Tag Archives: Liberalism

CUF: Salute to the European Freedom

Lokalavdelningar i Centerpartiets Ungdomsförbund har lagt upp detta fina klipp som ett svar på obehagliga klipp från Sverigedemokraternas Ungdomsförbund och andra invandringsfientliga ungdomsförbund i Europa, som detta. När invandringsfientliga pratar om ”identitär” och ”varje folks frihet” är det eufemismer för uppfattningen att raser inte ska beblanda sig med varandra.

Dessutom med musik från ett av mina favoritstycken, Claude Debussys Clair de Lune.

”Europe belongs to us” säger SDU:arna. Associationerna går osökt till denna sekvens i filmen Cabaret.

Migro, det liberala forumet för migration och fri rörlighet.

När Kanada var liberalast i världen

Att gradera länder i fråga om liberalism (politisk, ekonomisk och social frihet med en minimal stat) är ofta vanskligt. Varje år redovisar exempelvis Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal respektive Cato Institute den ekonomiska friheten i världen. Se här och här. Många faktorer ska tas med i beräkningen, och ett land kan på vissa områden vara väldigt liberalt, medan det på andra inte alls är det eller väldigt lite. Sådana undersökningar illustrerar dock tendenser och kan vara värdefulla. I fallet ekonomisk frihet visar dem dess betydelse för välstånd.

Men frihet är förstås mer än ekonomisk. Historiskt brukar USA anges som frihetens land nummer ett, särskilt åsyftande dess självständighetsförklaring och författning och 1800-talet, samtidigt som även Storbritannien och Schweiz blev väldigt fria länder under 1800-talet. Det fanns dock några allvarliga avvikelser från frihet i USA. I första hand slaveriet förstås. Även om det var begränsat till Södern, var dess förekomst en sådan skändning av människans rättigheter att det sänkte USA:s generella frihetlighet betydligt, så även den efterföljande rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna. Vidare fanns det, åtminstone i flera delstater, religiöst-puritanskt motiverade inskränkningar av den sociala friheten. Inte heller när det gäller ekonomisk frihet var USA alltid så liberalt. Protektionism och andra statliga förmåner till vissa företag förekom, och i slutet av 1800-talet växte de populistiska och progressistiska rörelserna fram med krav på en större roll för staten för välfärdsfrämjande.

Om man undantar slaveriet (som avskaffades i det brittiska imperiet i sin helhet 1833) var alla dessa inskränkningar i friheten något som förekom i alla länder i varierande grad under 1800-talet. Tullar kontra frihandel var en stor stridsfråga i de flesta länder, även i Sverige. Kvinnors lika individuella rättigheter, liksom olika minoritetsgruppers, kom successivt att beaktas i allt fler länder. Generellt var friheten i USA ändå stor. Det fanns skäl till varför så oerhört många emigrerade till landet.

Ett ofta bortglömt land i detta sammanhang är Kanada. Även om det alltid har beundrats för sin politiska frihet, har det av klassiska liberaler historiskt setts som mindre frihetligt än USA, då det ju var den lojalistiska delen av Brittiska Nordamerika som det skapades ur, och i modern tid har landet haft en stor roll för staten ekonomiskt. Men redan tidigt på 1800-talet kom landet att få relativt stor frihet, politiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som många andra västerländska demokratier påverkades man av de frihetliga landvinningarna i USA och liberalismens framväxt globalt.

I de ovan nämnda rapporterna om den ekonomiska friheten i världen, har Kanada sedan flera år gått förbi USA. Naturligtvis finns det punkter där det är mer frihetligt i USA än i Kanada, men att Kanada befäst sin tendens är intressant, då landet även därmed haft en sundare ekonomisk utveckling. Kanadensiska Fraser Institute har en rapport om den ekonomiska friheten i kanadensiska provinser och amerikanska delstater. Alberta och Saskatchewan har störst ekonomisk frihet. På tredje plats kommer den amerikanska delstaten Delaware. Det finns ett samband, dock ej det enda, mellan större ekonomisk frihet och högre BNP per capita, både i relationen mellan de kanadensiska provinserna respektive de amerikanska delstaterna.

Chris Edwards på libertarianska Cato Institute skriver i artikeln We Can Cut Government: Canada Did om hur statsinterventionismen i Kanada kom långsammare i början av 1900-talet än i USA. Premiärminister Wilfrid Laurier, Kanadas Gladstone, ledde en Liberal regering 1896-1911 som syftade till ”absolute liberty political and commercial”: Individuell frihet, frihandel, låga skatter, ökad invandring och en minimal stat inom ramen för ett långtgående decentraliserat Kanada med största möjliga autonomi från Storbritannien.

Laurier sa: ”Canada is free and freedom is its nationality.” & ”Nothing will prevent me from continuing my task of preserving at all cost our civil liberty.” & ”The good Saxon word, freedom; freedom in every sense of the term, freedom of speech, freedom of action, freedom in religious life and civil life and last but not least, freedom in commercial life.” Han bekämpade även värnplikten, som infördes av en Konservativ regering 1917. Läs mer om Lauriers liberalism här. Kanada fick under denna tid hög tillväxt och blomstrade.

Kanada hade ingen centralbank före 1935, och under 30-talsdepressionen gick inte en enda kanadensisk bank i konkurs. Se Per Hortlunds bok Fribankskolan: Monetär laissez-faire i teori och praktik (Timbro 2002), som kan läsas online. Och behöver jag påminna om att Kanada inte hade spritförbud under 1920- och 30-talen?

Tidigare Konservativa premiärministrar, vilka dominerade under 1800-talet, hade drivit en protektionistisk linje, medan det Liberala partiet stod för frihandel. I modern tid har förhållandena varit de omvända för partierna i den frågan. Efter Laurier var det Konservativa regeringar under Robert Borden (1911-20) och R B Bennett (1930-35) som gav staten en allt större roll i de flesta avseenden. Denna trend stod i växande utsträckning även den långvarige Liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King (1921-30, 1935-48) för och dennes efterträdare Louis Saint-Laurent (1948-57). Men det var under de Liberala premiärministrarna Lester Pearson och Pierre Trudeau på 60- och 70-talen som statsinterventionismen var som störst, med åtföljande ekonomiska problem. Chris Edwards beskriver hur de offentliga utgifterna i relation till ekonomin var desamma i Kanada och USA fram till 60-talet. Därefter ökade de mer i Kanada, även om de också ökade i USA. Men medan USA än idag brottas med höga offentliga utgifter, har Kanada lyckats begränsa dem mer än USA, och även genomfört flera marknadsliberala reformer.

Det finns liberala partier i vissa provinser som är helt fristående från det federala Liberal Party of Canada, men precis som detta och det regerande Konservativa partiet under Stephen Harper, saknas en stringent frihetlig linje, även om de frihetliga dragen har ökat inom de olika partierna. De Konservativa tenderar vara mest socialt konservativa, men de dragen förekommer även stundtals i andra partier. I ekonomiska frågor har de Konservativa varit mest pådrivande för lägre skatter och mindre offentlig sektor sedan ett antal decennier, men även det Liberala partiet har rört sig från den närmast socialdemokratiska politiken under Pierre Trudeau till en mer marknadsliberal inriktning, även om det fortfarande är ”socialliberalt”.

Sedan april i år är Justin Trudeau, son till Pierre, ledare för det Liberala partiet. Ironiskt nog för hans framlidne far, har Justin Trudeau signalerat en ny linje för partiet som anknyter mer till dess klassiskt liberala rötter, vilket man kan läsa om i denna artikel. Han hyllar Laurier och pratar bl.a. om behovet av frihandel, lägre skatter och legalisering av marijuana. Frågan är dock hur partiet som helhet kan påverkas. Det finns anledning att med spänning följa den politiska utvecklingen i Kanada. F.ö. rekommenderas besök i det vackra British Columbia och storstaden Vancouver, med sitt natursköna läge. Även Nova Scotia och dess Cape Breton Island med The Cabot Trail rekommenderas. Montreal har en intressant blandning av gammalt och nytt.

Wilfrid Laurier

Hur liberalismen gjorde Sverige rikt

Johan Norberg skrev 1998 den lysande boken Den svenska liberalismens historia. Nu finns en essä på engelska av Johan, How Laissez-Faire Made Sweden Rich, som är något av en sammanfattning av boken.

Anders Chydenius, den svenska liberalismens fader.

13575_7_019_00000027_2_small

Lars Johan Hierta, liberal pionjär.

Min artikel om frihet och rasism i USA:s historia publicerad

Idag publicerade Svensk Tidskrift min artikel om antologin Race & Liberty in America av Jonathan Bean. Jag hade för några år sedan ett blogginlägg om en recension av boken, men har sent omsider själv läst den.

Klassisk liberalism är inte genomgående på alla områden hos vissa personer i boken, men det var i huvudsak en naturrättsligt liberal syn på rättigheter för alla oavsett ras som i det här sammanhanget var av betydelse.

Anklagelserna om ”centralisering” som riktats av Republikanernas kritiker menar Bean ofta är generaliserande och missvisande. I vissa betydande avseenden kom Republikaner att i ekonomisk politik driva på en ökad roll för den federala makten, vilket också som sagt kritiserades av klassiska liberaler inom partiet. Men strax efter inbördeskriget var många Republikaner måna om att återställa en balans mellan federal och delstatlig makt samtidigt som allas rättigheter skulle säkras. Det var Republikanerna som drev igenom en andra amerikansk revolution som inte hade varit möjlig utan federala insatser. Sydstatsdemokraterna, ofta med stöd från partikollegor i norr, gjorde allt de kunde för att undergräva de trettonde och fjortonde författningstilläggen och andra medborgarrättslagar som följde efter kriget. En mer långtgående statsinterventionism i ekonomin kom först några decennier senare och kom att prägla båda partierna, och var huvudsakligen följden av den ideologiska förändring som även skedde i de flesta andra länder.

Efter att CSA hade besegrats terroriserade paramilitära grupper som Ku Klux Klan, The Knights of the White Camelia & The White League svarta och vita Republikaner. Dessa militära grenar av det Demokratiska partiet hotade, misshandlade och även dödade Republikanska väljare och kandidater. President Ulysses Grant slog ner motståndet. Men efter att The Reconstruction upphörde 1877, återtog Demokraterna makten i Södern genom fortsatta trakasserier och hot och införde lagar som systematiskt fråntog svarta möjligheten att rösta. Om man tittar på kartor över presidentval, ser man att så länge regeringen hade militär kontroll över Södern, röstade flera sydstater Republikanskt, men därefter vann Demokraterna överlägset.

Bland de Demokratiska senatorer och guvernörer som förordade lynchning jag utan namn generellt nämner i artikeln fanns Benjamin Tillman och Coleman Blease i South Carolina, och Theodore Bilbo i Mississippi.

Läs även mina tidigare bloggposter Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist & 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen

Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist

Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.

Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.

Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.

”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””

Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:

”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)

”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””

Lydia-Maria

Intervju med Tibor Machan

Stephen Hicks har en ny intervju med ännu en intressant tänkare, Tibor Machan, filosofiprofessor som under flera decennier betytt väldigt mycket för spridningen av libertarianska och objektivistiska idéer. Han har skrivit mängder av böcker, skrifter och artiklar, och jag har länge uppskattat honom. Han är starkt påverkad av Ayn Rand, men har alltid gått sin egen väg.

Intervjun är lång, men väl värd att se. Bl.a. berättar Machan om sin uppväxt i Ungern, och hur han som 14-åring flydde kommunismen 1953 efter att i skolan ha blivit anklagad för att ha en ”kontrarevolutionär mentalitet”.

Om varför han blev filosof och om livet i Ungern.

Hur han kom till USA via Tyskland, och om varför liberalismen behöver en filosofisk grund trots uppenbara brister i auktoritära samhällen.

Fortsättning från föregående, och var han fick sin utbildning och vad som påverkade honom där.

Fortsättning från föregående.

Om vilka huvudteman som finns i böckerna Classical Individualism: The Supreme Importance of Each Human Being & The Promise of Liberty: A Non-Utopian Vision.

Om vilka filosofer han lärt sig mest av och vilka han är mest oenig med.

Om vilket det svåraste filosofiska problemet är som han jobbar på nu.

Om tillståndet för (klassiskt) liberalt tänkande i dagens akademiska värld, och om vilka praktiska steg som behövs för att få ett mer liberalt samhälle.

På Hicks hemsida finns hela intervjun i ett svep, men ändå med uppdelning på de åtta delarna.

Samling av artiklar av Machan.

Machans blogg med mestadels artiklar.

Intervju med Douglas Rasmussen

Stephen Hicks har en intervju (tre delar) med filosofiprofessorn Douglas Rasmussen, som tillsammans med Douglas Den Uyl (kallade the two Doughs) skrivit böcker (bl.a. Liberty and Nature: An Aristotelian Defense of Liberal Order och Norms of Liberty), där de i likhet med Ayn Rand lägger aristoteliska idéer som grund för den klassiska liberalismen.

 

 

Se även detta klipp:

Robert Bidinottos artikel om förhållandet mellan Rasmussens och Rands idéer och vad som kan förenas.

Tidigare blogginlägg om Aristoteles och kristendomen.

Mattias Svenssons understreckare i Svenska Dagbladet den 15/8 2006 om Rasmussens & Den Uyls bok Norms of Liberty.