Trumps oroväckande framfart

Den bisarre, ohyfsade och primitive Donald Trump segrar, med vissa undantag, i delstat efter delstat i kampen om att bli nominerad till Republikanernas presidentkandidat. George Will skrev häromveckan i Washington Post om Trumps obehagliga auktoritära idéer (och då nämnde han inte Trumps hot om internationellt handelskrig och negativa syn på invandrare) och hur andra Republikanska kandidater, som exempelvis Marco Rubio, för sent utnyttjade tillfällen att slå till mot Trump. Paniken inom det Republikanska etablissemanget sprider sig och man gör nu allt man kan för att stoppa Trump. Men det är så dags. Will:

”Donald Trump’s distinctive rhetorical style — think of a drunk with a bullhorn reading aloud James Joyce’s “Finnegans Wake” under water — poses an almost insuperable challenge to people whose painful duty is to try to extract clarity from his effusions. For example, on Friday, during a long stream of semi-consciousness in Fort Worth, this man who as president would nominate members of the federal judiciary vowed to “open up” libel laws to make it easier to sue — to intimidate and punish — people who write “negative” things. Well.”

Samtidigt finns det skäl till varför Trump lyckats få så mycket stöd. Det finns förstås många orsaker, och USA har alltid haft en tradition av populism, och många ”moderata” pragmatiker utan några principer har haft åsikter som spretat åt alla håll, men den konservatism som dominerat Republikanerna de senaste decennierna är också en betydande orsak. Nick Gillespie skrev om det i Reason för några dar sen:

”Put simply, Trump is the distillation of conservative Republican politics for all of the 21st century. He’s not the cause of a GOP implosion, but the final effect of an intellectual and political hollowing-out of any semblance of commitment to limited government, individual rights, and free markets.”[…]

”Because—and this is very important to the rise of Donald Trump—conservatism and Republicanism have no real fixed definition or even ultimately a coherent set of principles. Sometimes they are for limited government, sometimes they want a maximal state.”

Även Conor Friedersdorf skrev i The Atlantic om samma sak och sättet att föra debatter:

”His [Trumps] ascension poses an existential threat to movement conservatism. And he cannot be stopped in part because, over many years, conservative media trained its audience to respond to tribal signaling more than rigorous debate; to reflexively dismiss any complaints about speaking disrespectfully about others as bogus “political correctness;” to respond to mainstream-media criticism of public figures by redoubling their trust in them ; to value the schadenfreude of pissing off ideological opponents more than incremental policy gains; and to treat Sarah Palin as a credible candidate for the vice-presidency.”

Trumps konkurrenter Ted Cruz och Marco Rubio har sina egna problem beträffande deras politik. De är båda bättre än Demokraternas Hillary Clinton och Bernie Sanders när det gäller ekonomisk politik, men är på andra områden sämre, bl.a. är de starkt religiöst konservativa och försvarar, i likhet med Clinton, den omfattande övervakningen.

Några skyller alltför enkelt Tea Partyrörelsen för många av Republikanernas problem. Men som jag bloggat om tidigare är tepartyt en heterogen rörelse som innefattar både dåliga och bra inslag. Populism och religiös konservatism florerar men där finns även klassiskt liberala/libertarianska idéer. Det ser olika ut på olika platser och rörelsen har en bredd i likhet med de etablerade partierna.

Och i ett land som Sverige förstår många inte att såväl Clinton som Obama står till vänster om svenska Socialdemokraterna på flera punkter när det gäller ekonomisk politik, vilket jag bloggat om tidigare. I USA betyder ”liberal” ofta en som står till vänster. Clinton är dessutom en väldigt korrumperad politiker. Som New York Times skrev om förra året fick det ryska företaget Rosatom under Clintons tid som utrikesminister förmånligt avtal för uranutvinning efter att pengar från företaget strömmat in i makarna Clintons stiftelse Clinton Foundation. Många är de företag som donerat till stiftelsen och i utbyte fått flera fördelar. Detta är inget unikt för politiker, tvärtom, men Hillary Clinton hör till de värre när det gäller denna korporativism (band mellan politiker och särintressen inom näringslivet) eller ”crony capitalism” som det brukar kallas i USA, fast det egentligen inte är kapitalism eller marknadsekonomi.

Clintons har även tagit emot stora donationer från diverse diktarorer. Bl.a. detta jämte ogillandet av politiska dynastier föranledde den klassiskt liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen, som jag intervjuat, att ge sitt stöd till Bernie Sanders, inte för hans ekonomiska politik, som han ogillar, utan för att Clinton är så korrumperad. Sanders har också det gemensamt med libertarianer att han vill bryta upp ”crony capitalism”, fast från ett annat perspektiv. Han är också bra när det gäller kritik mot övervakningssamhället och dödsstraff. Obama röstade som senator ibland mer vänster än Sanders, så det spelar inte så stor roll i sig vad man kallar sig ideologiskt. Jag hade kunnat rösta på en mainstream europeisk socialdemokrat gentemot Le Pen, Berlusconi eller Orban om det var alternativet med störst chans. Dessutom har USA inte ett parlamentariskt system. Presidenten har sin roll men kongressen är den lagstiftande församlingen. Ett parti kan ha majoritet där och ett annat ha Vita huset. Och Demokraterna är ett brett parti. Men jag är inte säker på att Halvorssens strategi är den bästa. Om Trump blir Republikanernas kandidat har han lättare att vinna över Sanders.

Halvorssen har den klassiskt liberala synen på rättigheter men missar, delvis pga det begränsade utrymmet, att säga att socialism i demokratiska länder kränker äganderätten.

Barry Goldwater, som jag bloggat om tidigare, var Republikanernas presidentkandidat 1964 och även om han kallade sig konservativ betraktade han sig också som liberal (i den klassiska bemärkelsen). Han var en stark kritiker av den kristna högern som vill göra politik av religion.

Det är f.ö. George Will som pratar först i klippet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s