Etikettarkiv: Barack Obama

Goldwater var ingen rasist

I söndagens Sydsvenskan hade Per T Ohlsson en krönika om president Lyndon Johnson och om hur denne lotsade igenom The Civil Rights Act 1964. I vanlig ordning insinuerar Ohlsson att det dominerande motivet för Republikanernas och Tea Partyrörelsens motstånd mot Obama är rasism. Jag har tidigare tagit upp Ohlssons osakliga och okunniga krönikor om amerikansk politik, om den amerikanska sjukvården och hur han drar alla Tea Partyaktivister över en kam.

Det finns problem med Republikanerna och Tea Partyrörelsen, vilket jag tog upp i länken ovan. Den kristna högern som vill göra politik av religion har ett stort inflytande i partiet och har dessvärre på vissa platser använt tepartyt som plattform för sin agenda. Men Tea Partyrörelsen är bred och brokig. För flertalet organisationer som går under dess paraply har det uteslutande varit ekonomiska frågor som utgjort motivet för engagemanget, som är en reaktion mot de enorma utgiftsprogrammen och skulduppbyggnaden. Man önskar mindre stat, mindre offentliga utgifter och sänkta skatter, dvs ekonomisk liberalism. En folklig revolt med rötter i den libertarianska tradition som USA i väsentliga delar vilar på.

Samtidigt finns där som sagt andra tendenser, populistiska, socialt konservativa, konspiratoriska mm. Rasister är sällsynta, och Tea Partyrörelsen har varit tydlig med att ta avstånd från rasism. Det är lätt att hitta exempel på olustiga Obamamotståndare i ett så stort land som USA.

Men att som Ohlsson fula ut legitim, frihetlig kritik av Obama genom att bara låta rasister och knäppgökar få representera motståndet, är ohederligt. USA är en kontinent med flera seriösa intellektuella tankesmedjor, tidskrifter och organisationer som utifrån libertariansk/klassiskt liberal grund kritiserar inte bara Obama, utan även Republikanerna. Och även på ett av Ohlssons hatobjekt, Fox News, finns den saklige och lågmälde programledaren John Stossel. Ohlsson blir lika ensidig som de han angriper.

Ohlsson är inte bara intellektuellt ohederlig, han har en oerhört enfaldig och okritisk beundran för Barack Obama, en president som hjälpt till att föra USA mot en alltmer allvarlig ekonomisk situation med en sanslös expansion av offentliga utgifter. Ohlsson skyller enbart Republikanerna för de ekonomiska problemen, trots två år av Demokratisk majoritet i kongressen i början av Obamas ämbetsperiod.

Obama stödde också aktivt den lagstiftning, pådriven av både Bill Clinton och George W Bush, som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder, samtidigt som Obama jämte andra, företrädesvis Demokratiska senatorer, motsatte sig begränsningar av de hutlösa utlåningar som de statligt grundade och med statliga garantier gynnade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ägnade sig åt.

Detta är inget som Ohlsson skulle ta upp, ej heller hur Obamaadminstrationen lade beslag på Chryslers tillgångar för att ge till sina allierade. I Ohlssons värld får ”spritt språngande galna” ”rasistiska” och ”paranoida” Tea Partyaktivister definiera motståndet mot Obama, och ingen problematisering av och kritik mot den helige frälsaren Obama får förekomma.

”Spritt språngande galen” skulle man ju i och för sig kunna kalla Obama med anledning av hans ekonomiska politik, som DN:s förre politiske chefredaktör, Hans Bergström, kallade ”finansiellt fullständigt oansvarig” i Neo nr 5-2011. Bergström, som numera är docent i statsvetenskap i Florida, är betydligt mer omdömesgill och initierad beträffande amerikansk politik än Ohlsson.

Inte ens de svenska (S) har föreslagit stora ”stimulanspaket” av Obamas typ. Det har gagnat Sverige att vi sluppit sådana. Men så står ju också Obama till vänster om (S) i flera frågor.

Således är det inte som Ohlsson skriver att det för flertalet Obamamotståndare framförallt är  provocerande med en svart president, det provocerande är framförallt att presidenten för en ansvarslös politik som inte bara hotar ekonomin, utan även friheten.

Det värsta med Ohlssons artikel är den ohederliga smutskastningen av Barry Goldwater, Republikanernas presidentkandidat 1964, om vilken jag skrivit om här tidigare.

Ohlsson ser Goldwaters nominering till Republikansk presidentkandidat som början på den radikalisering av Republikanerna i riktning mot den ”tokhöger” som Ohlsson anser dominera partiet idag. Utifrån min sekulära och libertarianska syn är även jag bekymrad över Republikanernas utveckling, men Ohlsson paketerar sina motståndare på ett osakligt sätt.

Han underlåter att redovisa Goldwaters skäl till att rösta mot The Civil Rights Act 1964 (han röstade för 1957 & 1960 års Civil Rights Acts), och att Goldwater, i hela sitt liv trogen sin libertarianskt inriktade konservatism, öppet tog avstånd från den kristna höger som började växa fram i det Republikanska partiet under 80-talet.

Goldwater röstade nej till 1964 års Civil Rights Act därför att den innehöll tvång för rasistiska privatägda affärsrörelser att ta emot svarta. Med rätta försvarade Goldwater den privata äganderätten och associationsfriheten. I ett fritt samhälle ska inte staten tvinga människor att ha med varandra att göra. Rasism är omoraliskt, och i offentliga institutioner och statliga skolor ska diskriminering förbjudas, vilket också Goldwater stödde. I det privata ska dock rasdiskriminering bekämpas genom bojkotter och kampanjer.

Man ska också ha i åtanke att i Södern var segregering i privata affärsrörelser oftast påbjudet i lag. På en fri marknad lönar det sig i regel inte att diskriminera.

Goldwater, som var livstidsmedlem i NAACP sa: ”I don’t like segregation, in any form, any place, amongst any people.” I den butikskedja som familjen Goldwater ägde i Arizona, verkade han aktivt för desegregering, liksom han gjorde som lokalpolitiker i Phoenix. Han genomdrev integration i The Arizona Air National Guard. Dessutom var han djupt engagerad för indianerna, som han tyckte borde bli fullvärdiga medborgare i USA. Han hade nära kontakter med Navajos och Hopis i Arizona alltsedan han flög ut mat till stammarna under depressionen. Som fotograf dokumenterade han indianernas liv, vid sidan av landskapet i Arizona.

Goldwater kallade sig redan före valkampanjen -64 för liberal i ordets verkliga betydelse. I USA har ”liberal” betytt ”vänster” sedan 30-talet, så i det politiska sammanhang som Goldwater levde i, tyckte han att ”konservativ” var den mest praktiska termen att använda. 1976 skrev han i sin journal att när man i framtiden tittar tillbaka på honom, kommer han att kallas liberal, och i New York Times något år senare skrev han att konservativa av hans typ egentligen är liberaler.

Han försvarade aborträtten, homosexuellas rättigheter, pressfriheten och ville ha en klar åtskillnad mellan politik och religion, samtidigt som statens roll även skulle minska inom ekonomin. 1994 sa han:

”When you say ”radical right” today, I think of these moneymaking ventures by fellows like Pat Robertson and others who are trying to take the Republican party and make a religious organization out of it. If that ever happens, kiss politics goodbye.”

Till den Republikanske presidentkandidaten Bob Dole, som visserligen var mer moderat och konservativ än Goldwater, sa han 1996:

”We’re the new liberals of the Republican party. Can you imagine that?”

Samtidigt blev han aldrig någon principlös moderat vingflöjelpragmatiker av Mitt Romneys typ. Han hade stor integritet och drog sig inte för att sticka ut med åsikter, förankrade i hans klassiska liberalism, som kunde uppfattas som obekväma även inom hans eget parti.

Kampanjbroschyr för Goldwater -64. Goldwaters nomineringstal på  partikonventet, där Abraham Lincoln nämns.

Inför presidentvalet -64 haglade osakliga angrepp på Goldwater, och president  Johnson vägrade ha någon debatt med honom. Han anställde istället personer i kampanjstaben med enda syftet att svärta ned Goldwater, som i sin tur vägrade använda sig av smutskastning utan ville föra en debatt om idé- och sakfrågor.

Före mordet på Kennedy hade Goldwater föreslagit denne att om det blev de två som möttes i presidentvalet, kunde de tillsammans åka med ett plan runt om i USA och hålla debatter. Kennedy, som var personlig vän till Goldwater, var intresserad. Tyvärr uppstod aldrig denna möjlighet till en unik presidentvalskampanj.

Efter Goldwaters förklaring till sin röst mot Civil Rights Act vid 2:20 ser man ett kampanjmöte med ”Negroes for Goldwater”. Trots att Martin Luther King tog avstånd från honom, ville han långt senare göra Kings födelsedag till nationell helgdag.

Vid 5:08 ett klipp där Goldwater 1963 kallar sig liberal.

Långt efter valkampanjen 1964 sa Goldwater med sedvanlig självironi:

”I’ve often said that if I hadn’t known Barry Goldwater in 1964 and I had to depend on the press and the cartoons, I’d have voted against the son of a bitch.”

Då kunde media mörka vad Goldwater egentligen stod för. Idag kan man lätt ta reda på Goldwaters idéer. Men Per T Ohlsson är inte professionell nog att göra det. För honom är det smutskastning som gäller.

Litteratur: Barry Goldwater av Robert Alan Goldberg (1995)

Pure Goldwater (Red.) John W Dean & Barry M Goldwater Jr. (2008)

Annonser

Amerikansk sjukvård behöver inte mer socialism

Sydsvenskans Per T Ohlsson är en skribent som ibland skriver intressanta och bra texter. Men ibland blir han märklig, som när han i ena andetaget hyllar Obamas subventioner till amerikanska företag och Franklin Roosevelts New Deal, och i det andra andetaget med rätta hyllar den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeters idéer om kreativ förstörelse, dvs att olönsamma företag ska få gå i konkurs för att ge utrymme åt lönsamma och växande företag.

Det är väl den socialliberala kluvenheten. Den tar sig uttryck även i dagens krönika i Sydsvenskan, där Ohlsson okritiskt stöder Obamas försök att ytterligare socialisera USA:s redan partiellt socialiserade och sönderreglerade sjukvård. Inte nog med att Ohlsson inte tycks förstå eller känna till marknadsliberal kritik mot såväl Obamas program som det nuvarande sjukvårdssystemet, han drar även in s.k. hatgrupper som ägnar sig åt diverse osakliga och osmakliga kampanjer mot Obama. Det ger som annan svensk nyhetsrapportering intrycket att det bara är stollar som är mot Obamas planer. Ohlsson borde veta bättre.

Jag har tidigare bloggat om USA:s sjukvård. Här är åter Johnny Munkhammars debattartikel från just Sydsvenskan (den 29/4 2008) om hur subventioner och regleringar snedvrider och försämrar såväl amerikansk som svensk sjukvård, fast på olika sätt.

Amerikanske libertarianen Jarret Wollstein beskriver problemen med den amerikanska sjukvården och vilka vägar ut som skulle vara möjliga. Han visar samtidigt hur misslyckad den socialiserade kanadensiska sjukvården är.

Och här är ett klipp från John Stossels ABC 20/20 om problemen med bl.a. den kanadensiska sjukvården (ransonering och köer precis som i Sverige):

Stossel gör här även upp med myten att sjukvård är för komplicerat för att lämnas åt konsumenterna. Vi behöver inte vara ingenjörer för att köpa bil.

Robert Bidinotto skriver om att Obamas förslag inte är så modesta som görs gällande.

Den kanadensiska komedin De barbariska invasionerna (2003) tar upp problemen i den kanadensiska sjukvården.

Chryslerpengar till Obamas anhängare

Somhämtat från Ayn Rands Och världen skälvde.

David Frum skriver i kanadensiska National Post:

”Something bad and dangerous is happening in Barack Obama’s America. The powers that the Obama administration claimed in order to arrest the financial crisis and mitigate the recession are being used and abused in ways that are underming the legal and financial stability of the United States. Investors: You are warned.

The first warning was the attempt to snatch Chrysler’s assets away from their rightful owners to pay off administration friends and supporters. The Obama plan to save Chrysler would have sold Chrysler’s most valuable assets into a new company co-owned by the U. S. and Canadian governments, Fiat and the United Auto Workers (UAW) — with the UAW getting the biggest piece, 55%.

The trouble was: those assets belonged to somebody else. They belonged to the company’s bondholders, who had a legal first claim. Under the administration’s plan, those senior-secured creditors would have received just 29¢ on the dollar.”

UAW har varit stora finansiärer av demokratiska politiker och bland dem Obama själv. Som om det inte vore nog angrips de rättmätiga ägarna till tillgångarna som ”giriga gamar” och hotas av administrationen. Declan McCullagh skriver även han om det på CBS News.

Walter Williams om att stimulera med andras pengar

The Atlasphere har den libertarianske nationalekonomen Walter Williams en bra kolumn om Obamas stimulanspaket, There is No Santa:

”The stimulus package being discussed is politically smart but economically stupid. It’s that bedeviling, omnipresent Santa Claus and Tooth Fairy problem again. Let’s say that Congress taxes you $500 to put toward creating construction jobs building our infrastructure. The beneficiaries will be quite visible, namely men employed building a road. The victims of Congress are invisible and are only revealed by asking what you would have done with the $500 if it were not taxed away from you.

Whatever you would have spent it on would have contributed to someone’s employment. That person is invisible. Politicians love it when the victims of their policies are invisible and the beneficiaries visible. Why? Because the beneficiaries know for whom to vote and the victims do not know who is to blame for their plight.

In stimulus package language, if Congress taxes to hand out money, one person is stimulated at the expense of another, who pays the tax, who is unstimulated.

A visual representation of the stimulus package is: Imagine you see a person at work taking buckets of water from the deep end of a swimming pool and dumping them into the shallow end in an attempt to make it deeper. You would deem him stupid. That scenario is equivalent to what Congress and the new president proposes for the economy.”

Och apropå att det igår var Ronald Reagans födelsedag, kan man påminna om detta citat om staten och ekonomin från Reagans tal 1964 till stöd för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater:

”The Founding Fathers knew a government can’t control the economy without controlling people. And they knew when a government sets out to do that, it must use force and coercion to achieve its purpose. So we have come to a time for choosing…”

Annons mot Obamas stimulanspaket

För att fortsätta tråden om Obama och stimulanspaketen, kan denna annonsNew York Times igår från libertarianska Cato Institute läsas. 250 nationalekonomer, inklusive några nobelpristagare, håller inte med Obama om stimulanspaketet.

Johan Noberg kommenterar stimulanspaketen på sin blogg.

Och Walter Williams, professor i nationalekonomi vid George Mason University, skriver om statliga regleringar här:

”The Federal Register, which lists new regulations, annually averaged 72,844 pages between 1977 and 1980. During the Reagan years, the average fell to 54,335. During the Bush I years, they rose to 59,527, to 71,590 during the Clinton years and rose to a record of 75,526 during the Bush II years.

Employees in government regulatory agencies grew from 146,139 in 1980 to 238,351 in 2007, a 63 percent increase. In the banking and finance industries, regulatory spending between 1980 and 2007 almost tripled, rising from $725 million to $2.07 billion.

So here’s my question: What are we to make of congressmen, talking heads and news media people who tell us the financial meltdown is a result of deregulation and free markets? Are they ignorant, stupid or venal?”

Restoring America, not remaking it

Nu är det stora väckelsemötet med den nye messias över. Ja,  jag menar installationen av Barack Obama som ny president i USA. Obamas tal var framlagt med den retoriska skicklighet som han onekligen besitter. Skicklig under valkampanjen var han också, då han undvek att nämna sin bidragande roll till att sänka USA:s ekonomi.

Hans tal innehöll de plattityder som är att förvänta i sådana här tillställningar. Några bra fraser fanns, som:

”När vi på nytt bekräftar vår nations storhet inser vi samtidigt att storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas. Vår resa har aldrig präglats av genvägar eller förnöjsamhet. Den har inte varit de klenmodigas väg, för dem som föredrar ledighet framför arbete, eller som bara eftersträvar rikedomens och berömmelsens sötma. Den har snarare varit risktagarnas, de handlingskraftigas, de skapandes väg.”

”Till de ledare runtom i världen som försöker så split eller skyller sina samhällens brister på Väst: Ni ska veta att ert folk kommer att bedöma er utifrån vad ni kan bygga, inte vad ni kan förstöra.”

Men sedan fanns där en massa om allt vad ”vi” ska göra, ackompanjerat av meningar om att ”staten kan och måste göra mycket” och att det inte är frågan om ”staten är för stor eller för liten, utan om den fungerar”, vilket oundvikligen brukar leda till att staten växer. Obama och demokraterna har aviserat utökade statliga åtaganden, så det är bara att vänta att dessa kommer.

Den libertarianske kolumnisten David Harsanyi på Denver Post kommenterar Obamas tal här. Han undrar om alla amerikaner verkligen vill omvandla sitt land genom denna etatistiska tendens, snarare än att återupprätta USA:s frihetliga grund, och att oenighet faktiskt kan vara ett sundhetstecken i detta tal om ”enighet”.

Däremot är ett av Obamas första beslut välkommet, nämligen att stänga fånglägret i Guantanamo.

Men som Timothy Sandefur skriver i detta intressanta blogginlägg, kvarstår frågan vad detta egentligen kommer att innebära.

När det gäller ”stimulanspaketen”, om vilka jag har skrivit kritiskt om tidigare här och här, så har nationalekonomen Thomas Sowell en bra artikel här:

”In short, it can be years before the money that is supposed to stimulate the economy actually gets into the economy. And nobody knows what the economy will be like when that money finally gets into circulation.”

”A common problem with government economic policies in general is that it is very hard to predict how long it will be before the policy actually affects the economy.”

Obama och demokraterna i Chicago

Efter att vi kunnat konstatera att finanskrisen har sina rötter i statliga interventioner i marknaden, bl.a. genom extremt låg ränta från centralbanken, The Community Reinvestment Act som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till fattiga, inte kreditvärdiga hushåll, plus en mängd andra regleringar, och de statliga garantier som de av staten grundade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac fick för att ägna sig åt hutlösa utlåningar, kunde vi också konstatera att de senatorer som protesterade mest mot begränsningar av Fannies och Freddies risktagningar var demokraterna Barack Obama, Hillary Clinton, John Kerry och Chris Dodd, som samtidigt var de största bidragsmottagarna från dessa två bolåneinstitut.

Nu är Obama nyvald president, och med det väntar, uppbackad av en demokratisk kongress som han är, en utvidgning av statens åtaganden på flera områden. Även bland många borgerliga har det funnits en väldigt okritisk beundran av Obama.

Det är därför glädjande att i gårdagens Sydsvenskan läsa en debattartikel av tidigare USA-korrespondenten Lennart Lundh som är mer kritisk och behandlar Obamas bakgrund i den korrumperade demokratiska partimaskinen i Chicago, där f.ö. Daleydynastin fortfarande har sitt grepp om borgmästarposten.

Lundh nämner Rahm Emanuel, som Obama utsett till sin stabschef, som även han har sin bakgrund i Chicagos politiska maskineri. Som jag också skrev om här tidigare, var Emanuel direktör på Freddie Mac när man där fifflade med vinstrapporteringen.

Som Lundh skriver så hade vi vetat mer om Obama om pressen ägnat lika mycket intresse åt Obamas nätverk i Chicago som åt Sarah Palins bakgrund i Wasilla.