Parlamentarismen undergrävs

De negativa reaktionerna på ”Decemberöverenskommelsen” finns över hela det politiska spektrat. Bland borgerliga har det varit massivt på sociala medier, bl.a. på Allianspartiernas Facebooksidor. Vad detta betyder för verklig väljarflykt är dock svårt att mäta och förutse.

Det är bedrövligt att Alliansen går med på denna överenskommelse, som är demokratiskt problematisk. Flera goda liberaler har försökt försvara överenskommelsen med att det är det enda sättet att komma ur en hopplös situation där ingen kan regera. Men man missar, förutom att överenskommelsen innebär ett befängt förhållningssätt till budgetar, att man inte bör ändra spelreglerna lättvindigt när det som här innebär en förskjutning av makt från riksdagen till regering och partiledningar. Det är fel att säga att demokratin upphör, eller ens den parlamentariska demokratin. Däremot är det konstitutionellt problematiskt och parlamentarismen undergrävs.

Nicklas Lundblad skriver i en bra understreckare i Svenska Dagbladet idag om den konstitutionella problematiken:

”[B]ör partiledningar komma överens om att binda riksdagsledamöter att rösta på visst sätt? Bör det finnas begränsningar i den makt som en partiledning utövar över de riksdagsledamöter som företräder partiet? Klart är att det inom riksdagsordningen inte finns något utrymme för ett parti att avtala om att med bindande verkan tvinga riksdagsledamöter rösta på ett givet sätt. Det skulle försvaga riksdagens oberoende och beslutande kraft i den maktdelningsmodell som vi antagit som vår. Om partiet ändå väljer att sluta sådana överenskommelser gör man det utan stöd i grundlag och frågan blir då om riksdagsledamöter bör efterkomma dessa.”

Även Tove Lifvendahl skrev bra på ledarsidan i gårdagens SvD:

”Det som nu har hänt kan med fog kallas historiskt. Men de demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga, och är av sådan dignitet att det hade varit anständigt att väljarna hade fått säga sin mening om denna konstitutionella förändring av de demokratiska spelreglerna.

Fler frågor följer förstås i kölvattnet; kommer detta i praktiken att innebära första steget mot en helt annan sorts valsystem? Om sex partier nu anser att parlamentarism inte är fundament utan valbart tillägg när det passar de egna syftena, bör inte en djupare grundlagsdiskussion komma på bordet?”

Moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark är också kritisk:

”Istället för en parlamentarisk process där man strävar efter att vinna majoritet för sin politik får vi nu inom budgetpolitiken en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag. Det är en försvagning av det parlamentariska och vinnare på detta är självfallet Löfven men även Vänsterpartiet, som kan driva mycket långtgående förslag eftersom de inte riskerar någon majoritet, och Sverigedemokraterna som får ett ökat utrymme.”

På tidskriften Axess:s blogg skriver P J Anders Linder:

”Såvitt jag förstår innebär detta att Alliansen i dag har åstadkommit två saker:

  1. Man har lovat att under tre år acceptera budgetar om S, MP och V står bakom dem – oavsett vilken politik de innehåller. Det finns inga innehållsliga begränsningar i överenskommelsen.
  2. Man har i realiteten gett V en väldig makt. Om V inte ställer sig bakom en rödgrön budget är ju Alliansen större än S+MP och då ska Alliansens budget accepteras av regeringspartierna.

Nog verkar det som om alliansledningarna har fattat ett historiskt beslut, fast kanske inte på det sätt de tänkt sig.”

Läs även Sophia Broberg Blomqvists blogginlägg och Fredrik Johanssons inlägg på SvD:s ledarblogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s