Den medeltida relikskolan

Konservatism har blivit på modet igen. Inom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna förs en intensiv debatt om begreppet, och även bland mer oberoende debattörer har ideologin lyfts fram. Det är möjligt att det i Sverige även framledes kommer att röra sig om en liten minoritet, men det går inte att ta miste på konservativa idéers frammarsch i många länder. I USA liksom i Östeuropa är de högst levande och i Storbritannien talar ”Blue Labour”-rörelsens frontfigur Maurice Glasman om behovet av en ”konservativ socialdemokrati som sätter familj, religion och arbete i centrum”.

Nu kan ju konservatism betyda lite vad som helst, då konservatismen inte bara är ett släpankare utan även ett gigantiskt trålnät som drar upp allt möjligt, då mantrat ”tradition, sedvänjor och samlade erfarenheter” är avklippt från rationella och frihetliga skäl, sammanhang och principer.

Vi har sett det förr; i tider av oro finns en nostalgisk längtan tillbaka till en större social sammanhållning och värdegemenskap. Många, som idag drar nytta av de vetenskapliga och teknologiska landvinningarna och en social frihet, glömmer hur kvävande många av samhällets normer kunde vara, och där barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var tillåtet, och det gällde att ha rätt kontakter för att genomföra en abort utan komplikationer. Normer är viktiga, men då är det också viktigt att ge dem en rationell och frihetlig förankring.

En medeltida relik av de sämsta sidorna i det oreflekterade predikandet om traditioners och sedvänjors betydelse, är den ”kamratuppfostran” som åter har uppdagats i och med polisanmälan mot Lundsbergs internatskola angående pennalism. Det är inte bara Jan Guillous bok Ondskan och den utmärkta filmatiseringen av den, även andra har skrivit om internatpennalismen, som Agnes Hellström, och i dagens Svd träder två personer som anmält Lundsberg fram och berättar.

Det finns mobbning och pennalism i många skolor, men skillnaden mot exempelvis Lundsberg är att den senare implicit ger den sitt stöd med det förskönande ordet ”kamratuppfostran”. Det handlar också om skolor där många adelsfamiljer, vid sidan av finansfamiljer där Peter Keatingtyper till strebrar kan förekomma, satt sina barn. Adel är ett uttryck för en över- och underordning av människor som borde vara oacceptabel i dagens moderna samhälle. Det är därför inte förvånande att pennalismen frodas i en miljö där elever måste bo och är mer utsatta, med mässandet av traditioner genomdränkta av hierarkiska adliga von obenperspektiv på människor, även när det är adliga själva som drabbas. Bisarra och förnedrande uppfostringsmetoder var vanliga förr i tiden. Tradition och fason!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s