Henrik Ibsen

Norstedts förlag har nyligen släppt en nyöversättning (av Klas Östergren) i två delar av den världsberömde norske dramatikern Henrik Ibsens (1828-1906) verk.

Ibsen tog i ett antal dramer, såsom Ett dockhem och En folkfiende (vilka jag har sett på teater i New York resp. Malmö) upp individens rätt och gisslade såväl småborgerlig konformism som maktlysten strebermentalitet. Han slog mot såväl konservativa som liberala politiker.

Ayn Rand var intresserad av Ibsen, och ett drama som en En folkfiende har paralleller till Rands berättelser, exempelvis Urkällan, om hur rättrådiga individualister stöter på ett kompakt motstånd från en korrumperad omgivning med flockmentalitet och får ta socialt stryk för det. I likhet med Rand betonade Ibsen det personliga ansvaret, nyttan med kreativt arbete och vikten av att vara sann mot sig själv och sitt samvete. Efterhand blev Ibsen alltmer desillusionerad. Han ville tro på individualismen och det liberala samhället, men den korrumperade omgivningen och människors ”livslögner” utgjorde hinder.

2 responses to “Henrik Ibsen

  1. Jag läste En Folkefiende som en direkt konsekvens av det här inlägget. Den var helt fantastisk! Bästa läsningen på flera år.

    Tack för tipset!

    Flera av hans andra pjäser var också mycket bra, men jag har fått intrycket av att han skrev sämre och sämre med åren. Den senaste jag har läst (Byggmästare Solness) var inget märkvärdigt alls.

  2. Tack för responsen!

    Ibsen blev ju alltmer bitter och desillusionerad mot slutet av sitt liv, vilket kan förklara en del, men förstås inte allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s