Brexit

Så röstade en majoritet i Storbritannien för att lämna EU. Men det var en rådgivande folkomröstning. Även om många parlamentsledamöter, i synnerhet bland Tories, där en majoritet av dem är för Bremain, kan känna en moralisk förpliktelse att ta beslutet om utträde, är det ingalunda klart än. Dock är många inom Tories rädda för att förlora röster till UKIP. Det är just nu turbulens inom både Tories och Labour. Det är inte självklart att Boris Johnson, en av frontfigurerna på Brexitsidan, efterträder David Cameron som partiledare för Tories, även om mycket talar för det. Den skotska regeringschefen Nicola Sturgeon hotar med att lägga in ett veto mot utträde.

Själv var jag ambivalent inför vad som var bäst inför folkomröstningen, även om mina sympatier ligger starkast för Brexit. Hur resultatet än blev skulle jag bli bekymrad. Bland liberaler/libertarianer går meningarna isär. Det finns många bra argument på båda sidor. Men oavsett förutsättningarna för bättre handelsavtal, frihandel och fri rörlighet one way or the other, och även den fullt legitima oron för att Putin och europeiska fulnationalister kan flytta fram sina positioner vid ett Brexit, har jag en mer grundläggande rättsfilosofisk begrundan. EU:s konstitutionella ordning, genom Lissabonfördraget, sanktionerar en utökad maktutövning, en vag och tänjbar beslutskompetens och ständigt växande politiska ingrepp, ett alltmer bredare och trubbigare EU. Storbritannien, liksom varje annat land, har förstås sina konstitutionella brister, men det blir mer drakoniskt på EU-nivå.

Lägg därtill den oförskämda fräckheten varmed man drev igenom fördraget, tidigare i nästan samma utförande kallat EU:s konstitution, trots nej i tre folkomröstningar i olika länder och kommissionärerna Margot Wallströms och Guy Verhofstadts öppet nonchalanta hållning inför utslagen. De amerikanska grundlagsfäderna var med sina brister genier, de europeiska ”grundlagsfäderna” är idioter.

Liberala Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark (M), Christoffer Fjellner (M) och Fredrick Federley (C) (för att ta vårt land) har gjort viktiga insatser, men det blir därför också goddag yxskaft när borgerliga partiföreträdare pratar om ett smalare och vassare EU, när Lissabonfördraget innebär motsatsen. Beslutet där låg i riksdagen, de borgerliga skulle gjort vad de kunnat för att bekämpa det och kräva förändringar och främja en bredare konstitutionell debatt om EU, även om det inte fanns någon reell chans att stoppa det.

EU står inför en stor kris om Storbritannien lämnar, säger många nu. Ja, helt oavsett om man lämnar eller inte finns stora problem och utmaningar, inte minst för Storbritannien självt, fast ingen vet hur det kommer att se ut än. Men EU har sedan länge en permanent konstitutionell kris ur liberal synvinkel. Man kan trots detta ändå tycka att Storbritannien ska stanna kvar, att som det ser ut just nu, skulle det ge bättre förutsättningar för friare ekonomi och rörlighet inom EU (trots misslyckad euro och ekonomisk politik) och Putin hållas stången (fast där finns ju också NATO). Men ett mer grundläggande förhållningssätt borde vara i sin sammanfattning: ”Gå med i vilka allianser, unioner eller federationer ni vill, men inom ett sammanhang av en anständig konstitutionell ordning.”

Ambrose Evans-Pritchard skrev nyktert om Brexit i The Daily Telegraph förra veckan: ”With sadness and tortured by doubts, I will cast my vote as an ordinary citizen for withdrawal from the European Union.

Let there be no illusion about the trauma of Brexit. Anybody who claims that Britain can lightly disengage after 43 years enmeshed in EU affairs is a charlatan or a dreamer, or has little contact with the realities of global finance and geopolitics.

Stripped of distractions, it comes down to an elemental choice: whether to restore the full self-government of this nation, or to continue living under a higher supranational regime, ruled by a European Council that we do not elect in any meaningful sense, and that the British people can never remove, even when it persists in error.”

Andra bra texter för Brexit är Matt Ridley här och Norman Lamont här.

Den alltid vältalige Daniel Hannan, Europaparlamentariker för Tories.

Sam Bowman på The Adam Smith Institute framhåller att om Storbritannien lämnar EU bör man gå med i frihandelsorganisationen EFTA och samtidigt få EES-avtal med EU, så att man har tillgång till den gemensamma marknaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s