Den ansvarslösa flyktingpolitiken

Så har då regeringen gjort en omsvängning i flyktingpolitiken. Att de själva ser sig som tagna på sängen av situationen visar på verklighetsfrånvändheten och det bristande ledarskapet.

Tove Lifvendahl hade en bra ledare i gårdagens Svenska Dagbladet. Utdrag:

”Stefan Löfven flankerades på presskonferensen av en märkbart tagen Åsa Romson, som fick frågan om hur MP-väljarna skulle reagera.” I regering krävs att man också måste formulera åtgärder i den verklighet vi ställs inför. Den verkligheten fanns inte när MP skrev sitt partiprogram, och inte valmanifest heller.”

Det sistnämnda är nu inte riktigt sant, och det är rätt illa att vice statsministern försöker sig på en falsk omskrivning av nära dåtid. Medan hårt ansträngda kommuner har larmat, har en stor skara politiker och opinionsbildare pekat finger åt dem som velat få till en vuxen diskussion om mottagningskapaciteten. Det har kallats ”att gå SD till mötes”, ”sprida främlingsfientlighet”, ”skapa vi och dom”.

Men de som har drivit på den sortens aggressiva och förlamande debattklimat bör känna skuld för att politikerna nu tvingas föra fram politik som får Sverigedemokraterna att dra på smilbanden. Regeringspartierna är inte SD, men de föreslår iögonfallande snarlika åtgärder som SD framfört tidigare.

För nu har det tidsbegränsade tillståndet för de tomma fraserna gått ut. Nu är det show down, och ett parti efter ett annat visar sig stå mycket långt från de fagra ord som tidigare förfäktades. Nu säger sig regeringen ta ansvar, men det sker för att försöka dämpa effekterna av den politik de själva har bidragit till har förts under en längerare tid.

Oppositionen bidrar med självberömmande medkänsla, men har de facto inget att vara stolt över; den är också djupt medansvarig till denna situation. Under lång tid var reformarbetet på migrations- och integrationsområdet obefintligt på grund av sju partiers rädsla för det åttonde.

De har försatt Sverige i ett läge där vi riskerar gå till val 2018 i vilket det enbart går att välja på ett flertal nyanser av SD-politik; en fortsatt budgivning i hur man mest effektivt håller folk borta från svensk gräns.

Det hade inte behövt vara så här, men de som har förnekat att det finns en inneboende motsättning i ökande flyktingtal och en oförändrad design på välfärdsstaten har effektivt dödat möjligheten att föra en diskussion om möjligheten för Sverige att fortsatt hålla dörrarna tämligen öppna genom att minska statens ekonomiska åtagande.”

Ett liberalt samhälle med en fri, dynamisk och växande ekonomi ger störst förutsättningar för människor att lyckas och nå framgång, de som flytt krig och förtryck får möjligheter att börja på nytt.

Fri rörlighet är en viktig liberal princip, men man får heller inte glömma att en enorm flyktinginvandring till ett land med en omfattande välfärdsstat och dåligt fungerande arbetsmarknad innebär problem för andra liberala principer om att inte låta staten växa och dilemman om var människor ska bo utan att det kränker äganderätten. Det kan skapa ännu mer problem som leder till social oro som i sin tur, som av historiska erfarenheter ofta är fallet med sociala och ekonomiska kriser, leder till ännu mera stat och även mer slutenhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s