt. Men om man är besjälad av upplysningens idé har man, och jag vill säga detta utan att låta alltför anspråksfull, en plikt att inte bara förstå utan också förmedla den kunskap man har skaffat sig till andra.

En man som på detta sätt sticker kniven i andliga bubblor får ibland frågor om tröst. Om han borde erbjuda ett alternativ.

– Religion sägs ju erbjuda tröst, men det är en utsaga jag är skeptisk till. I många fall är de döende troende ju livrädda för helvetet. Rädslan hos många handlar i stället om processen att dö. Sedan i nästa steg tror jag att vi känner rädsla för evigheten, för tiden i sig själv. Men vem vill leva för evigt? Jag skulle inte ha något emot ett par hundra år, men sedan? Jag skulle hellre be om en rejäl narkos. Och det är ju precis vad som väntar.”

Vi behöver ingen gud för att uppleva världens skönhet och göra bra saker. Livet kan vara ett äventyr och det finns mycket att upptäcka.

”Do not say that you’re afraid to trust your mind because you know so little. Are you safer in surrendering to mystics and discarding the little that you know?  Live and act within the limit of your knowledge and keep expanding it to the limit of your life.  Redeem your mind from the hockshops of authority. Accept the fact that you are not omniscient, but playing a zombie will not give you omniscience—that your mind is fallible, but becoming mindless will not make you infallible—that an error made on your own is safer than ten truths accepted on faith, because the first leaves you the means to correct it, but the second destroys your capacity to distinguish truth from error.” — John Galt i Rands Atlas Shrugged

Läs även den inspirerande amerikanske religionskritikern Robert Ingersoll, som verkade i slutet av 1800-talet.

Uppdatering: Läs även bloggposten Tre böcker om religion.

Christopher Hitchens, R.I.P.

Journalisten och författaren Christopher Hitchens har avlidit efter en längre tids cancer. Jag har länge uppskattat denne stridbare och självständige intellektuell, med en vasshet påminnande om H.L. Mencken. Jag har inte alltid hållit med honom, men hans välformulerade, skarpa och genomtänkta attacker på religion har tilltalat mig, liksom hans frihetliga ådra i många andra frågor. Han började som radikal socialist, men rörde sig i frihetlig riktning utan att anamma någon speciell ideologi. Han tyckte att den libertarianska tidskriften Reason under Virginia Postrels redaktörskap gav honom mer att läsa än många andra tidskrifter. Hans respekt för upplysningen och den amerikanska revolutionens idéer, där han bl.a. avhandlat Thomas Jefferson och Thomas Paine, var stor och grundmurad.

Böcker som God is not great och The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice (sistnämnda recenserad här) utgör exempel på hans briljanta och skarpa angrepp på religion och inte minst den katolska kyrkan.

Både Hitchens och Stephen Fry är lysande i en debatt: Is the Catholic church a force for good in the world?

Hitchens om de tio budorden.

Hitchens samlingssida med böcker, artiklar, mm.

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

Påvens immunitet

Den katolska kyrkan har varit duktig på att ge en fristad åt allehanda förbrytare. Den senaste affären där påven Benedictus XVI anklagas för att själv ha mörklagt sexuella övergrepp mot barn som begåtts av präster inom kyrkan har väckt frågan om påven borde arresteras och ställas inför rätta. Richard Dawkins och Christopher Hitchens har tillsammans förordat detta, liksom Johan Norberg här i Sverige. Men nu åberopar påven och hans anhängare immunitet med argumentet att Vatikanen är en suverän stat.

I en artikel i Slate tar Hitchens upp frågan, liksom problemet med att USA:s högsta domstol nu har en majoritet av katoliker, vilket ger en dubbel intressekonflikt både ifråga om religionens roll i politiken och inställningen till påven och katolska kyrkan:

”We will soon have a Supreme Court that contains no Protestants and no secularists and which is being asked to rule on a matter central to the religious beliefs of a majority of its members, who are bound to regard the man formerly known as Joseph Ratzinger as the vicar of Christ on earth. If they now take refuge in the lesser claim that he is the bureaucratic head of a foreign government, will that serve to assuage their consciences?”[…]

”[…]the State Department is required by Congress to make an annual report on the human rights record of every government with which we have relations. Yet there is no annual human rights report on the Vatican—or Vatican City or the Holy See, if you prefer. When questioned on this rather glaring lacuna, officials at Foggy Bottom say that for human rights purposes, the Vatican is not a state. It enjoys, for example, only the status of an observer at the United Nations. Very well then, if the Supreme Court rules that it is a sovereign government, then it necessarily follows that it must be subjected to official scrutiny on its rights practices, which in international law include the treatment of children. It will be interesting to see how the Obama administration gets itself off the horns of that dilemma. (It is also perhaps a pity that this question was not resolved earlier, so that we could have had an official U.S. government report on, say, the open complicity of the Catholic Church and the papacy in sheltering the men who organized the genocide in Rwanda.)”

”This all arises because the 9th U.S. Circuit Court of Appeals made a ruling that effectively lifted the Vatican’s immunity under a 1976 law (the Foreign Sovereign Immunities Act, which governs the extent to which foreign entities can be pursued on American soil). The case involves an Oregon victim who was molested by a priest who had been moved, after previous offenses, from parishes in Ireland and Chicago. Other plaintiffs in other states such as Kentucky and Wisconsin have asked the courts to view offending priests and complicit bishops as employees of the Vatican, thereby illustrating the general responsibility of the papacy. The church’s response to this has been especially absurd, claiming that the pope exercises only spiritual authority and not managerial control. The first thing to say about this is notice how it abolishes the church’s other claim to be a political and accountable state!”

Så oavsett vad man skulle önska hur rättsskipningen ska kunna tackla brott begångna av höga representanter för den katolska kyrkan har Vatikanen slagit knut på sig själv. Om det nu lutar åt att Vatikanen är att betrakta som en självständig stat, borde den inte komma undan med brott utan vidare och hoppas på syndernas förlåtelse av sina många anhängare, den förlåtelse som Ratzinger redan 2001 inte fann skäl att använda vad beträffar de som avslöjade sexuella övergrepp. De fördömdes istället, precis som dåvarande påven redan 1960 fördömde de som avslöjade sådant då. 

Bisarr kristen ”kärlek”

I min bloggpost Lidandekulten tog jag upp kristendomens skruvade kärleksbegrepp. En av de mest briljanta religionskritikerna idag är Christopher Hitchens, författare till boken God Is Not Great. I denna föreläsning trashar Hitchens Bibeln:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

(Via Timothy Sandefur)

Christopher Hitchens om Obama

Christopher Hitchens är en intressant oberoende intellektuell som ofta skriver läsvärt utan att man alltid behöver hålla med honom. Han har under åren rört sig från vänster åt det libertarianska hållet, men det är fortfarande svårt att sätta en politisk etikett på honom. På hans hemsida kan man bl.a. läsa vilka böcker han rekommenderar.

I en artikel i Slate kommenterar Hitchens den nyvalde presidenten Barack Obama, som han själv röstade på. Enligt Hitchens kommer inte USA:s problem och fiender att elimineras bara för att Obama blivit vald. I media har vi sett Obama lanseras som en närmast Messiasliknande gestalt. Det är bra om även Obamaanhängare kan se nyktert på situationen och hålla huvudet kallt.

Katolska kyrkans övergrepp

Det är ett sundhetstecken att fler röster höjts mot religionen den senaste tiden, såsom Ayaan Hirsi Ali mot islam, och Richard Dawkins och Christopher Hitchens mot kristendomen. Sedan är det naturligtvis viktigt att ha något bra alternativ att komma med istället. I en annars positiv recension av Hugo Schmidt av Dawkins bok The God Delusion finns från objektivistisk utgångspunkt invändningar mot ett bristfälligt moralfilosofiskt alternativ till kristendomen.

Bibeln (här recenserad av Johan Norberg) må vara en sagobok eller en samling av berättelser i skönlitterär form, där en del mycket väl kan ha baserats på verkliga händelser. Att på detta sätt lägga fram etiska frågeställningar och visioner har en stor kraft. Det har vi sett även med annan skönlitteratur med sådana anspråk, inte minst Ayn Rands romaner, för att ta bättre alternativ. Så även om Bibeln innehåller många bisarra och obehagliga saker, och man med nöje kan lista orimligheter, som här objektivistiske ekonomen Larry Sechrests Thirty Questions About The Bible, vilket även det är viktigt, så är det inte alltid fallet att de händelserna tolkas bokstavligt av kristna, utan ses som allegorier. Frågan är då bara vad de är allegorier för. Det finns behov av en alternativ rationell sekulär moralfilosofi.

Jag känner kristna som jag uppskattar på många olika sätt, däremot ogillar jag religion i stort och inte minst kristendomen. Många av de etablerade företrädarna för den har genom alla tider betett sig på ett vedervärdigt sätt, och hållit människor i fruktan så länge som upplysningsidéer och vetenskap inte har lyckats bjuda motstånd. Så sent som för bara ett halvsekel sedan fanns det många även i Sverige som var rädda för att hamna i helvetet. Idén om arvsynden har lagt en tung börda på människor. I takt med den ökade sekulariseringen i framförallt Västerlandet har tack och lov religionen pressats tillbaka och flera företrädare för den ”sekulariserats” själva, om man ska uttrycka det så.

Men på flera håll har kyrkan fortfarande ett destruktivt grepp. Den utan tvekan mäktigaste är den katolska kyrkan, med en grym historia. Korståg, förföljelser, inkvisition och en lista över förbjudna böcker som upprätthölls under över 400 år fram till 1966. Det har visserligen inom denna kyrka funnits thomister som i 1200-talsteologen Thomas av Aquino efterföljd velat använda förnuftet som en källa till kunskap vid sidan av tron, men det har varit genom en ständig motsägelse.

Katolska kyrkans förtryckande makt har inte varit unik inom kristendomen. Inom protestantismen har man sett samma tendenser, där t.ex. Calvins styre i Genève var en grym teokratisk diktatur. Men i nutiden är katolska kyrkans makt fortsatt unik. Det är en makt som många politiker säkert avundas, samtidigt som den katolska kyrkan har politiska förgreningar i flera länder.

Nu senast har påven Benedictus XVI deklarerat att användandet av preventivmedel är att förneka ”sanningen om den äktenskapliga kärleken”. Detta av en person som själv aldrig har sex eller avser ha det, heller inte är gift eller avser att gifta sig. Däremot kan kvinnor världen över till ett högt pris få vara avelsmaskiner och dessutom vara förbjudna att göra abort. Men påven, som aldrig behöver bekymra sig om mat för dagen, och trots att han pratar om materialismens och kommersialismens förbannelse, kan leva som en kung och äta med silverbestick på guldfat, behöver inte tänka på utsatta kvinnor. Ja, det finns ju alltid präster och missionärer som kan svinga ut en välsignelse här och var. Stor tröst.

Timbro har just publicerat en samling essäer av Ayn Rand, Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla, där en av texterna, Om levande död från 1968, tar upp dåvarande påven Paul VI:s encyklika som upprepar Pius XII:s förbud av preventivmedel. Rand förklarar den livs- och människofientliga grunden till detta bisarra förbud.

För ett antal år sedan sände SVT en dokumentär, I Guds namn, som tog upp hur representanter från katolska kyrkan och de belgiska kristdemokraterna under ledning av Wilfried Martens stödde folkmordsförövarna i Rwanda både före och under själva folkmordet. Regimens parti var medlem i den kristdemokratiska internationalen CDI. I de katolska länderna är kristdemokratiska partier Vatikanens förlängda arm. Dessutom bekämpade kristdemokraterna och katolska kyrkan födelsekontroll i Rwanda. Efteråt ville Martens och CDI fortfarande inte se att de gjorde något fel. Två avhoppare från belgiska kristdemokraterna intervjuades i programmet.

I Irland, där staten och den katolska kyrkan länge levt i symbios, upprätthölls ända till 1996 ett slaveri där flickor och kvinnor som förklarats ”ogudaktiga” av föräldrar eller präster, spärrades in på nunnehem, där de på tvätterierna fick arbeta hårt utan lön 364 dagar om året, samtidigt som de förnedrades av nunnor och präster. De kunde bara släppas ut genom en prästs beslut. Den gripande dramafilmen Magdalenasystrarna från 2002 skildrar detta.

I sin bok The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice (recension här), som sedan blev en BBC-dokumentär, skriver Christopher Hitchens om Moder Teresas sjukhem i Calcutta, där dödssjuka ”vårdades” och sedan avled efter användning av smutsiga kanyler och utgångna mediciner och där inga smärtstillande medel utom aspirin förekom. Det var enligt Teresa mot Guds vilja att använda sig av smärtstillande. Oftast användes ingen vård alls. Volontärer och journalister rapporterade att hemmen liknade koncentrationsläger, där patienterna plågades något oerhört. En 15-årig pojke nekades flytt till sjukhus.

Teresas stiftelse saknade inte pengar. Där fanns miljarder. Teresa hade lätt kunnat låta bygga ett förstklassigt sjukhus med kompetenta läkare och vårdare, men pengarna, i den mån de inte bara låg kvar på kontot, gick till att bygga kloster och kyrkor, och mycket hamnade på Vatikanens konto. Det var medvetet från Teresa. Hon ville inte undanröja fattigdom och lidande. Det hela var ett utslag av den bisarra katolska kulten av död och lidande. ”Rening genom lidande.” Till en man i svåra plågor sa hon: ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig.”  Mannen svarade: ”Då vill jag att han slutar”. Teresa använde dock själv fina kliniker när hennes egen hälsa vacklade.

Lägg därtill alla pedofilskandaler inom kyrkan, som den sopat under mattan och inte tagit itu med förrän den blivit rejält pressad av omvärlden.

Det känns angeläget att använda Voltaires lösenord för upplysningens kamp mot kyrkan: ”Écrasez l’infâme!” (”Krossa den skändliga!”)

 Uppdatering: Läs även min bloggpost Lidandekulten.