Kristendomens olycka

Jag har just läst klart vännen Johan Norbergs lysande bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat. Kapitel om nutida forskning om lyckan varvas med kapitel som beskriver synen på lyckan genom historien. Ett kul grepp som gör läsningen omväxlande och intressant. Johan och jag har gemensam politisk och filosofisk inriktning och även jag har läst om motsättningar mellan Platons och Aristoteles idéer under antiken, och hur Aristoteles kommer i skymundan under den tidiga kristendomen, för att senare hållas vid liv i den muslimska världen, och därefter återföras till Europa av Thomas av Aquino på 1200-talet, och därmed bereda vägen för renässansen och upplysningen. Men boken ger ändå intressanta infallsvinklar och genomgången av den moderna lyckoforskningen är imponerande och inspirerande.

Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.

Johan refererar bl.a. till Charles Freemans bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Johan skriver om hur den kristne tänkaren Augustinus, påverkad av Paulus, framställer idéer om lycka vilka blir centrala för kristendomen. Augustinus orealistiska och ensidiga syn på lycka, blir en lycka som endast kan upplevas passionerat i Paradiset. Den är omöjlig i jordelivet, där människans liv tvärtom är en process av rening genom lidande. Att sträva efter egen lycka är ont. Så stakas vägen ut för den lidandekult och de kyrkliga övergrepp som har satt sin prägel på kristendomens historia ända fram till idag.

En samtida med Augustinus var filosofen och matematikern Hypatia i Alexandria. Hon mördades av en kristen mobb 415, vilket Johan också tar upp i samband med att de kristna, när de väl fått makten i Romarriket, började sin klappjakt på tänkare och forskare, varav en del flydde till Persien. Det intressanta är att det har gjorts en film av den spanske regissören Alejandro Amenábar (som regisserade The Others), Agora, som handlar om Hypatia och förstörelsen av biblioteket i Alexandria. Filmen har premiär i Sverige den 26/2.

Det finns endast fragment av texter om Hypatia, och förstörelsen av biblioteket är omtvistat bland historiker i fråga om det var ett av flera bibliotek som förstördes, och där ett förstördes tidigare. Men oavsett detta och att jag inte sett filmen än, och inte kan bedöma om den är bra gjord, så har en intressant debatt redan börjat. Katolska kyrkan har reagerat negativt och tycker att filmen ”främjar hat mot kristna och klichéer om den katolska kyrkan”. Tja, katolska kyrkan har gjort sitt bästa för att bete sig svinaktigt under årens lopp, så klichéer har knappast skuld till dess skamfilade rykte.

Amenábar sa vid inspelningen att hade inte biblioteksförstöringen och förföljelsen av vetenskapsmän skett, hade människan redan varit på Mars vid det här laget. Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Då Hypatia även var astronom har filmen en extra intessant och tragisk symbolik i vetenskapens fall och vidskepelsens uppgång som skedde just vid denna tid.

Det skulle alltså dröja 800 år innan Aristoteles åter fick betydelse i Europa (om man undantar muslimska Spanien) genom Thomas av Aquino. Thomas ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild. Det skulle leda till renässansen och upplysningen, där i likhet med de delar av Kalifatet där Aristoteles hade inflytande under medeltiden, fri forskning och vetenskapliga landvinningar blev resultatet.

Många konservativa brukar vårdslöst tala om sin respekt för traditioner med fraser som ”Aten, Rom och Jerusalem”. Att konservativa inte sällan hanterar historien på detta sätt, och inte förmår dra korrekta slutsatser utifrån skiftande idéer, är kanske inte förvånande med tanke på de bristfälliga intellektuella redskap och den villrådighet som vanligtvis utmärker konservatismen, men det är förbluffande att många konservativa (som i regel är kristna) inte kan se hur tydlig motsättningen är mellan den unga, framväxande kristendomen och de aristoteliska idéer som betydde så mycket för antikens blomstring (även om Platon också hade inflytande), och vad det innebar för Europa efter 400-talet.

Som jag tagit upp tidigare, levererade Christopher Hitchens en välformulerad kritik av det kristna kärleksbegreppet:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.” — Robert Ingersoll

”The Christian God is a being of terrific character — cruel, vindictive, capricious and unjust.” — Thomas Jefferson

(Min trilogi om USA och religionen tar också upp konflikten mellan kristendom och frihet)

Hemsida för filmen Agora.

3 responses to “Kristendomens olycka

  1. Aristoteles var mer accepterad av de tidiga kristna i Bysans än Platon…Bysans bevarade den antika kunskapen och filosofin och utvecklade det moderna rättsväsendet.

    Jag betecknar mig själv som libertarian, men jag är också ortodox kristen och tycker om att läsa Jünger. Liberalismen öppnar för friheten att vara den man är och att bevara det man tror på så länga man inte tvingar någon annan.

    Johan Norbergs historiesyn är djupt förenklad och missledande.

  2. Augustinus talar dessutom om lyckan i detta livet i verket De Civitate Dei. Den lyckan som han kallar delectatio victrix.

    Även här har ni tolkat Augustinus fel.

  3. Visst fanns det tidiga kristna som intresserade sig för Aristoteles. Kristendomen var redan då en spretig rörelse. Men som Johan skriver i sin bok:

    ”Många av hans [Aristoteles] texter fanns kvar i den östra delen av romarriket, det bysantinska riket med Konstantinopel som huvudstad, men förde där en osäker tillvaro. Varje gång idéerna togs på för stort allvar slog kyrkan tillbaka. År 1082 fördömde den bysantinska kyrkan dem som trodde på den grekiska filosofin och förbjöd logik som verktyg för att granska kristendomen. Aristoteles och de övrigas verk bevarades, men det var deras stil och inte deras idéer som skulle studeras. Den som tog tankarna på allvar exkommunicerades.”(s 96)

    Du skriver också att vi har misstolkat Augustinus syn på lyckan. Du verkar inte ha läst Johans bok, och mitt inlägg var en recension, som av naturliga skäl inte går in i detalj. Johan skriver:

    ”Augustinus var ingen motståndare mot lyckan. Tvärtom skrev han med passion om lyckan, och i likhet med de grekiska filosoferna menade han att lyckan är målet för varje människa. Augustinus paradoxala inställning till lyckan kan man emellertid skymta bara man läser under ”happiness” i sakregistret till 1853 års engelska översättning av hans ”Bekännelser”, och är särskilt uppmärksam på kontrasten mellan det första och det sista uppslagsordet:
    ”Happiness, the aim of all, 200
    true happiness is the joy in the truth – in God, 201
    ‘to rejoice to God, of God, for God’, 200
    to cleave to God with one’s whole self, 204
    God himself, 200, 281
    not to be found in the world, 57″”(s 64)

    Om människan skulle kunna uppleva någon lycka i jordelivet var det genom tron på Gud. ”Våra hjärtan är rastlösa tills de vilar hos Dig [Gud]”. Den ”sanna” och slutgiltiga lyckan var i Paradiset hos Gud. Men nu var det ju inte Johans och min syn på lycka.

    Att texter från grekiska filosofer bevarades på skilda håll i Europa under medeltiden är inget som varken jag eller Johan har förnekat, utan tvärtom har som visats Johan redogjort för det. Det är emellertid vilket dominerande inflytande just Aristoteles får som är det intressanta, och där Johan helt i enlighet med gängse historieskrivning tar fram tänkare som Averroes och Thomas av Aquino som särskilt viktiga i detta avseendet.

    Och som jag skrev var försöken att kombinera tro och förnuft en ständig motsägelse. I slutändan måste man välja. Kristendomen är förnuftsstridig, bisarr och motbjudande.

    Du skriver att liberalismen öppnar för friheten att vara den man är, och att du gillar Jünger. Ja, frihet hindrar inte folk från att gilla kristendomen, nationalistiska stollar eller andra tokigheter. Problemet är bara att med sådan verklighetsuppfattning och moralsyn går friheten i förlängningen under.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s