Nya moderaterna inte något helt nytt

Moderata Samlingspartiet har under Fredrik Reinfeldts ledning genomgått en tråkig utveckling, från tämligen liberalt parti i flera frågor till ett urvattnat, vänsteranpassat ”socialliberalt” och ”allmänborgerligt” parti, där makt utan ideologiskt mandat att egentligen göra särskilt mycket annorlunda än socialdemokraterna har ställts över ideologisk vision och strävan efter att övertyga och successivt försöka förändra utifrån den visionen.

Gösta Bohman, partiledare 1970-81, vrider sig i sin grav. Det var han som började förstärka (m):s ideologiska utveckling i liberal riktning. Han lanserade 1974 ”den nya individualismen”, och samma år skrev han i Svenska Dagbladet att (m) var Sveriges liberala parti, till förtret för många folkpartister. När senare Ola Ullsten blev partiledare för (fp) utbröt en debatt mellan honom och Bohman om vilket parti som var mest liberalt, och Ullsten skrev indignerat ”Skäms inte herr Bohman?”. 1980 höll Bohman sitt berömda Uppsalatal där han talade om behovet av en liberal revolt för Sverige. Den moderate partisekreteraren och senare viceordföranden Lars Tobisson sa också att den väsentliga skiljelinjen i politiken gick inte mellan höger och vänster, utan mellan interventionister och icke-interventionister, och att den skiljelinjen gick rakt genom (m).

Varken Bohman eller (m) i stort var eller blev senare tillräckligt liberala i alla frågor, men Bohman var påfallande ideologisk för att vara politiker, samtidigt som han var folklig och kunde föra ut idéerna på ett bra sätt. Sina brister till trots framstår Bohman som en av de bästa och mest vältaliga politikerna Sverige har haft. Förutom att öppna dörren för yngre libertarianer att verka i hans närhet, kom han även att under slutet av sitt liv betrakta EU med misstänksamhet utifrån sina liberala värderingar. Han röstade motvilligt ja till svenskt medlemskap i EU, men var motståndare till EMU, en fråga han pga sin bortgång 1997 dock inte kunde ta ställning till i den senare folkomröstningen. Det skulle inte bara i frågan om EU:s utveckling utan i mycket annat också vara intressant att ta del av vad Bohman skulle ha sagt idag.

Men samtidigt får man inte överdriva hur bra (m) var förr. De ”gamla” moderaterna var inte alltid så principiella och frihetliga som en del besvikna liberaler vill få det till. Och även då fanns det de som övergav sin ungdoms liberala radikalism för att göra karriär inom ett parti som visserligen var mer liberalt än nu i flera viktiga frågor, men som  innehöll en blandning av liberalt, konservativt och allmänborgerligt. Men visst, sett till vad de nya moderaterna gör nu, så framstår de ”gamla” som ett under av liberalism i svensk politik.

Man kan dessutom påminna om att den mittenanpassning, eller vänstervridning som dagens (m) gör, inte är något nytt fenomen i moderaternas/högerns historia.  Bortsett från de ständiga spänningarna mellan ekonomisk liberalism och socialkonservatism under partiets historia, ville många inom högerpartiet på 60-talet att de skulle bli något av vad Reinfeldt & co har gjort (m) till idag, dvs varken socialkonservativt eller marknadsliberalt, utan något sorts allmänborgerligt socialliberalt samlingsparti. Olof Wahlgren på Sydsvenska Dagbladet var just en ivrig förespråkare för den tendensen inom (h) på 60-talet, och han motiverade det inte utifrån någon socialkonservatism, utan just socialliberalism. Den borgerliga samlingslistan ”Medborgerlig samling” 1964 i det som då kallades fyrstadskretsen (Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona) var just ett uttryck för denna idé. Wahlgren lät 1966 byta Sydsvenskans politiska beteckning från ”höger” till ”oberoende liberal”, och med detta menade han socialliberalism, inte den ”ultraliberalism” eller ”manchesterliberalism”, med dess ”antibidragstänkande”, som han tyckte att exempelvis den blivande partiledaren Gösta Bohman stod för.

Själva bytet av partinamn från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet 1969, då den mittenorienterade Yngve Holmberg var partiledare, motiverades inte minst utifrån den strävan som fanns att göra högern till ett mer allmänborgerligt samlingsparti. Vänstervindarna generellt i samhället spelade förstås in, då man ville betona att man var ”moderata”. Men egentligen var det många som tänkte att betoningen i partinamnet skulle ligga i ”Samlingspartiet” och inte i ”Moderaterna”, som det blev istället. ”Samlingspartiet” utan ”Moderata” i början fanns även med i förslagen.

Beteckningarna ”mörkblå” och ”ljusblå” som var vanliga under 60-talets interna strider inom (h) angående partiets profilering åsyftade vanligtvis spänningen mellan de förras strävan efter en skarp ideologisk profil med en mer restriktiv (dvs liberal) syn på statsingripanden, den av motståndarna kallade ”kärva linjen”, och de senares mer pragmatiska mittenanpassade politik. Men ”mörkblå” användes även om de som ville att partiet skulle vara mer konservativt, varför beteckningarna har varit tämligen förvirrande.

Högern var vid dess bildande 1904 (Allmänna Valmansförbundet) starkt socialkonservativt, och företrädde en interventionistisk politik på flera områden. Under 20-talet kom betydande delar av partiet att påverkas av de liberala nationalekonomerna Gustav Cassel och Eli Heckscher, och partiet rörde sig i alltmer ekonomiskt liberal riktning. Denna tendens började dock stöta på motstånd av en grupp socialkonservativa, bland dem Gunnar Heckscher (Elis son), som senare blev partiledare 1961-65.

När ett nytt partiprogram skulle lanseras 1946 fördes en livlig debatt. Förslaget innehöll bl.a. ett nytt socialt program, där de socialkonservativa med Gunnar Heckscher i spetsen ville föra en ”aktiv socialpolitik”, med vilket menades ökad statsinterventionism. Företrädare för den gamla linjen (dvs den marknadsliberala) bjöd på motstånd. Stig-Björn Ljunggren skriver i sin doktorsavhandling om (m):s historia, ”Folkhemskapitalismen” (1992):

”Den kärva linjen företräddes av Ebon Andersson, kvinnoförbundets ordförande, /…/”Begriper staten bättre än andra hur medborgarnas pengar böra användas? Jag är för stor individualist för att kunna acceptera allt detta statsingripande” och ”(d)e som nu arbeta och spara behöva också trygghet för att behålla åtminstone någon del av vad de spara”. Ebon Andersson önskade slå vakt om högerns gamla linje, ty det fanns alltid plats för ett parti som ”hävdar plikten och rätten för den enskilde att ta ansvar för sig själv och de sina”.” (s 92)

Vidare: ”Nils Herlitz ansåg sig kunna höra en ”ton, som förut varit främmande för oss”, ”en ton av statligt förmyndarskap, som bör arbetas bort.”” (s 93)

Och: ”En av dem som motionerat om en programrevision, Gunnar Ljungqvist, instämde i kritiken om att principer, tidigare främmande för högern, kommit in i förslaget. Ljungqvist ansåg, att ”de statliga synpunkterna ha överbetonats på bekostnad av de individualistiska”; ”Förslaget ger för litet utrymme åt individualismen även i avdelningen om de andliga värdena. Människan, ej det statliga, bör sättas i centrum av programmet.””  (s 93)

Partiprogrammet blev en kompromiss mellan de olika tendenserna. Även om högern mellan 20-talet och 1946 inte alltid var så individualistiskt som dessa personer gjorde gällande, var deras uttalanden intressanta och inspirerande. Sådana tankar, liksom Gösta Bohmans, finner man inte alltför ofta bland etablerade moderatpolitiker idag.

Det kan också vara en poäng att påminna om att ideologisk utslätning inte alltid lönar sig bland väljarna heller. Under 60-talet, när högerpartiet rörde sig mot mitten, gick man tillbaka, och låg på drygt 10% 1970, då Yngve Holmberg ersattes av Bohman som partiledare, och istället en successiv ökning av väljarandelen påbörjades. Och utomlands kan man peka på Reagans och Thatchers framgångar i sina respektive hemländer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s