Goldwater var ingen rasist

I söndagens Sydsvenskan hade Per T Ohlsson en krönika om president Lyndon Johnson och om hur denne lotsade igenom The Civil Rights Act 1964. I vanlig ordning insinuerar Ohlsson att det dominerande motivet för Republikanernas och Tea Partyrörelsens motstånd mot Obama är rasism. Jag har tidigare tagit upp Ohlssons osakliga och okunniga krönikor om amerikansk politik, om den amerikanska sjukvården och hur han drar alla Tea Partyaktivister över en kam.

Det finns problem med Republikanerna och Tea Partyrörelsen, vilket jag tog upp i länken ovan. Den kristna högern som vill göra politik av religion har ett stort inflytande i partiet och har dessvärre på vissa platser använt tepartyt som plattform för sin agenda. Men Tea Partyrörelsen är bred och brokig. För flertalet organisationer som går under dess paraply har det uteslutande varit ekonomiska frågor som utgjort motivet för engagemanget, som är en reaktion mot de enorma utgiftsprogrammen och skulduppbyggnaden. Man önskar mindre stat, mindre offentliga utgifter och sänkta skatter, dvs ekonomisk liberalism. En folklig revolt med rötter i den libertarianska tradition som USA i väsentliga delar vilar på.

Samtidigt finns där som sagt andra tendenser, populistiska, socialt konservativa, konspiratoriska mm. Rasister är sällsynta, och Tea Partyrörelsen har varit tydlig med att ta avstånd från rasism. Det är lätt att hitta exempel på olustiga Obamamotståndare i ett så stort land som USA.

Men att som Ohlsson fula ut legitim, frihetlig kritik av Obama genom att bara låta rasister och knäppgökar få representera motståndet, är ohederligt. USA är en kontinent med flera seriösa intellektuella tankesmedjor, tidskrifter och organisationer som utifrån libertariansk/klassiskt liberal grund kritiserar inte bara Obama, utan även Republikanerna. Och även på ett av Ohlssons hatobjekt, Fox News, finns den saklige och lågmälde programledaren John Stossel. Ohlsson blir lika ensidig som de han angriper.

Ohlsson är inte bara intellektuellt ohederlig, han har en oerhört enfaldig och okritisk beundran för Barack Obama, en president som hjälpt till att föra USA mot en alltmer allvarlig ekonomisk situation med en sanslös expansion av offentliga utgifter. Ohlsson skyller enbart Republikanerna för de ekonomiska problemen, trots två år av Demokratisk majoritet i kongressen i början av Obamas ämbetsperiod.

Obama stödde också aktivt den lagstiftning, pådriven av både Bill Clinton och George W Bush, som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder, samtidigt som Obama jämte andra, företrädesvis Demokratiska senatorer, motsatte sig begränsningar av de hutlösa utlåningar som de statligt grundade och med statliga garantier gynnade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ägnade sig åt.

Detta är inget som Ohlsson skulle ta upp, ej heller hur Obamaadminstrationen lade beslag på Chryslers tillgångar för att ge till sina allierade. I Ohlssons värld får ”spritt språngande galna” ”rasistiska” och ”paranoida” Tea Partyaktivister definiera motståndet mot Obama, och ingen problematisering av och kritik mot den helige frälsaren Obama får förekomma.

”Spritt språngande galen” skulle man ju i och för sig kunna kalla Obama med anledning av hans ekonomiska politik, som DN:s förre politiske chefredaktör, Hans Bergström, kallade ”finansiellt fullständigt oansvarig” i Neo nr 5-2011. Bergström, som numera är docent i statsvetenskap i Florida, är betydligt mer omdömesgill och initierad beträffande amerikansk politik än Ohlsson.

Inte ens de svenska (S) har föreslagit stora ”stimulanspaket” av Obamas typ. Det har gagnat Sverige att vi sluppit sådana. Men så står ju också Obama till vänster om (S) i flera frågor.

Således är det inte som Ohlsson skriver att det för flertalet Obamamotståndare framförallt är  provocerande med en svart president, det provocerande är framförallt att presidenten för en ansvarslös politik som inte bara hotar ekonomin, utan även friheten.

Det värsta med Ohlssons artikel är den ohederliga smutskastningen av Barry Goldwater, Republikanernas presidentkandidat 1964, om vilken jag skrivit om här tidigare.

Ohlsson ser Goldwaters nominering till Republikansk presidentkandidat som början på den radikalisering av Republikanerna i riktning mot den ”tokhöger” som Ohlsson anser dominera partiet idag. Utifrån min sekulära och libertarianska syn är även jag bekymrad över Republikanernas utveckling, men Ohlsson paketerar sina motståndare på ett osakligt sätt.

Han underlåter att redovisa Goldwaters skäl till att rösta mot The Civil Rights Act 1964 (han röstade för 1957 & 1960 års Civil Rights Acts), och att Goldwater, i hela sitt liv trogen sin libertarianskt inriktade konservatism, öppet tog avstånd från den kristna höger som började växa fram i det Republikanska partiet under 80-talet.

Goldwater röstade nej till 1964 års Civil Rights Act därför att den innehöll tvång för rasistiska privatägda affärsrörelser att ta emot svarta. Med rätta försvarade Goldwater den privata äganderätten och associationsfriheten. I ett fritt samhälle ska inte staten tvinga människor att ha med varandra att göra. Rasism är omoraliskt, och i offentliga institutioner och statliga skolor ska diskriminering förbjudas, vilket också Goldwater stödde. I det privata ska dock rasdiskriminering bekämpas genom bojkotter och kampanjer.

Man ska också ha i åtanke att i Södern var segregering i privata affärsrörelser oftast påbjudet i lag. På en fri marknad lönar det sig i regel inte att diskriminera.

Goldwater, som var livstidsmedlem i NAACP sa: ”I don’t like segregation, in any form, any place, amongst any people.” I den butikskedja som familjen Goldwater ägde i Arizona, verkade han aktivt för desegregering, liksom han gjorde som lokalpolitiker i Phoenix. Han genomdrev integration i The Arizona Air National Guard. Dessutom var han djupt engagerad för indianerna, som han tyckte borde bli fullvärdiga medborgare i USA. Han hade nära kontakter med Navajos och Hopis i Arizona alltsedan han flög ut mat till stammarna under depressionen. Som fotograf dokumenterade han indianernas liv, vid sidan av landskapet i Arizona.

Goldwater kallade sig redan före valkampanjen -64 för liberal i ordets verkliga betydelse. I USA har ”liberal” betytt ”vänster” sedan 30-talet, så i det politiska sammanhang som Goldwater levde i, tyckte han att ”konservativ” var den mest praktiska termen att använda. 1976 skrev han i sin journal att när man i framtiden tittar tillbaka på honom, kommer han att kallas liberal, och i New York Times något år senare skrev han att konservativa av hans typ egentligen är liberaler.

Han försvarade aborträtten, homosexuellas rättigheter, pressfriheten och ville ha en klar åtskillnad mellan politik och religion, samtidigt som statens roll även skulle minska inom ekonomin. 1994 sa han:

”When you say ”radical right” today, I think of these moneymaking ventures by fellows like Pat Robertson and others who are trying to take the Republican party and make a religious organization out of it. If that ever happens, kiss politics goodbye.”

Till den Republikanske presidentkandidaten Bob Dole, som visserligen var mer moderat och konservativ än Goldwater, sa han 1996:

”We’re the new liberals of the Republican party. Can you imagine that?”

Samtidigt blev han aldrig någon principlös moderat vingflöjelpragmatiker av Mitt Romneys typ. Han hade stor integritet och drog sig inte för att sticka ut med åsikter, förankrade i hans klassiska liberalism, som kunde uppfattas som obekväma även inom hans eget parti.

Kampanjbroschyr för Goldwater -64. Goldwaters nomineringstal på  partikonventet, där Abraham Lincoln nämns.

Inför presidentvalet -64 haglade osakliga angrepp på Goldwater, och president  Johnson vägrade ha någon debatt med honom. Han anställde istället personer i kampanjstaben med enda syftet att svärta ned Goldwater, som i sin tur vägrade använda sig av smutskastning utan ville föra en debatt om idé- och sakfrågor.

Före mordet på Kennedy hade Goldwater föreslagit denne att om det blev de två som möttes i presidentvalet, kunde de tillsammans åka med ett plan runt om i USA och hålla debatter. Kennedy, som var personlig vän till Goldwater, var intresserad. Tyvärr uppstod aldrig denna möjlighet till en unik presidentvalskampanj.

Efter Goldwaters förklaring till sin röst mot Civil Rights Act vid 2:20 ser man ett kampanjmöte med ”Negroes for Goldwater”. Trots att Martin Luther King tog avstånd från honom, ville han långt senare göra Kings födelsedag till nationell helgdag.

Vid 5:08 ett klipp där Goldwater 1963 kallar sig liberal.

Långt efter valkampanjen 1964 sa Goldwater med sedvanlig självironi:

”I’ve often said that if I hadn’t known Barry Goldwater in 1964 and I had to depend on the press and the cartoons, I’d have voted against the son of a bitch.”

Då kunde media mörka vad Goldwater egentligen stod för. Idag kan man lätt ta reda på Goldwaters idéer. Men Per T Ohlsson är inte professionell nog att göra det. För honom är det smutskastning som gäller.

Litteratur: Barry Goldwater av Robert Alan Goldberg (1995)

Pure Goldwater (Red.) John W Dean & Barry M Goldwater Jr. (2008)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s