Frihet och egoism

Ayn Rand gav friheten en moralfilosofisk grund i ett rationellt, upplyst egenintresse, som skulle förverkligas med hjälp av ett antal kardinaldygder; rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Varje människa är ett självändamål och inte ett medel för andras mål. Ett irrationellt egenintresse är självdestruktivt.

Det blir därför en aning tröttsamt när det ständigt återkommer osakliga angrepp från personer som antingen inte har bemödat sig om att ta reda på vad Rand menade när hon skrev om egoism och altruism, eller som inte kan hantera henne intellektuellt, och förfaller till ohederlighet då hennes idéer utmanar deras invanda föreställningar.

Visst kunde Rand stundtals vara onödigt kärv och fyrkantig vad beträffar tillämpningen av hennes dygder, som också kan kompletteras. Notera dock att hon i ovannämnda exempel avsåg kardinaldygder, dvs det finns utrymme för andra, men inte lika primära dygder. Andra objektivistiska filosofer har arbetat med det. David Kelley lanserade det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja) som en lika viktig dygd i sin skrift Unrugged Individualism — A Selfish Basis of Benevolence (recension här), Tibor Machan har behandlat det i sina böcker, bl.a. i Generosity — Virtue in Civil Society.

Men oberoende av Rands och en del av hennes anhängares kärvhet finns det ingen grund i att anklaga objektivismen för att förespråka ett ”naket egenintresse” som inte tar hänsyn till andra, som exempelvis nyligen en libertarianskt orienterad skribent, Conor Friedersdorf, gjorde i The Atlantic. Han ville ”rädda” libertarianer överlag från anklagelser om att vara ”selfish jerks”:

”There are a lot of libertarians working on issues that could be construed as self-interested – lowering taxes is the obvious example. There are even some hard core Ayn Rand sycophants who embrace little more than themselves. Find that repugnant? Have at ’em! But you’re just misinformed if you think that libertarians as a whole care for nothing more than their self-interest. Countless libertarians are working to advance the freedom and fair-treatment of people other than themselves. Often they do so more consistently than some of the liberals who sneer at them.”

Många libertarianer saknar en vettig moralfilosofisk grund, men här rör Friedersdorf ihop begreppen och jag betackar mig för hans ”försvar”. Även utifrån hans egen ensidiga bild av egoismen borde ju libertarianers och objektivisters ihärdiga och radikala försvar för individens frihet vara ett utslag av enorm generositet. Hans ytliga och osakliga inlägg föranledde Johnathan Pearce på brittiska Samizdata blog att ge bl.a. följande svar:

”He’s making a fairly basic mistake here. The pursuit of rational, long term self interest – the words ”rational” and ”long-term” are crucial – is totally congruent with spending time and money to support the genuine freedoms of others. After all, as any Rand ”sycophant” would argue, if we do not defend freedoms with a bit of effort, and go into bat to defend causes that are important, even if they are unpopular, or appear weird, then they will find themselves in a very lonely place if their own freedoms are attacked. A genuinely selfish person, who holds his own life and flourishing as his ultimate value and cultivates the virtues to achieve it fully (reason, independence, honesty, pride, productiveness, justice and integrity), will want to see freedom expand. The cost of spending a bit of time lobbying, arguing and campaigning is, for such a person, outweighed by the long term benefits. The individual benefits if the total sum of liberty is increased, in obvious and not-so-obvious ways. For the Rand ”sycophant”, the real stupidity would be to ignore the wider world and its problems.”

Som Rand var inne på och som Kelley utvecklade närmare i ovannämnda skrift kan man vara hjälpsam utifrån det potentiella värdet av en annan människa för en själv. Kelley skriver:

”Benevolence is a commitment to achieving the values derivable from life with other people in society, by treating them as potential trading partners, recognizing their humanity, independence, and individuality, and the harmony between their interests and ours.”

Förutom det materiella och intellektuella utbytet, betonar Kelley även det personliga och emotionella utbytet, och listar tre huvudkomponenter i begreppet ”benevolence”: Civility, Sensitivity & Generosity. Detta är naturligt för en filosofi som hyllar människans potential. I sin utmärkta essä om objektivismens etik, Survive or Flourish? A Reconciliation, skriver Robert Bidinotto:

”I have often thought of how I might react if confronted by the sight of a criminal attacking some stranger. I am virtually positive I would get involved, even at grave risk to my physical survival. But why? In examining my feelings as to why, here’s what I come up with.

I view such a matter as a core issue of my personal symbolism about how the world should, and shouldn’t, be. The criminal is not just attacking a stranger; he is attacking all that I value. He is attacking my world…me. He fills me with indignation, because he and his sort are undermining the world I wish to create, the world I want. I can’t walk past such a sight indifferently; and the fact that I don’t know the stranger personally is irrelevant. It is not the stranger I so intensely value here: it is my world as I want it.”

Se även nästa bloggpost, Att misskreditera Rand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s