Tag Archives: Liberalism

Liberatis pseudoliberalism

I höstas grundades det liberala nätverket Liberati, med bl.a. Alexander Bard i spetsen. De lade fram en rörig och oinspirerande programförklaring, och som Mattias Svensson beskrev som ett försök att ”koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter”:

”En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant.”

Att Liberati fortsätter i samma anda kan man läsa i den debattartikel  i dagens Sydsvenskan som Alexander Bard & Jan Söderqvist i egenskap av medgrundare av Liberati har skrivit tillsammans.

Den är den första i en serie artiklar i Sydsvenskan som ska belysa liberalismens framtid efter vad man menar är dess seger genom Berlinmurens fall. Att liberalismen skulle ha segrat är en grov överdrift. En seger (mycket viktig sådan) för liberalismen är kommunismens fall, men det återstår långt flera segrar, inte minst i dessa tider av antikapitalistisk reaktion mot finanskris och medföljande ytterligare statliga interventioner (vi har fortfarande blandekonomi), samt ökad statlig övervakning och kontroll på internet.

Bard & Söderqvist menar att liberalismen måste ”anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar”.

”Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.”

Att liberalismen ska vara kosmopolitisk har hört till dess idé från början, så det var ingen ny insikt, ej heller att vi lever i ett informationssamhälle.

”De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum.”[...]

”Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.”

Sanna liberaler har inte varit sena att ge sig in i ”de senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten”, och har dessutom i flera fall tagit initiativet och ledningen för diskussionen. Det finns inga riktigt liberala riksdagspartier. De har liberala inslag, men vakuumet står de för, inte liberalismen.

Efter ett antal plattityder landar Bard & Söderqvist i slutsatsen att såväl den klassiska liberalismen som socialliberalismen måste ge vika åt deras ”nya” pragmatiska liberalism, anpassad till cybervärlden.

”Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare.”

Det säger det mesta om deras förment liberala ambitioner. Att det inte rör sig om någon ny ”liberalism” visas av att de framhäver John Dewey som en av inspiratörerna. Denne pragmatist och förgrundsgestalt inom den s.k. progressistiska rörelsen i USA i början av 1900-talet, ville ha en ny liberalism som till skillnad från den gamla liberalismen skulle stå för mer statsinterventionism, m.a.o. det som kom att bli ”socialliberalism”.

Timothy Sandefur sammanfattar bra de olika formerna av liberalism här. Mer läsning om den äkta, dvs klassiska liberalismens historia och tänkare finns här. Om pragmatismen kan man läsa här.

Bards & Söderqvists liberalism är en pseudoliberalism, som under förevändning att vara i samklang med tidens anda lyfter fram idéer som kommer att leda till mer statsinterventionism (känns det igen?). Och vad återstår f.ö. annars om pragmatismen är upphöjd till det överordnade? Att de vid sidan av Dewey dessutom lyfter fram de postmodernistiska socialisterna Michel Foucault och Richard Rorty, är ytterligare exempel på detta. När Rorty använder sig av begreppet ”liberal” är det i den amerikanska kontexten, där det betyder ”vänster”. Rorty var visserligen mer moderat i sin socialism än Foucault, som först var medlem i franska kommunistpartiet och därefter maoist under många år, för att sluta som sympatisör av den islamistiska revolutionen i Iran.

Bard & Söderqvist: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.”

Nähä, men vad är det då som ska uppnås? I Rortys anda vill de lyfta fram en ”ironisk liberalism” gentemot ett ”ideologiskt vakuum”. Ja, det är ironiskt vilket vakuum pragmatism och postmodernism kan landa i genom en så meningslös artikel som denna. Men som Foucault sa:

“It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För en bra kritik av postmodernismen rekommenderas boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004) av Stephen Hicks.

En intervju i The New Individualist med Hicks om postmodernismen kan läsas här.

Liberatis pragmatiska postmodernism skulle aldrig nå något så inspirerande som exempelvis det som hände den 4 juli 1776 i de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Religion undergräver friheten

Idag har Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet där han behandlar (KD) och tyvärr, visserligen inte okritiskt, tycks se möjligheter med Roland Poirier Martinssons idéer om konservatism som förutsättning för ett liberalt samhälle:

”Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.”

Jovars, den debatt som Roland PM initierade ledde till att han fick stå med byxorna nere i sin uppvisning av okunnighet, historielöshet och billig populism, vilket jag har tagit upp tidigare här och här.

Och att utmåla Johan Norberg och nyliberalismen som huvudmotståndare var inte bara ”lite olyckligt”, utan jävligt korkat, vilket då inte förvånar i RPMs fall. Att Timbro har denne ytlige och förvirrade populist som chef för sitt medieinstitut, och att SvD har honom som kolumnist, sänker trovärdigheten för dem.

Mer om RPM och konservatism vs. liberalism här.

Om den knäppa kyrka som RPM tillhör, kan man även läsa mer om här.

Antirasismens liberala historia

I tidskriften Reason har Damon Root den 8/7 en artikel om det glömda arvet av amerikansk libertariansk antirasism, med anledning av en nyutkommen antologi av Jonathan Bean, Race & Liberty in America.

Root ger exempel på flera klassiska liberaler som naturligt såg rasism som ett brott mot individualismens principer. Han nämner dock inte Ayn Rand, som annars hade en numera berömd essä, Racism, från 1963 (och som ingår i The Virtue of Selfishness och finns på svenska i Timbroantologin Frihetens klassiker). Den är en lysande kritik mot rasismen.

Det roliga med Roots artikel är annars att man upptäcker nya personer i den liberala idéhistorien som man inte tidigare kände till. Bland dem finns den svarta författarinnan Zora Neale Hurston, som behandlas i bl.a. denna artikel av David T. Beito & Linda Royster Beito tillsammans med de för mig tidigare välbekanta Isabel Paterson & Rose Wilder Lane. Annars brukar Paterson & Wilder Lane föras samman med Rand för de liberala verk som kom ut samma år, 1943, och som kom att betyda mycket för den liberala renässansen: Patersons The God of the Machine, Wilder Lanes The Discovery of Freedom och Rands The Fountainhead. De tre kvinnorna kände också varandra.

Mer om Zora Neale Hurston kan även läsas här. Hon stödde den republikanske senatorn Robert Tafts presidentkandidatur i primärvalen 1952 (som han förlorade mot Eisenhower). I sin kritik mot Franklin Roosevelt och The New Deal och dess politiska efterverkningar betraktade hon USA:s stat som en inhägnad med stöldgods och en maffialiknande skumraskaffär. New Deal var för henne ”the biggest weapon ever placed in the hands of those who sought power and votes”.

400px-Zora

Zora Neale Hurston

För relaterat ämne, läs även min tidigare bloggpost om Sydafrika.

Uppdatering: 14 juni 2013 publicerade Svensk Tidskrift min recension av Beans bok.

Blogginlägg i samband med recensionen med kompletterande uppgifter.

 

 

The English Spirit

Det har gått en dryg vecka sedan den 15 juni. Det var det datumet år 1215 som den engelske kungen Johan utan land på Runnymedes äng tvingades skriva under Magna Carta, Det stora frihetsbrevet. Det var inget liberalt manifest, men sådde fröna till en utveckling där individens rättigheter alltmer togs på allvar och godtycklig maktutövning stävjades. Till de banbrytande formuleringarna hör:

”No free man shall be taken, imprisoned, disseised, outlawed, banished, or in any way destroyed, not will we proceed against or prosecute him, except by the lawful judgment of his peers and by the law of the land.”

England anses som liberalismens stamort. Andra länder har också tidigt uppvisat frihetliga drag, som Nederländerna och Schweiz, men England har utan tvekan betytt mest i detta avseende. Och utan den brittiska frihetliga traditionen hade inget USA kunnat födas, vars självständighetsförklaring den 4 juli 1776 (ironiskt nog gentemot Storbritannien) var en idépolitisk blomsterprakt sådd med brittiska frihetsfrön.

Min mamma fick 1952 en liten bok (som jag med godkännande lagt beslag på) som heter The English Spirit. Den utkom 1944 och är en samling av några av de radiotal som BBC under andra världskriget lät sända med skådespelaren Leslie Howard och författaren J.B. Priestley som redaktörer. Motivet var att mana till kamp mot Nazityskland och stärka britternas mod.

I den behandlas olika aspekter av brittisk kultur, allt från 1600-talsrebellen John Lilburne som ledde de frihetliga Levellers till engelsk landsbygd och bypubar. Men det är framförallt två tal som innehåller viktiga tankegångar, utan att jag håller med om allt vad som sades, men som illustrerar det frihetliga draget i det ”brittiska”. Det ska inte förväxlas med nationalism och britterna har sannerligen inte alltid levt upp till frihetliga ideal, varken nu eller historiskt. Men precis som USA är även andra anglosaxiska länder som Kanada, Australien och Nya Zeeland mer frihetligt präglade än många andra länder. Individualismen har bidragit till det engelska intresset för den personliga karaktärsdaningen.

Priestley (som annars var en sorts frihetlig socialist) citerar den tyske författaren Thomas Mann om hur engelsmännen har värnat friheten starkt till skillnad från tyskarna, och att detta kan sammanfattas som liberalism, och fortsätter själv:

”This Liberalism, as Thomas Mann rightly calls it, is probably England’s greatest contribution to world civilisation. It has been produced by an odd mixture of peoples living their own kind of life on a misty island just off the edge of the great European peninsula, a people who have been allowed by circumstances — and also by their own passion for liberty — to develop in their own way, to grow as a tree grows. It runs through all our political and social life, and not only here in this island but everywhere the English have gone. It runs through our glorious literature, in which there is blended an appreciation of the twists and turns of human character with a sense of the strange mystical background of this life, a blue haze like that we find so often over the English hills.”[...]

”I remember last year a clever foreigner, who knows us well, saying to me: ‘You know, the English are a good people. When you come to know them, you see there is something naturally, instinctively religious about them.’ By religious he did not mean that the English people are fonder of prayer, worship and ritual than other people, for clearly they are not. He meant that the ordinary English folk have an instinctive trust in the moral order of the universe, have a deep respect for all that is fundamentally personal to other people and are moved by goodwill. This goodwill runs like a golden thread, glinting with humour and poetry, through the fabric of our history. And I believe with all my heart that it will be a black tragic day for the world when that shining thread is seen no more; but I also believe that it will outlast our time.”

Utan att vara religiös, och det var som sagt inte poängen, kan jag sympatisera med detta som lika gärna kan vara en ickereligiös spiritualitet som har drag av det Ayn Rand kallade The benevolent universe premise.

Lord Elton beskriver utvecklingen av brittisk utbildning och karaktär:

”From the dawn of its history this has been a country in which men have preferred to do things for themselves. As far as possible, they wanted their rulers to leave them alone. Very early in their story they were boasting that ‘an Englishman’s home is his castle’, and long before other nations, they forced their rulers to abolish the odious right of imprisonment without trial. Within a man’s home — provided of course that he observed the law — he was to be left alone to manage his family life as he pleased.

A little later this instinct for independence and for individual enterprise — the instinct which gave us the Elizabethan sea-adventurers and the Pilgrim Fathers — began to look farther afield. Men felt that it was not sufficient to be left alone by the Government. They wanted to do its work for it. They began to organise themselves in voluntary associations to work for social and political reforms which in almost every other country at that time were thought of as being the business of the State, which is another way of saying that they were neglected altogether. Thus the slave trade, and a little later slavery, among the negroes in the British colonies were abolished, much earlier than elsewhere, after a long agitation conducted by a group of private citizens led by William Wilberforce. 

And to-day, although the power of the State has grown so fast and so far, everyone who knows Britain knows that it is still a network of voluntary associations, trade unions, friendly societies, religious and political organisations, literary, scientific and sports clubs innumerable, so that every aspect of the national life is enriched and vitalised by the free, voluntary enterprise of men and women who are not told what to do and how to think by uniformed officials, but of their own goodwill and on their own initiative contribute to the national life.”[...]

”Thus it is typical that the most original and the best-known British educational experiment has been the so-called public schools, which have owed less than any department of our education to the State, and which have been entirely developed by the initiative of individuals.”

William Waltons musik till filmen Spitfire/The First of the Few (1942) med Leslie Howard i huvudrollen.

Filmen Yanks (1979) utspelar sig också under andra världskriget, och skildrar kärleken mellan en amerikansk soldat och en engelsk flicka. Filmen är sådär, men musiken av Richard Rodney Bennett är bedårande vacker! Förutom kärleken får den också symbolisera de frihetliga banden mellan England och Amerika.

Rudyard Kiplings The Reeds of Runnymede (Magna Charta, June 15, 1215)

At Runnymede, at Runnymede,
What say the reeds at Runnymede?
The lissom reeds that give and take,
That bend so far, but never break,
They keep the sleepy Thames awake
With tales of John at Runnymede.

At Runnymede, at Runnymede,
Oh, hear the reeds at Runnymede:–
”You mustn’t sell, delay, deny,
A freeman’s right or liberty.
It makes the stubborn Englishry,
We saw ‘em roused at Runnymede!

”When through our ranks the Barons came,
With little thought of praise or blame,
But resolute to pay a game,
They lumbered up to Runnymede;
And there they launched in solid time
The first attack on Right Divine–
The curt, uncompromising ‘Sign!’
That settled John at Runnymede.

”At Runnymede, at Runnymede,
Your rights were won at Runnymede!
No freeman shall be fined or bound,
Or dispossessed of freehold ground,
Except by lawful judgment found
And passed upon him by his peers.
Forget not, after all these years,
The Charter Signed at Runnymede.”

And still when Mob or Monarch lays
Too rude a hand on English ways,
The whisper wakes, the shudder plays,
Across the reeds at Runnymede.
And Thames, that knows the moods of kings,
And crowds and priests and suchlike things,
Rolls deep and dreadful as he brings
Their warning down from Runnymede!

Konservatism vs. liberalism

I måndags var det i samband med Frihetsveckan i Stockholm en debatt mellan Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson om liberalism kontra konservatism. Jag var inte själv där, men via Johans blogg får man redogörelser för debatten av dels honom själv, dels genom hans länkar till andras kommentarer, som exempelvis Mattias Svensson (som även kritiserar DN:s socialliberala kommentarer här), PJ Anders Linder och Helena Sandklef.

Att döma av detta ges ytterligare exempel på hur Poirier Martinsson återigen inte har särskilt genomtänkta idéer och gör bort sig. Och det här med att konservatismen saknar ett vettigt intellektuellt förhållningssätt och därmed riskerar att tappa frihetens värden och efterhand urarta till fascism, är något jag skrivit om tidigare

Timothy Sandefur skriver bra om konservatism, socialliberalism och klassisk liberalism (libertarianism) här och här.

Poirier Martinsson förklarar sig

Efter Roland Poirier Martinssons märkliga kolumn i SvD, vilken jag kommenterade här tidigare, har han nu skrivit ett tillägg på ledarbloggen, där han vill förklara sig. Johan Norberg vederlägger honom på nytt här och här, och länkar bl. a. till den ena av mina artiklar om USA och religionen som jag berörde i mitt tidigare blogginlägg.

Konservativa myter om religion och frihet

Så är Roland Poirier Martinsson i farten igen med ännu en förvirrad artikel. Via Johan Norberg kan man läsa om de tidigare här och här. I dagens Svenska Dagbladet har Poirier Martinsson en kolumn, där han utifrån en amerikansk studie försöker leda i bevis att konservativa är lyckligare än liberaler, och att ”grupper som tydligast förespråkar en liten stat och låga skatter är värdekonservativa och ofta religiösa”.

RPM vet säkert att ”liberal” i USA betyder något annat än vad det gör på flertalet ställen i världen, nämligen ”vänster”, eller ”socialdemokrat” eller ”socialliberal”. Att låtsas som att det inte finns ett annat begrepp för den mer genuina liberalismen (individuell frihet, marknadsekonomi och en begränsad stat) i USA, som exempelvis termerna ”libertarianism” och ”classical liberalism” (det senare i akademiska sammanhang, ej partipolitiska), och att det inom dessa riktningar finns en intensiv idédebatt om frihet och (vanligtvis ickereligiösa) värden (något PM också vet, och som han dessutom kan se i Timbros egen bokutgivning), är ohederligt.

Det blir ju i sammanhanget också lustigt att PM just väljer USA, där många konservativa, åtminstone tidigare, var starkt präglade av den klassiskt liberala tradition som USA haft. Det är dessa traditioner från upplysningen och den riktiga liberalismen som påverkade så många som kallades konservativa i frihetlig riktning, exempelvis Ronald Reagan och Barry Goldwater, där bägge, och mer konsekvent i det avseendet den sistnämnde, egentligen såg sig som klassiska liberaler.

Det vore intressant om PM istället lyfte fram konservativa från Europas och Latinamerikas historia. Då hade det framgått att konservatism och religiös iver vanligtvis inte alls varit/är särskilt frihetligt, varken i ekonomiskt eller socialt hänseende. Och i USA:s historia har religiös iver också varit förknippad med ökade statliga kontroller och regleringar, även om det naturligtvis funnits djupt religiösa som också varit väldigt frihetliga. George W Bush var en starkt religiöst motiverad politiker, och han var inte direkt en förvaltare av den mer frihetliga Goldwater-Reagantraditionen inom republikanerna.

För den som vill sätta sig in i förhållandena rekommenderas min trilogi om USA och religionen, ”God bless America?”

Bland andra liberala bloggare förutom Johan som har reagerat på PM:s kolumn finns Fredrik Segerfeldt, Sophia Blomqvist och Rickard Wendel.