Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s