Lidandekulten

Idag är det långfredag till minne av Jesu korsfästelse. Som Mattias Svensson skriver på sin blogg idag var i Sverige lidande och tristess på långfredagen påbjudet i lag ända till 1969. Liknande lagar fanns/finns i andra länder.

”Rening genom lidande” är något som löper som en röd tråd genom den kristna historien, vilket jag berört tidigare angående den katolska kyrkans övergrepp. Idén om arvsynden, människans lastbarhet, ligger till grund för uppfattningen att man i prövningen inför nästa liv ska offra och försaka sina egna intressen och sin egen lycka. I Bergspredikan säger Jesus att man ska älska sin nästa som sig själv, dvs även sina fiender, eller om man nu inte älskar sig själv särskilt mycket, tja… Kärleken är villkorslös och uppmanande under hot och utan värdering och uppskattning av en annan människas unika egenskaper och karaktär. Detta är något annat än empati och respekt för andra människors rätt att forma sina egna liv och sträva efter sin egen lycka, även de som man själv ogillar eller finner ointressanta.

Detta ”kärleksbegrepp” följer idén om arvsynden. Alla människor bär på samma lastbarhet, och inför Guds hot måste de mottaga offret och Guds nåd i form av Jesu uppstigande på korset, om det så är genom katolicismens ”goda gärningar” eller genom protestantismens ”tro allena” (sola fide).

Att som protestantismen nå frälsningen genom att enbart tro på Jesus leder även det i likhet med det katolska kravet på självuppoffrande ”goda gärningar” för frälsning till att människor känner skuld, ångest och tvivel, eftersom enbart känslor och begär också kan anses syndfulla, och genom att ”goda gärningar” anses följa av mottagandet av tron utan att som för katolicismen vara förutsättningen för frälsningen.

Ayn Rand, som i motsats till kristendomen formulerade en rationell filosofi för människans eget liv och egen lycka här på jorden, där människan varken offrar sig själv för andra eller andra för sig själv, där moralen utvecklas utifrån identifieringen av människans natur och dennas behov, och inte utifrån gudsfruktan, beskrev träffande den kristna symboliken i Alvin Tofflers intervju med henne i Playboy mars 1964:

Toffler: ”You’ve been quoted as saying ”The cross is the symbol of torture, of the sacrifice of the ideal to the nonideal. I prefer the dollar sign.” Do you truly feel that two thousand years of Christianity can be summed up with the word ”torture”?”

Rand: ”To begin with, I never said that. It’s not my style. Neither literarily nor intellectually. I don’t say I prefer the dollar sign — that is cheap nonsense, and please leave this in your copy. I don’t know the origin of that particular quote, but the meaning of the dollar sign is made clear in Atlas Shrugged. It is the symbol, clearly explained in the story, of free trade and, therefore, of a free mind. A free mind and a free economy are corollaries. One can’t exist without the other. The dollar sign, as the symbol of the currency of a free country, is the symbol of the free mind. More than that, as to the historical origin of the dollar sign, although it has never been proved, one very likely hypothesis is that it stands for the initials of the United States. So much for the dollar sign.

Now you want me to speak about the cross. What is correct is that I do regard the cross as the symbol of the sacrifice of the ideal to the nonideal. Isn’t that what it does mean? Christ, in terms of the Christian philosophy, is the human ideal. He personifies that which men should strive to emulate. Yet, according to the Christian mythology, he died on the cross not for his own sins but for the sins of the nonideal people. In other words, a man of perfect virtue was sacrificed for men who are vicious and who are expected or supposed to accept that sacrifice. If I were a Christian, nothing could make me more indignant than that: the notion of sacrificing the ideal to the non-ideal, or virtue to vice. And it is in the name of that symbol that men are asked to sacrifice themselves for their inferiors. That is precisely how the symbolism is used. That is torture.”

Att offra sig är att ersätta ett högre värde med ett lägre värde, inte att avsätta tid och pengar för något framtida som ger ett större värde. Eftersom motsatsen skulle innebära att din egen lycka ökar, vilket är ont och måste bekämpas enligt altruismens offermoral, blir det en ständigt nedåtgående spiral av självförnekelse och självuppoffring.

I en bra artikel i tidskriften Voltaire beskriver Mattias Svensson hur idealet om lidande och självuppoffring uttrycks i kristendomen, men också att det är vanligt i andra religioner och finns i sekulär moralfilosofi som den hos Immanuel Kant och hans pliktetik.

”Har man mer rätt om man har lidit? Är man en bättre människa? Ställer man frågan rakt ut skulle de flesta nog förneka att det är så. I så fall skulle ju barn må bra av stryk, och ingen sak vore så rättfärdig som självmordsbombarens, en uppenbart absurd och rent osmaklig position. Ändå är det i så många andra och mer försåtliga sammanhang upphöjt till högsta moral att lida – att straffa sig själv med oönskade val som inte ger personen någon belöning. Eller straffa andra genom att anklaga dem för att inte ha lidit nog. Och det är just lidandet som räknas, inte om man gör tillvaron bättre för andra.” […]

”Framför allt bidrar lidandemoralen till att göra ner och förringa allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till välståndsskapande och nya upptäckter. Inget av detta har lidande som en konstruktiv komponent. Tvärtom finns ett empiriskt välbelagt samband i stort och i smått mellan lycka, kreativitet och generositet.”

De amerikanska ”founding fathers” hade en genial formulering i självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 genom hävdandet av människans ”rätt till liv, frihet och strävan efter lycka”. Med dessa ord formulerades en frihetlig och livsbejakande filosofi för ett liv här på jorden som utgjorde en uppgörelse med århundraden av förtryck och självförsakelse. Och som jag har visat i denna artikel, var de heller inte särskilt kristna.

cilice3

Närbild på cilice, en tagelskjorta som använts av många kristna genom historien som späkning och påminnelse om Jesu lidande och död, bland dem Moder Teresa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s