Maria Schottenius och postmodernismen

I fredags höll DN:s kulturredaktör Maria Schottenius ett postmodernt försvarstal i radions P1, med anledning av konflikten med Johan Norberg:

”-Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

-Tror du att sanning finns?

-Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja, du det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.”

”En ny sak som har kommit på senare år…” Jo, det är ett hälsotecken att fler personer är intresserade av sanning och rätt, och dumpar det postmodernistiska dravlet som Schottenius ger uttryck för, och som har varit så framträdande.

Som David Andersson skrev på tidskriften Axess blogg efter Schottenius tidigare postmodernistiska inlägg på DN:

”Med andra ord bör de som vill skriva på DN:s kultursidor strunta i faktakontrollen och istället ägna tiden åt något mer dynamiskt.(…)”

”Emellertid tror jag inte att ens Schottenius i längden orkar leva med ett så relativistiskt sanningsbegrepp. Föreställer er, rent hypotetiskt, att jag skulle anklaga Schottenius för att ha fuskat till sig sin akademiska examen eller att vara medlem av Sverigedemokraterna. I det läget tror jag att också Schottenius skulle förvandlas till en gammaldags dogmatiker som talar ”i termer av sanning och ‘lögn’ och att folk ‘ljuger'”.”

Postmodernismen är guldgruvan för mytomaner. Men den utgör även vägröjare åt kollektivismen. De postmoderna tänkarnas avståndstagande från förnuft och individualism, deras förnekande av individens kompetens och möjlighet att agera utifrån sitt eget tänkande och finna kunskap om verkligheten och sträva efter sanning och värden, leder dem till socialismen eller andra former av kollektivism. Samtidigt förefaller de redan ha valt ut sin politiska ideologi, och efter att tidigare försök i historien att upprätta ett rationellt försvar för idéerna misslyckats, tar man vad som krävs för att slå motståndaren.

Filosofen Stephen Hicks har en välbehövlig uppgörelse med postmodernismen i sin bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004).

I likhet med Ayn Rand identifierar han de filosofiska strömningar som funnits genom idéhistorien och som har påverkat kulturen och samhället. Efter antikens Grekland & Rom följde den premoderna epoken (ca 400-1400-talen), där kristendomen dominerade i Europa med sin tro på det övernaturliga, arvsynd och påbud från Gud. Därefter kom modernismen med renässansen som ledde vidare till upplysningen på 1700-talet, och genombrottet för liberalismen och de vetenskapliga och industriella landvinningarna på 1800-talet.

När teologen Thomas av Aquino på 1200-talet använde sig av Aristoteles för att även låta förnuftet vid sidan av tron vara en källa till kunskapssökande, öppnades dörren till renässansen. Francis Bacon, René Descartes och framförallt John Locke har betytt mest för modernismens genombrott under 15-1600-talen. Individen blev en viktig enhet, som hade förmågan att greppa verkligheten med sitt förnuft.

Men redan under den sena upplysningstiden under slutet av 1700-talet började en motströmning skönjas, en ”kontraupplysning”, som skulle leda vidare till dagens postmodernism. Upplysningstänkarnas idéer om förnuftet var filosofiskt ofullständiga. Svagheterna i upplysningsidéernas uppdelning i rationalism och empirism påskyndades av David Humes skepticism och dennes särskiljande mellan fakta och värden. Med filosofer som Immanuel Kant och Jean-Jacques Rousseau började förnuftet betraktas som oförmöget att förstå verkligheten och säga något om hur vi bör handla.

Under 1800-talet ledde en lång rad av framträdande tyska filosofer (som Fichte, Hegel, Schleiermacher, Nietzsche) kontraupplysningen vidare och överförde den till 1900-talets början till andra tyska tänkare som Oswald Spengler och Martin Heidegger. Via andra 1900-talsfilosofer som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Herbert Marcuse nådde kontraupplysningen slutligen postmodernismen, med tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Richard Rorty, Pierre Bourdieu och Jean Baudrillard.

Foucault deklarerade: ”It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För postmodernisten finns det ingen verklighet oberoende av hur individen uppfattar den. Individen kan inte uppfatta verkligheten med sitt förnuft. Det finns inget som är rätt eller fel, sant eller falskt, allt det är ”sociala konstruktioner” som postmodernisten vill ”dekonstruera”. Den mänskliga naturen är kollektiv, människors identitet utgörs av grupptillhörigheten (som kan röra sig över olika dimensioner som kön, etnicitet och klass). De konflikter som uppstår mellan grupper pga de språkliga och sociala konstruktioner som ”förtryckarna” använder vill postmodernisten lösa till fördel för dem som de uppfattar som de förtryckta. Det råder ett nollsummespel mellan grupperna, där en inte kan få det bättre utan att en annan får det sämre.

I likhet med Leonard Peikoffs The Ominous Parallells där Peikoff spårar nazismen bland kontraupplysningens tyska filosofer,  gör Hicks liknande observationer inte bara gällande nazismen. Kontraupplysningens tänkare och senare postmodernisterna banade vägen för kollektivism i olika former. Den enskildes förnuft och kunskapssökande, med skapande av en unik identitet kapabel att handskas med verkligheten, räknades ju inte längre. 

De totalitära jakobinerna under franska revolutionen var inspirerade av Rousseau. 1960-talets framväxande ”nya vänster” och de otaliga terroristgrupper på vänsterkanten som bildades på 60-talet, var starkt påverkade av flera av kontraupplysningens filosofer, inte minst Marcuse, som var något av 68-vänsterns ideolog. ”Marx, Marcuse & Mao”, blev den nya heliga treenigheten. Som det stod på en av studenternas banderoller:

”Marx is the prophet, Marcuse is his interpreter, and Mao is the sword.”

Foucault själv började i det franska kommunistpartiet och slutade som anhängare till ayatollorna i 1979 års islamistiska revolution i Iran. Och nämn den postmodernist som inte är socialist.

Men fråga inte den postmoderne värderelativisten varför denne har rätt. Det är ju meningslöst.

Intervju med Stephen Hicks i The New Individualist om postmodernismen.

Tidskriften Axess temanummer om postmodernismen (nr 5-2007).

2 responses to “Maria Schottenius och postmodernismen

  1. ”Och nämn den postmodernist som inte är socialist.”

    Tja, du nämnde honom själv. Richard Rorty var liberal. Men du har en poäng — vi på vänstern har alla de smarta killarna.

    Tack, i övrigt, för ett underhållande hopkok. Det är märkligt så mycket man kan lära sig av någon som inte vet vad han pratar om.

  2. Tja, Richard Rorty var i alla fall ”vänster” och en stark kritiker av den fria marknaden (vilket också Hicks tar upp i intervjun). I en amerikansk kontext betyder ”liberal” just ”vänster” i bredare mening, bara så att du vet vad du talar om i fortsättningen. Naturligtvis finns det variationer och jag avsåg framförallt tendenser, inte att alla postmodernister har exakt samma grad av socialism.

    Apropå postmodernism var detta intressant och underhållande:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Sokal_affair

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s