Etikettarkiv: Aristoteles

Intervju med Douglas Rasmussen

Stephen Hicks har en intervju (tre delar) med filosofiprofessorn Douglas Rasmussen, som tillsammans med Douglas Den Uyl (kallade the two Doughs) skrivit böcker (bl.a. Liberty and Nature: An Aristotelian Defense of Liberal Order och Norms of Liberty), där de i likhet med Ayn Rand lägger aristoteliska idéer som grund för den klassiska liberalismen.

 

 

Se även detta klipp:

Robert Bidinottos artikel om förhållandet mellan Rasmussens och Rands idéer och vad som kan förenas.

Tidigare blogginlägg om Aristoteles och kristendomen.

Mattias Svenssons understreckare i Svenska Dagbladet den 15/8 2006 om Rasmussens & Den Uyls bok Norms of Liberty.

Annonser

11/9 och den västerländska civilisationen

På lördag har det gått nio år sedan attentaten mot World Trade Center och Pentagon. I denna artikel skriver Marsha Enright & Gen LaGreca med anledning av detta om behovet att värna de idéer som ligger till grund för den västerländska civilisationen gentemot radikal islamism:

”To understand the moral values of the West, let’s turn to its beginning. In her prescient 1943 work of political philosophy, ”The God of the Machine”, Isabel Paterson chose as the symbol of Western man a figure from Ancient Greece: Pytheas. This enterprising merchant left his homeland to explore Britain and beyond, seeking tin to make bronze. Insatiably curious, Pytheas also discovered the relationship between the moon’s phases and the tides, and was the first to describe the aurora and other phenomena.

Pytheas epitomizes the Western spirit: a self-directed man whose free will determines his life’s course, a thinker who employs reason and science to understand the world around him, and a producer who seeks to sell goods in peaceful trade.

From its founding, America was intended to be the country where Pytheas could flourish—the first nation established to protect the life, liberty, and property of the individual. It did so by curbing government power over the peaceful activities of its citizens.

In this, the contrast between America and radical Islam could not be greater.”

Som jag har skrivit tidigare innebar framförallt Aristoteles idéer främjandet av en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Under medeltiden var delar av Kalifatet påverkat av Aristoteles och andra tänkare och vetenskapsmän i antikens Grekland, vilket ledde till ett friare intellektuellt klimat med vetenskapliga landvinningar. Idag ser det betydligt bistrare ut i den muslimska världen. Men insikten om vad det antika Grekland en gång betydde för civilisationen saknas inte bland enskilda fria intellektuella i dagens muslimska värld. Enright & LaGreca citerar den saudiske liberalen Ibrahim Al-Buleihi:

”“The excellence of the West” lies in its “respect for the human being, the recognition of his individuality, the liberty it has granted him,” observes Saudi Shura Council member and Muslim reformist Ibrahim Al-Buleihi.

“Humans are originally individuals,” he continues, “but cultures (including Arab culture) have dissolved the individual in the tribe, sect, or state.” It is only “with the diffusion of philosophical ideas from [Ancient] Greece” that “the human being became an individual of value for himself . . . and not merely a means for others.” (Profile of Al-Buleihi, The Aafaq Foundation, July 6, 2010)”.

The God of the Machine, som utkom 1943 och bidrog till den klassiska liberalismens renässans, skriver Paterson:

”The Athenians, being open to commerce, for a time took license to think. Trade and travel enabled them to make comparative observations; they were eager to hear new things.” (s 16-17)

”Moreover , the personal character of Pytheas is so relevant that fiction could scarcely invent him. He was a scientist and a merchant adventurer.” (s 13)

”Pytheas ranks among the notable discoverers, an exemplar of the free mind. He could not know that he was looking toward America.” (s 14)

File:Parthenon from SW (finished 438 BC).JPG

Perikles, den atenske statsmannen, sammanfattade det antika Atens särdrag:

”Vår stad är öppen mot världen: vi avvisar aldrig en främling. Vi är fria att leva exakt som vi önskar och samtidigt är vi alltid redo att stå upp mot varje fara.”

”Den sanna lyckan består i friheten, men friheten består i modet.”

Kristendomens olycka

Jag har just läst klart vännen Johan Norbergs lysande bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat. Kapitel om nutida forskning om lyckan varvas med kapitel som beskriver synen på lyckan genom historien. Ett kul grepp som gör läsningen omväxlande och intressant. Johan och jag har gemensam politisk och filosofisk inriktning och även jag har läst om motsättningar mellan Platons och Aristoteles idéer under antiken, och hur Aristoteles kommer i skymundan under den tidiga kristendomen, för att senare hållas vid liv i den muslimska världen, och därefter återföras till Europa av Thomas av Aquino på 1200-talet, och därmed bereda vägen för renässansen och upplysningen. Men boken ger ändå intressanta infallsvinklar och genomgången av den moderna lyckoforskningen är imponerande och inspirerande.

Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.

Johan refererar bl.a. till Charles Freemans bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Johan skriver om hur den kristne tänkaren Augustinus, påverkad av Paulus, framställer idéer om lycka vilka blir centrala för kristendomen. Augustinus orealistiska och ensidiga syn på lycka, blir en lycka som endast kan upplevas passionerat i Paradiset. Den är omöjlig i jordelivet, där människans liv tvärtom är en process av rening genom lidande. Att sträva efter egen lycka är ont. Så stakas vägen ut för den lidandekult och de kyrkliga övergrepp som har satt sin prägel på kristendomens historia ända fram till idag.

En samtida med Augustinus var filosofen och matematikern Hypatia i Alexandria. Hon mördades av en kristen mobb 415, vilket Johan också tar upp i samband med att de kristna, när de väl fått makten i Romarriket, började sin klappjakt på tänkare och forskare, varav en del flydde till Persien. Det intressanta är att det har gjorts en film av den spanske regissören Alejandro Amenábar (som regisserade The Others), Agora, som handlar om Hypatia och förstörelsen av biblioteket i Alexandria. Filmen har premiär i Sverige den 26/2.

Det finns endast fragment av texter om Hypatia, och förstörelsen av biblioteket är omtvistat bland historiker i fråga om det var ett av flera bibliotek som förstördes, och där ett förstördes tidigare. Men oavsett detta och att jag inte sett filmen än, och inte kan bedöma om den är bra gjord, så har en intressant debatt redan börjat. Katolska kyrkan har reagerat negativt och tycker att filmen ”främjar hat mot kristna och klichéer om den katolska kyrkan”. Tja, katolska kyrkan har gjort sitt bästa för att bete sig svinaktigt under årens lopp, så klichéer har knappast skuld till dess skamfilade rykte.

Amenábar sa vid inspelningen att hade inte biblioteksförstöringen och förföljelsen av vetenskapsmän skett, hade människan redan varit på Mars vid det här laget. Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Då Hypatia även var astronom har filmen en extra intessant och tragisk symbolik i vetenskapens fall och vidskepelsens uppgång som skedde just vid denna tid.

Det skulle alltså dröja 800 år innan Aristoteles åter fick betydelse i Europa (om man undantar muslimska Spanien) genom Thomas av Aquino. Thomas ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild. Det skulle leda till renässansen och upplysningen, där i likhet med de delar av Kalifatet där Aristoteles hade inflytande under medeltiden, fri forskning och vetenskapliga landvinningar blev resultatet.

Många konservativa brukar vårdslöst tala om sin respekt för traditioner med fraser som ”Aten, Rom och Jerusalem”. Att konservativa inte sällan hanterar historien på detta sätt, och inte förmår dra korrekta slutsatser utifrån skiftande idéer, är kanske inte förvånande med tanke på de bristfälliga intellektuella redskap och den villrådighet som vanligtvis utmärker konservatismen, men det är förbluffande att många konservativa (som i regel är kristna) inte kan se hur tydlig motsättningen är mellan den unga, framväxande kristendomen och de aristoteliska idéer som betydde så mycket för antikens blomstring (även om Platon också hade inflytande), och vad det innebar för Europa efter 400-talet.

Som jag tagit upp tidigare, levererade Christopher Hitchens en välformulerad kritik av det kristna kärleksbegreppet:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.” — Robert Ingersoll

”The Christian God is a being of terrific character — cruel, vindictive, capricious and unjust.” — Thomas Jefferson

(Min trilogi om USA och religionen tar också upp konflikten mellan kristendom och frihet)

Hemsida för filmen Agora.