Det är ungefär samma opportunistiska hyckleri som när slaverianhängarna i den amerikanska Södern inte tvekade att använda sig av federal makt för att gynna slaveriet, så länge deras ställning på den nivån var stark, men sedan snyftade om delstaters rättigheter och trädde ur Unionen när slaveriet hotades alltmer, det sistnämnda åtagandet från sydstaterna f.ö. något som Paul inte ser några problem med, och har enbart en positiv syn på vad ett bestående CSA hade betytt om det inte förlorat kriget.

Men det är inte bara i inrikesfrågor som Paul visar sin antiliberala sida, utrikespolitiskt trampar han runt i ett träsk med urskuldande av terrorister och diktaturer, där ondska relativiseras och USA:s krigföring i Afghanistan och Irak ges en moralisk likvärdighet med terrorister. Om Irans möjligheter att skaffa sig kärnvapen säger han, ”They’re just defending themselves”. Man behöver inte förespråka bombning av Teheran för att tycka att ett sådant uttalande visar på en hårresande nonchalans inför det hot som Iran utgör. Han hävdar att palestinierna ”bor i ett koncentrationsläger” och har bara några ”få små missiler”. Ett groteskt påstående och en chockerande relativisering av ondskan. Utöver det har Paulkampanjen ett webfilm med ytterligare relativism. Timothy Sandefurs kritik av denna innehåller även en annan jämförelse med sydstaterna, den om Unionens ockupation 1865-77.

Det finns legitima argument för och emot invasionen av Irak. Jag var kritisk mot den, men mer positiv till den i Afghanistan, då den var direkt kopplad till en attack mot USA. Den numera avhoppade presidentkandidaten Gary Johnson har länge velat ta hem trupperna, men har mig veterligen inte ägnat sig åt det relativistiska trams som Paul gjort.

Ska då inte Paul bedömas i sin helhet, precis som alla andra kandidater? Ingen av de andra är lika liberal som Paul när det gäller ekonomisk politik, integritetsfrågor och narkotikapolitiken. Paul ska krediteras för de frihetliga synpunkter han för fram, men hans omdömeslöshet och ickeliberala positioner är tillräckligt mycket för att avskriva honom förtroendet som president. Många libertarianer kan ha vettiga åsikter utan att vara lämpliga som presidenter, och Paul är inte ens libertarian. Då många betraktar honom som sådan, finner jag det angeläget att påvisa att så inte är fallet. Han kan betecknas som en slags frihetligt konservativ med opportunistiska drag. Därför har jag ägnat mer utrymme åt att kritiskt granska honom än andra kandidater. Det är heller inte troligt att han vinner nomineringen som Republikanernas presidentkandidat, och om mot förmodan så skulle ske, har han ingen chans mot Obama. Bättre då en mer moderat kandidat med större chans att vinna. Men vem det ska vara (Romney eller Huntsman?) vill jag helst slippa tänka på nu, bedrövliga som alla kandidaterna är. Som tur är saknar jag rösträtten att behöva ta ställning, om man nu väljer att rösta. Imorgon får vi se hur det gått i New Hampshire.

”Det betyder att Svenskt Näringsliv skulle sätta skulle sätta sin tilltro till att vi politiker är bäst lämpade att avgöra hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden.”

Förslaget drogs tillbaka och väl var det. Tyvärr har det spätt på den redan förekommande uppfattningen bland många att det är ”nyliberalt” att inte bry sig om humaniora och konst, att det bara är pengar som räknas. Gummitermen ”ekonomism” dras fram igen.

Libertarianen Virginia Postrel, tidigare redaktör för Reason, har i en lysande artikel demolerat liknande förslag i USA som det Svenskt Näringsliv förde fram. Hon skriver bl.a.:

”The students who come out of school without jobs aren’t, for the most part, starry-eyed liberal arts majors but rather people who thought a degree in business, graphic design or nursing was a practical, job-oriented credential.”(…)

”Whether they’re pushing plumbing or programming, the would-be vocational planners rarely consider whether any additional warm body with the right credentials would really enhance national productivity. Nor do they think much about what would happen to wages in a given field if the supply of workers increased dramatically. If everyone suddenly flooded into “practical” fields, we’d be overwhelmed with mediocre accountants and incompetent engineers, making lower and lower salaries as they swamped the demand for these services. Something like that seems to have already happened with lawyers.”

”Not everyone is the same. One virtue of a developed economy is that it provides niches for people with many different personalities and talents, making it more likely that any given individual can find a job that offers satisfaction.”

”As any good economist will remind you, income is just a means to utility, not a goal in itself. Some jobs pay well not only because few people have the right qualifications but also because few people want to do them in the first place.”

Läs även hela artikeln!

Och jag vill påminna om det projekt för ett liberal arts college med frihetlig inriktning som är på gång i USA, och som jag har uppmärksammat tidigare. Det har tagit ganska lång tid, men jag hoppas att de kan ro i land med det.

De liberala reformerna har lett till att andelen invånare som faller under det indiska fattigdomsstrecket har minskat med ca 35 procent, vilket innebär att om denna minskning inte hade skett hade ca 300 miljoner indier varit fattiga idag. Och ändå återstår väldigt mycket att göra i liberal riktning. I de delstater som har liberaliserat mest, som exempelvis Andhra Pradesh, Karnataka och Tamil Nadu, har fattigdomen minskat mest, till skillnad från de minst liberaliserade delstaterna, som exempelvis Bihar och Uttar Pradesh. (Läs mer i Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar)

Böcker som God is not great och The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice (sistnämnda recenserad här) utgör exempel på hans briljanta och skarpa angrepp på religion och inte minst den katolska kyrkan.

Både Hitchens och Stephen Fry är lysande i en debatt: Is the Catholic church a force for good in the world?

Hitchens om de tio budorden.

Hitchens samlingssida med böcker, artiklar, mm.

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

Läs även Mattias Svenssons utmärkta artikel om Thatcher.

Nu kan ju konservatism betyda lite vad som helst, då konservatismen inte bara är ett släpankare utan även ett gigantiskt trålnät som drar upp allt möjligt, då mantrat ”tradition, sedvänjor och samlade erfarenheter” är avklippt från rationella och frihetliga skäl, sammanhang och principer.

Vi har sett det förr; i tider av oro finns en nostalgisk längtan tillbaka till en större social sammanhållning och värdegemenskap. Många, som idag drar nytta av de vetenskapliga och teknologiska landvinningarna och en social frihet, glömmer hur kvävande många av samhällets normer kunde vara, och där barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var tillåtet, och det gällde att ha rätt kontakter för att genomföra en abort utan komplikationer. Normer är viktiga, men då är det också viktigt att ge dem en rationell och frihetlig förankring.

En medeltida relik av de sämsta sidorna i det oreflekterade predikandet om traditioners och sedvänjors betydelse, är den ”kamratuppfostran” som åter har uppdagats i och med polisanmälan mot Lundsbergs internatskola angående pennalism. Det är inte bara Jan Guillous bok Ondskan och den utmärkta filmatiseringen av den, även andra har skrivit om internatpennalismen, som Agnes Hellström, och i dagens Svd träder två personer som anmält Lundsberg fram och berättar.

Det finns mobbning och pennalism i många skolor, men skillnaden mot exempelvis Lundsberg är att den senare implicit ger den sitt stöd med det förskönande ordet ”kamratuppfostran”. Det handlar också om skolor där många adelsfamiljer, vid sidan av finansfamiljer där Peter Keatingtyper till strebrar kan förekomma, satt sina barn. Adel är ett uttryck för en över- och underordning av människor som borde vara oacceptabel i dagens moderna samhälle. Det är därför inte förvånande att pennalismen frodas i en miljö där elever måste bo och är mer utsatta, med mässandet av traditioner genomdränkta av hierarkiska adliga von obenperspektiv på människor, även när det är adliga själva som drabbas. Bisarra och förnedrande uppfostringsmetoder var vanliga förr i tiden. Tradition och fason!

”Christianity has certainly been the crucible within which the intellectual and political cultures of Western Europe have developed over the past two millennia. But the claim that Christianity embodies the ‘bedrock values of Western civilization’ and that the weakening of Christianity inevitably means the weakening of liberal democratic values greatly simplifies both the history of Christianity and the roots of modern democratic values – not to mention underplays the tensions that often exist between ‘Christian’ and ‘liberal’ values.”(…)

”But if the Church kept alive elements of a learned culture, Church leaders were ambiguous about the merits of pagan knowledge. ‘What is there in common between Athens and Jerusalem?’, asked Tertullian, the first significant theologian to write in Latin. So preoccupied were devout Christians with the demands of the next world that to study nature or history or philosophy for its own sake seemed to them almost perverse. ‘Let Christians prefer the simplicity of our faith to the demonstrations of human reason’, insisted Basil of Caesarea, an influential fourth century theologian and monastic. ‘For to spend much time on research about the essence of things would not serve the edification of the church.’”(…)

”Not only are ‘Christian values’ and ‘Islamic values’ more complex, and with a more convoluted history than contemporary narratives suggest, so too is the relationship between Enlightenment ideas and religious belief. There were, in fact, as the historian Jonathan Israel has pointed out, two Enlightenments. The mainstream Enlightenment of Kant, Locke, Voltaire and Hume is the one of which we know and which provides the public face of the movement. But it was the Radical Enlightenment, shaped by lesser-known figures such as d’Holbach, Diderot, Condorcet and, in particular, Spinoza that provided the Enlightenment’s heart and soul.

The two Enlightenments divided on the question of whether reason reigned supreme in human affairs, as the radicals insisted, or whether reason had to be limited by faith and tradition – the view of the mainstream. The attempt of the mainstream to hold on to elements of traditional beliefs constrained its critique of old social forms and beliefs. The Radicals, on the other hand, were driven to pursue their ideas of equality and democracy to their logical conclusions because, having broken with traditional concepts of a God-ordained order, there was, as Israel puts it, no ‘meaningful alternative to grounding morality, political and social order on a systematic radical egalitarianism extending across all frontiers, class barriers and horizons.’”

”Egalitär” kan i liberal bemärkelse här betyda lika rätt till frihet.

Mattias Svenssons samtal med Malik i Neo, Nr 6-2009.

”I admit that I get suspicious the moment I see someone extolling ”family” as their agenda. Almost without exception the people hiding behind the ”family” label are bigots, authoritarians or worse. You have openly bigoted hate groups like the American Family Association, Family Research Council, Family Research Institute, Illinois Family Institute, and now Family First Growth Center. 

Tyvärr upphör inte de tragiska exemplen på kyrkans maktmissbruk att trilla in. Det har kommit rapporter om hur den katolska kyrkan i Spanien, som levde i symbios med Francodiktaturen och kunde agera obegränsad av politisk maktdelning och religiös pluralism, stal bebisar och sålde dem vidare. Via Classically Liberal:

”The practice began under the fascist rule of Francisco Franco but continued after his death. At first, the children stolen were taken for political reasons and
handed over the supporters of the regime. But soon the clergy and nuns were taking children because they considered the parents morally unfit.

Children would be taken for exams and then the mothers were told the infant died suddenly. Parents were sometimes told that they were not allowed to see the infant. One magazine report claims that one clinic kept a dead baby in a freezer and would bring it out to show grieving mothers as proof.”