Konservatism är i det politiska sammanhanget knappast en ideologi, utan snarare ett förhållningssätt. Detta hävdar även konservativa själva. Att bevara traditionella värden är det konservatismen eftersträvar. Med detta menas inte de värden eller det samhälle som har dominerat de senaste decennierna, eller, i vissa fall, ens de sista hundra åren. Istället handlar det för den konservative om ett samhälle med en levande generationskedja och kontinuitet som sträcker sig över mycket lång tid, ofta i flera århundraden.
Därmed kan konservatism se något olika ut i olika länder beroende på vilka traditioner länder har haft. Amerikanska konservativa har ofta värnat den amerikanska traditionen, som är en i det väsentliga klassiskt liberal tradition av individualism och fri företagsamhet. En puritansk regleringsvilja på det sociala området har funnits parallellt i den amerikanska historien, och har fått en renässans bland det som kallas den kristna fundamentalistiska högern, som växt fram sedan 80-talet.
Men under en tid innan denna växte fram, användes ordet ”konservativ” i bemärkelsen bevarande av den amerikanska frihetliga traditionen, samtidigt som mer puritanska och icke-liberala konservativa också fanns. Exempel på detta är senatorn Barry Goldwater, som var republikansk presidentkandidat 1964. Sedan president Franklin Roosevelts ”New Deal” på 30-talet har det i USA varit svårt att använda sig av begreppet ”liberal” för att beteckna den gamla klassiska liberalismen, och ordet ”libertarian” kom först att sporadiskt användas av klassiska liberaler efter andra världskriget, tills det blev mer använt från 60-talets slut och framåt, och har då kommit att beteckna en heterogen grupp. Goldwater betraktade sig redan under presidentvalskampanjen -64 och senare i livet som en klassisk liberal, och menade att när historien tittar tillbaka på honom, så kommer den att betrakta honom som liberal. I den mån han citerade tänkare, var det, förutom grundlagsfäderna, genomgående liberala sådana, som John Locke, Lord Acton, Friedrich Hayek och Milton Friedman (den sistnämde ekonomisk rådgivare under valkampanjen). Goldwater gillade även Ayn Rand och hennes Atlas Shrugged var hans favoritroman. I en korrespondens dem emellan försökte Rand utan framgång få Goldwater att överge beteckningen ”konservativ”. Goldwater tyckte att det i det politiska sammanhang som rådde då, var det mest praktiskt att kalla sig konservativ. Han kom senare att ta kraftigt avstånd från den framväxande kristna högern som på politisk väg ville främja religionen, såsom exempelvis ”Moral Majority”. Republikanen Robert Taft, som var senator 1939-53 och ledare för den ”konservativa koalition” som ville stoppa New Deal, betecknades som konservativ, men kallade sig själv för ”an old-fashioned liberal”.
I europeiska länder har konservatismen varit mer etatistisk och auktoritär. Den brittiska konservatismen har dock varit mer moderat och liberal än den kontinentala, där det funnits kopplingar till fascismen när denna växte fram. Detta gäller även det tidigare av Tyskland påverkade Sverige, där det konservativa Sveriges Nationella Ungdomsförbund, som fram till brytningen 1934 var närstående Högern, kom att utveckla sympatier för fascismen och nazismen.
Den konservative ideologen Adrian Molin höll 1934 ett föredrag inför den konservativa studentföreningen Heimdal där han hyllade Nazityskland: ”Mot en demokrati som just ingenting annat är än en illusion, ställes den konservativa samhällsuppfattningen, den organiska, varför icke säga rent ut den medeltida: individen har såsom sådan och i klump som massa ingen rätt i staten, han har det genom sin gärning i livet, genom denna gärnings valör, och genom den plats den sålunda ger honom i samhällsorganismen. Härmed faller den allmänna rösträttens princip – /…/ diktaturen är alltså ingenting att käbbla om.”
En annan ledande konservativ tänkare var Rudolf Kjellén, som 1906 förklarade: ”Vi ha icke riktigt samma respekt för individen, som liberalismen synes ha.(…)Folkanden kämpar ständigt mot tvenne fronter: mot kosmopolitismen utåt, mot individualismen inåt.” Kjellén lanserade även beteckningen ”nationell socialism” för den starkt statsinterventionistiska socialkonservatism som han företrädde.
Idag är det få som ansluter sig till denna konservatism, även om den under 70- och 80-talen verksamma föreningen ”Konservativt Idéforum”, som hade förgreningar inom moderaterna, i sin skrift ”Internationell konservatism” från 1975 med gillande beskrev de SNU-konservativa och på den egna frågan om brytningen mellan SNU och Högern var nödvändig, själv svarade att den står öppen. Denna villrådighet om vad konservatismen egentligen vill bevara och utifrån vilka principer man ska göra det – konservativa skyr ofta, även enligt de själva, principer – tar sig även uttryck i dagens efterföljare till KIF, ”Konservativt forum” , där man tidigare hade en artikel om fransk konservatism, nu borttagen, där bl.a. Charles Maurras utan kritik behandlades. Maurras grundade 1899 Action Francaise, en ultranationalistisk och antisemitisk organisation. 1940 välkomnade han den tyska ockupationen av Frankrike och ställde sig bakom Petains Vichyregim. 1944 arresterades han och dömdes till döden, men fick straffet ändrat till livstids fängelse. Uppenbarligen har mer omdömesgilla personer på ”Konservativt forum” börjat studera den av konservativa så omhuldade historien och kommit fram till att den där artikeln inte var något vidare. Det blir dock i sammanhanget klart varför forumet har så stränga regler för medlemskap, då de är rädda att högerextremister tar över. Tja, man kan ju alltid rensa i sin historia till att börja med, och även fråga sig vad det egentligen är man vill.
För man kan notera att den genomgående röda tråden i konservatismen är vaktslåendet av religionens värden och tradition. Med detta följer ett motstånd mot förnuft. Det gör konservatismen till ett svårgripbart fenomen. Det finns konservativa som är väldigt liberala och som har gjort betydelsefulla insatser för friheten. Det är lättare att avgöra när en liberal upphör att vara liberal, men svårare att avgöra när en konservativ upphör att vara konservativ. En liberalkonservativ kan vara liberal i flera viktiga avseenden, men när upphör denne att vara konservativ? Den konservative vill slå vakt om hävdvunna sedvänjor, traditioner och konventioner.
Ayn Rand gjorde 1962 en vidräkning med konservatismen i Conservatism: An Obituary, som finns i essäsamlingen Capitalism: The Unknown Ideal: ”The plea to preserve ”tradition” as such, can appeal only to those who never intended to achieve anything in life. It is a plea that appeals to the worst elements in men and reject the best: it appeals to fear, sloth, cowardice, conformity, self-doubt – and rejects creativeness, originality, courage, independence, self-reliance.” s 198 Johan Norberg beskriver i sin senaste bok När människan skapade världen de bevakande typerna gentemot de öppna och dynamiska. De konservativa blir lätt de bevakande. Konservatismens samhälle är och har varit förknippat med en kvävande och småskuren konformism hos såväl det aristokratiska överklassförtrycket av nedärvda privilegier och kyrkans makt, som hos småborgerligheten.
Robert Bidinotto fortsätter i Rands spår och har en artikel i marsnumret av The New Individualist , ”Up from Conservatism”. Där skriver han bl.a.: ”Cultural conservatives reply that their own traditions are grounded in “timeless values” and “permanent truths.” In fact, though, their hand-me-down values, attitudes, and practices are actually rooted (if that’s the word) in cultural relativism. Whose “old ways of thinking” are to be chosen as true and valuable? By what standard is “a particular people and its institutionalized cultural expressions” to be considered superior to all others? To simply assert, without reason, the superiority of one’s own cultural traditions to those of any other society is the height of arbitrariness. Yet that cultural relativism lies at the heart of the traditionalist outlook.” Läs även artikeln i dess helhet! Uppdatering: Läs även bloggposten Debatt om konservatism
