Republikanernas framtid

vann Barack Obama som väntat presidentvalet i USA, och det med råge. Republikanerna sopades bort i flera tidigare givna fästen för dem, och i kongressen har nu demokraterna en stor majoritet. Det återstår att se nu vad som kommer att hända med politiken framöver. Risken finns för en större vänstervridning. I kongressen kommer det att sitta demokrater som är mer vänster än Obama redan är, och pressa på för mer protektionism, en större offentlig sektor, och mer statliga regleringar generellt. Samtidigt är det inte otroligt att Obama i ett försök att ena nationen rör sig mot mitten och även samarbetar med vissa republikaner. Den internationella utvecklingen, med bl.a. finanskris och olika konflikthärdar runt om i världen kommer också att betyda mycket för den politiska inriktningen. Att Obama är USA:s förste svarte president är en psykologisk kick för vissa grupper i USA, och kan därmed bidra till framtidstro under lågkonjunkturen.

Vad beträffar det republikanska partiet, så följer nu en process av självrannsakan. Det var på det sättet bra att Obama vann, även om jag hade föredragit en ”gridlock”, dvs en president (i det här fallet McCain) från ett parti och majoriteten i kongressen ett annat parti. Republikanerna har varit på väg nerför ideologiskt under lång tid nu. Förhoppningsvis lämnar partiet alltmer dels den religiöst präglade linjen som fått dominera så mycket inom partiet, dels den populistiska statsinterventionism som både president Bush och John McCain stått för, och hittar tillbaka till mer frihetliga och sekulära tendenser, som exempelvis Barry Goldwater företrädde. Men det är nog för mycket att hoppas på. Möjligen skulle det i så fall leda till att partiet spricker.

Redan nu är diskussionerna i gång om vilken väg republikanerna ska gå, och framtidsnamn inför nästa presidentval nämns redan. Ett av dem är den unge indiskättade Louisianaguvernören Bobby Jindal. Det är möjligt att han skulle kunna ena partiet igen, men för min del betackar jag mig för ytterligare en kompromisslös abortmotståndare, som dessutom vill permanenta The Patriot Act. Att Palin (och McCain, som dock varit mer vacklande) med sitt absoluta abortmotstånd möjligen kunde accepteras i nuläget med en väntad stor demokratisk kongressmajoritet hade att göra med att hon skulle sakna mandat att driva den frågan, medan hon i exempelvis den ekonomiska politiken och energipolitiken skulle kunna vara en bromskloss mot en alltför statsinterventionistisk demokratisk kongress. Men att se denna religiösa fråga (bland flera) som någon framtid för republikanerna att låsa fast sig vid, ser jag som förödande för partiet.

Splittringen inom partiet är för stor för att man i nuläget ska kunna skilja ut några tendenser. Onekligen borde mer libertarianskt inriktade republikaner ha ett bättre utgångsläge nu, men det talas redan bland vissa republikaner om att efterlikna brittiska tories omorientering med den nye partiledaren David Cameron, dvs riktning mot mitten, med ”ökad klimatmedvetenhet”, ”mer statliga pengar till sjukvård” och andra åtgärder för att efterlikna demokraterna. Republikaner har tidigare under efterkrigstiden försökt att på andra sätt härma och ibland t.o.m. överträffa demokraterna i fråga om ökad statsinterventionism, som på sin tid New York-guvernören Nelson Rockefeller och president Richard Nixon. McCain var ju på sitt sätt också ett exempel på den tendensen. Vi har sett hur andra borgerliga partier i Europa, t.ex. de svenska moderaterna, har anpassat sig till vänster för att få makten.

Michael Tanner vid Cato Institute, och författare till boken Leviathan on the Right: How Big-Government Conservatism Brought Down The Republican Revolution, skriver om republikanernas vägval här.

Republikanerna måste nu rikta in sig mot yngre väljare. Dessa har över tid tenderat att alltmer rösta demokratiskt, och i det senaste valet var det extra tydligt. Republikanerna är redan starka bland äldre väljare. Ungdomen utgör framtiden, och det är extra viktigt att upplysa dem om frihetens värden. Det blir därför viktigt att följa de allmänna stämningarna i partiet, liksom vilka som nu valts in i den federala kongressen, delstaternas kongresser, vilka guvernörer och borgmästare (i större städer) som valts, och vilka som de följande åren (t.ex. mellanvalen om två år) väljs in på dessa ämbeten. Ser vi inte mer än några enstaka undantagsfall av libertariansk och sekulär inriktning bland dessa, så kan vi nog glömma att republikanerna blir ett frihetligt framtidshopp för lång tid framöver, om ens någonsin.

Den fiktive republikanske presidentkandidaten Arnold Vinick (sympatiskt spelad av Alan Alda) i TV-serien Vita huset, är med sin religionskritiska marknadsliberalism den sorts kandidat man kunde hoppats på inför framtiden. Kanske är det för evigt en fiktion?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s