Carl-Henning Wijkmark och marknadsliberalismen

Vinnaren av årets Augustpris i skönlitterära klassen, Carl-Henning Wijkmark (för boken Stundande natten), går i en intervju i dagens Sydsvenskan till angrepp mot marknadsliberalismen och ”ekonomismen”:

”Carl-Henning Wijkmark har i artiklar och romaner presenterat sig som en liberal samhällskritiker. Men han bejakar inte marknaden. Hans liberalism är en ”radikal upplysningsåskådning” som hävdar kulturens värden gentemot ekonomismen.”

”- Marknadsliberalismen har ockuperat hela liberalismen. Den gamla kulturradikala falangen i folkpartiet, som Herbert Tingsten företrädde, finns inte längre. Nu är liberalism det samma som marknaden.”

”- Läraryrket har tryckts ned, både löne- och statusmässigt. Den bildade medelklassen lockar inte längre. En middagskonversation kunde handla om Olle Hedbergs senaste roman eller till och med om en symfonikonsert. Nu är det bilar och båtar.”

Denna tröttsamma upprepning av marknadsliberalism som ”ekonomism” och att när man är marknadsliberal så är man ointresserad av kultur återkommer ständigt bland olika personer, men blir inte mer sann för det. Mattias Svensson skriver om ”ekonomism” i samband med Björn Elmbrants liknande attacker.

”Marknadsliberal” är visserligen en snäv beteckning, men som ändå kan användas av en liberal som jag i de sammanhang då man vill betona att ekonomin ska vara en fri marknad. Detta för att särskilja från socialliberalen, som vill ha mer statlig styrning på ekonomins område.  Det betyder naturligtvis inte att allt i livet handlar om ekonomi.  Däremot ska människan vara fri att välja inom såväl det ekonomiska som det sociala och kulturella området. En fri marknad är en tillämpning av den liberala frihetsprincipen precis som friheten att säga vad man vill, vilka böcker man vill läsa och vem man vill älska är det. Mattias Svensson har f.ö. en bra artikel där han kritiserar socialliberalismen i det senaste numret av ”Liberal Debatt” .

Wijkmarks snyftande om Herbert Tingsten är fånigt, då folkpartiet idag sannerligen inte saknar ambitioner att via staten uppfostra medborgarna kulturellt, genom bl.a. förslag som ”litteraturkanon” i skolorna. Och moderata kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth är mer än villig att poängtera att hon vill ha en aktiv kulturpolitik, med vilket menas en av staten styrd kultur. Och vad beror de dåliga lärarlönerna på? Knappast marknadsekonomin.

Att Wijkmark månar om en vital kultur och allmänbildning är sympatiskt, men det ger honom inte rätten att tvinga andra att välja och finansiera den kultur han gillar. Det är inte god kultur att våldföra sig på andra människor. Än mindre utgör en fri marknad på kulturområdet något hot mot ett blomstrande kulturliv, det är precis tvärtom, som Mattias Svensson skrev i Expressen förra året. ”Ekonomism” är en meningslös gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst som handlar om pengar, och där brukar kulturarbetare inte sakna synpunkter på vad som behövs i den vägen. När Wijkmark talar om bildning borde han själv sätta sig in i vad marknadsliberalism handlar om. Men där går uppenbarligen gränsen för bildning för honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s