Debatt om konservatism

Det pågår sedan en tid i bl.a. Svenska Dagbladet en debatt om konservatismen. Flera av inläggen på kultursidan (här, här, här, härhär & här) har varit tämligen förvirrade och inte bringat mycket reda i debatten, och Johan Norberg skriver på sin blogg om hur Roland Poirier Martinsson ständigt karikerar liberalismen.

Johan Lundberg på Axess blogg och P J Anders Linder på SvD:s ledarsida har fört debatten vidare och pläderat för en liberalkonservatism som tar tillvara arvet från upplysningen.

Det är visserligen sympatiskt att Lundberg & Linder tar till sig delar av liberalismen och upplysningsidéerna, men liberalkonservatismen är behäftad med samma problematik som präglar konservatism generellt. Jag skrev för ett par år sedan ett blogginlägg om konservatismens villrådighet. När Lundberg & Linder skriver att förnuftet har sina gränser och vill ha traditionen som ett komplement att luta sig mot, så är återigen frågan: Vilken tradition? Utifrån vilka värden och principer?

Att vara förnuftig är att söka kunskap och utforska världen genom att identifiera och integrera verklighetens fakta och inte tillåta motsägelser. Om motsägelser uppenbaras måste de redas ut med logikens regler, och ny kunskap läggs till det man tidigare hade mer begränsad kunskap om. Förnuftet leder inte med automatik till rätt slutledning och bevisföring. ”Människan är varken allvetande eller ofelbar”, som Ayn Rand sa. Men det betyder inte att förnuftet därmed är ”begränsat” i den konservativa bemärkelsen att man ska ge upp det när man inte tycker att det passar för att ta in en tradition av sedvänjor, konventioner och regler som undergräver förnuftsprocessen. Även om tvivel och osäkerhet kan uppstå i vissa situationer, måste strävan efter kunskap och förståelse kvarstå. Man stänger inte av den intellektuella processen till förmån för godtycke. Och godtycke är vad den konservativa pragmatismen innebär. Det är ironiskt när Linder skriver: ”Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.”

Men det är just principerna som konservatismen tenderar att ”sky som pesten”. Som Linder gör i sin ledare, vill man göra sken av att det enda motsatsförhållandet är det mellan konservatismens pragmatiska ”ödmjukhet” inför ”förnuftets begränsningar” och en ”jakobinsk” rationalism med ”principrytteri, där man tror att teoretiska resonemang har svar på alla frågor, och där man bestämt sig för att befria människorna om det så ska kosta människorna livet”. Inget ord om liberalismen i detta sammanhang, som naturligtvis inte har stått för sådant, utan tvärtom varit den främsta och mest radikala utmanaren mot förtryck.

Pragmatismen kontrasteras mot rigida och verklighetsfrånvända principer. Men jakobinerna gjorde själva våld på förnuftet, som bara kan verka genom att individen själv tänker och kommer till insikt. De var påverkade av Rousseau, och underminerade upplysningen från sin kant, precis som de konservativa gjorde det från sitt håll. Upplysningen var filosofiskt ofullständig och brottades med problemen med uppdelningen mellan rationalism och empirism. Då konservatismen i regel har en skepticistisk förnuftskritik, påverkad av Hume och Burke, och dessutom ofta är påverkad av religion, underminerar den människans intellektuella strävanden. Därmed öppnas en av dörrarna för kontraupplysningen. Stephen Hicks har skrivit Explaining Postmodernism som beskriver de filosofiska trådarna i historien. Intervju med honom här.

Konservatismen kan inte ta tillvara upplysningen och utveckla den från dess begränsningar, eftersom konservatismen saknar redskapen till det. Pragmatismen innebär att man försöker väga för- och nackdelar utan att använda sig av principer.

Konservativa kan prata i allmänna ordalag om behovet av bildning, men att ”bilda sig” är att använda sitt förnuft, och det var ju begränsat för de konservativa. Därför kan en konservativ och bildad litteraturvetare som Fredrik Böök vara i Berlin på 30-talet och exalteras över nazisternas bokbål och hoppas på Nazitysklands seger i kriget. Förnuftet har ju sina begränsningar, och då kan man ju strunta i det för att bereda ”traditionen” plats när man tycker det passar, och undvika att rationellt analysera och integrera väsentliga fakta om människans villkor.

Många konservativa är religiösa. Fönuftet har ju sina begränsningar, så då kan ju religionen få träda in, och sedär, nu har man plötsligt ett annat verktyg att förhålla sig till verkligheten som står i motsatsförhållande till förnuftet. Då slipper man bekymret att tänka så mycket och man kan stänga av det begränsade förnuftet, och försöka leva utifrån en motsägelse. Vad blir det i slutändan av en sådan verklighetsuppfattning och begreppsapparat? Som jag har skrivit i artiklar om USA:s historia, så undergräver religionen friheten.

Ayn Rand integrerade den klassiska liberalismen i John Lockes tradition med aristoteliska idéer. Förnuftet är människans kunskapsverktyg, moral är förnuftiga principer som syftar till människans förverkligande i enlighet med vad hennes natur kräver, genom en dygdetik uppnås individens självgenererade lycka, utan självuppoffring och självförnekelse. Politisk frihet med individuella rättigheter gör detta möjligt.

I min bloggpost Kristendomens olycka skrev jag:

”Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.”[…]

”Thomas av Aquino ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild.”

P J Anders Linder, som lämnade chefskapet för Timbro 2000, kan inte vara obekant med de rationella och frihetliga idéer som Rand utvecklade och som fått efterföljare. 2000 utgav Timbro antologin Stat, individ & marknad — sex skolor i samtida samhällsfilosofi med Johan Norberg som redaktör. Johans eget kapitel Värdeliberalism: Neo-aristotelikerna, behandlar förutom Rand de tänkare som verkat i hennes anda, som bl.a. Leonard Peikoff, Tibor Machan, David Kelley, Tara Smith, Douglas Rasmussen och Douglas Den Uyl. Deras sekulära, aristoteliska och frihetliga idéer står i motsatsställning till såväl jakobinerna som konservatismen, och utgör det spännande stoffet för framtida idéutveckling. Religionen har ingen plats där. De katolska thomisterna hör till det förflutna.

Friedrich Hayek är en tänkare som betecknade sig själv och av många brukar betecknas som (klassiskt) liberal. Det stämmer till viss del. Men hans idéer tangerade också konservatismen, och jag hade nyligen en bloggpost med länkar till kritisk Hayekdiskussion. Utöver det vill jag även lägga till Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä. Hayek bör snarare betecknas som liberalkonservativ, och är populär bland flera konservativa, varför denna kritiska granskning av honom är högst relevant för den pågående debatten om konservatismen.

Timothy Sandefur om hur liberalism respektive konservatism ska definieras här och här, och mer om varför (klassisk) liberalism och konservatism inte kan förenas här. En serie mer djupgående artiklar i en debatt om konservatism och liberalism här. Rekommenderas starkt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s