Naomi Kleins förlorade heder

Jag har tagit mig igenom valda delar av Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen, as much as I could stomach. Klein är en bisarr konspirationsteoretiker med väldigt sunkig omvärldsanalys. Det ironiska är att hon har blivit något av ett varumärke för vänstern, denna varumärkenas kritiker. Det hon skriver är så intellektuellt ohederligt och pinsamt att man baxnar. 

Johan Norberg hör till dem som har kommenterat och angripit henne här (med bifogade recensioner från andra kritiker av henne) , här och här (om Milton Friedmans koppling till Chile).

Klein citerar själv Friedman. ”Jag tar kraftigt avstånd från det auktoritära politiska systemet i Chile, men jag tycker inte att en ekonom gör fel i att ge tekniska ekonomiska råd åt den chilenska regeringen.” Detta hindrar dock inte Klein från att förtala Friedman genom att insinuera att han var delansvarig för de övergrepp och mord som juntan gjorde sig skyldig till och som med rätta borde kritiseras.

Förutom det Johan Norberg skriver, så kan även tilläggas att när Friedman var i Chile och föreläste, på inbjudan av en privat bankstiftelse, höll han två föredrag där han karakteriserade den rådande regimen som ofri, och han avstod från att ta emot en hederstitel på ett universitet med motiveringen att det kunde ha gett intryck av att han sanktionerade regimen. När han kom hem skrev Friedman att det var hans förhoppning att hans råd skulle leda Chile mot frihet och demokrati.

För att ytterligare underminera Kleins teser, kan man ju påminna om att Chiles nuvarande president, Michelle Bachelet från Socialistpartiet, vill fortsätta att liberalisera Chiles ekonomi, med bl.a. utökad frihandel och lägre skatter. Bachelets far torterades under Pinochettiden. Men naturligtvis skulle Bachelets liberala inriktning och Chiles nuvarande framgångar motsäga Kleins bisarra konspirationstänkande.

För den som vill läsa mer om Latinamerika ur ett liberalt perspektiv rekommenderas starkt boken Guide to the Perfect Latin American Idiot (2000) av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner och Alvaro Vargas Llosa (den sistnämnde son till författaren Mario Vargas Llosa, tillika liberal). Den gör systematiskt upp med en massa myter och ger samtidigt en översikt över latinamerikansk historia och politik på ett sätt som saknats i all den flora av vänsterlitteratur som tagit sig an ämnet.

En av huvudmålen för författarnas kritik är den kände uruguayanske författaren Eduardo Galeano, som 1971 kom ut med boken Latinamerikas öppna ådror. Galeano citeras med gillande i Kleins bok, och Galeano har varit inne på samma spår som Klein. Lika barn inom tokvänstern leka bäst.

Alvaro Vargas Llosa (som är verksam vid den amerikanska libertarianska tankesmedjan Independent Institute) kom 2005 ut med en ny bok som jag inte har hunnit läsa ännu, Liberty for Latin America. En recension som kan ha intresse för diskussionen om Kleins bok kan läsas här .

Johan Norberg och Boris Benulic kommer att recensera Kleins bok i ett kommande evenemang på Timbro den 17/12.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s