Socialdarwinism

När jag under min studenttid på 80-talet berättade för en annan student (som var en f.d. sosse som närmat sig liberalismen) att jag var nyliberal, frågade han ”Du är väl inte socialdarwinist?”. Jag vet inte om den beskyllningen är så vanlig numera, men det är inte bara jag som drabbats. På kurser i statsvetenskap i Lund har nyliberalism eller det som förr kallades manchesterliberalism, kopplats till socialdarwinism, i kurslitteratur av exempelvis marxisten Sven-Eric Liedman.

Uttrycket ”survival of the fittest” hänförs till den engelske 1800-talsliberalen Herbert Spencer, som just är den som brukar ha fått stämpeln ”socialdarwinist”. Hans försvar för laissez-faire och motstånd mot statliga regleringar har enligt kritikerna av honom varit ett försök att försvara en ”djungelns lag”, en ”dog-eat-dog-competition”, där de starkaste vargarna överlever och de svaga går under, helt i enlighet med den förmodade doktrinen att de bäst lämpades överlevnad kräver detta för utvecklingens skull.

Bortsett från det felaktiga i att de svaga går under i marknadsekonomin, så är det av vikt att fastslå att Herbert Spencer inte var socialdarwinist. Detta är en myt som har fått cirkulera alltför länge, och bidragit till att misskreditera liberalismen och kapitalismen. Spencer hade brister, men socialdarwinismen var inte en av dem. Och det är genom att laissez-faire och socialdarwinism så ofta har blandats ihop, som det är angeläget att bena ut hur det egentligen ligger till.

I en artikel i libertarianska tidskriften Reason den 29/7 skriver Damon Root om hur myten om Spencer som socialdarwinist på allvar började spridas genom den marxistiske historikern Richard Hofstadters bok Social Darwinism in American Thought från 1944. I den boken stuvas Spencer in bland riktningar som förordade arvs- och rashygien, något som Spencer aldrig förespråkade. Root visar att uttrycket ”survival of the fittest” är taget ur sitt sammanhang. Det var en iakttagelse av utvecklingen, inte en värdering. Spencer såg våld, krig, hänsynslöshet och brutalitet som något ont, som lägre samhällsformer. Istället skulle människan utvecklas bäst i frihet och fred. Spencer var motståndare till krig och imperialism (bl.a. en av de få intellektuella i England som kritiserade Boerkriget), kritiker av kolonialpolitiken och upprörd över behandlingen av indianer och svarta i Amerika och aboriginer i Australien. Han var för jämställdhet mellan könen, även om han vacklade i frågan om kvinnlig rösträtt, och hävdade barnens rätt mot förtryckande föräldrar.

Libertarianen George H. Smith har även han i essän Will the Real Herbert Spencer Please Stand Up? i sin bok Atheism, Ayn Rand and Other Heresies (Prometheus Books 1991) gjort upp med myterna om Spencer och socialdarwinismen. Han beskriver hur den amerikanske socialdemokratiske nationalekonomen John Kenneth Galbraith i BBC-serien The Age of Uncertainty låter Spencer med frasen ”survival of the fittest” få en bakgrund av en djungel och vilda djur.

Redan under sin egen tid blev Spencer anklagad för saker som han inte stod för. Bl.a. skrev hans vän, biologen Thomas Henry Huxley att för den spencerianske individualisten borde den fattige svälta ihjäl därför att välgörenhet bryter mot principen om ”the survival of the fittest”. Spencer, som alls inte hade något emot välgörenhet, så länge den var frivillig och innebar hjälp till självhjälp, blev så upprörd över denna anklagelse att han bröt vänskapen med Huxley. Även efter att Huxley hade bett om ursäkt tog det flera år innan Spencer återupptog vänskapen.

Smith visar att Spencer istället för darwinist snarare var lamarckian, dvs evolutionen består i att förvärvade egenskaper hos en organism ärvs till avkomman. Detta är ingen ståndpunkt som Smith försvarar, utan han vill klargöra Spencers syn på evolution. För Spencer är evolutionen primärt inte biologisk, utan kosmologisk, där biologin är en av flera manifestationer i den evolutionära processen. Spencer menar inte att samhället är en organism, utan ett aggregat av evolutionära processer som förändras under utvecklingens gång. ”The survival of the fittest” innebär sättet för en organism att anpassa sig till överlevnadens villkor. I för Spencer lägre former av samhällen, de krigiska och auktoritära, kan detta ta sig uttryck i våld, men den bästa utvecklingen för människan är det liberala samhället, där ”the law of equal freedom” gäller. Spencer skrev:

”The law is not the survival of the ‘better’ or the ‘stronger’…It is the survival of those which are constitutionally fittest to thrive under the conditions in which they are placed; and very often that which, humanly speaking is inferiority, causes the survival.”

Som Damon Root skriver i sin artikel är det märkligt att Hofstadter m fl inte berör de s.k. ”progressisterna”, som i början av 1900-talets USA tog avstånd från laissez-faire och förespråkade ökad statsinterventionism. Bland flera av dessa fanns även förespråkare för rashygien. Egendomligt nog klassas aldrig dessa som socialdarwinister. Laissez-faire-liberalen tar avstånd från initierandet av våld och tvång. Det är motståndarna till denna princip, etatisterna som vill låta staten kränka individens rätt till liv, frihet och egendom, som borde kallas brutala och som för oss närmare djungelns lag.

Med allt detta sagt, vill jag dock understryka att även om det var sympatiskt att Spencer intog så liberala ståndpunkter som han gjorde, utgjorde hans försvar för friheten en dålig grund. Hans utilitaristiska  och altruistiska syn på människan som ständigt underkastad mänsklighetens evolution som kollektiv är något annat än den inspirerande rationella individualistiska etik och rättighetssyn som Ayn Rand och Douglas Rasmussen & Douglas Den Uyl förordat. Och vill man gå tillbaka till 1800-talet så finns det bättre företrädare för liberalismen än Spencer i bl.a. Frédéric Bastiat och Richard Cobden.

4 responses to “Socialdarwinism

  1. Men han var iaf en stilig herre!😀

  2. Pingback: Socialdarwinism | Sultans politiska blogg

  3. Jag blev länkad hit idag av Mattias Svensson idag. Hoppas du får ett litet meddelande när folk kommenterar ditt blogginlägg. Jag har två saker:
    1. I Liberty Funds utgåva av Man vs. State s 108 framgår det att Spencer förespråkar välgörenhet, men inte så pass stor att fattiga människor får en massa barn. I alla fall om dessa fattiga var fattiga p.g.a. lathet eller dumhet. Om de var fattiga p.g.a. otur fanns inga gränser.
    2. Spencer hade en del utilitaristiska resonemang, men han var inte utilitarist – han var naturrättsförespråkare. Till en början baserades det på en gudstro. Senare, 1880-1890, försvann referenserna till Gud i nytryckta upplagor. Det var även grundat på Rands rättighetsetik (eller snarare, han kom på hennes resonemang före henne): Vi står alla inför valet liv och död. Väljer man död är det bara att dö. Väljer man liv förutsätter det att man även tillerkänner människan vissa rättigheter som förutsättning för livet.

  4. Tack för det utvecklade resonemanget! Jag har själv boken, men har inte läst hela🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s