Tag Archives: USA:s presidentval

Republikanernas framtid

Barack Obama omvaldes med betryggande majoritet av elektorsröster. Annars var det ganska jämnt mellan honom och Mitt Romney. Glädjande var att Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson fick 1 225 000 röster (1%), vilket är rekord för partiet, som annars brukar pendla mellan 200 000 och 500 000 röster. Dock var Ed Clarks 920 000 röster (1,1 %) 1980 fler i relation till den dåvarande folkmängden. Partiet har inte alltid haft bra kandidater, men Johnson var osedvanligt bra och förhoppningsvis kan valresultatet för honom påverka debatten om Republikanernas framtid, inte minst då han var framgångsrik Republikansk guvernör i New Mexico och ställde upp i Republikanernas primärval, även om han där tidigt drog sig ur.

I tidskriften Reason försöker Nick Gillespie förklara Republikanernas nederlag och hur deras framtid ser ut. Andelen amerikaner med libertariansk inriktning eller som allmänt kan betecknas som ”fiscally conservative, socially liberal” ökar, och där har Republikanerna en potential att vinna röster, särskilt som Obama lär fortsätta vilja expandera statens roll i ekonomin. Det blir en utmaning för de mer frihetliga i partiet att få det att bli mer liberalt i sociala frågor och samtidigt ha en strukturerad plan för minskning av de offentliga utgifterna. Som jag tog upp i föregående bloggpost har partiet brustit ordentligt när det gäller personlig frihet.

Andra positiva saker är att delstaterna Washington och Colorado legaliserade marijuana, och Washington, Maryland och Maine tillät samkönade äktenskap. Tea Partyrörelsen är bred och brokig, men i kongressvalet vann flera av dess mer libertarianska företrädare, medan de mer religiöst konservativa i tepartyt och på andra håll hade det svårare. Några av de värsta förlorade, som Richard Mourdock och Todd Akin med sina bisarra våldtäktsidéer. Akin hade dock ingen uppbackning av någon tepartygruppering.

Då dessutom 77 procent av amerikanerna är för att abort tillåts under åtminstone vissa omständigheter är den Republikanska ledningens målsättning om totalförbud en källa till ständiga förluster. Den överväldigande majoriteten för aborträtt och de ovanstående segrarna i frihetlig riktning skulle kunna puffa Republikanerna att bli mer liberala i sociala frågor. Men samtidigt är inte alla valresultat entydiga. I Massachusetts senatsval förlorade den moderate Republikanen Scott Brown mot vänsterdemokraten Elizabeth Warren.

Anne Applebaum är inte libertarian, men har en klassiskt liberal inriktning. I en läsvärd artikel i The Daily Telegraph skriver hon om hur Republikanernas i grunden sunda ekonomisk-politiska inriktning överskuggats av alltför många företrädare för partiet som har varit starkt religiöst konservativa, haft en invandringsfientlig hållning och/eller hängett sig åt konspirationsteorier. Hon har en förhoppning att partiet nu kan bli mer frihetligt i både ekonomiska och sociala frågor.

Jag har bara en reservation om att ”moderate”  även kan betyda den principlösa, urvattnade strävan att vara ”statsbärande” parti likt de svenska Moderaterna och som tidigare Republikaner ofta gjort sig till, utan några stora frihetliga ambitioner. ”Moderat” har också blivit en förevändning för fortsatt sammanflätning mellan näringsliv och stat. Men det Applebaum huvudsakligen förespråkar sammanfaller med den libertarianska linjen.

En bra kommentar gör David Boaz på Cato Institute när han bl.a. beskriver hur Republikaner under de senaste valen tenderat att lyssna mest på konservativa media som berättat vad de vill höra, men också att problemet för de konservativa började tidigare än så.

Republikanernas ställning i representanthuset är närmast oförändrad. Det ger en stark position när Obama måste förankra förslag i den kammaren. Det finns också förutsättningar att från delstaters sida stoppa Obamacare. Se här och här.

Framtiden behöver m.a.o. inte se så dyster ut. Obama är fortsatt president och hans etatistiska syn är skrämmande, men förhoppningsvis kan mer moderata Demokrater bli mer öppna med kritik, då Obama nu är omvald och ny presidentkandidat ska utses om fyra år, och Republikanerna har allt att vinna på att satsa mer på den personliga friheten vid sidan av den ekonomiska. Men det kan också leda till mer spänningar i det Republikanska partiet, kanske t.o.m. att partiet spricker. Det ska i alla fall bli intressant att följa debatten.

Gary Johnson for President

tisdag är det presidentval i USA och även val till andra politiska poster. Bland de senare finns det kanske intressanta någorlunda frihetliga kandidater med chans att bli valda, men i presidentvalet känns det skönt att slippa ha rösträtt, då både Obama och Romney är väldigt dåliga. Man kan förstås strunta i att rösta om man är amerikansk medborgare, men hade jag varit det hade jag röstat på Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson.

En libertarian/klassiskt liberal kan ha olika anledningar att rösta på olika sätt i detta val, även att avstå från att rösta. Läget är minst sagt komplicerat. Det finns argument för att rösta på Romney, framförallt när det gäller den ekonomiska politiken. De ekonomiska problemen är ytterst allvarliga, och Obama har genom sin övertro på statliga stimulanspaket en stor skuld i att de fortsatt, samtidigt som han stödde den lagstiftning som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder innan finanskrisen slog till. Skatterna riskerar att höjas betydligt, men det beror förstås, som i många andra frågor, på hur kongressen ser ut efter valet. En gridlock kan uppstå, dvs presidenten tillhör ett parti och majoriteten i kongressen ett annat, vilket inte är så tokigt om båda partierna är dåliga.

Obama har också brustit i försvaret för yttrandefriheten, senast i samband med Muhammedfilmen, och skickar iväg många fler drönarattacker än Bush, med många civila offer som följd, och Guantanamo har fortfarande inte stängts. ”Kriget mot narkotikan” har dessutom trappats upp, trots öppningar om motsatsen när han tillträdde. Rättsosäker övervakning fortsätter.

Men George W Bush satte igång de stora stödpaketen och det var något som både Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan stödde. Det är ingen överraskning att vindflöjeln Romney påminner om Groucho Marx när denne sa: ”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.” Men även om Ryan har varit mer konkret om hur man bör lägga om den ekonomiska politiken är han opålitlig med tanke på hur han har röstat tidigare, och det gäller många frågor. Han har inte varit någon ”fiscal conservative”, lika lite som Romney. Ryan kan prata om att han har inspirerats av Ayn Rand, men hon var mot den konservatism som Ryan också representerar. Hon hade troligen inte gillat honom. När det gäller frihandel är inte Romney uppenbart bättre än Obama, även om det generellt finns fler frihandelsvänliga Republikaner än Demokrater.

Sedan finns det flera frågor där Republikanerna, dessa förmenta försvarare för friheten, har en direkt frihetsfientlig politik. Det gäller exempelvis rättssäkerheten, invandringspolitiken, samkönade äktenskap och aborter. Även om abortfrågan är mer komplicerad, är den mest rimliga ståndpunkten att det principiellt finns en rätt till abort, medan det är en avvägningsfråga när en abort får genomföras. Då det uppenbarligen inte finns gudar, lika lite som tomtar och troll, kan man lämna de religiösa påhitten därhän. De har inget med vetenskap att göra. Om abort är kvinnans rätt, är ett förbud av det en inskränkning i hennes frihet. Ryan vill ha ett totalförbud, medan Romney kan tänka sig undantag vid våldtäkt och incest. Men frågan för Romney är då varför embryot inte är så heligt då. Varför göra undantag?

Det för oss till den religiösa högerns grepp om det Republikanska partiet. Det kommer att fortsätta med oförminskad styrka, och den falangen kommer förmodligen att flytta fram sina positioner, med ytterligare hot mot friheten som följd.

Romney har anlitat den auktoritärt konservative Robert Bork som rättsfilosofisk rådgivare. Bork har bl.a. sagt att det första författningstillägget enbart skyddar politiska yttranden: “Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.” Detta är ett häpnadsväckande uttalande, som dessutom går mot författningens idé. Att Romney låter en sådan person vara vägledande för kommande domarutnämningar ifall Romney blir president, är djupt oroväckande.

Ed Brayton granskar Borks idéer ytterligare här, och Timothy Sandefur skriver här om hur konservativa domare ingalunda är några garanter för frihet, även om en del i vissa frågor varit det. Sandefur tar även upp hur en seger för Romney riskerar att stärka både en ”moderat” urvattnad linje i bl.a. ekonomiska frågor och den religiösa högern på samma gång, dvs ett värsta scenario för Republikanerna. Se även vidare här. (Sandefur kommer f.ö. rösta på Johnson) Även Diana Hsieh skriver om hur frustrerade frihetliga och sekulära väljare kan gå tillväga, och att många av dessa som brukar rösta på Republikanerna är alltmer trötta på att i val efter val hålla för näsan och rösta på partiet bara för att det hotar med att Demokraterna är värre.

Diskrepansen mellan bra och dåliga ståndpunkter i det Republikanska partiet verkar större än nånsin, vilket Johan Norberg bl.a. behandlade i en Metrokrönika härförleden.

Gary Johnson kommer inte bli president. Men som Nick Gillespie skriver skulle största möjliga röstantal för Johnson, som legat ovanligt bra till i en del opinionsundersökningar med ca 5 procent och mer även i en del swing states, kunna sända en signal åt Republikanerna att det är åt det libertarianska hållet de bör gå nästa gång.

Johnson var framgångsrik och populär Republikansk guvernör i det annars Demokratiskt starka New Mexico i två omgångar 1995-2003, och lyckades sänka skatter, minska offentliga utgifter och få fart på tillväxten. Han försvarar aborträtten, vill legalisera marijuana och öppna upp för mer invandring. Bara det att han på något sätt finns med i debatten kan lyfta blicken för många åt mer frihet.

Ron Paul relativiserar ondskan

Jag har tidigare kritiserat den Republikanske presidentkandidaten Ron Paul, denne förmente libertarian, med fokus på de rasistiska och konspiratoriska nyhetsbreven som skrevs i hans namn och inrikespolitiska frågor som att han vill luckra upp åtskillnaden mellan kyrka och stat, och inte har något emot att enskilda delstater ska kunna förbjuda abort och reglera människors privatliv. Han vill värna delstaternas rättigheter, men har inga ideologiska invändningar när dessa kränker individens rättigheter, samtidigt så tvekar han inte att använda sig av federal makt när det gagnar hans egna värderingar. Således stöder han Sanctity of Life Act, som syftar till federalt förbud mot abort, och Defense of Marriage Act, som skapar en federal definition av äktenskap mellan man och kvinna.

Det är ungefär samma opportunistiska hyckleri som när slaverianhängarna i den amerikanska Södern inte tvekade att använda sig av federal makt för att gynna slaveriet, så länge deras ställning på den nivån var stark, men sedan snyftade om delstaters rättigheter och trädde ur Unionen när slaveriet hotades alltmer, det sistnämnda åtagandet från sydstaterna f.ö. något som Paul inte ser några problem med, och har enbart en positiv syn på vad ett bestående CSA hade betytt om det inte förlorat kriget.

Men det är inte bara i inrikesfrågor som Paul visar sin antiliberala sida, utrikespolitiskt trampar han runt i ett träsk med urskuldande av terrorister och diktaturer, där ondska relativiseras och USA:s krigföring i Afghanistan och Irak ges en moralisk likvärdighet med terrorister. Om Irans möjligheter att skaffa sig kärnvapen säger han, ”They’re just defending themselves”. Man behöver inte förespråka bombning av Teheran för att tycka att ett sådant uttalande visar på en hårresande nonchalans inför det hot som Iran utgör. Han hävdar att palestinierna ”bor i ett koncentrationsläger” och har bara några ”få små missiler”. Ett groteskt påstående och en chockerande relativisering av ondskan. Utöver det har Paulkampanjen ett webfilm med ytterligare relativism. Timothy Sandefurs kritik av denna innehåller även en annan jämförelse med sydstaterna, den om Unionens ockupation 1865-77.

Det finns legitima argument för och emot invasionen av Irak. Jag var kritisk mot den, men mer positiv till den i Afghanistan, då den var direkt kopplad till en attack mot USA. Den numera avhoppade presidentkandidaten Gary Johnson har länge velat ta hem trupperna, men har mig veterligen inte ägnat sig åt det relativistiska trams som Paul gjort.

Ska då inte Paul bedömas i sin helhet, precis som alla andra kandidater? Ingen av de andra är lika liberal som Paul när det gäller ekonomisk politik, integritetsfrågor och narkotikapolitiken. Paul ska krediteras för de frihetliga synpunkter han för fram, men hans omdömeslöshet och ickeliberala positioner är tillräckligt mycket för att avskriva honom förtroendet som president. Många libertarianer kan ha vettiga åsikter utan att vara lämpliga som presidenter, och Paul är inte ens libertarian. Då många betraktar honom som sådan, finner jag det angeläget att påvisa att så inte är fallet. Han kan betecknas som en slags frihetligt konservativ med opportunistiska drag. Därför har jag ägnat mer utrymme åt att kritiskt granska honom än andra kandidater. Det är heller inte troligt att han vinner nomineringen som Republikanernas presidentkandidat, och om mot förmodan så skulle ske, har han ingen chans mot Obama. Bättre då en mer moderat kandidat med större chans att vinna. Men vem det ska vara (Romney eller Huntsman?) vill jag helst slippa tänka på nu, bedrövliga som alla kandidaterna är. Som tur är saknar jag rösträtten att behöva ta ställning, om man nu väljer att rösta. Imorgon får vi se hur det gått i New Hampshire.

Ron Paul är ingen libertarian

Den republikanske kongressledamoten Ron Paul från Texas, som nu åter har deklarerat att han ställer upp i presidentvalet, brukar betecknas som libertarian, och många av hans anhängare ser honom som sådan. Men det tål att upprepas, Paul är ingen libertarian, om man med libertarianism åsyftar klassisk liberalism i traditionen från John Locke. Paul bör mer rimligen betecknas som en konservativ med frihetliga drag. Men till skillnad från exempelvis Barry Goldwater, som hade vissa brister men var mer libertariansk än konservativ, har Paul ett bisarrt och ickeliberalt bagage som inte kan ursäktas med att han är så frihetlig på ett antal punkter.

The New Republic rapporterade för några år sedan om de nyhetsbrev som hade skrivits i Pauls namn, med sitt innehåll av rasism och konspirationsteorier. Många libertarianer angrep Paul, som låtsades inte ha haft någon koll på vad som skrevs i nyhetsbreven. David Boaz vid Cato Institute skrev bl.a.:

”Ron Paul says he didn’t write these newsletters, and I take him at his word. They don’t sound like him. In my infrequent personal encounters and in his public appearances, I’ve never heard him say anything racist or homophobic (halting and uncomfortable on gay issues, like a lot of 72-year-old conservatives, but not hateful). But he selected the people who did write those things, and he put his name on the otherwise unsigned newsletters, and he raised campaign funds from the mailing list that those newsletters created. And he would have us believe that things that “do not represent what I believe or have ever believed” appeared in his newsletter for years and years without his knowledge. Assuming Ron Paul in fact did not write those letters, people close to him did. His associates conceived, wrote, edited, and mailed those words. His closest associates over many years know who created those publications.”[...]

”Paul says he didn’t write the letters, that he denounces the words that appeared in them, that he was unaware for decades of what 100,000 people were receiving every month from him. That’s an odd claim on which to run for president: I didn’t know what my closest associates were doing over my signature, so give me responsibility for the federal government.”[...]

”Libertarians should make it clear that the people who wrote those things are not our comrades, not part of our movement, not part of the tradition of John Locke, Adam Smith, John Stuart Mill, William Lloyd Garrison, Frederick Douglass, Ludwig von Mises, F. A. Hayek, Ayn Rand, Milton Friedman, and Robert Nozick. Shame on them.”

Tidskriften Reason skrev att det mesta tydde på att det var Lew Rockwell som hade skrivit nyhetsbreven, vilket inte förvånar.

Vid sidan av detta har Paul själv som politiker bl.a.  inte förstått grundlagsfädernas åtskillnad mellan kyrka och stat och bekämpat aborträtten och rätten till ett eget sexliv.

Nu är ju andra republikanska kandidater, liksom vid tidigare val, inte någon rolig samling heller, men det finns åtminstone en, förre guvernören i New Mexico Gary Johnson, som är betydligt bättre än Paul. Reason hade nyligen en artikel om Johnson och kontrasterar honom mot Paul. Inte för att jag tror att Johnson kommer att vinna nomineringen, men förhoppningsvis kan han lyfta fram frihetliga idéer i rampljuset och dessutom få med sig de vettigare anhängarna till Paul som insett hur snett Paul hamnat.

Gary Johnsons kampanjsida.

Statskuppen i Södern

Idag är det 200 år sedan Abraham Lincoln föddes. Han var USA:s president 1861-65 under landets värsta kris sedan dess bildande, när 11 sydstater trädde ur Unionen och krig följde. Lincoln och det som oftast kallas inbördeskriget, av vissa ”The War for Southern Independence”, ”The War of Northern Aggression” eller det mer neutrala ”The War Between the States”, har varit föremål för diskussion bland libertarianer. En del har, utan att försvara slaveriet, hävdat att sydstaterna hade rätt att träda ur, att det var en fråga om delstaternas rättigheter, och att Lincoln överskred sina befogenheter och att det var ett alltför högt pris att genom krig försöka hålla ihop Unionen.

En del har även hävdat att frågan om slaveri inte var huvudfrågan för de utträdande som bildade CSA (The Confederate States of America), utan rätten till secession och motstånd mot tullar. Detta är rent nonsens, då slaveriet onekligen var huvudmotivet för utträde och även i CSA hade man tullar, fast de var lägre än i USA. I sydstaternas utträdesproklamationer angavs slaveriet som den primära orsaken, och CSA:s ledare var tydliga med att de ville försvara slaveriet mot hotet om dess upplösning. Att det sedan fanns sydstatare som angav andra skäl, och att en del t.o.m. var emot slaveriet, som general Robert Lee, ändrar inte det faktum att huvudskälet för flertalet av de som ledde utträdet var värnandet om slaveriet.

Före Lincolns val till president tvekade inte sydstaterna att använda sig av den federala makten för att gynna och upprätthålla slaveriet. Några exempel är The Fugitive Slave Law för att fånga in slavar som rymt till en slavfri stat, och Högsta Domstolens The Dred Scott Decision, som förklarade att slavar och deras ättlingar inte kunde ha några rättigheter eller bli medborgare någonstans i landet, och gav slavägare rätt att ta med sig sina slavar till en slavfri stat och behålla dem som slavar där.

Med The Kansas-Nebraska Act 1854 skulle frågan om slaveri i de nya territorierna avgöras av nybyggarna där. Som en reaktion mot detta beslut bildades det republikanska partiet samma år (ej att förväxla med det republikanska parti som Thomas Jefferson var med och bildade på 1790-talet, och som 30 år senare splittrades i demokrater och whigs, även om namnet togs med inspiration från Jeffersons parti). Det nya republikanska partiet fick med sig många från det sönderfallande whigpartiet, men även avhoppare från demokraterna. Såväl whigs som demokraterna var splittrade i slavfrågan. Free Soil Party, som hade bildats 1848 av slaverifientliga demokrater (den tidigare demokratiske presidenten Martin Van Buren var dess förste presidentkandidat), uppgick i det nya partiet, liksom andra grupper.

Republikanerna hade som främsta mål att hindra slaveriets utbredning till nya territorier (som senare skulle bli delstater). Man ville bryta ”The Slave Power”, där sydstaterna genom sin starka ställning på federal nivå använde den federala makten för att upprätthålla sitt slaveri. Med hotet om ett nytt slaverifientligt parti som fick ett stort stöd i nordstaterna, där befolkningen växte snabbare, och en konstitutionell process därmed kunde sättas igång för att avskaffa slaveriet även i hela Unionen, blev det alltmer uppenbart för Södern att deras kära institution nu var i fara.

Vid 1860 års val kandiderade Lincoln för republikanerna, men demokraterna splittrades, dock ej om huruvida slaveri var bra eller ej. Nordstatsdemokraterna nominerade Stephen Douglas, som försvarade The Kansas-Nebraska Act, sydstatsdemokraterna nominerade John Breckinridge, som istället ville betona The Dred Scott Decision. När Lincoln valdes, trädde de elva sydstaterna ur i det som rimligen borde kallas ”statskuppen i Södern”.

David N. Mayer, libertariansk professor i juridik och historia vid Capital University i Columbus, Ohio, har skrivit denna intressanta artikel om Lincoln, som förklarar närmare.

Timothy Sandefur, som är adjunct scholar vid Cato Institute, klargör även han ur libertariansk synvinkel de konstitutionella frågorna kring inbördeskriget i en mycket läsvärd essä. Det amerikanska medborgarskapet består av en ”delad suveränitet” (divided sovereignty), en i delstaten, en i Unionen. Syftet är att skydda mot tyranni och mobbvälde på sävål lokal som nationell nivå. Ingen lätt avvägning onekligen, och jag är inte säker på vad som är den bästa lösningen, men vill man förstå vad inbördeskriget handlar om, bör man sätta sig in i detta. Det är i alla fall uppenbart att CSA inte hade rätten på sin sida.

Att majoriteten av det republikanska partiet, inklusive Lincoln, i den ekonomiska politiken hade med sig det tråkiga bagaget från whigpartiet i form av protektionism och statligt stöd till utvecklandet av industriella näringar, är i sammanhanget av underordnad betydelse. En minoritet av frihandelsvänner i partiet som kom från demokraterna och Free Soil-partiet, kom efter kriget att opponera sig mot tullskyddspolitiken, och vid två presidentval, 1872 och 1884, skedde liberala utbrytningar ur det republikanska partiet.

Men i huvudfrågan var denna koalition viktigare, nämligen att bryta ”The Slave Power” och på sikt avskaffa slaveriet i hela USA, en frihetsfråga väl viktig som någon, särskilt efter 80 år under USA:s existens utan någon lösning i sikte.

Även för de engelska manchesterliberalerna Richard Cobden och John Bright var det en prioritet, när de ställde sig på nordstaternas sida i kriget, samtidigt som Lincolns ekonomiska politik kritiserades. Likaså förtjänade Lincoln kritik för överträdelser, som när han i vissa fall upphävde habeas corpus, inskränkte pressfriheten och införde värnplikt (f.ö. var allt detta saker som gjordes även i CSA). Men som Mayer poängterar, så är det viktigt att se hela kontexten. Och visst var kriget med många dödade ett högt pris, men man kunde inte på förhand veta hur det skulle gå.

Läs även min senare bloggpost 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen.

superstock_900-131608abraham-lincoln-posters2

Obama och demokraterna i Chicago

Efter att vi kunnat konstatera att finanskrisen har sina rötter i statliga interventioner i marknaden, bl.a. genom extremt låg ränta från centralbanken, The Community Reinvestment Act som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till fattiga, inte kreditvärdiga hushåll, plus en mängd andra regleringar, och de statliga garantier som de av staten grundade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac fick för att ägna sig åt hutlösa utlåningar, kunde vi också konstatera att de senatorer som protesterade mest mot begränsningar av Fannies och Freddies risktagningar var demokraterna Barack Obama, Hillary Clinton, John Kerry och Chris Dodd, som samtidigt var de största bidragsmottagarna från dessa två bolåneinstitut.

Nu är Obama nyvald president, och med det väntar, uppbackad av en demokratisk kongress som han är, en utvidgning av statens åtaganden på flera områden. Även bland många borgerliga har det funnits en väldigt okritisk beundran av Obama.

Det är därför glädjande att i gårdagens Sydsvenskan läsa en debattartikel av tidigare USA-korrespondenten Lennart Lundh som är mer kritisk och behandlar Obamas bakgrund i den korrumperade demokratiska partimaskinen i Chicago, där f.ö. Daleydynastin fortfarande har sitt grepp om borgmästarposten.

Lundh nämner Rahm Emanuel, som Obama utsett till sin stabschef, som även han har sin bakgrund i Chicagos politiska maskineri. Som jag också skrev om här tidigare, var Emanuel direktör på Freddie Mac när man där fifflade med vinstrapporteringen.

Som Lundh skriver så hade vi vetat mer om Obama om pressen ägnat lika mycket intresse åt Obamas nätverk i Chicago som åt Sarah Palins bakgrund i Wasilla.

Obamas stabschef var direktör på Freddie Mac

Barack Obama fick, jämte andra demokratiska senatorer som Hillary Clinton och John Kerry, stora belopp i kampanjbidrag från de statligt grundade och understödda bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, samtidigt som han och de andra senatorerna inte ville veta av några restriktioner i dessa bolåneinstituts vidlyftiga utlåningar, vilket jag skrivit om här tidigare. Nu rapporterar ABC News att kongressledamoten Rahm Emanuel, som Obama utsett till sin blivande stabschef, var direktör på Freddie Mac när institutet fifflade med vinstrapporteringen.

(Via Dick Erixon)