Teparty med många tesorter

Inför mellanårsvalen i USA den 2 november har onyanserade attacker haglat över Tea Partyrörelsen från kommentatorer i både USA och Sverige. Jag har tidigare bloggat här och här om hur Per T Ohlsson på Sydsvenskans ledarsida vid upprepade tillfällen kopplar kritik mot Obama uteslutande till paranoia och rasism och andra tokigheter, och att han aldrig tar upp saklig kritik mot Obama. Idag gör han samma sak:

”Det groteska ursinnet kanaliseras framför allt via den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, som har väckt liv i de sämsta och mörkaste sidorna av USA:s politiska kultur: paranoia, rasism, okunnighet, hyckleri.”

Obamakritiken är förstås inte begränsad till Tea Partyrörelsen, och den bästa kritiken finns utanför denna, samtidigt som kritik mot Obama spänner över ett vitt politiskt spektrum. Tea Partyrörelsen är heterogen och som den gräsrotsrörelse den är innehåller den flera tokstollar, men även sunda och sakliga frihetsvänner som med rätta oroar sig över en expanderande stat och en ekonomisk kris som kan förvärras. Det finns olika tesorter; en del smakar illa, andra gott. Religiös konservatism finns bland många tepartyaktivister, samtidigt som den på flera håll är frånvarande. 

Med den brist på intellektuella resonemang som präglar kulturen generellt är det tyvärr inte oväntat med de populistiska inslagen i Tea Partyrörelsen (precis som populism i andra politiska läger). Det är tråkigt att en revolt mot växande statsmakt inte kan rymma mer (klassiskt) liberalt principiella och intellektuella ståndpunkter. Förhoppningsvis kan sådana efterhand bli mer framträdande. Det betyder inte att mer intellektuella frihetsvänner måste engagera sig i Tea Partyrörelsen.

Det är löjligt när Ohlsson blir konspiratorisk genom att skriva om ”avslöjanden” om hur ”mäktiga republikanska intressen” finansierar Tea Partyrörelsen. Det är knappast ett avslöjande att opinionsbildning av så stora mått kräver pengar, lika lite som att det är ett avslöjande att Demokraterna tar emot pengar från många storföretag. Däremot kan det naturligtvis vara av intresse vilka finansiärerna är och huruvida dessa påverkar opinionsbildningens inriktning. Men är Ohlsson så okunnig om de libertarianska grunderna för USA:s bildande, och hur kan han glömma det stora folkliga stödet för Republikanska politiker som Barry Goldwater och Ronald Reagan, som slog an på de libertarianska stämningarna hos många amerikaner, vid sidan av andra idéer?

Lika okunnig är Ohlsson om det ickerasistiska, klassiskt liberala skälet till varför privata företag som hotell och restauranger ska ha rätt att vägra ta emot svarta gäster. Det var bl.a. det skälet som Goldwater angav när han röstade mot 1964 års Civil Rights Act, samtidigt som han stödde likhet inför lagen och ville förbjuda rasdiskriminering i offentlig verksamhet. Han var även medlem i NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). Och det finns förstås svarta nyliberaler, bland dem Thomas Sowell och Walter Williams, som har samma inställning som Goldwater och den i Ohlssons artikel nämnda Rand Paul.

I ett fritt samhälle ska inte människor tvingas att ha med varandra att göra. Associationsfrihet ska råda, oavsett hur fel vi kan tycka att vissa företag eller organisationer väljer att utestänga andra. Rasdiskriminering är moraliskt fel och kan motverkas genom kampanjer och bojkotter. Däremot bryr jag mig inte om ifall kommunistiska kaféer vägrar att servera liberaler som jag.

I nr 3/2010 av tidskriften Neo hade Anders Edwardsson en nyanserad artikel om Tea Partyrörelsen (ej online). Blogginlägg från den brittiske Konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan om rörelsen. Tim Sandefur rapporterar från ett teparty i Sacramento. I libertarianska The Freeman hade nyligen Sheldon Richman en artikel om rörelsen och det politiska etablissemangets rädsla för den: The Anti-anti-authoritarians: What are they afraid of?

”I’m not a member of the Tea Party. For one thing, no coherent philosophy has emerged from its activities, which explains its grab-bag of positions, some good, some not so good. As a result, it’s not entirely clear what this collection of individuals fundamentally is for and against. Nevertheless, it is built around a concern that government and its “private sector” cronies wield an intolerable amount of power over our lives. They don’t like bank bailouts and health care bureaucracies, for example — so we can hope that it might evolve a consistent program in favor of voluntary association and against government intervention in our peaceful affairs.

It’s easy to point out flaws in the Tea Party. What is getting old quickly is the political elite’s criticism, which exhibits an intolerance and bad faith that it often attributes to the tea partiers. You don’t have to read too much of this criticism to see that the powers that be and their fawning admirers in the media and intelligentsia dislike one thing in particular: the movement’s apparent anti-authoritarianism. To be sure, at best it’s an imperfect anti-authoritarianism.”[…]

”Tea partiers are also frequently described as angry. As a common-sense description, there’s nothing objectionable about that. Who wouldn’t be angry after being pushed around by big institutions over which one has no real control? But notice that advocates of the all-State never describe their allies as angry when they vote out their rivals for power.”[…]

”[The Tea Party] resents the elites who presume to run their lives. How dare these know-nothings resist our good intentions and earnest efforts?

As I’ve said, the folks who identify with the Tea Party are far from consistent about this. Some of the contradictions are stunning. Still, it’s revealing that their critics are so concerned that through the Tea Party, anti-authoritarianism, anti-elitism, and anti-corporatism appear to be on the rise.

The elitist critics can’t imagine a good reason for people distrusting big institutions that have wronged them. But whose problem is that? Is it really so hard to fathom why people would be angry at government and other institutions, such as banks and corporations, that derive what power they have from government? Only someone who finds power attractive would have a hard time understanding that.

Those who wish to run their own lives in mutual association with others have no trouble understanding it at all.”

I senaste numret av Skattebetalarnas tidning Sunt förnuft (nr 6/2010) har Hans Bergström en krönika (ej online) om skattevalet i USA. Bergström är docent i statsvetenskap i Florida och var tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Jag har tidigare uppmärksammat hans beskrivning av Obama (och Hillary Clinton) som i flera frågor stående till vänster om de svenska Socialdemokraterna. Och Bergström är ändå ingen libertarian som jag. I denna senaste krönika skriver han:

”President Obama och hans demokrater i kongressen vill nu upphäva de skattesänkningar för arbete och investeringar som genomdrevs av George W Bush.”[…]

”Om Bushs skattereformer upphävs medför det bland annat att arvskatten i USA återgår till 55 procent! Högsta marginalskatt skulle stiga till ca 40 procent, vartill kommer inkomstskatten i delstater (uppåt 10 procent i till exempel New York). Skatten på utdelningar höjs från 15 procent idag till inkomstskattesatsen, alltså 40 procent federalt för höginkomsttagare. Reavinstskatten på långsiktiga innehav, liksom vid försäljning av familjeföretag, höjs från 15 till 28 procent (nära en fördubbling).”[…]

”Obamas skatteprogram är ett dråpslag för familjeföretag och entreprenörer. Till detta kommer också att administrationen jagar verksamheter ”utomlands” med absurda nya skatteregler.”[…]

”Demokraterna är fångade i en klassretorik som ligger mycket nära Lars Ohlys. De förstår inte företagande och entreprenörskap. Presidenten har samtidigt en väldig övertro på statliga utgiftsprogram. Budgetunderskott och statsskuld i USA är raskt på väg mot Greklands nivåer (hur länge väljer Kina att köpa amerikanska statsobligationer?).”[…]

”USA är långt från något skatteparadis för företagande. Sverige — med avskaffad arvskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt samt 20 procents reavinstskatt inom lättnadsutrymmet för 3:12-reglerna — är på väg att få en bättre skattemiljö för tillväxt.”[…]

”En rejäl förlust för demokraterna i kongressvalet skulle ge ett lika tydligt besked från det amerikanska folket som en gång skatterevolten i Kalifornien. Den skulle tvinga president Obama till en omvändelse som skulle ge eko över världen och världsekonomin.”

Per T Ohlsson tycker kanske att Bergström tillhör den paranoida tokhögern?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s