Jag har nyss sett det första avsnittet av TV-serien John Adams, som visas på SVT1 sju söndagar. Det är onekligen upplyftande att ta del av den spännande episod i historien då USA bildas. Jag tycker det var bra skådespelare och bara att se en flagga med orden ”Don’t tread on me” var inspirerande. Nu hör Thomas Jefferson och James Madison till de jag gillar bättre än John Adams bland de amerikanska ”founding fathers”, men oavsett interna spänningar och motsättningar så var alla ”founding fathers” några av de mest briljanta personligheterna i världshistorien. När man exempelvis jämför dem med de — på EU-nivå och bland EU:staternas regeringar och parlament — som skrivit och drivit igenom det etatistiska Lissabonfördraget, framgår det än tydligare, och än mer tragiskt och olycksbådande vad beträffar EU.

Jag hade den 4 juli ett blogginlägg om den amerikanska självständighetsförklaringen, där också ett filmklipp från TV-serien finns med angående denna händelse.

I vårnumret av The New Individualist fanns bl.a. en artikel av David Mayer, Completing the American Revolution, där med anledning av 50-årsfirandet av publiceringen av Ayn Rands Atlas Shrugged 2007 denne tar upp revolutionsidéerna från 1700-talet och hur vi idag kan gå vidare på det spåret och nå dit grundlagsfäderna inte lyckades fullt ut.

Läs gärna även min artikelserie om USA och religionen på Heureka, där de sekulära grundvalarna för USA behandlas.

I dagens Svenska Dagbladet har Johan Wennström en ledare, där han angriper Ayn Rand. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga Mattias Svenssons och Johan Norbergs var för sig lysande invändningar mot Wennströms artikel. Förutom att misslyckas med att korrekt beskriva vad Rand står för när han vill göra det, lyckas han också undvika att förklara vad hon står för, när han borde det. Exempelvis skriver han om hennes ”hårda ideal”. Vilka är då idealen? Ja, hennes primära dygder identifierade utifrån värdet av den enskilda människans liv och vad hennes natur kräver är rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Hur de tillämpas bäst kan vara öppet för diskussion, och visst kunde Rand ibland vara onödigt hård, kantig och kärv, men vad är problemet med dessa dygder? De kan kompletteras, och en del objektivister har velat lägga till det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja , i ickeuppoffrande mening) som en lika viktig dygd. Men för att diskutera det bör man känna till vad Rand stod för och inte vara osaklig i framställandet av hennes idéer.

Vad beträffar de två böcker om Rand som Wennström nämner, har jag tidigare på bloggen länkat till bra recensioner av bägge. Här är de igen:

Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller 

Ayn Rand: Goddess of the Market av Jennifer Burns

Nyligen hade jag ett blogginlägg om Ayn Rands växande inflytande under 2009. Där nämndes Jennifer Burns nya bok Ayn Rand: Goddess of the Market. På The Atlasphere har Kurt Keefner en intressant, kritisk recension av boken.

Så var till slut den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus tyvärr tvungen att skriva under Lissabonfördraget, efter att den tjeckiska författningsdomstolen gett klartecken. Nu kan politikerna, från höger till vänster, slå i de sista spikarna i kistan som begraver liberala idéer om maktdelning och begränsning av statens makt. 

Den liberala idédebatten inom de svenska borgerliga partierna är död. Efter genomdrivandet av FRA-lagen och Lissabonfördraget är oppositionen inom Allianspartierna mot dessa båda exempel på historisk expansion av statlig makt marginaliserad. Andra frågor driver Alliansen vanligtvis med en urvattnad pragmatism.

När det gäller Lissabonfördraget har även många borgerliga tidningar haft svårt att fatta det här med liberalism.

Mörkret skymmer över Europa…

Så har idag Michael Moores nya film Capitalism: A Love Story premiär på svenska biografer. Fortfarande envisas Moore med att kalla sina filmer dokumentärer, när han är ökänd för att klippa och klistra hej vilt så att saker som hände före händer efter och vice versa, personer som inte var på en plats vid en tidpunkt var där, fejkade scener mm. En gång fick han frågan om varför han gjorde så, och han svarade att eftersom han är underhållare kan han göra det. Tja, men då är Moore inte dokumentärfilmare, snarare pajas, eller en korkad man för att anspela på en av hans egna boktitlar.

Vänstern, som annars brukar klaga på att svensk dagspress domineras av borgerliga tidningar, jublar i vanlig ordning på de kultursidor som de har rejält utrymme att skriva på, och som läses av långt flera än ledarsidorna: i Dagens Nyheter Johan Croneman, i Sydsvenskan Michael Tapper.

Undantag bland de stora tidningarna när det gäller denna film är Svenska Dagbladet, där Jan Söderqvist tar upp de politiska ingreppens betydelse för problemen. Vänstern brukar, precis som Moore och tokvänsterns andra megastjärna Naomi Klein, röra till det ordentligt och medvetet eller omedvetet bortse ifrån att sammanflätning mellan stat och enskilda företag inte är kapitalism eller fri marknad, utan en form av korporativism eller merkantilism. Det finns företag som inte gillar konkurrens och som är glada att få speciella förmåner av politiker som inte går att få på en fri marknad. Men detta är inte kapitalism, om vi ska ha någon meningsfull definition av det begreppet. Och i kapitalismen finns det dåliga företag, konstigt vore annars. Men om inte de får gå omkull för att ge plats åt bättre företag, utan ges bidrag eller andra förmåner, snedvrids konkurrensen och skapas nya problem. Dessutom missar Moore att förklara vad som orsakade den nuvarande finanskrisen, som bl.a. extremt låga räntor från Centralbanken och The Community Reinvestment Act, som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder, och att några av bolåneinstituten, som Fannie Mae och Freddie Mac, var statliga skapelser som givits särställning av staten.

Johan Norberg, som själv skrev om Moores film i gårdagens Metro, och debatterat den senare, har i sin bok En perfekt storm: Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin gjort en grundlig genomgång av finanskrisens orsaker.

Och eftersom Moore undviker att problematisera alternativen till kapitalismen, finns här en recension av filmen, In Defense of Capitalism: A True Love Story, av en rysk-amerikan, Vitaly Kastenelson, som verkligen upplevde ett alternativ i Sovjetunionen, där han som andra medborgare tvingades se antikapitalistiska ”dokumentärer”, inte helt olika Moores:

”A successful propaganda initiative has to have three elements: (1) to influence attitudes, instead of providing information, (2) to selectively present facts (i.e., lying by omission) to achieve a certain synthesis, and (3) to get an emotional rather than a rational response.”(…)

”He offers no alternative to our “broken” capitalism system other than let’s have “democracy.”  This is laughable, as democracy is not a market system, it is a political system.  What he wants is a command-based economy – the Soviet Russia that failed so miserably.  He wants Mr. Mouch from Ayn Rand’s Atlas Shrugged, a mediocre bureaucrat who failed at everything in his life, to be put in charge of Mr. Moore’s version of a “democratic” economy (still not sure what that means).  Mr. Mouch decided how much everyone produced, at what prices goods were sold, and what “fair” wages everyone got paid.  In the end, despite sacrifice after sacrifice, Mr. Mouch’s economy collapses.   Mr. Mouch’s visible “fair” hand fails to accomplish what the invisible “impartial” hand of the free market accomplishes so effortlessly.”

(Tipstack: Mats)

Libertarianska tidskriften Reason har som tema i sitt sista nummer för året Ayn Rand. Mattias Svensson på Neos blogg uppmärksammar det också.

Under året har referenser till Rand och hennes verk varit många. Det är inte bara dagens politiska åtgärder som känns igen från hennes kritik, att hennes böcker säljer i tusentals exemplar varje år har också sin effekt.

Under året har jag haft följande blogginlägg apropå hennes växande inflytande:

Dagens paralleller till Atlas Shrugged 

Mona Sahlin som Peter Keating (Ann Heberlein jämför Sahlin med Keating på Sydsvenskans kultursida)

Maggie Roark (från The Simpsons)

Ny bok om Ayn Rand (Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller)

20 år sedan kommunismens fall (Italienska filmatiseringen av We The Living har nu kommit även på DVD)

På The Atlasphere visas en intervju från Jon Stewarts The Daily Show med Jennifer Burns, som har skrivit Goddess of the Market: Ayn Rand and the American Right. Det noteras att Stewart är förhållandevis välvilligt inställd till Rand.

Och så verkar projektet med filmatisering av Atlas Shrugged ha återupptagits. Nu är Charlize Theron involverad i rollen som Dagny Taggart i en TV-miniserie, om det inte blir en långfilm. Återstår att se om det blir av den här gången.

Och Johan Norberg uppmärksammade i förra veckan att skådespelerskan Tuva Novotny i en söndagsintervju i DN bland sina fem favoriter i livet (dessa var ej med online) uppgav:

”Fountainhead av Ayn Rand, världens bästa bok och underbar hjärngymnastik.”

För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur EU smygande bygger upp en säkerhetsbyråkrati, med hänvisning till Hax:s genomgång samt Bruno Waterfield, Daily Telegraphs Brysselkorrespondent. Waterfield:

”Forget the eurocrat. It is the securocrat, a hybrid national-European Union breed of official, you should be really worried about.”

Nu kan man via Hax läsa om en rapport från den brittiska tankesmedjan Open Europe om hur det nya Lissabonfördraget kommer att påskynda utvecklandet av övervakningsstaten och säkerhetsbyråkratin.

The Daily Telegraph skriver:

”Open Europe, which opposes greater European integration, said that the ratification of the controversial treaty will see powers over home affairs and justice policy “almost totally shifted to the EU level”.

That will allow the creation of new EU-wide systems to monitor citizens’ private lives and movements, the think-tank said.”(…)

”Stephen Booth, the Open Europe analyst who wrote the report, said: “We are fast approaching a situation where the EU will have the full coercive machinery of a state but without the proper democratic controls or robust checks on power that citizens should expect.”

“How can citizens expect their fundamental rights to liberty and independence from the state to be protected by unaccountable institutions which have a vested interest in creating more laws?””

Men naturligtvis har inte vår regering sådana farhågor. Den har ju aktivt bidragit till denna utveckling.

Så klubbades som väntat FRA-lagen, Lex Orwell, igenom med röstsiffrorna 158 mot 153. Camilla Lindberg (FP) var den enda från de borgerliga som lade ner sin röst. Oppositionen röstade visserligen mot, men där finns betydligt mer att önska i hur de hanterade frågan och frågetecken kvarstår vid ett eventuellt maktskifte.

En historisk expansion av statens makt har nu röstats fram av borgerliga partier, som borde vara de första att opponera sig mot denna utveckling. Den 1 december kommer en kopia av vår kommunikation att ledas till en statlig avlyssningscentral. Allianspartierna kan pynta eländet hur fint de vill, och prata om filtrering och ”kontroller”, men den automatiserade massavlyssningen kvarstår och brevhemligheten och annan integritet upphör. Som Johan Norberg skrev i dagens Metro, kvarstår trynet på grisen även om man målar läppstift på den, och om nu rättssäkerheten av Alliansen anses som bättre säkrad nu, varför var det så viktigt att piska fram ett ja vid förra omröstningen, och behandla avvikare på ett förödmjukande och skoningslöst sätt?

Förutom att läckage och maktmissbruk är realiteter även i dagens demokrati, ger lagen redskap för framtida regeringar, om vilka vi inget vet, att hantera informationen på ett sätt som varken motståndare eller dagens anhängare i Alliansen önskar. Vem kommer att hantera det om 10 år, 20 år? Och de verkliga bovarna, de som var målet för avlyssningen, kommer att kommunicera på annat sätt och skydda sin trafik.

Alliansen kommer att ha problem med trovärdigheten inför väljarna i nästa val. Som Peter Wennblad skrev på Neos blogg redan förra året efter den första omröstningen om FRA-lagen, kommer det finnas färre ”pratare” för de borgerliga partierna, dvs de partimedlemmar och sympatisörer som pratar för sitt parti och Alliansen med familj, vänner och arbetskamrater. Dessa har en stor betydelse för opinionsbildningen och valresultat. Partiledarna har missat tåget. Borde inte Piratpartiets intåg i Europaparlamentet, och de enorma protesterna mot FRA-lagen och engagemanget i integritetsfrågor från mängder av borgerliga inom partierna, i ungdoms- och studentförbunden, bland bloggare, ledarskribenter, debattörer, etc stämt till eftertanke?

Fredrik Reinfeldt är inte ovanligt för en politiker och regeringschef en arrogant skitstövel som nedlåtande kan säga under förra sommarens storm mot Lex Orwell att ”det är bra för alla om debatten lägger sig”, samtidigt som han piskar sina partimedlemmar i riksdagen och tillsammans med partiets gruppledare Lars Lindblad leder mobbpöbeln mot den kritiske Karl Sigfrid.

Göran Hägglund kan fortsätta att mässa om ”verklighetens folk”, som han vill vara en representant för. Ja, deras verklighet kommer han på ett obehagligt sätt att komma närmare med FRA-lagen, såvida inte hans parti åker ur riksdagen, vilket kan bli verklighet nästa val.

Jan Björklund kan fortsätta att tala om behovet av utbildning, men kunskap om hur staten kan förfalla till maktmissbruk, förtryck och tyranni är något han har svårt att lära av.

Maud Olofsson missade chansen att fortsätta sitt partis liberalisering och unika förutsättning att fylla ett frihetligt hål i svensk politik (Centeruppropet var den största oppositionen inom ett parti mot Lex Orwell). Partiet riskerar nu att nå den utplåning som troligen hade varit ett faktum redan nu om det inte hade varit för den liberala kursändringen för ett antal år sedan.

Kalla vindar drar genom Sverige…

Imorgon ska riksdagen på nytt rösta om FRA-lagen, Lex Orwell, som trots revidering i syfte att öka rättssäkerheten är fullständigt oacceptabel. Det handlar fortfarande om automatiserad massavlyssning av svenska folket.

Johan Norberg höll den 16 september 2008 under en demonstration i Stockholm ett flammande tal mot lagen, med referenser till Vilhelm Moberg, och som han idag på sin blogg har lagt upp som en påminnelse inför morgondagens riksdagsbeslut:

Mer aktuell läsning om FRA-lagen och röstningen kan läsas på HAX:s blogg. Det finns en förhoppning om att några borgerliga riksdagsledamöter ska lägga ner sina röster, så att lagen inte går igenom. Att rösta nej har uppenbarligen för högt pris, men en nedlagd röst sticker inte ut lika mycket.

Mark Klamberg har de senaste dagarna tagit upp hur FRA lagrar omfattande mängder information om kommunikation i sina databaser som inte har med ”yttre hot” att göra.

I min bloggpost Lidandekulten tog jag upp kristendomens skruvade kärleksbegrepp. En av de mest briljanta religionskritikerna idag är Christopher Hitchens, författare till boken God Is Not Great. I denna föreläsning trashar Hitchens Bibeln:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

(Via Timothy Sandefur)