Valet

…och kvalet. Vad jag tycker om Alliansen och i synnerhet (M) är inget nytt på bloggen, senast här: Alliansens etatism. Jag ska inte upprepa det igen. Frågan är hur man ska rösta och om man överhuvudtaget ska rösta. Med undantag för ett val (-85) har jag faktiskt röstat i alla riksdagsval sedan 1982 då jag blev myndig, två gånger på (FP), annars (M). Med tanke på den frihetsfientliga politik som Alliansen fört i fundamentala frågor och det eländiga alternativ som den rödgröna oppositionen står för, är det inget enkelt val, men där det egna samvetet får avgöra. Jag uppmanar ingen att göra precis som jag.

Många kloka Allianskritiska liberaler har argumenterat att Alliansen ska få fortsatt förtroende, då de ändå gjort en del bra saker och de rödgröna är så kassa (och att ha med Ohly som var ledsen över Berlinmurens fall är onekligen horribelt). Ett viktigt argument är också att om (S) kommer tillbaka efter bara en mandatperiod befästs dess roll som statsbärande parti. Men en röst för ett parti eller block måste också innefatta stöd för förtjänst, inte bara vad den andra sidan står för.

I det senaste numret av Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje har Mattias Svensson en bra redogörelse för Alliansens fyra år vid makten. På tidskriften Neos hemsida pågår presentation av liberala riksdagskandidater från olika partier, där Mattias och Johan Ingerö kommenterar dem. Folkpartikandidaterna Mathias Sundin och Camilla Lindberg har startat en sajt där riksdagskandidater från olika partier kan skriva under en försäkran om att de kommer att rösta nej till datalagringsdirektivet (ingen Moderat har hittills skrivit under). Ett nej till detta skulle medföra böter för Sverige, men till lägre kostnad än vad det skulle kosta att införa det. Samtidigt är det viktigt att kunna bråka med EU och inte bara sluka allt som kommer därifrån.

Vid sidan av detta finns Valpejl, som trots begränsade frågor ger en viss fingervisning om kandidaterna. Det finns alltså möjligheter att orientera sig för frihetliga som trots allt vill rösta på Alliansen. För kraven måste vara högre på kandidaterna i detta val. Ett fortsatt förtroende för regeringen riskerar att definiera svensk borgerlighet till det sämre för lång tid framöver. En principlöshet som öppnat för allvarliga inskränkningar i medborgerliga rättigheter, och med fortsatt sådan hållningslöshet bäddar för mer otäcka saker.

Jag har länge funderat över hur jag själv skulle göra. På Valpejlen matchade i Malmö, den valkrets jag tillhör, Kajsa Lunderquist (M) mig mest. När jag tog med hela landet hamnade Centerpartisterna Hanna Wagenius och Magnus Andersson (CUF-ordf) i topp, följda av just Lunderquist och flera andra Moderater. Nu innehåller testet bara ett urval frågor, där vissa är mindre intressanta ur frihetlig synvinkel, och man måste sätta testet i relation till partiet i dess helhet och vilken politik som förts. 

Vi såg hur partipiskorna ven under FRA-striden. Det är en sak vad man säger i en kampanj. När man står inför partiledaren och riksdagsgruppen kan det vara andra bullar som gäller. Reinfeldt behandlade med bistånd av 30 mobbare (vilka jag fortfarande undrar vilka de är) i den Moderata riksdagsgruppen Karl Sigfrid på ett svinaktigt sätt. Han pressades att kvitta ut sig, och förvägrades sin lagliga rätt att rösta som riksdagsledamot. Utkvittering får endast ske vid sjukdom, frånvaro eller begravning. ”Vi har ordnat så att det blir möjligt att kvitta ut honom”, framförde gruppledaren Lars Lindblad. Ja, efter den mobbningen i en fråga som partiet från början hade en helt annan profil i, en fråga av fundamental betydelse för vår integritet. Denna behandling av Sigfrid, jämte den förda politiken, gör det fullständigt uteslutet att jag skulle kunna rösta på (M).

Piratpartiet har gjort insatser för integriteten i Europaparlamentet, men jag kan inte rösta på ett parti med så snäv inriktning och inkluderande vänsterelement, och som i några av dess profilfrågor står för bl.a. statligt bredband, statlig planekonomisk läkemedelsforskning och fängelsestraff för de som initierar upphovsrättsliga processer. Hur var det med integriteten?

(C) är det enda Allianspartiet som jag hade funderingar på att kanske rösta på. Men det skulle kräva en exceptionellt bra kandidat på valbar plats, där ett krav var stöd för upprivande av FRA-lagen. I Malmö, där (C) f.ö. knappast får något riksdagsmandat (och inte har sedan tidigare), fanns ingen sådan kandidat. (FP) toppas av Allan Widman, som röstat för både FRA-lagen och Lissabonfördraget. Partiet är också extremt EU-vänligt. Euron håller på att kollapsa, och (FP) driver på för dess införande. Om vi får euron, såvida den inte hunnit kollapsa innan dess, kan vi glömma alla ekonomiska vinster Sverige fått genom Alliansens modesta reformer.

Så när jag gick och röstade idag blev det Liberala partiet i riksdagsvalet. Jag hade ändå tänkt rösta i regional- och kommunalvalen, där jag i båda kryssade för Rickard Wendel (M), en liberal med båda fötterna på jorden. Maktskifte i Malmö är absolut nödvändigt. Klassiskt liberala partiet kommer inte in i riksdagen och jag ogillar egentligen idén med ett libertarianskt parti. Den tiden och energin och de pengarna skulle kunna användas på bättre sätt för att förändra opinionen i liberal riktning. Men jag tänkte att när jag ändå är vid valbåset så kunde jag lika gärna rösta på dem som att rösta blankt eller inte alls i riksdagsvalet.

Det är bra om frihetliga kandidater från Allianspartierna kommer in i riksdagen, och som är mot de integritetskränkande lagar som genomförts och är på gång att genomföras, liksom en hel del annat. Frågan återstår vad de kan göra. Till de andra kandidaterna och de som var med och röstade för: Shame on you!

2 responses to “Valet

  1. ”Den tiden och energin och de pengarna skulle kunna användas på bättre sätt”

    Förklara gärna hur tiden och energin samt pengarna som idag används av Liberala partiet skulle kunna användas bättre för att förändra opinionen i liberal riktning. Jag har hört samma argument från andra men aldrig någon som faktiskt säger vad det är dom menar att man ska göra.

  2. Att förändra samhället i libertariansk riktning kräver att en betydande minoritet av befolkningen är intresserad av att tänka i termer av principer. Så är inte fallet idag, någonstans i världen. Det kräver en förändring av den kulturella atmosfären i samhället, och är en intellektuell process som tar tid att sätta sig bland folk i allmänhet.

    I takt med att radikalt liberala idéer sprids, genom artiklar, böcker, tankesmedjor, tidskrifter och olika organisationer och nätverk, kommer det att påverka kulturen och samhället i stort. Allt fler människor vänjer sig vid idéerna och förmår ta dem till sig.

    Det skulle även kräva förändringar i människors moralfilosofi, där förnuft och individens egen lycka baserad i en rationell dygdetik är grundvalen. Om människan inte är vidskeplig och ser sig som hjälplös och styrd av krafter utanför sin kontroll och som ett offerdjur för andras mål, kommer jordmånen för liberalism att vara gynnsam.

    Som det ser ut nu är det för tidigt med ett libertarianskt parti, som vi också sett i andra länder. Det är lite som att sätta kärran framför hästen. I takt med att liberalismen sprids idémässigt i samhället kommer förstås även etablerade partier påverkas av detta och förändra sin politik i liberal riktning, vilket vi också sett från och till. Vid ett senare skede kan det vara möjligt för ett mer renodlat liberalt parti att träda fram och driva på utvecklingen ännu mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s