Etikettarkiv: Liberalism

Tysk 1800-talsliberal

Tyskland är inte direkt ett land vars historia man associerar med liberalism. Men där har naturligtvis, precis som i alla europeiska länder, funnits liberaler, och flera av dem har haft betydelse. Dagens formellt liberala parti, FDP (Freie Demokratische Partei), är det mest marknadsliberala av landets partier. 

Mannen bakom det tyska undret efter kriget, Ludwig Erhard, som var marknadsekonomiskt inriktad ekonomiminister i Västtyskland 1949-63, och förbundskansler 1963-66, var visserligen CDU:are, men kände egentligen mest samhörighet med FDP. Förbundskansler Adenauer rekryterade honom till CDU för att han skulle få större inflytande.

Wilhelm von Humboldt (1767-1835) var en tidig liberal som kom att påverka många, bl.a. John Stuart Mill. Han skrev en bok som publicerats i engelsk översättning, The Limits of State Action.

Under andra hälften av 1800-talet fanns det ett ganska stort liberalt parti som företrädde den klassiska liberalismens program med frihandel, marknadsekonomi, demokrati, och skiljande mellan kyrka och stat. Mellan 1861 och 1884 hette det Framstegspartiet (Deutsche Fortschrittspartei), och från 1884 Frisinnade partiet (Deutsche Freisinnige Partei). (”Frisinnad” har här inte samma betydelse som den svenska termen som avser frikyrko- och nykterhetsfalangen i folkpartiet)

Efter en tid blev Eugen Richter (1838-1906) ledare för partiet, och han företrädde en renodlad laissez-faire-liberalism som efterhand fick honom i konflikt med egna i partiet, som 1893 splittrades i två partier, Tyska frisinnade föreningen och Frisinnade folkpartiet, där Richter ledde det senare fram till sin död 1906, varefter det snart upplöstes.

I Nordisk Familjebok kan man läsa mer om Richters radikala liberalism och individualism. eugen_richter7

Det konservativa släpankaret

Så var det dags igen. Roland Poirier Martinssons argumentation havererade tidigare i en debatt med Johan Norberg. Om det var ett försök till att bygga någon form av intellektuell kritik från Poirier Martinssons sida, så var det bygget lika hållbart som ett korthus. Vis av erfarenheten blev dock inte PM, trots att konservativa ofta hänvisar till ”erfarenheten” i sin hållning. I dagens Svenska Dagbladet har PM en kolumn, där han tar till fortsatt fula knep. Då Johan Norberg med rätta känner sig träffad (jag fattade direkt innan jag läste Johans blogg vem PM avsåg, fast han inte nämnde någon vid namn), föreslår han att han får vara PM:s spökskrivare, då Johan nu kommit underfund med mönstret för hur PM går till väga när han skriver artiklar.

Johans kritik av PM:s tillvägagångssätt är skarp, och han har även ett ord för att beteckna PM:s konservativa hållning som är mitt i prick: ”ett släpankare, inte en kompass”.

Ska tendensen med konservativa kolumnister (häromveckan även Elise Claeson) som osakligt kastar ur sig dumheter fortsätta på SvD:s ledarsida? Det vore trist. Lite mer briljans och intellekt, tack!

Mer konservativa dumheter

Efter att nyligen ha berört de antiintellektuella tendenserna inom konservatismen, kan man bara de senaste dagarna se ytterligare exempel på dem, bl.a. Elise Claesons kolumn i Svenska Dagbladet den 13/10.

Claeson ser hoppfullt en nykonservativ trend, där bl.a. äktenskap, familj och civilsamhälle får mer framträdande roller. Bortsett från att politiker inte bör ha att göra med hur vuxna människors samlevnad ska se ut, så kan man hålla med Karin Olsson, i sin mot Claeson kritiska ledare i Expressen, när hon skriver:

”För detta är inte konservatism. Detta är pur mänsklighet. Kärlek, familj, barn, en trevlig bostad och känsla av sammanhang och tillhörighet är kärnan för majoriteten, vilken politisk ideologi man än gillar. Det är dags att de konservativa förstår att deras patent på de här frågorna har gått ut för länge sedan.”

Claeson skriver:

”De borgerliga tankesmedjorna har gett borgerligheten idel manliga ansikten. Få kvinnor släpps in i dessa herrklubbar, där grabbarna ofta citerar Ayn Rand och Hayek men få pratar om vintage och Mama.”

Öh, Timbros chef Maria Rankka är kvinna, flera andra medarbetare i Timbro är/har varit kvinnor och kvinnor har skrivit för dem. Ayn Rand var kvinna, och jag har då aldrig sett eller hört att kvinnor skulle vara eller känna sig ovälkomna i åtminstone Timbros verksamheter och evenemang. Och varför man i dessa sammanhang föredrar att diskutera just tänkare är väl inte så jävla konstigt?

När vi f.ö. pratar om herrklubbar, så är väl det snarare konservatism man associerar dem med. Claeson kan ju vara glad över att inte ha levt för ett antal decennier sedan, då kvinnan, helt i enlighet med den av konservativa så omhuldade traditionen, var underordnad mannen.

Via Johan Norbergs blogg blir jag även uppmärksam på en absurd artikel av moderate riksdagsledamoten Rolf K Nilsson, där han förklarar sig vara en konservativ antikapitalist. Absurd, med tanke på att Nilsson med sin erfarenhet borde veta bättre om kapitalismen, och att artikeln, i likhet med andra bloggtexter på samma sajt, Tradition och fason, upprepar ständiga myter och karikatyrer av liberalismen. Vi har hört dem till leda. Liberalismen är ”atomistisk individualism” som glömmer att människan är en social varelse, tillvaron för liberalismen förstås ”endast i ekonomiska termer”, där ”värden” och kultur inte betyder något.

Nilsson skriver gärna om värdighet. Han kan ju börja med att fråga sig vad initierandet av statligt tvång har med värdighet att göra, och åtminstone försöka sätta sig in i motiven till varför liberaler ogillar statlig styrning så mycket. Det är sant att utilitarism inte är den bästa grunden eller syftet för ett fritt samhälle, och visst har många liberaler talat om ekonomi (speciellt nationalekonomer, vilket ju i sig inte är så konstigt), men det betyder ju inte av nödvändighet att andra moralfrågor skulle vara av ointresse för merparten av dessa. Synen på statens våld och tvång är ju i allra högsta grad en fråga om moral, och att liberaler tenderat att annars ligga lågt i frågor om privatmoral har mycket att göra med att de vill undvika en politisk styrning på området.

Samtidigt rådde en viss villrådighet bland liberaler om hur frihet och rättigheter skulle motiveras. Man var med rätta orolig över kyrkans och traditionens kvävande inflytande på personlighetens fria utveckling, och var inte sällan kritisk mot kristendomen, men man saknade en sammanhängande sekulär moralfilosofisk grund för friheten. Enter Ayn Rand. Jag vill då bara åter påminna om det som jag länkade till i mitt förra inlägg om konservatismen, Mattias Svenssons bitska bloggkommentar till Roland Poirier Martinssons osakliga angrepp på liberalismen, där Svensson tillhandahåller flera artikellänkar för konservativa att begrunda.

Kan konservativa kanske sluta nu med att låtsas som att liberaler inte är intresserade av moralfrågor?  Kan konservativa inse att kristendomen inte har monopol på moralfilosofisk diskussion, utan att det inte bara finns andra idéer utan att många liberaler reagerat negativt på kristendomen och annan religion, inte för att det inte finns etik, utan att man som svar har attraherats av objektivismen eller andra sekulära individualistiska idéer med aristotelisk dygdetik? Det vore uppbyggligt om konservativa kunde ta diskussionen där istället för att karikera och framställa många av liberalismens anhängare som något annat än de är.

Jag kan f.ö. notera att även vänstern ägnar sig åt liknande trams som många konservativa när den ska beskriva, eller snarare karikera liberalismen, som nu senast Nina Björk i sin avhandling Fria själar, kritiskt recenseradSydsvenskans kultursida idag av Karin Rebas.

”An attempt to achieve the good by physical force is a monstrous contradiction which negates morality at its root by destroying man’s capacity to recognize the good, i.e., his capacity to value. Force invalidates and paralyzes a man’s judgment, demanding that he act against it, thus rendering him morally impotent. A value which one is forced to accept at the price of surrendering one’s mind, is not a value to anyone; the forcibly mindless can neither judge nor choose nor value. An attempt to achieve the good by force is like an attempt to provide a man with a picture gallery at the price of cutting out his eyes. Values cannot exist (cannot be valued) outside the full context of a man’s life, needs, goals, and knowledge.”

–Ayn Rand i What is Capitalism? i Capitalism: The Unknown Ideal (s 23)

Kritik av Hayek

Apropå konservatism, den liberale nationalekonomen och filosofen Friedrich A. Hayek hade en uppgörelse med konservatismen i sin essä Varför jag inte är konservativ i boken Frihetens grundvalar. Han såg sig som en klassisk liberal, men det finns ändå idéer hos Hayek som tangerar konservatismen och som kan förklara varför han är populär hos många konservativa. Själv har jag heller aldrig varit någon stor fan av honom, även om han som en av företrädarna för den österrikiska skolan inom nationalekonomin har haft betydelse. Jag har alltid i det avseendet föredragit hans lärofader Ludwig von Mises, som dessutom var laissez-faire-liberal, vilket Hayek aldrig var. Han godtog betydligt mer statliga åtaganden.

Edward Younkins har skrivit en bra kritik av Hayek utifrån objektivistisk synpunkt. Han har i andra artiklar försökt integrera österrikisk nationalekonomi med objektivismen, i likhet med en annan ekonom, George Reisman (författare till Capitalism). Exempel finns här, här och här (den sista om aristotelikern Carl Menger, den österrikiska skolans grundare).

Lindsay Perigo har även han objektivistisk kritik av Hayek, med intressanta kommentarer här.

Uppdatering: Läs även bloggposten Intressant Hayekdebatt

Socialdarwinism

När jag under min studenttid på 80-talet berättade för en annan student (som var en f.d. sosse som närmat sig liberalismen) att jag var nyliberal, frågade han ”Du är väl inte socialdarwinist?”. Jag vet inte om den beskyllningen är så vanlig numera, men det är inte bara jag som drabbats. På kurser i statsvetenskap i Lund har nyliberalism eller det som förr kallades manchesterliberalism, kopplats till socialdarwinism, i kurslitteratur av exempelvis marxisten Sven-Eric Liedman.

Uttrycket ”survival of the fittest” hänförs till den engelske 1800-talsliberalen Herbert Spencer, som just är den som brukar ha fått stämpeln ”socialdarwinist”. Hans försvar för laissez-faire och motstånd mot statliga regleringar har enligt kritikerna av honom varit ett försök att försvara en ”djungelns lag”, en ”dog-eat-dog-competition”, där de starkaste vargarna överlever och de svaga går under, helt i enlighet med den förmodade doktrinen att de bäst lämpades överlevnad kräver detta för utvecklingens skull.

Bortsett från det felaktiga i att de svaga går under i marknadsekonomin, så är det av vikt att fastslå att Herbert Spencer inte var socialdarwinist. Detta är en myt som har fått cirkulera alltför länge, och bidragit till att misskreditera liberalismen och kapitalismen. Spencer hade brister, men socialdarwinismen var inte en av dem. Och det är genom att laissez-faire och socialdarwinism så ofta har blandats ihop, som det är angeläget att bena ut hur det egentligen ligger till.

I en artikel i libertarianska tidskriften Reason den 29/7 skriver Damon Root om hur myten om Spencer som socialdarwinist på allvar började spridas genom den marxistiske historikern Richard Hofstadters bok Social Darwinism in American Thought från 1944. I den boken stuvas Spencer in bland riktningar som förordade arvs- och rashygien, något som Spencer aldrig förespråkade. Root visar att uttrycket ”survival of the fittest” är taget ur sitt sammanhang. Det var en iakttagelse av utvecklingen, inte en värdering. Spencer såg våld, krig, hänsynslöshet och brutalitet som något ont, som lägre samhällsformer. Istället skulle människan utvecklas bäst i frihet och fred. Spencer var motståndare till krig och imperialism (bl.a. en av de få intellektuella i England som kritiserade Boerkriget), kritiker av kolonialpolitiken och upprörd över behandlingen av indianer och svarta i Amerika och aboriginer i Australien. Han var för jämställdhet mellan könen, även om han vacklade i frågan om kvinnlig rösträtt, och hävdade barnens rätt mot förtryckande föräldrar.

Libertarianen George H. Smith har även han i essän Will the Real Herbert Spencer Please Stand Up? i sin bok Atheism, Ayn Rand and Other Heresies (Prometheus Books 1991) gjort upp med myterna om Spencer och socialdarwinismen. Han beskriver hur den amerikanske socialdemokratiske nationalekonomen John Kenneth Galbraith i BBC-serien The Age of Uncertainty låter Spencer med frasen ”survival of the fittest” få en bakgrund av en djungel och vilda djur.

Redan under sin egen tid blev Spencer anklagad för saker som han inte stod för. Bl.a. skrev hans vän, biologen Thomas Henry Huxley att för den spencerianske individualisten borde den fattige svälta ihjäl därför att välgörenhet bryter mot principen om ”the survival of the fittest”. Spencer, som alls inte hade något emot välgörenhet, så länge den var frivillig och innebar hjälp till självhjälp, blev så upprörd över denna anklagelse att han bröt vänskapen med Huxley. Även efter att Huxley hade bett om ursäkt tog det flera år innan Spencer återupptog vänskapen.

Smith visar att Spencer istället för darwinist snarare var lamarckian, dvs evolutionen består i att förvärvade egenskaper hos en organism ärvs till avkomman. Detta är ingen ståndpunkt som Smith försvarar, utan han vill klargöra Spencers syn på evolution. För Spencer är evolutionen primärt inte biologisk, utan kosmologisk, där biologin är en av flera manifestationer i den evolutionära processen. Spencer menar inte att samhället är en organism, utan ett aggregat av evolutionära processer som förändras under utvecklingens gång. ”The survival of the fittest” innebär sättet för en organism att anpassa sig till överlevnadens villkor. I för Spencer lägre former av samhällen, de krigiska och auktoritära, kan detta ta sig uttryck i våld, men den bästa utvecklingen för människan är det liberala samhället, där ”the law of equal freedom” gäller. Spencer skrev:

”The law is not the survival of the ‘better’ or the ‘stronger’…It is the survival of those which are constitutionally fittest to thrive under the conditions in which they are placed; and very often that which, humanly speaking is inferiority, causes the survival.”

Som Damon Root skriver i sin artikel är det märkligt att Hofstadter m fl inte berör de s.k. ”progressisterna”, som i början av 1900-talets USA tog avstånd från laissez-faire och förespråkade ökad statsinterventionism. Bland flera av dessa fanns även förespråkare för rashygien. Egendomligt nog klassas aldrig dessa som socialdarwinister. Laissez-faire-liberalen tar avstånd från initierandet av våld och tvång. Det är motståndarna till denna princip, etatisterna som vill låta staten kränka individens rätt till liv, frihet och egendom, som borde kallas brutala och som för oss närmare djungelns lag.

Med allt detta sagt, vill jag dock understryka att även om det var sympatiskt att Spencer intog så liberala ståndpunkter som han gjorde, utgjorde hans försvar för friheten en dålig grund. Hans utilitaristiska  och altruistiska syn på människan som ständigt underkastad mänsklighetens evolution som kollektiv är något annat än den inspirerande rationella individualistiska etik och rättighetssyn som Ayn Rand och Douglas Rasmussen & Douglas Den Uyl förordat. Och vill man gå tillbaka till 1800-talet så finns det bättre företrädare för liberalismen än Spencer i bl.a. Frédéric Bastiat och Richard Cobden.

Adam Smith staty i Edinburgh

Adam Smith, ”nationalekonomins fader”, genom sin Wealth of Nations banbrytande för den ekonomiska liberalismen, har blivit staty i Edinburgh. Det var på tiden.

Carl-Henning Wijkmark och marknadsliberalismen

Vinnaren av årets Augustpris i skönlitterära klassen, Carl-Henning Wijkmark (för boken Stundande natten), går i en intervju i dagens Sydsvenskan till angrepp mot marknadsliberalismen och ”ekonomismen”:

”Carl-Henning Wijkmark har i artiklar och romaner presenterat sig som en liberal samhällskritiker. Men han bejakar inte marknaden. Hans liberalism är en ”radikal upplysningsåskådning” som hävdar kulturens värden gentemot ekonomismen.”

”- Marknadsliberalismen har ockuperat hela liberalismen. Den gamla kulturradikala falangen i folkpartiet, som Herbert Tingsten företrädde, finns inte längre. Nu är liberalism det samma som marknaden.”

”- Läraryrket har tryckts ned, både löne- och statusmässigt. Den bildade medelklassen lockar inte längre. En middagskonversation kunde handla om Olle Hedbergs senaste roman eller till och med om en symfonikonsert. Nu är det bilar och båtar.”

Denna tröttsamma upprepning av marknadsliberalism som ”ekonomism” och att när man är marknadsliberal så är man ointresserad av kultur återkommer ständigt bland olika personer, men blir inte mer sann för det. Mattias Svensson skriver om ”ekonomism” i samband med Björn Elmbrants liknande attacker.

”Marknadsliberal” är visserligen en snäv beteckning, men som ändå kan användas av en liberal som jag i de sammanhang då man vill betona att ekonomin ska vara en fri marknad. Detta för att särskilja från socialliberalen, som vill ha mer statlig styrning på ekonomins område.  Det betyder naturligtvis inte att allt i livet handlar om ekonomi.  Däremot ska människan vara fri att välja inom såväl det ekonomiska som det sociala och kulturella området. En fri marknad är en tillämpning av den liberala frihetsprincipen precis som friheten att säga vad man vill, vilka böcker man vill läsa och vem man vill älska är det. Mattias Svensson har f.ö. en bra artikel där han kritiserar socialliberalismen i det senaste numret av ”Liberal Debatt” .

Wijkmarks snyftande om Herbert Tingsten är fånigt, då folkpartiet idag sannerligen inte saknar ambitioner att via staten uppfostra medborgarna kulturellt, genom bl.a. förslag som ”litteraturkanon” i skolorna. Och moderata kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth är mer än villig att poängtera att hon vill ha en aktiv kulturpolitik, med vilket menas en av staten styrd kultur. Och vad beror de dåliga lärarlönerna på? Knappast marknadsekonomin.

Att Wijkmark månar om en vital kultur och allmänbildning är sympatiskt, men det ger honom inte rätten att tvinga andra att välja och finansiera den kultur han gillar. Det är inte god kultur att våldföra sig på andra människor. Än mindre utgör en fri marknad på kulturområdet något hot mot ett blomstrande kulturliv, det är precis tvärtom, som Mattias Svensson skrev i Expressen förra året. ”Ekonomism” är en meningslös gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst som handlar om pengar, och där brukar kulturarbetare inte sakna synpunkter på vad som behövs i den vägen. När Wijkmark talar om bildning borde han själv sätta sig in i vad marknadsliberalism handlar om. Men där går uppenbarligen gränsen för bildning för honom.

Konservatismens villrådighet

Konservatism är i det politiska sammanhanget knappast en ideologi, utan snarare ett förhållningssätt. Detta hävdar även konservativa själva. Att bevara traditionella värden är det konservatismen eftersträvar. Med detta menas inte de värden eller det samhälle som har dominerat de senaste decennierna, eller, i vissa fall, ens de sista hundra åren. Istället handlar det för den konservative om ett samhälle med en levande generationskedja och kontinuitet som sträcker sig över mycket lång tid, ofta i flera århundraden.

Därmed kan konservatism se något olika ut i olika länder beroende på vilka traditioner länder har haft. Amerikanska konservativa har ofta värnat den amerikanska traditionen, som är en i det väsentliga klassiskt liberal tradition av individualism och fri företagsamhet. En puritansk regleringsvilja på det sociala området har funnits parallellt i den amerikanska historien, och har fått en renässans bland det som kallas den kristna fundamentalistiska högern, som växt fram sedan 80-talet.

Men under en tid innan denna växte fram, användes ordet ”konservativ” i bemärkelsen bevarande av den amerikanska frihetliga traditionen, samtidigt som mer puritanska och icke-liberala konservativa också fanns. Exempel på detta är senatorn Barry Goldwater, som var republikansk presidentkandidat 1964. Sedan president Franklin Roosevelts ”New Deal” på 30-talet har det i USA varit svårt att använda sig av begreppet ”liberal” för att beteckna den gamla klassiska liberalismen, och ordet ”libertarian” kom först att sporadiskt användas av klassiska liberaler efter andra världskriget, tills det blev mer använt från 60-talets slut och framåt, och har då kommit att beteckna en heterogen grupp.

Goldwater betraktade sig redan under presidentvalskampanjen -64 och senare i livet som en klassisk liberal, och menade att när historien tittar tillbaka på honom, så kommer den att betrakta honom som liberal. I den mån han citerade tänkare, var det, förutom grundlagsfäderna, genomgående liberala sådana, som John Locke, Lord Acton, Friedrich Hayek och Milton Friedman (den sistnämde ekonomisk rådgivare under valkampanjen). Goldwater gillade även Ayn Rand och hennes Atlas Shrugged var hans favoritroman. I en korrespondens dem emellan försökte Rand utan framgång få Goldwater att överge beteckningen ”konservativ”. Goldwater tyckte att det i det politiska sammanhang som rådde då, var det mest praktiskt att kalla sig konservativ. Han kom senare att ta kraftigt avstånd från den framväxande kristna högern som på politisk väg ville främja religionen, såsom exempelvis ”Moral Majority”.

Republikanen Robert Taft, som var senator 1939-53 och ledare för den ”konservativa koalition” som ville stoppa New Deal, betecknades som konservativ, men kallade sig själv för ”an old-fashioned liberal”.

I europeiska länder har konservatismen varit mer etatistisk och auktoritär. Den brittiska konservatismen har dock varit mer moderat och liberal än den kontinentala, där det funnits kopplingar till fascismen när denna växte fram. Detta gäller även det tidigare av Tyskland påverkade Sverige, där det konservativa Sveriges Nationella Ungdomsförbund, som fram till brytningen 1934 var närstående Högern, kom att utveckla sympatier för fascismen och nazismen.

Den konservative ideologen Adrian Molin höll 1934 ett föredrag inför den konservativa studentföreningen Heimdal där han hyllade Nazityskland:

”Mot en demokrati som just ingenting annat är än en illusion, ställes den konservativa samhällsuppfattningen, den organiska, varför icke säga rent ut den medeltida: individen har såsom sådan och i klump som massa ingen rätt i staten, han har det genom sin gärning i livet, genom denna gärnings valör, och genom den plats den sålunda ger honom i samhällsorganismen. Härmed faller den allmänna rösträttens princip – /…/ diktaturen är alltså ingenting att käbbla om.”

En annan ledande konservativ tänkare var Rudolf Kjellén, som 1906 förklarade: ”Vi ha icke riktigt samma respekt för individen, som liberalismen synes ha.(…)Folkanden kämpar ständigt mot tvenne fronter: mot kosmopolitismen utåt, mot individualismen inåt.”

Kjellén lanserade även beteckningen ”nationell socialism” för den starkt statsinterventionistiska socialkonservatism som han företrädde.

Idag är det få som ansluter sig till denna konservatism, även om den under 70- och 80-talen verksamma föreningen ”Konservativt Idéforum”, som hade förgreningar inom moderaterna, i sin skrift ”Internationell konservatism” från 1975 med gillande beskrev de SNU-konservativa och på den egna frågan om brytningen mellan SNU och Högern var nödvändig, själv svarade att den står öppen.

Denna villrådighet om vad konservatismen egentligen vill bevara och utifrån vilka principer man ska göra det – konservativa skyr ofta, även enligt de själva, principer och intellektuella resonemang – tar sig även uttryck i dagens efterföljare till KIF, ”Konservativt forum” , där man tidigare hade en artikel om fransk konservatism, nu borttagen, där bl.a. Charles Maurras utan kritik behandlades. Maurras grundade 1899 Action Francaise, en ultranationalistisk och antisemitisk organisation. 1940 välkomnade han den tyska ockupationen av Frankrike och ställde sig bakom Petains Vichyregim. 1944 arresterades han och dömdes till döden, men fick straffet ändrat till livstids fängelse. Uppenbarligen har mer omdömesgilla personer på ”Konservativt forum” börjat studera den av konservativa så omhuldade historien och kommit fram till att den där artikeln inte var något vidare. Det blir dock i sammanhanget klart varför forumet har så stränga regler för medlemskap, då de är rädda att högerextremister tar över. Tja, man kan ju alltid rensa i sin historia till att börja med, och även fråga sig vad det egentligen är man vill.

För man kan notera att den genomgående röda tråden i konservatismen är vaktslåendet av religionens värden och tradition. Med detta följer ett motstånd mot förnuft. Det gör konservatismen till ett svårgripbart fenomen. Det finns konservativa som är väldigt liberala och som har gjort betydelsefulla insatser för friheten. Det är lättare att avgöra när en liberal upphör att vara liberal, men svårare att avgöra när en konservativ upphör att vara konservativ. En liberalkonservativ kan vara liberal i flera viktiga avseenden, men när upphör denne att vara konservativ?

Den konservative vill slå vakt om hävdvunna sedvänjor, traditioner och konventioner. Ayn Rand gjorde 1962 en vidräkning med konservatismen i Conservatism: An Obituary, som finns i essäsamlingen Capitalism: The Unknown Ideal:

”The plea to preserve ”tradition” as such, can appeal only to those who never intended to achieve anything in life. It is a plea that appeals to the worst elements in men and reject the best: it appeals to fear, sloth, cowardice, conformity, self-doubt – and rejects creativeness, originality, courage, independence, self-reliance.” s 198

Johan Norberg beskriver i sin senaste bok När människan skapade världen de bevakande typerna gentemot de öppna och dynamiska. De konservativa blir lätt de bevakande. Konservatismens samhälle är och har varit förknippat med en kvävande och småskuren konformism hos såväl det aristokratiska överklassförtrycket av nedärvda privilegier och kyrkans makt, som hos småborgerligheten.

Robert Bidinotto fortsätter i Rands spår och har en artikel i marsnumret av The New Individualist , ”Up from Conservatism”. Där skriver han bl.a.:

”Cultural conservatives reply that their own traditions are grounded in “timeless values” and “permanent truths.” In fact, though, their hand-me-down values, attitudes, and practices are actually rooted (if that’s the word) in cultural relativism.

Whose “old ways of thinking” are to be chosen as true and valuable? By what standard is “a particular people and its institutionalized cultural expressions” to be considered superior to all others? To simply assert, without reason, the superiority of one’s own cultural traditions to those of any other society is the height of arbitrariness. Yet that cultural relativism lies at the heart of the traditionalist outlook.”

Läs även artikeln i dess helhet!

Uppdatering: Läs även bloggposten Debatt om konservatism