Inspirerande liberal folkpartist

Under helgen har (FP) haft landsmöte i Växjö. Under lång tid har partiet genom sin ”socialliberalism” velat lägga livet tillrätta för medborgarna. Det ”sociala” prefixet har blivit en förevändning för statsinterventionism. Friheten har alltför ofta fått stå tillbaka. Någon fundamental kursändring i detta avseende blev heller inte landsmötet. Viljan att reglera och styra i största allmänhet ligger kvar. Stödet för välfärdsstaten är intakt. Och stödet för FRA-lagen (med vissa enskilda kritiska röster) och Lissabonfördraget, dessa två exempel på historisk expansion av statens makt, har heller inte ifrågasatts under landsmötet.

Några ljuspunkter fanns dock. Man vill t.ex. sänka skatterna och uppluckra LAS. Men fortfarande är partiet klart otillfredsställande ur klassiskt liberal synvinkel. Att bereda vägen för Lex Orwell och en europeisk monsterstat är fundamentalt antiliberalt. Partiet kommer även framöver att vara ett slags ”sosse light”, där de numera även har sällskap av (M).

I ett tidigare blogginlägg om liberaler i (FP):s historia, tog jag upp och citerade Johannes Anton Selander, som 1920-63 var chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren, och framträdande antinazist under kriget. Det kan vara bra att påminna om honom igen. 1949 gick Selander i sin tidning till angrepp mot hela begreppet ”socialliberalism”, som (FP)-ledaren Bertil Ohlin hade låtit lansera tidigare. Selander oroade sig för den växande kollektivismen och tyckte att (FP) hade följt (S) ”in i regleringspolitikens djungler”, och att man behövde förstoringsglas för att kunna se någon skillnad på partierna.

”I den mån socialliberalismen varit något annat än ett billigt påhäng i agitatoriskt syfte, har den icke kunnat fria sig från den berättigade farhågan, att den för att nå sina, för övrigt allt annat än klart angivna mål, vore beredd att via regleringar tillfredsställa trygghetsbegäret på frihetens bekostnad.”

”Ju förr man rakar av svensk liberalism dess omotiverade påhäng, desto bättre.”

”…all världens materialism, socialpolitik, samhälleliga räknekonst och regleringar icke kunnat uppväga, än mindre ersätta den personlighetens frihet, som håller på att gå förlorad i ett alltmer totalitärt famntag.”

”Men för tusenden och åter tusenden famlande, tveksamma och besvikna skulle en ren liberalism med återupprättandet av individens frihet och kamp mot den förslavande staten som främsta uppgift bli den fana, som man nu söker och längtar att få samlas under.”

Dessa inspirerande ord kan man liksom annat intressant läsa i Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998). Vi lär inte höra något liknande inom (FP) idag. Betänk även att skattetrycket, de offentliga utgifterna och regleringsgraden i Sverige var oerhört mycket lägre 1949 än idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s