Etikettarkiv: Ayn Rand

Kritik av Hayek

Apropå konservatism, den liberale nationalekonomen och filosofen Friedrich A. Hayek hade en uppgörelse med konservatismen i sin essä Varför jag inte är konservativ i boken Frihetens grundvalar. Han såg sig som en klassisk liberal, men det finns ändå idéer hos Hayek som tangerar konservatismen och som kan förklara varför han är populär hos många konservativa. Själv har jag heller aldrig varit någon stor fan av honom, även om han som en av företrädarna för den österrikiska skolan inom nationalekonomin har haft betydelse. Jag har alltid i det avseendet föredragit hans lärofader Ludwig von Mises, som dessutom var laissez-faire-liberal, vilket Hayek aldrig var. Han godtog betydligt mer statliga åtaganden.

Edward Younkins har skrivit en bra kritik av Hayek utifrån objektivistisk synpunkt. Han har i andra artiklar försökt integrera österrikisk nationalekonomi med objektivismen, i likhet med en annan ekonom, George Reisman (författare till Capitalism). Exempel finns här, här och här (den sista om aristotelikern Carl Menger, den österrikiska skolans grundare).

Uppdatering: Läs även bloggposten Intressant Hayekdebatt

Annonser

Carpe Diem

Jag såg nyligen igen (för fjärde gången?) filmen Döda poeters sällskap från 1989 med Robin Williams som den passionerade engelskläraren John Keating. Det är nyttigt att påminnas om denna goda films tema, Carpe diem, ”fånga dagen”, om vikten av passion för livet och livets möjligheter, och behovet av självständighet och fritt tänkande.

”Carpe diem! Seize the day, lads! Make your lives extraordinary!” säger Keating till sina elever. Med den romantiska poesins hjälp åskådliggör han denna fras. ”Vi läser inte poesi för att det är gulligt, utan för att vi är medlemmar av den mänskliga rasen.”

Ayn Rand ville inte bara anknyta till Aristoteles och Upplysningen. Hon ville även integrera förnuftet med passionen, den romantiska livskänsla som består i att livet inrymmer möjligheter och att världen är till för att upptäckas. Då det inte handlar om en romantik som ställer sig avvisande till förnuftet, likt en del tyska ”romantiska” 1800-talsfilosofer, eller ser människans lott som en kamp mot ett hopplöst öde, likt Byronsk romantik, utgör istället Rands syntes mellan förnuft och känsla, mellan reflekterande eftertänksamhet och passionerad upptäckarglädje, mellan tänkande och sensualism, en inspirerande livskänsla som överensstämmer med budskapet i Döda poeters sällskap.

Hon skriver:

”Romanticism is the conceptual school of art. It deals, not with the random trivia of the day, but with timeless, fundamental, universal problems and values of human existence. It does not record or photograph; it creates and projects. It is concerned – in the words of Aristotle – not with things as they are, but with things as they might be and ought to be.”

”Romantic art is the fuel and the spark plug of man’s soul; its task is to set a soul on fire and never let it go out.”

Eller som hon kunde uttrycka det när hon recenserade den amerikanske författaren O.Henry (som var verksam vid det förra sekelskiftet): ”Känslan av att upptäcka något underbart oväntat bakom nästa gathörn.”

Jesse F. Knight skriver i sin essä ”O.Henry: Some Thoughts On The Urban Romanticist”: ”Central to O.Henry’s conception of life is the question, ”What’s around the corner?”(…) For O.Henry realized that romance is not inherent anywhere. Rather, it is within ourselves. It is our spirit that is Romantic or not. It is how we view life, which determines Romance: not the life itself. The one peeping around the next corner — he is the true Romanticist.”

Poeten Berton Braley var en annan romantiker som bejakade samma värden som O.Henry; nyfikenheten om vad som väntar bakom nästa gathörn, tron på den ursprungliga amerikanska idén om individens frihet och livets möjligheter.

Tyvärr är företrädare för denna livskänsla sällsynta bland 1900-talets författare. Inom modern konst och litteratur har en desillusionerad syn på världen och livet varit dominerande. Ett exempel som kan begrundas är Ernest Hemingway, i denna kritiska essä av Chris Tame, ”Ernest Hemingway and the Failure of Nihilism”.

Undantag under 1900-talet från denna nihilism finns, som den engelsk-australiske författaren Nevil Shute , som ofta skildrade tappra och självständiga människor som visar mod under svåra omständigheter. ”Ordinary people doing extraordinary things”, som han själv beskrev det. Vid sidan av Rand var han dessutom tämligen ensam om att se den fria företagsamheten som en källa till gott.

Den danske poeten och uppfinnaren Piet Hein skrev under några decennier fr o m 1940-talet de världsberömda ”Gruks”, aforismer om livet som ofta innehöll en härlig livskänsla á la Carpe Diem, där det första exemplet illustrerades med två figurer som svingar sig fram genom vacker grönska:

A MOMENT’S THOUGHT

As eternity
is reckoned
there’s a lifetime
in a second.

LIVING IS —

Living is
a thing you do
now or never —
which do you?

THE STATE

Nature, our father and mother,
gave us all we have got.
The state, our elder brother,
swipes the lot.

STATEN OG VI

For hver ting, man skal ha lov for, for hver mönt til skattens sum

knappes af det alburum, livet i os har behov for.

Staten gör sig stor og bred a’ at den gör os pladsen trang.

Under magtens sejrsgang voxer menneskene nedad.

En positiv, förnuftig och romantisk livskänsla, att tro på sig själv och vad man kan göra och därmed också på vad andra kan uträtta, och glädjas åt det, och att se vad som faktiskt har uträttats genom historien, är oundgänglig för upprätthållandet och bevarandet av ett fritt samhälle. Rand visade det genom sina romaner. Och det var inte förvånande att när Döda poeters sällskap kom till de svenska biograferna, upprördes flera socialistiska recensenter av det individualistiska budskapet.

Nytt frihetligt college i USA

I USA är det på gång att startas ett college som ska vara tillägnat förnuft, frihet och individualism, The College of the United States (genom The Reason, Individualism, Freedom Institute).

Ordföranden för projektet är Montessoriläraren Marsha Familaro Enright, som jag själv har träffat i USA, och som jag uppskattar. Bland de rådgivande finns bl.a. kända profiler i den libertarianska världen som Tibor Machan och Chris Matthew Sciabarra .

Marsha Enright har sedan tidigare en utbildningsorganisation i Chicago, The Fountainhead Institute , och driver även där en diskussionsklubb om objektivismen.

Att skapa ett alternativt, frihetligt college är ett efterlängtat initiativ.

Libertarianska skådespelare

Ordet ”libertarian” är ett vanskligt begrepp, som används av många, varav en del med åsikter jag själv inte delar. Jag kan också tycka att alltför många, även av de vettiga libertarianerna, saknar en bra filosofisk grund för sina idéer, såsom exemplifieras här och här. Själv anser jag dock tills vidare att jag mycket väl kan använda det just i den bemärkelse som det generellt avser, nämligen ”laissez-faire-liberal” eller ”klassiskt liberal”. ”Libertarian” kom ju att användas i USA efter andra världskriget som beteckning för klassiska liberaler, då ordet ”liberal” istället har kommit att betyda ”vänster”.

Därför är det roligt när vissa kändisar, såsom skådespelare, och ännu hellre bra sådana, kallar sig libertarianer. Hollywood är ju annars känt för att vara väldigt ”liberal” i den amerikanska bemärkelsen. Nu ska man naturligtvis ta dylika deklarationer med en nypa salt. Det behöver inte alltid vara genomtänkt, men det kan också faktiskt vara det och personen kan ha en gedigen och förnuftig grund för sina åsikter, och har därmed betydelse.

De amerikanska trollkarlarna Penn & Teller, som står bakom den roliga TV-serien ”Bullshit”, där de gör upp med stolligheter inom såväl religion som politik, är libertarianer och H L Mencken research fellows vid Cato Institute. Kurt Russell, som jag annars inte tycker är en särskilt stor skådespelare, är också libertarian och har kontakter med Cato Institute.

Bland andra libertarianska skådespelare hör Tom Selleck (som på 80-talet ville spela Howard Roark i en eventuell nyinspelning av Rands The Fountainhead) och Clint Eastwood (republikansk borgmästare i Carmel ett par år på 80-talet, med frihetlig agenda).

Och nu senast har jag fått veta att Robert Duvall och John Malkovich kallar sig libertarianer. Duvall stödde i början George W. Bush, men har kommit att kritisera honom för den växande och alltmer kontrollerande staten. Han stöder Rudy Giuliani inför nästa års presidentval, men Giuliani litar jag inte på, även om han hör till de minst dåliga av kandidaterna. Duvall och Malkovich hör till skådespelare jag gillar.

Skådespelare som har uttryckt sin beundran för Ayn Rand, men som jag inte vet så mycket annars om deras politiska åsikter, är Harrison Ford (som har velat spela Hank Rearden i en ev. nyinspelning av Atlas Shrugged) och Angelina Jolie (som är påtänkt som Dagny Taggart i den planerade Atlasfilmatiseringen), samt hennes sambo Brad Pitt, och William Shatner (Kapten Kirk i gamla Star Trek).

Raymond Massey, som spelade Gail Wynand i filmatiseringen av The Fountainhead 1949, ställde aktivt upp i presidentvalskampanjen 1964 för den i det väsentliga libertarianske republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Gary Cooper, som spelade Howard Roark i samma film, var även han republikan, liksom James Stewart. Dessa tre verkar ha tillhört de mer frihetliga republikanerna.

Konservatismens villrådighet

Konservatism är i det politiska sammanhanget knappast en ideologi, utan snarare ett förhållningssätt. Detta hävdar även konservativa själva. Att bevara traditionella värden är det konservatismen eftersträvar. Med detta menas inte de värden eller det samhälle som har dominerat de senaste decennierna, eller, i vissa fall, ens de sista hundra åren. Istället handlar det för den konservative om ett samhälle med en levande generationskedja och kontinuitet som sträcker sig över mycket lång tid, ofta i flera århundraden.

Därmed kan konservatism se något olika ut i olika länder beroende på vilka traditioner länder har haft. Amerikanska konservativa har ofta värnat den amerikanska traditionen, som är en i det väsentliga klassiskt liberal tradition av individualism och fri företagsamhet. En puritansk regleringsvilja på det sociala området har funnits parallellt i den amerikanska historien, och har fått en renässans bland det som kallas den kristna fundamentalistiska högern, som växt fram sedan 80-talet.

Men under en tid innan denna växte fram, användes ordet ”konservativ” i bemärkelsen bevarande av den amerikanska frihetliga traditionen, samtidigt som mer puritanska och icke-liberala konservativa också fanns. Exempel på detta är senatorn Barry Goldwater, som var republikansk presidentkandidat 1964. Sedan president Franklin Roosevelts ”New Deal” på 30-talet har det i USA varit svårt att använda sig av begreppet ”liberal” för att beteckna den gamla klassiska liberalismen, och ordet ”libertarian” kom först att sporadiskt användas av klassiska liberaler efter andra världskriget, tills det blev mer använt från 60-talets slut och framåt, och har då kommit att beteckna en heterogen grupp. Goldwater betraktade sig redan under presidentvalskampanjen -64 och senare i livet som en klassisk liberal, och menade att när historien tittar tillbaka på honom, så kommer den att betrakta honom som liberal. I den mån han citerade tänkare, var det, förutom grundlagsfäderna, genomgående liberala sådana, som John Locke, Lord Acton, Friedrich Hayek och Milton Friedman (den sistnämde ekonomisk rådgivare under valkampanjen). Goldwater gillade även Ayn Rand och hennes Atlas Shrugged var hans favoritroman. I en korrespondens dem emellan försökte Rand utan framgång få Goldwater att överge beteckningen ”konservativ”. Goldwater tyckte att det i det politiska sammanhang som rådde då, var det mest praktiskt att kalla sig konservativ. Han kom senare att ta kraftigt avstånd från den framväxande kristna högern som på politisk väg ville främja religionen, såsom exempelvis ”Moral Majority”. Republikanen Robert Taft, som var senator 1939-53 och ledare för den ”konservativa koalition” som ville stoppa New Deal, betecknades som konservativ, men kallade sig själv för ”an old-fashioned liberal”.

I europeiska länder har konservatismen varit mer etatistisk och auktoritär. Den brittiska konservatismen har dock varit mer moderat och liberal än den kontinentala, där det funnits kopplingar till fascismen när denna växte fram. Detta gäller även det tidigare av Tyskland påverkade Sverige, där det konservativa Sveriges Nationella Ungdomsförbund, som fram till brytningen 1934 var närstående Högern, kom att utveckla sympatier för fascismen och nazismen.

Den konservative ideologen Adrian Molin höll 1934 ett föredrag inför den konservativa studentföreningen Heimdal där han hyllade Nazityskland: ”Mot en demokrati som just ingenting annat är än en illusion, ställes den konservativa samhällsuppfattningen, den organiska, varför icke säga rent ut den medeltida: individen har såsom sådan och i klump som massa ingen rätt i staten, han har det genom sin gärning i livet, genom denna gärnings valör, och genom den plats den sålunda ger honom i samhällsorganismen. Härmed faller den allmänna rösträttens princip – /…/ diktaturen är alltså ingenting att käbbla om.”

En annan ledande konservativ tänkare var Rudolf Kjellén, som 1906 förklarade: ”Vi ha icke riktigt samma respekt för individen, som liberalismen synes ha.(…)Folkanden kämpar ständigt mot tvenne fronter: mot kosmopolitismen utåt, mot individualismen inåt.” Kjellén lanserade även beteckningen ”nationell socialism” för den starkt statsinterventionistiska socialkonservatism som han företrädde.

Idag är det få som ansluter sig till denna konservatism, även om den under 70- och 80-talen verksamma föreningen ”Konservativt Idéforum”, som hade förgreningar inom moderaterna, i sin skrift ”Internationell konservatism” från 1975 med gillande beskrev de SNU-konservativa och på den egna frågan om brytningen mellan SNU och Högern var nödvändig, själv svarade att den står öppen. Denna villrådighet om vad konservatismen egentligen vill bevara och utifrån vilka principer man ska göra det – konservativa skyr ofta, även enligt de själva, principer – tar sig även uttryck i dagens efterföljare till KIF, ”Konservativt forum” , där man tidigare hade en artikel om fransk konservatism, nu borttagen, där bl.a. Charles Maurras utan kritik behandlades. Maurras grundade 1899 Action Francaise, en ultranationalistisk och antisemitisk organisation. 1940 välkomnade han den tyska ockupationen av Frankrike och ställde sig bakom Petains Vichyregim. 1944 arresterades han och dömdes till döden, men fick straffet ändrat till livstids fängelse. Uppenbarligen har mer omdömesgilla personer på ”Konservativt forum” börjat studera den av konservativa så omhuldade historien och kommit fram till att den där artikeln inte var något vidare. Det blir dock i sammanhanget klart varför forumet har så stränga regler för medlemskap, då de är rädda att högerextremister tar över. Tja, man kan ju alltid rensa i sin historia till att börja med, och även fråga sig vad det egentligen är man vill.

För man kan notera att den genomgående röda tråden i konservatismen är vaktslåendet av religionens värden och tradition. Med detta följer ett motstånd mot förnuft. Det gör konservatismen till ett svårgripbart fenomen. Det finns konservativa som är väldigt liberala och som har gjort betydelsefulla insatser för friheten. Det är lättare att avgöra när en liberal upphör att vara liberal, men svårare att avgöra när en konservativ upphör att vara konservativ. En liberalkonservativ kan vara liberal i flera viktiga avseenden, men när upphör denne att vara konservativ? Den konservative vill slå vakt om hävdvunna sedvänjor, traditioner och konventioner.

Ayn Rand gjorde 1962 en vidräkning med konservatismen i Conservatism: An Obituary, som finns i essäsamlingen Capitalism: The Unknown Ideal: ”The plea to preserve ”tradition” as such, can appeal only to those who never intended to achieve anything in life. It is a plea that appeals to the worst elements in men and reject the best: it appeals to fear, sloth, cowardice, conformity, self-doubt – and rejects creativeness, originality, courage, independence, self-reliance.” s 198 Johan Norberg beskriver i sin senaste bok När människan skapade världen de bevakande typerna gentemot de öppna och dynamiska. De konservativa blir lätt de bevakande. Konservatismens samhälle är och har varit förknippat med en kvävande och småskuren konformism hos såväl det aristokratiska överklassförtrycket av nedärvda privilegier och kyrkans makt, som hos småborgerligheten.

Robert Bidinotto fortsätter i Rands spår och har en artikel i marsnumret av The New Individualist , ”Up from Conservatism”. Där skriver han bl.a.: ”Cultural conservatives reply that their own traditions are grounded in “timeless values” and “permanent truths.” In fact, though, their hand-me-down values, attitudes, and practices are actually rooted (if that’s the word) in cultural relativism. Whose “old ways of thinking” are to be chosen as true and valuable? By what standard is “a particular people and its institutionalized cultural expressions” to be considered superior to all others? To simply assert, without reason, the superiority of one’s own cultural traditions to those of any other society is the height of arbitrariness. Yet that cultural relativism lies at the heart of the traditionalist outlook.” Läs även artikeln i dess helhet! Uppdatering: Läs även bloggposten Debatt om konservatism