Hellre skatteparadis än skattehelvete

Utöver den långsiktiga principiella libertarianska diskussionen om skatters (o)förenlighet med äganderätten och minimalstatens finansiering, är det bra att det i kölvattnet av Panamadokumenten även diskuteras annat praktiskt om skatteproblematiken. Anders Ydstedt skrev i en artikel i Svensk Tidskrift om skatteparadis:

”Låt oss börja med den kritiska granskningen av de som tagit hem pengar till Sverige. Att bryta mot lagar är aldrig rätt men man måste också komma ihåg att Sverige i många år hade en totalt repressiv beskattning av ägande. Den svenska arvsskatten kunde ödelägga familjeföretag. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt gjorde att många entreprenörer lämnade Sverige med sina pengar och sina företag, en enorm förlust för Sverige. Arvsskatten försvann 2004 och förmögenhetsskatten 2007 men vi ser fortfarande sviterna av dessa skatter i brist på svenska privatägare på börsen och som affärsänglar.

I Uppdrag granskning drevs tesen att det är något skumt med självrättelse. Så är ju inte fallet. Alla kan göra självrättelse och när det gäller de som tar hem pengar till Sverige så får de betala skatt på inkomster sex år tillbaka plus ränta och pengarna finns sedan tillgängliga för investeringar här i Sverige.”(…)

”När det gäller Panama och andra upplägg för att dölja egendomar är det delvis en annan historia. Här handlar det om att dölja tillgångar helt vilket för oss som bor i legalt stabila miljöer ofta, men inte alltid, är förbundet med olagligheter. I länder med tveksamma legala system är det dock förståeligt och försvarbart att entreprenörer tvingas skydda sina pengar utomlands. Tyska judar skyddade under 1930-talet sina pengar i Schweiz och idag skyddar välbärgade invånare i länder där kidnappningar är vanliga, till exempel i Sydamerika, sina familjer genom att gömma pengarna utomlands. Det är svårt att se något omoraliskt i detta.”

Informationsutbytesavtal mellan skatteparadis och Sverige och andra länder har också förbättrats genom åren. Det finns också flera skatteparadis som har strängare lagar mot ”smutsiga pengar” än många högskatteländer, vilket Dan Mitchell (Cato Institute) tar upp här, liksom en hel del annat om Panamadokumenten, skatteplanering och politisk korruption.

Johan Norberg skriver i sin krönika i Metro om hur en engelsk statsvetare gjorde ett experiment ”där han försökte starta anonyma bolag över hela världen, som kunde undgå alla redovisningskrav. Tre fjärdedelar av de gånger han lyckades skedde det i stora, industrialiserade OECD-länder. I skatteparadis som Liechtenstein och Jersey är sådant olagligt sedan länge.” Vidare i krönikan:

”Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. I vissa fall är det också rimligt. Om aktörer från olika länder startar ett gemensamt bolag kan dessa länders staters försöka beskatta allt själva. Att lägga ett sådant bolag i Bermuda är ett sätt att undvika en dubbel- eller trippelbeskattning. Det gör också att de får ett förutsebart regelverk, lika för alla. Ofta är dessa domstolar mer rättssäkra – och snabbare. Att lösa en kontraktstvist tar fyra år i Indien. De flesta företagare hinner gå i konkurs innan de kan få rätt i ett sådant land.”

För politiker gäller andra måttstockar och så har det alltid varit, med vissa undantag som nu senast den isländske statsministerns affärer. Eric Erfors på Expressens ledarsida skriver om hur den svenska regeringen trixar med budgeten. Och när det gäller politiker som förespråkar höga skatter medan de själva undviker dem, har vi exempelvis Margot Wallström, nuvarande utrikesminister, som när hon var EU-kommissionär lät sig beskattas med en låg EU-skatt, medan de svenska europaparlamentarikerna efter kritik om frälse lät sig beskattas efter svenska regler. Wallström gjorde inget olagligt, men är en hycklare, precis som den isländske statsministern är det.

SVT:s “Uppdrag granskning” om Panamadokumenten bedrev som vanligt när det gäller SVT-dokumentärer en vänsteragenda när de ställde undangömda summor mot vad som kunde finansieras offentligt i det ena efter det andra området, som exempelvis dagisplatser, som om det vore självklart att alla de exempel de räknar upp ska finansieras via skatter och inte kan bedrivas privat, och att företag inte investerar från vinster och sparande, som om de pengarna i sin helhet bara ligger där i ett bankvalv för de rika att bada i. UG kunde när de nu blandade äpplen och päron lika gärna räkna upp hur många butiker i detaljhandeln, som annars består av privata butiker, som man med pengarna kunde lägga på att driva i statlig regi, utan tanke på vad olika verksamheter kräver och hur ekonomin i stort fungerar.

Flertalet länder har lägre skatter än Sverige. För de som utan vidare avfärdar skatteparadis som sådana är frågan om man ska få placera pengar i länder som har lägre skatter än det egna landet. Före 60-talet var Sverige relativt sett något av ett skatteparadis i Europa. Under 1800-talet och i början av 1900-talet undvek Kanada medvetet att ha högre skatter än USA för att locka till sig investeringar och arbetskraft, med goda resultat. Varför ha ett skattehelvete?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s