Mer om federalism

I mitt föregående blogginlägg om den amerikanska författningsdagen, skrev jag på lördagkvällen lite slarvigt om antifederalisterna, vilket jag rättade till dagen efter. Antifederalisterna var liksom federalisterna en heterogen grupp. Några ansåg att USA:s delstater hade rätt att utan vidare träda ur förbundet, andra ansåg att The Articles of Confederation utgjorde en tillräcklig federation där man mycket väl kunde hindra enskilda stater från att träda ur, och åter andra menade att The Articles of Confederation innebar en alltför svag federation, men att den föreslagna författningen skulle leda till en alltför stark federation. Många kom att acceptera författningen när The Bill of Rights inkluderades, men många andra var fortsatt motståndare till författningen.

Thomas Jefferson, som alltså befann sig mellan antifederalisterna och federalisterna, ansåg redan 1786 att under The Articles of Confederation hade kontinentalkongressen, som mellan 1774 och 1789 sammanträdde i egenskap av samlande kongress för de tretton delstaterna, rätt att tvinga enskilda delstater att följa dess stadgar:

”When any one State in the American Union refuses obedience to the Confederation by which they have bound themselves, the rest have a natural right to compel them to obedience. Congress would probably exercise long patience before they would recur to force; but if the case ultimately required it, they would use that recurrence.” — i svar till frågor från Monsieur de Meusnier den 24 januari 1786

Året senare skrev han: ”It has been so often said, as to be generally believed, that Congress have no power by the Confederation to enforce anything; for example, contributions of money. It was not necessary to give them that power expressly; they have it by the law of nature. When two parties make a compact, there results to each a power of compelling the other to execute it. Compulsion was never easy as in our case, where a single frigate would soon levy on the commerce of any State the deficiency of its contributions; nor more safe than in the hands of Congress, which has always shown that it would wait, as it ought to do, to the last extremities, before it would execute any of its powers which are disagreeable.” — brev till Edward Carrington den 4 augusti 1787

Timothy Sandefur skriver i sin essä om hur libertarianer bör se på inbördeskriget (vilken jag länkade till tidigare) om hur grundlagsfäderna och efterföljande politiker och tänkare såg på delstaternas federala natur.

Utöver antifederalisternas radikala falang som hävdade den ovillkorliga rätten till secession, fanns två federalistiskt inriktade synsätt, ”the strong-union view” och ”the weak-union view”. Det förra menade att Unionen skapades redan med självständighetsförklaringen den 4 juli 1776, och att författningen utgjorde en naturlig fortsättning på den och The Articles of Confederation. Författningen skapade inte Unionen, utan gjorde den ”mer perfekt”. Det senare, och mer realistiska, menade att det fanns tvetydigheter i Unionens karaktär före 1787, men att författningen visserligen gjorde Unionen ”mer perfekt”, men att det alltså inte var uppenbart hur Unionens federativa natur såg ut tidigare:

”The “weak-union” view was most famously espoused by James Madison. According to it, the Articles of Confederation did indeed acknowledge the separate sovereignty of the American states—and that was exactly the problem. Alexander Hamilton put it well in a sentence which is the theme of the entire Federalist: ”The great and radical vice in the construction of the existing Confederation is in the principle of LEGISLATION for STATES or GOVERNMENTS, in their CORPORATE or COLLECTIVE CAPACITIES, and as contradistinguished from the INDIVIDUALS of which they consist.” The new Constitution would solve this problem by creating a new kind of government—one of “divided sovereignty,” partly national and partly federal, in which all of the people of America would vest the national government with a part–limited and enumerated—of their sovereignty. The national sovereignty would therefore be totally seperate from the sovereignty of the states. This is why Madison insisted that the Constitution be ratified, not by state legislatures, but by special ratification conventions: to make clear that the states were not parties to the Constitution—thus it would “be then a government established by the thirteen States of America, not through the intervention of the Legislatures, but by the people at large…[a] distinction…[which] is very material.” Thus, contrary to the strong-union view, the sovereignty of the states did not depend on the creation of the federal authority; they were two wholly independent systems, in which the federal power was supreme within its limited sphere—and nonexistent outside of that sphere.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s