Etikettarkiv: Liberalism

När Kanada var liberalast i världen

Att gradera länder i fråga om liberalism (politisk, ekonomisk och social frihet med en minimal stat) är ofta vanskligt. Varje år redovisar exempelvis Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal respektive Cato Institute den ekonomiska friheten i världen. Se här och här. Många faktorer ska tas med i beräkningen, och ett land kan på vissa områden vara väldigt liberalt, medan det på andra inte alls är det eller väldigt lite. Sådana undersökningar illustrerar dock tendenser och kan vara värdefulla. I fallet ekonomisk frihet visar dem dess betydelse för välstånd.

Men frihet är förstås mer än ekonomisk. Historiskt brukar USA anges som frihetens land nummer ett, särskilt åsyftande dess självständighetsförklaring och författning och 1800-talet, samtidigt som även Storbritannien och Schweiz blev väldigt fria länder under 1800-talet. Det fanns dock några allvarliga avvikelser från frihet i USA. I första hand slaveriet förstås. Även om det var begränsat till Södern, var dess förekomst en sådan skändning av människans rättigheter att det sänkte USA:s generella frihetlighet betydligt, så även den efterföljande rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna. Vidare fanns det, åtminstone i flera delstater, religiöst-puritanskt motiverade inskränkningar av den sociala friheten. Inte heller när det gäller ekonomisk frihet var USA alltid så liberalt. Protektionism och andra statliga förmåner till vissa företag förekom, och i slutet av 1800-talet växte de populistiska och progressistiska rörelserna fram med krav på en större roll för staten för välfärdsfrämjande.

Om man undantar slaveriet (som avskaffades i det brittiska imperiet i sin helhet 1833) var alla dessa inskränkningar i friheten något som förekom i alla länder i varierande grad under 1800-talet. Tullar kontra frihandel var en stor stridsfråga i de flesta länder, även i Sverige. Kvinnors lika individuella rättigheter, liksom olika minoritetsgruppers, kom successivt att beaktas i allt fler länder. Generellt var friheten i USA ändå stor. Det fanns skäl till varför så oerhört många emigrerade till landet.

Ett ofta bortglömt land i detta sammanhang är Kanada. Även om det alltid har beundrats för sin politiska frihet, har det av klassiska liberaler historiskt setts som mindre frihetligt än USA, då det ju var den lojalistiska delen av Brittiska Nordamerika som det skapades ur, och i modern tid har landet haft en stor roll för staten ekonomiskt. Men redan tidigt på 1800-talet kom landet att få relativt stor frihet, politiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som många andra västerländska demokratier påverkades man av de frihetliga landvinningarna i USA och liberalismens framväxt globalt.

I de ovan nämnda rapporterna om den ekonomiska friheten i världen, har Kanada sedan flera år gått förbi USA. Naturligtvis finns det punkter där det är mer frihetligt i USA än i Kanada, men att Kanada befäst sin tendens är intressant, då landet även därmed haft en sundare ekonomisk utveckling. Kanadensiska Fraser Institute har en rapport om den ekonomiska friheten i kanadensiska provinser och amerikanska delstater. Alberta och Saskatchewan har störst ekonomisk frihet. På tredje plats kommer den amerikanska delstaten Delaware. Det finns ett samband, dock ej det enda, mellan större ekonomisk frihet och högre BNP per capita, både i relationen mellan de kanadensiska provinserna respektive de amerikanska delstaterna.

Chris Edwards på libertarianska Cato Institute skriver i artikeln We Can Cut Government: Canada Did om hur statsinterventionismen i Kanada kom långsammare i början av 1900-talet än i USA. Premiärminister Wilfrid Laurier, Kanadas Gladstone, ledde en Liberal regering 1896-1911 som syftade till ”absolute liberty political and commercial”: Individuell frihet, frihandel, låga skatter, ökad invandring och en minimal stat inom ramen för ett långtgående decentraliserat Kanada med största möjliga autonomi från Storbritannien.

Laurier sa: ”Canada is free and freedom is its nationality.” & ”Nothing will prevent me from continuing my task of preserving at all cost our civil liberty.” & ”The good Saxon word, freedom; freedom in every sense of the term, freedom of speech, freedom of action, freedom in religious life and civil life and last but not least, freedom in commercial life.” Han bekämpade även värnplikten, som infördes av en Konservativ regering 1917. Läs mer om Lauriers liberalism här. Kanada fick under denna tid hög tillväxt och blomstrade.

Kanada hade ingen centralbank före 1935, och under 30-talsdepressionen gick inte en enda kanadensisk bank i konkurs. Se Per Hortlunds bok Fribankskolan: Monetär laissez-faire i teori och praktik (Timbro 2002), som kan läsas online. Och behöver jag påminna om att Kanada inte hade spritförbud under 1920- och 30-talen?

Tidigare Konservativa premiärministrar, vilka dominerade under 1800-talet, hade drivit en protektionistisk linje, medan det Liberala partiet stod för frihandel. I modern tid har förhållandena varit de omvända för partierna i den frågan. Efter Laurier var det Konservativa regeringar under Robert Borden (1911-20) och R B Bennett (1930-35) som gav staten en allt större roll i de flesta avseenden. Denna trend stod i växande utsträckning även den långvarige Liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King (1921-30, 1935-48) för och dennes efterträdare Louis Saint-Laurent (1948-57). Men det var under de Liberala premiärministrarna Lester Pearson och Pierre Trudeau på 60- och 70-talen som statsinterventionismen var som störst, med åtföljande ekonomiska problem. Chris Edwards beskriver hur de offentliga utgifterna i relation till ekonomin var desamma i Kanada och USA fram till 60-talet. Därefter ökade de mer i Kanada, även om de också ökade i USA. Men medan USA än idag brottas med höga offentliga utgifter, har Kanada lyckats begränsa dem mer än USA, och även genomfört flera marknadsliberala reformer.

Det finns liberala partier i vissa provinser som är helt fristående från det federala Liberal Party of Canada, men precis som detta och det regerande Konservativa partiet under Stephen Harper, saknas en stringent frihetlig linje, även om de frihetliga dragen har ökat inom de olika partierna. De Konservativa tenderar vara mest socialt konservativa, men de dragen förekommer även stundtals i andra partier. I ekonomiska frågor har de Konservativa varit mest pådrivande för lägre skatter och mindre offentlig sektor sedan ett antal decennier, men även det Liberala partiet har rört sig från den närmast socialdemokratiska politiken under Pierre Trudeau till en mer marknadsliberal inriktning, även om det fortfarande är ”socialliberalt”.

Sedan april i år är Justin Trudeau, son till Pierre, ledare för det Liberala partiet. Ironiskt nog för hans framlidne far, har Justin Trudeau signalerat en ny linje för partiet som anknyter mer till dess klassiskt liberala rötter, vilket man kan läsa om i denna artikel. Han hyllar Laurier och pratar bl.a. om behovet av frihandel, lägre skatter och legalisering av marijuana. Frågan är dock hur partiet som helhet kan påverkas. Det finns anledning att med spänning följa den politiska utvecklingen i Kanada. F.ö. rekommenderas besök i det vackra British Columbia och storstaden Vancouver, med sitt natursköna läge. Även Nova Scotia och dess Cape Breton Island med The Cabot Trail rekommenderas. Montreal har en intressant blandning av gammalt och nytt.

Wilfrid Laurier

Hur liberalismen gjorde Sverige rikt

Johan Norberg skrev 1998 den lysande boken Den svenska liberalismens historia. Nu finns en essä på engelska av Johan, How Laissez-Faire Made Sweden Rich, som är något av en sammanfattning av boken.

Anders Chydenius, den svenska liberalismens fader.

13575_7_019_00000027_2_small

Lars Johan Hierta, liberal pionjär.

Min artikel om frihet och rasism i USA:s historia publicerad

Idag publicerade Svensk Tidskrift min artikel om antologin Race & Liberty in America av Jonathan Bean. Jag hade för några år sedan ett blogginlägg om en recension av boken, men har sent omsider själv läst den.

Klassisk liberalism är inte genomgående på alla områden hos vissa personer i boken, men det var i huvudsak en naturrättsligt liberal syn på rättigheter för alla oavsett ras som i det här sammanhanget var av betydelse.

Anklagelserna om ”centralisering” som riktats av Republikanernas kritiker menar Bean ofta är generaliserande och missvisande. I vissa betydande avseenden kom Republikaner att i ekonomisk politik driva på en ökad roll för den federala makten, vilket också som sagt kritiserades av klassiska liberaler inom partiet. Men strax efter inbördeskriget var många Republikaner måna om att återställa en balans mellan federal och delstatlig makt samtidigt som allas rättigheter skulle säkras. Det var Republikanerna som drev igenom en andra amerikansk revolution som inte hade varit möjlig utan federala insatser. Sydstatsdemokraterna, ofta med stöd från partikollegor i norr, gjorde allt de kunde för att undergräva de trettonde och fjortonde författningstilläggen och andra medborgarrättslagar som följde efter kriget. En mer långtgående statsinterventionism i ekonomin kom först några decennier senare och kom att prägla båda partierna, och var huvudsakligen följden av den ideologiska förändring som även skedde i de flesta andra länder.

Efter att CSA hade besegrats terroriserade paramilitära grupper som Ku Klux Klan, The Knights of the White Camelia & The White League svarta och vita Republikaner. Dessa militära grenar av det Demokratiska partiet hotade, misshandlade och även dödade Republikanska väljare och kandidater. President Ulysses Grant slog ner motståndet. Men efter att The Reconstruction upphörde 1877, återtog Demokraterna makten i Södern genom fortsatta trakasserier och hot och införde lagar som systematiskt fråntog svarta möjligheten att rösta. Om man tittar på kartor över presidentval, ser man att så länge regeringen hade militär kontroll över Södern, röstade flera sydstater Republikanskt, men därefter vann Demokraterna överlägset.

Bland de Demokratiska senatorer och guvernörer som förordade lynchning jag utan namn generellt nämner i artikeln fanns Benjamin Tillman och Coleman Blease i South Carolina, och Theodore Bilbo i Mississippi.

Läs även mina tidigare bloggposter Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist & 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen

Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist

Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.

Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.

Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.

”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””

Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:

”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)

”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””

Lydia-Maria

Intervju med Tibor Machan

Stephen Hicks har en ny intervju med ännu en intressant tänkare, Tibor Machan, filosofiprofessor som under flera decennier betytt väldigt mycket för spridningen av libertarianska och objektivistiska idéer. Han har skrivit mängder av böcker, skrifter och artiklar, och jag har länge uppskattat honom. Han är starkt påverkad av Ayn Rand, men har alltid gått sin egen väg.

Intervjun är lång, men väl värd att se. Bl.a. berättar Machan om sin uppväxt i Ungern, och hur han som 14-åring flydde kommunismen 1953 efter att i skolan ha blivit anklagad för att ha en ”kontrarevolutionär mentalitet”.

Om varför han blev filosof och om livet i Ungern.

Hur han kom till USA via Tyskland, och om varför liberalismen behöver en filosofisk grund trots uppenbara brister i auktoritära samhällen.

Fortsättning från föregående, och var han fick sin utbildning och vad som påverkade honom där.

Fortsättning från föregående.

Om vilka huvudteman som finns i böckerna Classical Individualism: The Supreme Importance of Each Human Being & The Promise of Liberty: A Non-Utopian Vision.

Om vilka filosofer han lärt sig mest av och vilka han är mest oenig med.

Om vilket det svåraste filosofiska problemet är som han jobbar på nu.

Om tillståndet för (klassiskt) liberalt tänkande i dagens akademiska värld, och om vilka praktiska steg som behövs för att få ett mer liberalt samhälle.

På Hicks hemsida finns hela intervjun i ett svep, men ändå med uppdelning på de åtta delarna.

Samling av artiklar av Machan.

Machans blogg med mestadels artiklar.

Intervju med Douglas Rasmussen

Stephen Hicks har en intervju (tre delar) med filosofiprofessorn Douglas Rasmussen, som tillsammans med Douglas Den Uyl (kallade the two Doughs) skrivit böcker (bl.a. Liberty and Nature: An Aristotelian Defense of Liberal Order och Norms of Liberty), där de i likhet med Ayn Rand lägger aristoteliska idéer som grund för den klassiska liberalismen.

 

 

Se även detta klipp:

Robert Bidinottos artikel om förhållandet mellan Rasmussens och Rands idéer och vad som kan förenas.

Tidigare blogginlägg om Aristoteles och kristendomen.

Mattias Svenssons understreckare i Svenska Dagbladet den 15/8 2006 om Rasmussens & Den Uyls bok Norms of Liberty.

Danska Liberal Alliance framåt i opinionen

Den danska TV-serien Borgen, som visas på SVT1 onsdagar, är en välgjord skildring av Danmarks politiska liv. I likhet med den amerikanska TV-serien Vita huset ger man genom god research en inblick i politikens korridorer och maktspel. Även om det för mig som libertarian känns olustigt när politiker som vill styra över medborgarnas liv kan ses som en positiv kraft, handlar min nyfikenhet för denna typ av serie om att se hur politiker och politik skildras, vad som ligger i tiden och vad som engagerar människor, utan att jag behöver dela seriens uttalade eller outtalade ståndpunkter.

I centrum står Birgitte Nyborg Christensen, ledare för mittenpartiet De Moderate, som i det senaste valet gått starkt fram, vilket efter en del bollande lett till att Nyborg fått bli statsminister. Partierna i serien har andra namn än de riktiga danska, men det framgår vilka dess motsvarigheter är i verkligheten. De Moderate är Radikale Venstre, det lilla socialliberala partiet som ömsom stött Socialdemokraterna (i serien Arbejderpartiet), ömsom borgerliga regeringar. De Liberale är Venstre, Ny Höjre är Konservative Folkeparti, och Frihedspartiet är Dansk Folkeparti/Fremskridtspartiet.

Det finns ju fler partier i Folketinget, vilket inte minst har att göra med 2%-spärren. Naturligtvis kan inte serien ägna sig åt alla. Om vi lämnar TV-serien därhän, finns det ett intressant nytillskott i floran av danska partier, Liberal Alliance. Det grundades under namnet Ny Alliance 2007 av den från Radikale Venstre avhoppade Folketingsledamoten Naser Khader. Då var inriktningen med Khaders egna ord en blandning av socialliberalism och socialkonservatism. Till partiet anslöt sig även andra borgerliga Folketingsledamöter. Partiet kom in i Folketinget av egen maskin i valet samma år.

Efterhand kände sig Khader allt mindre hemma sitt parti, då nya medlemmar drev på partiet i mer klassiskt liberal riktning. Partiet bytte namn till det nuvarande 2008, och 2009 lämnade Khader partiet och gick istället med i Konservative Folkeparti. Under den nye partiledaren Anders Samuelsen, själv med bakgrund i Radikale Venstre, har den nyliberala tendensen förstärkts. När man jämför partiets program med Venstre, som kallar sig Danmarks liberale parti, är skillnaderna inte stora, men faller till Liberal Alliances fördel. LA har generellt skarpare frihetliga målsättningar inte bara i den ekonomiska politiken, utan vill exempelvis även legalisera marijuana. Till skillnad från V vill man också avvakta med euron.

I valet -07 fick LA 2,8%. Till hösten ska det hållas nytt val. I de senaste opinionsundersökningarna under detta år har man legat på från drygt 4 till drygt 6%, nu senast 6,8%, och skulle då bli Folketingets femte största parti. V känner sig stressade av LA:s opinionsframgångar och försöker locka till sig deras väljare. Förhoppningsvis kan LA, om de behåller och ännu hellre förstärker sin frihetliga tendens, agera blåslampa på V och andra borgerliga partier. V har tyvärr blivit alltmer urvattnat och den förre partiledaren Anders Fogh Rasmussen, som en gång skrev boken Fra socialstat til minimalstat, sa att liberalismen är förlegad och övergav flera av sina radikalt liberala ståndpunkter han tidigare gav uttryck för i sin bok. Även i invandringspolitiken har man avvikit från en liberal linje. Här är LA:s alternativ mer liberalt. Som en av kandidaterna uttrycker det:

”Jeg mener, at indvandring skal være baseret på selvforsørgelse og ikke pointsystem eller tilknytningskrav. Vi skal ikke blande os i, hvilke uddannelse eller nationalitet indvandrere har, så længe de kan forsøge sig selv.” (Partiet vill att invandrare tecknar en obligatorisk privat sjukförsäkring för fem år)

V har historiskt varit det mest liberala partiet, och velat slå vakt om såväl personlig som ekonomisk frihet, även om de har brustit där som alla andra partier. Men de har generellt haft den mest restriktiva synen på statsingripanden. Med 1925 års program var partiet som mest laissez-faire-liberalt. Partiet har varit starkast bland bönder, då dessa av tradition varit frihandelsvänliga. I Köpenhamn existerade knappt partiet före 90-talet, varför det på 80-talet var inom de Konservative där, framförallt dess ungdomsförbund, som nyliberala idéer började vinna mark. På 70-talet blev Fremskridtspartiet en konkurrent vad beträffar ekonomisk liberalism, innan de från 80-talet profilerade sig alltmer som invandringskritiskt parti. Det drabbade dock i första hand Konservative Folkeparti, som alltid har varit mer socialkonservativt.

Idag ser det ut som Liberal Alliance axlar rollen som Danmarks mest liberala parti, och om deras inriktning och opinionsstöd håller i sig bådar det gott.

Valaffisch för Venstre 1947…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

resp. 1960

Sven Rydenfelt 100 år

Idag är det 100 år sedan den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt föddes. Han var inte långt från att bli så gammal. ”Farbror Sven”, som flera unga liberaler kallade honom, avled 2005, och var vital långt upp i åren.

Länge var Sven tämligen ensam i Sverige om att konsekvent föra fram marknadsekonomiska idéer. I slutet av 40-talet var han ordförande för Liberala studentklubben i Lund, och hade tänkt sig en karriär i Folkpartiet. Men hans motstånd i pressen mot partiets förslag på omsättningsskatt föranledde partiledaren Bertil Ohlin att föra ett samtal med honom, varefter Sven tyckte att det inte fanns någon framtid för honom och liberalismen i Folkpartiet. På 50-talet lät Högerpartiet honom skriva en kritisk rapport om bostadsregleringarna, men man vågade inte göra hans kritik till officiell partilinje. Sven själv stämplades i den offentliga debatten som ”den sociala bostadspolitikens fiende nr 1″, vilket han tyckte var smickrande.

Om Sven var en ensam ökenblomma i den svenska debatten, fann han dock vatten och näring utomlands. Genom det klassiskt liberala sällskapet Mont Pelerin Society träffade Sven ekonomer som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, vilka hade stor betydelse för den kommande liberala renässansen. Han fick dock stöd från en del även inom Sverige. I Göteborgs Handels- och sjöfartstidning publicerade Knut Petersson, som 1945 efterträdde Torgny Segerstedt som huvudredaktör, allt som Sven skrev. Petersson, som även en period var riksdagsledamot och kommunpolitiker för (FP), var liksom sin företrädare en s.k. gammalliberal (som det hette då) och varm anhängare av politisk och ekonomisk frihet. Bokförlaget Natur & Kulturs liberale grundare Johan Hansson lät publicera en del böcker och texter i antologier av Sven. 1966 gav Sven tillsammans med Janerik Larsson ut en bok med förord av Vilhelm Moberg som avslöjade SÄPO:s hemliga åsiktsregistrering.

Sven fick uppleva kommunismens fall, vilken han hade förutspått på 50-talet. Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap ställde sig Sven med rätta på motståndarnas sida. Han var medlem i den liberala föreningen Marknadsekonomiskt nej till EU, och skrev förordet i dess kampanjskrift. Han skrev bl.a.:

”Anhängarna ser gärna i EU en mirakelmedicin med förmåga att bota till och med vår massarbetslöshet. Ett önsketänkande i det blå. EU har präglats av massarbetslöshet betydligt längre än Sverige men har hittills visat sig helt oförmögen att finna botemedel. Arbetslöshet är ett symtom på dålig företagarmiljö. Att EU inte förmått förbättra denna miljö är avslöjande.[...]

Till sist ett ord om EU som en rikemansklubb med höga murar till skydd mot låglönekonkurrensen från fattiga länder utanför. Ett upprörande asocialt system. Fattiga länder har låga löner på grund av låg produktivitet i näringslivet. Och rika länder har höga löner på grund av sin höga produktivitet. I själva verket är de låga lönerna de fattiga ländernas enda konkurrensmedel, och den som vägrar dem att använda detta medel, vägrar dem rätten att av egen kraft växa och utvecklas.”

Inför folkomröstningen om euron blev Sven hedersordförande för det borgerliga Medborgare mot EMU. Mot slutet av sitt liv fick Sven framförallt inom ekonomin alltmer stöd i Sverige för sina liberala idéer. Timbro Syd lät under en period en serie föreläsningar av olika personer gå under hans namn.

Jag hade förmånen att träffa Sven över en öl på Grand Hotel i Lund tillsammans med Johan Norberg. Han var mycket vänlig och berättade om händelser i sitt liv. Han växte upp som fattig bondson i en storfamilj på Hallandsåsen. Hans fru, som var sjuksköterska, stod för det mesta av livsuppehället för de båda när Sven doktorerade. Han berättade om Knut Petersson och de internationellt kända ekonomer han lärde känna genom åren. Jag sa lite på skämt att man kan hoppas att det i framtiden upprättas en staty över honom i Lund. Det minsta man kan begära är dock att en gata uppkallas efter honom. Sven var en sann fritänkare och modig liberal.

Läs intervjun med honom i Marknadskraften.

Nils-Eric Sandbergs artikel i Dagens Nyheter i förrgår, Svensk ärkeliberal. Sandberg har även skrivit boken Fritänkaren — ett vänporträtt av Sven Rydenfelt för Timbro.

Johan Norbergs dödsruna över Sven i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje nr 1-2005.

Foto: © Hagblom Foto AB, Lund

 

Liberal contra konservativ & ”progressiv” konstitutionalism

Jag bloggade nyligen om Tea Partyrörelsen och varför den i media vanligen starkt negativa bilden av den behöver nyanseras. När det nu bara är en dag kvar till mellanårsvalen är det mycket bevakning av valrörelsen.

I söndagens radioprogram Godmorgon, världen var det ett inslag om att Tea Partyaktivister ofta hänvisar till författningen. Naturligtvis var inte reportern sen att framföra att det finns invändningar i form av ”flera amerikanska statsvetare och grundlagsexperter”. En statsvetare, som förstås var vänsterinriktad, intervjuades och menade att författningen är ganska kortfattad och säger inte så mycket om enskilda politiska åtgärder och att det därmed inte finns något hinder för exempelvis Obamas sjukvårdsreform. Därefter tillfrågades några som demonstrerade mot Tea Partyrörelsen och på ett av deras plakat stod det ”Konstitutionen är vad jag gör den till”.

Men det är just denna syn på författningen som är så förfärlig ur frihetlig synvinkel. Författningen har sina brister och är inte helt tydlig på vissa punkter, men det innebär inte att fältet är fritt för vidlyftiga utflykter och tänjande åt alla håll och kanter. I så fall är det meningslöst med en författning, där å andra sidan förstås även den bästa kan ignoreras av politiker. Ja, den amerikanska författningen är begränsad i sin text, och det är också poängen. Individuella rättigheter ska skyddas och staten ska bestå av ”checks and balances”. I det tionde tillägget står det:

”The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.”

Dvs, det som inte behandlas i den federala författningen respektive delstatsförfattningen åligger det medborgarna själva att besluta om.

Utöver de tio första tilläggens (den s.k. Bill of Rights) starkt frihetliga karaktär, fullföljer de trettonde och fjortonde tilläggen, som antogs strax efter inbördeskriget, en inriktning på individens frihet helt i linje med grundlagsfädernas intentioner. Utdrag:

13 (Section 1) : ”Neither slavery nor involuntary servitude, except as a punishment for crime whereof the party shall have been duly convicted, shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction.”

14 (Section 1): ”All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of the United States and of the State wherein they reside. No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.”

Vad som dessvärre hände mot slutet av 1800-talet var att den s.k. progressiva rörelsen började föra fram idéer om ”den levande konstitutionen”, dvs man öppnade fältet för allehanda statsinterventionism som saknar stöd i författningen. De idéerna har kommit att dominera alltmer, i synnerhet efter New Deal på 30-talet, och omfattas av ”liberals” som den statsvetare som nämndes ovan. Författningens ursprungliga innebörd har därmed eroderats allt mer, vilket jag också berörde i ett tidigare blogginlägg om juristen Timothy Sandefur och dennes invändningar mot den ”progressiva” synen.

Sandefur har en utmärkt essä i Harvard Journal of Law & Public Policy där han förespråkar idén om ”Liberal Originalism”, och här avses ”liberal” i den klassiska bemärkelsen, det som idag brukar kallas libertarianism. Författningen måste tolkas utifrån självständighetsförklaringen och de naturrättsliga idéer denna ger uttryck för. Därtill finns det flera texter av grundlagsfäderna som ytterligare förklarar och understryker idéerna, där John Locke var den främsta inspirationskällan. Delstaternas författningar ger också vägledning om kontexten.

Men Sandefur kritiserar inte bara idén om ”The Living Constitution”, utan även det som kallas ”Conservative Originalism”, att tolkningen av författningen måste underkastas traditioner och sociala konventioner. Företrädare för den konservativa synen tar avstånd från idén om självständighetsförklaringen som den etiska grundvalen för författningen, och tonar antingen ner dess betydelse eller rent av avfärdar den som oförenlig med en konservativ uppfattning om vad som är det amerikanska.

Som Sandefur visar kunde den konservativa inställningen användas för att försvara slaveriet, där exempelvis senatorn John C. Calhoun och Alexander Stephens, vicepresidenten i Confederate States of America, helt följdriktigt förkastade självständighetsförklaringen med dess idéer om att människorna är skapade jämlika.

Både den konservativa och ”progressiva” inställningen öppnar för etisk relativism och obegränsat majoritetsstyre och underminerar författningen.

De ovan nämnda trettonde och fjortonde tilläggen till författningen är uttryck för ”Liberal originalism”, som hade ett sista stort uppsving strax efter inbördeskriget.

Samlingssida för viktiga dokument rörande USA:s bildande, såsom självständighetsförklaringen och författningen. Man slås av grundlagsfädernas intellektuella briljans och insikt om maktens problem.

Den frigivne slaven och abolitionisten Frederick Douglass, som var en företrädare för ”Liberal originalism”, skrev:

”Interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a glorious liberty document.”

Johan Norberg om konservatismen

Debatten om konservatismen, om vilken jag skrev i föregående bloggpost, fortsätter på SvD:s kultursida. Idag är det Johan Norberg som med rätta skriver att konservatism och liberalism är två skilda saker.