Hizbollahflaggor på Malmös gator

Igår råkade jag se den antiisraeliska demonstrationen i Malmö när tåget gick längs gatorna. De hade haft möte på Gustavs Adolfs torg där bl.a. miljöpartisten Per Gahrton talade och socialdemokraternas riksdagsledamot från Malmö, Marie Granlund, deltog i tåget, vilket Sydsvenskan rapporterade.

Jag såg Hizbollahflaggor (gul med grönt vapen greppat av en arm) i tåget, vid sidan av flera Venezuelaflaggor (auktoritära stater har sympati i dessa sammanhang) och en med mördaren Che Guevara. I likhet med andra antiiisraeliska demonstrationer i andra städer den senaste tiden har Hizbollahflaggor synts. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och Lars Stjernqvist, (s)-politiker i Norrköping och tidigare partisekreterare, dokumenterades med bild när de var för sig talade inför demonstranter där Hamas- och Hizbollahflaggor syntes, vilket Erik Svansbo visar här och Per Gudmundson här.

Andreas Malm från tokvänstern uttalar sitt stöd för Hamas och Hizbollah (läs f.ö. Dilsa Demirbag-Stens artikel i Expressen). Med Malms logik så borde de nazistiska grupper som gjorde motstånd mot de allierades ockupation av Tyskland i andra världskrigets slutskede också haft rätten på sin sida. Men Malm har inget större gehör bland etablerade politiker.

Men det är skandal att representanter för riksdagspartierna (fast det förvånar inte när det gäller Vänsterpartiet) gör gemensam sak med de som stöder Hizbollah och Hamas, som är islamofascistiska terroriströrelser understödda av Iran, med syftet att utplåna Israel och utrota judarna, samt upprätta en teokratisk diktatur. Hade dessa svenska politiker gått i samma demonstrationståg där även diverse svenska nazistiska partier och grupperingar ingick, och talat inför bl.a. dessa? Knappast. Det enda rimliga vore att avbryta demonstrationen eller lämna den i protest mot dylika nazister. Nu legitimerar de hatet. Stjernkvist slingrar sig. Hans trovärdighet är borta, liksom Sahlins. Så även för Gahrton, som enligt Sydsvenskan (dagens papperstidning, ännu inte på hemsidan) i talet sa om Hamas raketbeskjutning mot Israel: ”Har ni tänkt på att de kanske missar sina mål med avsikt?”

Om man har någon elementär kunskap om Hamas vet man att de ännu inte har resurser att skicka iväg kraftigare raketer, men gärna skulle vilja, att de inte drar sig för att uppsåtligen döda civila, att det är deras syfte att döda så många judar som möjligt, att även om de inte alltid träffar sina mål, skapar det skräck bland befolkningen och leder även det till att det i längden blir outhärdligt att leva på de platser som är föremål för beskjutning, något som också ligger helt i linje med Hamas strävan. Det är oförskämt och ansvarslöst av en självutnämnd Mellanösternkännare som Per Gahrton att uttrycka sig på det sättet, och dessutom inför åhörare med Hizbollahflaggor. Har han inte blivit korrekt citerad av Sydsvenskan kan han alltid dementera, men fan tro’t!

Israel har sedan 2001 beskjutits med 10 000 raketer. Israel är det friaste landet i regionen, och dess arabiska medborgare har större politisk frihet än vad araber har i något annat land i arabvärlden. Israel har rätt att försvara sig, men det tragiska är att Hamas medvetet använder civilbefolkningen i Gaza som sköldar. Frågan är då vad Israel ska göra. Hamas raketbeskjutning måste stoppas, men samtidigt måste Israel visa hänsyn till de civila palestinierna så mycket det går. Det är ingen lätt situation. Skillnaden mot Hamas är dock diametral. Hamas har inga som helst betänkligheter vad gäller civilas död och lidande, om det så gäller judar eller palestinier. Deras mål är Israels utplåning och förintandet av judarna.

Per T Ohlsson hade en bra krönika i Sydsvenskan om konflikten förra söndagen, och den 14/1 hade centerpartisten Ilan Sadé en bra artikel på Newsmill, ”Antiisraelisk hets utan proportioner”.

Ska det någonsin bli fred i denna region, måste Israels rätt att existera accepteras. Israel måste även godta en palestinsk stat, förslagsvis bestående av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, som samtidigt inte är en diktatur. Vi kan glömma att det inom överskådlig framtid kommer att finnas en enda stat där både judar och araber lever i fred över de områden som idag utgör Israel och nämnda områden med palestinskt självstyre, även om Israel har arabiska medborgare som lever i fred med judarna. En tvåstatslösning är i nuläget det enda som är möjligt. Israel har kommit en bra bit på väg med Fatah på Västbanken när det gäller fredsprocessen. Denna får inte omkullkastas av religiösa fundamentalister på båda sidor som drömmer om ett Storisrael resp. judefritt Palestina, och käftar i det oändliga om vilka oförrätter resp. sida gjort sig skyldiga till under decenniernas lopp. Vi är där vi är nu, och vad som gäller nu är att stoppa Hamas attacker på Israel på ett sätt som minimerar civila offer.

Flyktingproblemet måste lösas av de omgivande arabiska staterna. Det är absurt att flyktingstatus ”ärvs” generation efter generation sedan 60 år tillbaka. Det är förstås avsiktligt av de omgivande auktoritära regimerna. Efter andra världskriget tvingades 15 miljoner tyskar flytta från nuvarande delar av Polen. De integrerades i Västtyskland, och det finns inga där som idag kräver Polens utplåning. 725 000 araber flydde efter staten Israels bildande 1948 i det angreppskrig som de omgivande arabstaterna igångsatte, men 850 000 judar fördrevs från arabländerna. Ändå finns det inga judiska flyktingläger idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s