Category Archives: USA

Tio sanningar som förändrade amerikansk historia

Snart är det 4 juli, datumet för den amerikanska självständighetsförklaringen, ett unikt frihetligt dokument som många amerikaner själva missat innebörden av.

Timothy Sandefur har på sin blogg listat ”Ten truths that changed American history”, med anledning av en lista på ”Ten lies that made American history”. Sandefur skriver: ”Some people enjoy emphasizing the “lies” of American history—and of course it is important to keep the dark side of our past in mind, and to remember how crucial skepticism is in a democracy. On the other hand, reverence is important, too, and an overemphasis on “the lies” can mislead, and can feed an ugly character trait: the self-flattering notion that you’re far too smart to fall for idealism.

Of course, our history and culture have also been profoundly shaped by great truths—and telling those truths often took far more courage than the opposite. At this time of year, especially, it’s worth pausing to think about ten great truths that changed, and continue to change, the United States.”

Läs om dem här!

Tidigare blogginlägg om självständighetsförklaringen.

Students for Liberty växer snabbt

Den libertarianska studentorganisationen Students for Liberty hör till de snabbast växande studentförbunden i USA, och har även föreningar i andra länder. Efter att bara ha funnits i fem år har man nu fler medlemmar än de Republikanska och Demokratiska studentförbunden. Det finns förstås andra stora studentföreningar över det politiska spektrat, men att Students for Liberty växer är roligt och ett tecken på att libertarianska/klassiskt liberala idéer vinner mark, och kommer att påverka framtida politik.

TV-journalisten John Stossel, som själv är libertarian, intervjuar här tre personer från Students for Liberty:

Carl Schurz brandtal mot slaveriet

Carl Schurz var en framträdande liberal politiker och journalist under lång tid i USA. Han föddes i Tyskland och deltog som 19-åring i 1848 års revolution, varefter han flydde till USA. Han kom att engagera sig i det Republikanska partiet och deltog i inbördeskriget där han befordrades till brigadgeneral i unionsarmén. Senare blev han senator, var 1872 med i bildandet av det kortvariga utbrytarpartiet Liberala Republikanska partiet, för att sedan bli inrikesminister i president Hayes regering. 1884 tillhörde han den grupp av liberala Republikaner, ”Mugwumps”, som i protest mot den korrumperade presidentkandidaten James Blaine istället slöt upp bakom den Demokratiske kandidaten Grover Cleveland, en klassisk liberal och bekämpare av korruption.

I slutet av 1800-talet växte sig mer statsinterventionistiska rörelser som progressivismen och populismen allt starkare inom båda partierna. Förutom korruptionen som funnits sedan tidigare samt rasismen i Södern, hade klassiska liberaler nu även att tackla kraven på en alltmer ingripande stat inom båda partierna och imperialismen inom det Republikanska partiet. Schurz engagerade sig i The Anti-Imperialist League och stödde 1896 John Palmers presidentkandidatur för ”Gulddemokraterna” (National Democratic Party), som hade flera klassiskt liberala anhängare, bland dem Cleveland, som ogillade den populistiske Demokratiske kandidaten William Jennings Bryan och dennes vilja att artificiellt uppvärdera silvret som valuta.

1900 hade Schurz tillsammans med andra planer på att starta ett nytt liberalt parti för fred, frihandel, individuell frihet och en begränsad stat. Moorfield Storey, en annan av The Mugwumps, och som senare blev den förste ordföranden för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People), var tilltänkt som dess presidentkandidat. Schurz skrev: ”There is a very widespread feeling that the people have permitted themselves long enough(…)to be forced by two rotten old party carcases to choose between evils.” Dessvärre blev det inget med det. Schurz höll för näsan och röstade på Bryan det året för dennes antiimperialistiska politik.

Han förklarade att Republikanerna nu ”treated the principles of the Declaration of Independence with supercilious contempt.(…)Its idea is now [to be] a great ‘world-power’ governing foreign lands and alien populations by arbitrary rule, and asserting its position among the other powers of the world by the number of its battle-ships.” Istället borde USA visa upp sig som ”the most encouraging example of a great people governing themselves in liberty, justice, and peace.”

1904 lyckades förespråkarna för guldmyntfot nominera Alton Parker som Demokraternas presidentkandidat, och Schurz gjorde sin sista insats i en politisk kampanj för denne, två år före sin död. Parker förde dock en ineffektiv kampanj och framstod som tråkig i kontrast mot den vitale och karismatiske Republikanen Theodore Roosevelt, och dessutom som en representant för en föråldrad liberalism gentemot tidens nya idéer om en större roll för staten.

Schurz frihetliga insatser var väsentliga på flera områden, men här är ett exempel på hans slaverimotstånd. Den 1 augusti 1860 höll Schurz i S:t Louis ett brandtal mot slaveriet, The Doom of Slavery. Det är långt, men jag återger här några av de mest lysande delarna.

Det fanns andra slaverimotståndare som Charles Sumner och Frederick Douglass som också höll lysande tal. Det intressanta här är hur Schurz kontrasterar slaveriet mot den fria tanken och dess civilisatoriska och teknologifrämjande konsekvenser.

”It is true that slavery is an inflammable element. A stray spark of thought or hope may cause a terrible conflagration. The torch of free speech and free press, which gives light to the house of liberty, is very apt to set on fire the house of slavery. What is more natural than that the torch should be extinguished, where there is such an abundance of explosive material?”[...]

”Cast your eyes over that great beehive called the free States. See by the railroad and the telegraphic wire every village, almost every backwoods cottage, drawn within the immediate reach of progressive civilization. Look over our grain fields, but lately a lonesome wilderness, where machinery is almost superseding the labor of the human hand; over our workshops, whose aspect is almost daily changed by the magic touch of inventive genius; over our fleets of merchant vessels, numerous enough to make the whole world tributary to our prosperity; look upon our society, where by popular education and the continual change of condition the dividing lines between ranks and classes are almost obliterated; look upon our system of public instruction, which places even the lowliest child of the people upon the high road of progressive advancement; upon our rapid growth and expansive prosperity, which is indeed subject to reverses and checks, but contains such a wonderful fertility of resources, that every check is a mere incentive to new enterprise, every reverse but a mere opportunity for the development of new powers.

To what do we owe all this? First and foremost, to that perfect freedom of inquiry, which acknowledges no rules but those of logic, no limits but those that bound the faculties of the human mind. Its magic consists in its universality. To it we owe the harmony of our progressive movement in all its endless ramifications. No single science, no single practical pursuit exists in our day independently of all other sciences, all other practical pursuits. This is the age of the solidarity of progress. Set a limit to the freedom of inquiry in one direction and you destroy the harmony of its propelling action. Give us the Roman inquisition, which forbids Galileo Galilei to think that the earth moves around the sun, and he has to interrupt and give up the splendid train of his discoveries and their influence upon all other branches of science is lost; he has to give it up, or he must fight the inquisition. Let the slave power or any other political or economic interest tell us that we must think and say and invent and discover nothing which is against its demands, and we must interrupt and give up the harmony of our progressive development, or fight the tyrannical pretension, whatever shape it may assume.”[...]

”Slaveholders, look at this picture and at this. Can the difference escape your observation? You may say, as many have said, that there is, indeed, a difference of principle, but not necessarily an antagonism of interests. Look again. Your social system is founded upon forced labor, ours upon free labor. Slave labor cannot exist together with freedom of inquiry, and so you demand the restriction of that freedom; free labor cannot exist without it, and so we maintain its inviolability. Slave labor demands the setting aside of the safeguards of individual liberty, for the purpose of upholding subordination and protecting slave property; free labor demands their preservation as essential and indispensable to its existence and progressive development.”[...]

”Slaveholders of America, I appeal to you. Are you really in earnest when you speak of perpetuating slavery? Shall it never cease? Never? Stop and consider where you are and in what day you live.

This is the nineteenth century. Never since mankind has a recollection of times gone by, has the human mind disclosed such wonderful powers. The hidden forces of nature we have torn from their mysterious concealment and yoked them into the harness of usefulness; they carry our thoughts over slender wires to distant nations; they draw our wagons over the highways of trade; they pull the gigantic oars of our ships; they set in motion the iron fingers of our machinery; they will soon plow our fields and gather our crops. The labor of the brain has exalted to a mere bridling and controlling of natural forces the labor of the hand; and you think you can perpetuate a system which reduces man, however degraded, yet capable of development, to the level of a soulless machine?

This is the world of the nineteenth century. The last remnants of feudalism in the old world are fast disappearing. The Czar of Russia, in the fulness of imperial power, is forced to yield to the irresistible march of human progress, and abolishes serfdom. Even the Sultan of Turkey can no longer maintain the barbarous customs of the Moslem against the pressure of the century, and slavery disappears. And you, citizens of a Republic, you think you can arrest the wheel of progress with your Dred Scott decisions and Democratic platforms?

Look around you and see how lonesome you are in this wide world of ours. As far as modern civilization throws its rays, what people, what class of society is there like you? Cry out into the world your ”wild and guilty fantasy” of property in man, and every echo responds with a cry of horror or contempt; every breeze, from whatever point of the compass it may come, brings you a verdict of condemnation. There is no human heart that sympathizes with your cause, unless it sympathizes with the cause of despotism in every form. There is no human voice to cheer you on in your struggle; there is no human eye that has a tear for your reverses; no link of sympathy between the common cause of the great human brotherhood and you. You hear of emancipation in Russia and wish it to fail. You hear of Italy rising, and fear the spirit of liberty may become contagious. Where all mankind rejoices, you tremble. Where all mankind loves, you hate. Where all mankind curses, you sympathize.

And in this appalling solitude you stand alone against a hopeful world, alone against a great century, fighting your hopeless fight — hopeless, hopeless as the struggle of the Indians against the onward march of civilization. Exhaust all the devices which the inventive genius of despotism may suggest, and yet how can you resist? In every little village schoolhouse, the little children who learn to read and write are plotting against you; in every laboratory of science, in every machine shop, the human mind is working the destruction of your idol. You cannot make an attempt to keep pace with the general progress of mankind, without plotting against yourselves. Every steam whistle, every puffing locomotive, is sounding the shriek of liberty into your ears.”

Läs även min bloggpost 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen

USA:s budgetkris

USA:s budgetkris skylls ofta på Republikanerna. Obama är ju Messias, så hans ansvar för de 18 biljonerna i skuld har ju ”inget” att göra med bl.a. de enorma s.k. stimulanspaketen. I dagens Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson i vanlig ordning om Obamamotståndare som vettlösa galningar och rasister. Johanna Möllerström är i en krönika i dagens Svenska Dagbladet inte vettlös som Ohlsson, men hamnar även hon fel i kritiken av Republikanerna. Gemensamt för de båda och så många andra kommentatorer är att man underlåter att tala om Obamas och Demokraternas ansvar.

Ekonomen, författaren och samhällsdebattören Thomas Sowell är en initierad kommentator av amerikansk politik. I denna artikel redogör han för turerna i kongressen med udden riktad mot Demokraterna.

Chris Edwards på Cato Institute reflekterar över nedstängningen av statlig verksamhet.

Tidigare blogginlägg om Obamacare.

Uppdatering: Shikha Dalmia skriver i Reason: Obamacare Might Well Be Imploding

Min artikel om frihet och rasism i USA:s historia publicerad

Idag publicerade Svensk Tidskrift min artikel om antologin Race & Liberty in America av Jonathan Bean. Jag hade för några år sedan ett blogginlägg om en recension av boken, men har sent omsider själv läst den.

Klassisk liberalism är inte genomgående på alla områden hos vissa personer i boken, men det var i huvudsak en naturrättsligt liberal syn på rättigheter för alla oavsett ras som i det här sammanhanget var av betydelse.

Anklagelserna om ”centralisering” som riktats av Republikanernas kritiker menar Bean ofta är generaliserande och missvisande. I vissa betydande avseenden kom Republikaner att i ekonomisk politik driva på en ökad roll för den federala makten, vilket också som sagt kritiserades av klassiska liberaler inom partiet. Men strax efter inbördeskriget var många Republikaner måna om att återställa en balans mellan federal och delstatlig makt samtidigt som allas rättigheter skulle säkras. Det var Republikanerna som drev igenom en andra amerikansk revolution som inte hade varit möjlig utan federala insatser. Sydstatsdemokraterna, ofta med stöd från partikollegor i norr, gjorde allt de kunde för att undergräva de trettonde och fjortonde författningstilläggen och andra medborgarrättslagar som följde efter kriget. En mer långtgående statsinterventionism i ekonomin kom först några decennier senare och kom att prägla båda partierna, och var huvudsakligen följden av den ideologiska förändring som även skedde i de flesta andra länder.

Efter att CSA hade besegrats terroriserade paramilitära grupper som Ku Klux Klan, The Knights of the White Camelia & The White League svarta och vita Republikaner. Dessa militära grenar av det Demokratiska partiet hotade, misshandlade och även dödade Republikanska väljare och kandidater. President Ulysses Grant slog ner motståndet. Men efter att The Reconstruction upphörde 1877, återtog Demokraterna makten i Södern genom fortsatta trakasserier och hot och införde lagar som systematiskt fråntog svarta möjligheten att rösta. Om man tittar på kartor över presidentval, ser man att så länge regeringen hade militär kontroll över Södern, röstade flera sydstater Republikanskt, men därefter vann Demokraterna överlägset.

Bland de Demokratiska senatorer och guvernörer som förordade lynchning jag utan namn generellt nämner i artikeln fanns Benjamin Tillman och Coleman Blease i South Carolina, och Theodore Bilbo i Mississippi.

Läs även mina tidigare bloggposter Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist & 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen

Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist

Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.

Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.

Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.

”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””

Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:

”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)

”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””

Lydia-Maria

Republikanernas framtid

Barack Obama omvaldes med betryggande majoritet av elektorsröster. Annars var det ganska jämnt mellan honom och Mitt Romney. Glädjande var att Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson fick 1 225 000 röster (1%), vilket är rekord för partiet, som annars brukar pendla mellan 200 000 och 500 000 röster. Dock var Ed Clarks 920 000 röster (1,1 %) 1980 fler i relation till den dåvarande folkmängden. Partiet har inte alltid haft bra kandidater, men Johnson var osedvanligt bra och förhoppningsvis kan valresultatet för honom påverka debatten om Republikanernas framtid, inte minst då han var framgångsrik Republikansk guvernör i New Mexico och ställde upp i Republikanernas primärval, även om han där tidigt drog sig ur.

I tidskriften Reason försöker Nick Gillespie förklara Republikanernas nederlag och hur deras framtid ser ut. Andelen amerikaner med libertariansk inriktning eller som allmänt kan betecknas som ”fiscally conservative, socially liberal” ökar, och där har Republikanerna en potential att vinna röster, särskilt som Obama lär fortsätta vilja expandera statens roll i ekonomin. Det blir en utmaning för de mer frihetliga i partiet att få det att bli mer liberalt i sociala frågor och samtidigt ha en strukturerad plan för minskning av de offentliga utgifterna. Som jag tog upp i föregående bloggpost har partiet brustit ordentligt när det gäller personlig frihet.

Andra positiva saker är att delstaterna Washington och Colorado legaliserade marijuana, och Washington, Maryland och Maine tillät samkönade äktenskap. Tea Partyrörelsen är bred och brokig, men i kongressvalet vann flera av dess mer libertarianska företrädare, medan de mer religiöst konservativa i tepartyt och på andra håll hade det svårare. Några av de värsta förlorade, som Richard Mourdock och Todd Akin med sina bisarra våldtäktsidéer. Akin hade dock ingen uppbackning av någon tepartygruppering.

Då dessutom 77 procent av amerikanerna är för att abort tillåts under åtminstone vissa omständigheter är den Republikanska ledningens målsättning om totalförbud en källa till ständiga förluster. Den överväldigande majoriteten för aborträtt och de ovanstående segrarna i frihetlig riktning skulle kunna puffa Republikanerna att bli mer liberala i sociala frågor. Men samtidigt är inte alla valresultat entydiga. I Massachusetts senatsval förlorade den moderate Republikanen Scott Brown mot vänsterdemokraten Elizabeth Warren.

Anne Applebaum är inte libertarian, men har en klassiskt liberal inriktning. I en läsvärd artikel i The Daily Telegraph skriver hon om hur Republikanernas i grunden sunda ekonomisk-politiska inriktning överskuggats av alltför många företrädare för partiet som har varit starkt religiöst konservativa, haft en invandringsfientlig hållning och/eller hängett sig åt konspirationsteorier. Hon har en förhoppning att partiet nu kan bli mer frihetligt i både ekonomiska och sociala frågor.

Jag har bara en reservation om att ”moderate”  även kan betyda den principlösa, urvattnade strävan att vara ”statsbärande” parti likt de svenska Moderaterna och som tidigare Republikaner ofta gjort sig till, utan några stora frihetliga ambitioner. ”Moderat” har också blivit en förevändning för fortsatt sammanflätning mellan näringsliv och stat. Men det Applebaum huvudsakligen förespråkar sammanfaller med den libertarianska linjen.

En bra kommentar gör David Boaz på Cato Institute när han bl.a. beskriver hur Republikaner under de senaste valen tenderat att lyssna mest på konservativa media som berättat vad de vill höra, men också att problemet för de konservativa började tidigare än så.

Republikanernas ställning i representanthuset är närmast oförändrad. Det ger en stark position när Obama måste förankra förslag i den kammaren. Det finns också förutsättningar att från delstaters sida stoppa Obamacare. Se här och här.

Framtiden behöver m.a.o. inte se så dyster ut. Obama är fortsatt president och hans etatistiska syn är skrämmande, men förhoppningsvis kan mer moderata Demokrater bli mer öppna med kritik, då Obama nu är omvald och ny presidentkandidat ska utses om fyra år, och Republikanerna har allt att vinna på att satsa mer på den personliga friheten vid sidan av den ekonomiska. Men det kan också leda till mer spänningar i det Republikanska partiet, kanske t.o.m. att partiet spricker. Det ska i alla fall bli intressant att följa debatten.

Gary Johnson for President

tisdag är det presidentval i USA och även val till andra politiska poster. Bland de senare finns det kanske intressanta någorlunda frihetliga kandidater med chans att bli valda, men i presidentvalet känns det skönt att slippa ha rösträtt, då både Obama och Romney är väldigt dåliga. Man kan förstås strunta i att rösta om man är amerikansk medborgare, men hade jag varit det hade jag röstat på Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson.

En libertarian/klassiskt liberal kan ha olika anledningar att rösta på olika sätt i detta val, även att avstå från att rösta. Läget är minst sagt komplicerat. Det finns argument för att rösta på Romney, framförallt när det gäller den ekonomiska politiken. De ekonomiska problemen är ytterst allvarliga, och Obama har genom sin övertro på statliga stimulanspaket en stor skuld i att de fortsatt, samtidigt som han stödde den lagstiftning som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder innan finanskrisen slog till. Skatterna riskerar att höjas betydligt, men det beror förstås, som i många andra frågor, på hur kongressen ser ut efter valet. En gridlock kan uppstå, dvs presidenten tillhör ett parti och majoriteten i kongressen ett annat, vilket inte är så tokigt om båda partierna är dåliga.

Obama har också brustit i försvaret för yttrandefriheten, senast i samband med Muhammedfilmen, och skickar iväg många fler drönarattacker än Bush, med många civila offer som följd, och Guantanamo har fortfarande inte stängts. ”Kriget mot narkotikan” har dessutom trappats upp, trots öppningar om motsatsen när han tillträdde. Rättsosäker övervakning fortsätter.

Men George W Bush satte igång de stora stödpaketen och det var något som både Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan stödde. Det är ingen överraskning att vindflöjeln Romney påminner om Groucho Marx när denne sa: ”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.” Men även om Ryan har varit mer konkret om hur man bör lägga om den ekonomiska politiken är han opålitlig med tanke på hur han har röstat tidigare, och det gäller många frågor. Han har inte varit någon ”fiscal conservative”, lika lite som Romney. Ryan kan prata om att han har inspirerats av Ayn Rand, men hon var mot den konservatism som Ryan också representerar. Hon hade troligen inte gillat honom. När det gäller frihandel är inte Romney uppenbart bättre än Obama, även om det generellt finns fler frihandelsvänliga Republikaner än Demokrater.

Sedan finns det flera frågor där Republikanerna, dessa förmenta försvarare för friheten, har en direkt frihetsfientlig politik. Det gäller exempelvis rättssäkerheten, invandringspolitiken, samkönade äktenskap och aborter. Även om abortfrågan är mer komplicerad, är den mest rimliga ståndpunkten att det principiellt finns en rätt till abort, medan det är en avvägningsfråga när en abort får genomföras. Då det uppenbarligen inte finns gudar, lika lite som tomtar och troll, kan man lämna de religiösa påhitten därhän. De har inget med vetenskap att göra. Om abort är kvinnans rätt, är ett förbud av det en inskränkning i hennes frihet. Ryan vill ha ett totalförbud, medan Romney kan tänka sig undantag vid våldtäkt och incest. Men frågan för Romney är då varför embryot inte är så heligt då. Varför göra undantag?

Det för oss till den religiösa högerns grepp om det Republikanska partiet. Det kommer att fortsätta med oförminskad styrka, och den falangen kommer förmodligen att flytta fram sina positioner, med ytterligare hot mot friheten som följd.

Romney har anlitat den auktoritärt konservative Robert Bork som rättsfilosofisk rådgivare. Bork har bl.a. sagt att det första författningstillägget enbart skyddar politiska yttranden: “Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.” Detta är ett häpnadsväckande uttalande, som dessutom går mot författningens idé. Att Romney låter en sådan person vara vägledande för kommande domarutnämningar ifall Romney blir president, är djupt oroväckande.

Ed Brayton granskar Borks idéer ytterligare här, och Timothy Sandefur skriver här om hur konservativa domare ingalunda är några garanter för frihet, även om en del i vissa frågor varit det. Sandefur tar även upp hur en seger för Romney riskerar att stärka både en ”moderat” urvattnad linje i bl.a. ekonomiska frågor och den religiösa högern på samma gång, dvs ett värsta scenario för Republikanerna. Se även vidare här. (Sandefur kommer f.ö. rösta på Johnson) Även Diana Hsieh skriver om hur frustrerade frihetliga och sekulära väljare kan gå tillväga, och att många av dessa som brukar rösta på Republikanerna är alltmer trötta på att i val efter val hålla för näsan och rösta på partiet bara för att det hotar med att Demokraterna är värre.

Diskrepansen mellan bra och dåliga ståndpunkter i det Republikanska partiet verkar större än nånsin, vilket Johan Norberg bl.a. behandlade i en Metrokrönika härförleden.

Gary Johnson kommer inte bli president. Men som Nick Gillespie skriver skulle största möjliga röstantal för Johnson, som legat ovanligt bra till i en del opinionsundersökningar med ca 5 procent och mer även i en del swing states, kunna sända en signal åt Republikanerna att det är åt det libertarianska hållet de bör gå nästa gång.

Johnson var framgångsrik och populär Republikansk guvernör i det annars Demokratiskt starka New Mexico i två omgångar 1995-2003, och lyckades sänka skatter, minska offentliga utgifter och få fart på tillväxten. Han försvarar aborträtten, vill legalisera marijuana och öppna upp för mer invandring. Bara det att han på något sätt finns med i debatten kan lyfta blicken för många åt mer frihet.

Goldwater var ingen rasist

I söndagens Sydsvenskan hade Per T Ohlsson en krönika om president Lyndon Johnson och om hur denne lotsade igenom The Civil Rights Act 1964. I vanlig ordning insinuerar Ohlsson att det dominerande motivet för Republikanernas och Tea Partyrörelsens motstånd mot Obama är rasism. Jag har tidigare tagit upp Ohlssons osakliga och okunniga krönikor om amerikansk politik, om den amerikanska sjukvården och hur han drar alla Tea Partyaktivister över en kam.

Det finns problem med Republikanerna och Tea Partyrörelsen, vilket jag tog upp i länken ovan. Den kristna högern som vill göra politik av religion har ett stort inflytande i partiet och har dessvärre på vissa platser använt tepartyt som plattform för sin agenda. Men Tea Partyrörelsen är bred och brokig. För flertalet organisationer som går under dess paraply har det uteslutande varit ekonomiska frågor som utgjort motivet för engagemanget, som är en reaktion mot de enorma utgiftsprogrammen och skulduppbyggnaden. Man önskar mindre stat, mindre offentliga utgifter och sänkta skatter, dvs ekonomisk liberalism. En folklig revolt med rötter i den libertarianska tradition som USA i väsentliga delar vilar på.

Samtidigt finns där som sagt andra tendenser, populistiska, socialt konservativa, konspiratoriska mm. Rasister är sällsynta, och Tea Partyrörelsen har varit tydlig med att ta avstånd från rasism. Det är lätt att hitta exempel på olustiga Obamamotståndare i ett så stort land som USA.

Men att som Ohlsson fula ut legitim, frihetlig kritik av Obama genom att bara låta rasister och knäppgökar få representera motståndet, är ohederligt. USA är en kontinent med flera seriösa intellektuella tankesmedjor, tidskrifter och organisationer som utifrån libertariansk/klassiskt liberal grund kritiserar inte bara Obama, utan även Republikanerna. Och även på ett av Ohlssons hatobjekt, Fox News, finns den saklige och lågmälde programledaren John Stossel. Ohlsson blir lika ensidig som de han angriper.

Ohlsson är inte bara intellektuellt ohederlig, han har en oerhört enfaldig och okritisk beundran för Barack Obama, en president som hjälpt till att föra USA mot en alltmer allvarlig ekonomisk situation med en sanslös expansion av offentliga utgifter. Ohlsson skyller enbart Republikanerna för de ekonomiska problemen, trots två år av Demokratisk majoritet i kongressen i början av Obamas ämbetsperiod.

Obama stödde också aktivt den lagstiftning, pådriven av både Bill Clinton och George W Bush, som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder, samtidigt som Obama jämte andra, företrädesvis Demokratiska senatorer, motsatte sig begränsningar av de hutlösa utlåningar som de statligt grundade och med statliga garantier gynnade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ägnade sig åt.

Detta är inget som Ohlsson skulle ta upp, ej heller hur Obamaadminstrationen lade beslag på Chryslers tillgångar för att ge till sina allierade. I Ohlssons värld får ”spritt språngande galna” ”rasistiska” och ”paranoida” Tea Partyaktivister definiera motståndet mot Obama, och ingen problematisering av och kritik mot den helige frälsaren Obama får förekomma.

”Spritt språngande galen” skulle man ju i och för sig kunna kalla Obama med anledning av hans ekonomiska politik, som DN:s förre politiske chefredaktör, Hans Bergström, kallade ”finansiellt fullständigt oansvarig” i Neo nr 5-2011. Bergström, som numera är docent i statsvetenskap i Florida, är betydligt mer omdömesgill och initierad beträffande amerikansk politik än Ohlsson.

Inte ens de svenska (S) har föreslagit stora ”stimulanspaket” av Obamas typ. Det har gagnat Sverige att vi sluppit sådana. Men så står ju också Obama till vänster om (S) i flera frågor.

Således är det inte som Ohlsson skriver att det för flertalet Obamamotståndare framförallt är  provocerande med en svart president, det provocerande är framförallt att presidenten för en ansvarslös politik som inte bara hotar ekonomin, utan även friheten.

Det värsta med Ohlssons artikel är den ohederliga smutskastningen av Barry Goldwater, Republikanernas presidentkandidat 1964, om vilken jag skrivit om här tidigare.

Ohlsson ser Goldwaters nominering till Republikansk presidentkandidat som början på den radikalisering av Republikanerna i riktning mot den ”tokhöger” som Ohlsson anser dominera partiet idag. Utifrån min sekulära och libertarianska syn är även jag bekymrad över Republikanernas utveckling, men Ohlsson paketerar sina motståndare på ett osakligt sätt.

Han underlåter att redovisa Goldwaters skäl till att rösta mot The Civil Rights Act 1964 (han röstade för 1957 & 1960 års Civil Rights Acts), och att Goldwater, i hela sitt liv trogen sin libertarianskt inriktade konservatism, öppet tog avstånd från den kristna höger som började växa fram i det Republikanska partiet under 80-talet.

Goldwater röstade nej till 1964 års Civil Rights Act därför att den innehöll tvång för rasistiska privatägda affärsrörelser att ta emot svarta. Med rätta försvarade Goldwater den privata äganderätten och associationsfriheten. I ett fritt samhälle ska inte staten tvinga människor att ha med varandra att göra. Rasism är omoraliskt, och i offentliga institutioner och statliga skolor ska diskriminering förbjudas, vilket också Goldwater stödde. I det privata ska dock rasdiskriminering bekämpas genom bojkotter och kampanjer.

Man ska också ha i åtanke att i Södern var segregering i privata affärsrörelser oftast påbjudet i lag. På en fri marknad lönar det sig i regel inte att diskriminera.

Goldwater, som var livstidsmedlem i NAACP sa: ”I don’t like segregation, in any form, any place, amongst any people.” I den butikskedja som familjen Goldwater ägde i Arizona, verkade han aktivt för desegregering, liksom han gjorde som lokalpolitiker i Phoenix. Han genomdrev integration i The Arizona Air National Guard. Dessutom var han djupt engagerad för indianerna, som han tyckte borde bli fullvärdiga medborgare i USA. Han hade nära kontakter med Navajos och Hopis i Arizona alltsedan han flög ut mat till stammarna under depressionen. Som fotograf dokumenterade han indianernas liv, vid sidan av landskapet i Arizona.

Goldwater kallade sig redan före valkampanjen -64 för liberal i ordets verkliga betydelse. I USA har ”liberal” betytt ”vänster” sedan 30-talet, så i det politiska sammanhang som Goldwater levde i, tyckte han att ”konservativ” var den mest praktiska termen att använda. 1976 skrev han i sin journal att när man i framtiden tittar tillbaka på honom, kommer han att kallas liberal, och i New York Times något år senare skrev han att konservativa av hans typ egentligen är liberaler.

Han försvarade aborträtten, homosexuellas rättigheter, pressfriheten och ville ha en klar åtskillnad mellan politik och religion, samtidigt som statens roll även skulle minska inom ekonomin. 1994 sa han:

”When you say ”radical right” today, I think of these moneymaking ventures by fellows like Pat Robertson and others who are trying to take the Republican party and make a religious organization out of it. If that ever happens, kiss politics goodbye.”

Till den Republikanske presidentkandidaten Bob Dole, som visserligen var mer moderat och konservativ än Goldwater, sa han 1996:

”We’re the new liberals of the Republican party. Can you imagine that?”

Samtidigt blev han aldrig någon principlös moderat vingflöjelpragmatiker av Mitt Romneys typ. Han hade stor integritet och drog sig inte för att sticka ut med åsikter, förankrade i hans klassiska liberalism, som kunde uppfattas som obekväma även inom hans eget parti.

Kampanjbroschyr för Goldwater -64. Goldwaters nomineringstal på  partikonventet, där Abraham Lincoln nämns.

Inför presidentvalet -64 haglade osakliga angrepp på Goldwater, och president  Johnson vägrade ha någon debatt med honom. Han anställde istället personer i kampanjstaben med enda syftet att svärta ned Goldwater, som i sin tur vägrade använda sig av smutskastning utan ville föra en debatt om idé- och sakfrågor.

Före mordet på Kennedy hade Goldwater föreslagit denne att om det blev de två som möttes i presidentvalet, kunde de tillsammans åka med ett plan runt om i USA och hålla debatter. Kennedy, som var personlig vän till Goldwater, var intresserad. Tyvärr uppstod aldrig denna möjlighet till en unik presidentvalskampanj.

Efter Goldwaters förklaring till sin röst mot Civil Rights Act vid 2:20 ser man ett kampanjmöte med ”Negroes for Goldwater”. Trots att Martin Luther King tog avstånd från honom, ville han långt senare göra Kings födelsedag till nationell helgdag.

Vid 5:08 ett klipp där Goldwater 1963 kallar sig liberal.

Långt efter valkampanjen 1964 sa Goldwater med sedvanlig självironi:

”I’ve often said that if I hadn’t known Barry Goldwater in 1964 and I had to depend on the press and the cartoons, I’d have voted against the son of a bitch.”

Då kunde media mörka vad Goldwater egentligen stod för. Idag kan man lätt ta reda på Goldwaters idéer. Men Per T Ohlsson är inte professionell nog att göra det. För honom är det smutskastning som gäller.

Litteratur: Barry Goldwater av Robert Alan Goldberg (1995)

Pure Goldwater (Red.) John W Dean & Barry M Goldwater Jr. (2008)

Obamacare och HD:s tvetydiga beslut

För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om att amerikansk sjukvård inte behöver mer socialism. Sjukvården har stora problem, men det beror inte på för mycket marknadsekonomi, utan på för lite. Den amerikanska sjukvården är redan partiellt socialiserad och sönderreglerad. Det finns en väg därifrån i marknadsliberal riktning, som exempelvis John Cochrane på Cato Insitute beskrev i denna artikel nyligen.

Obamaadminstrationens förslag till sjukvårdsreform, den s.k. Obamacare, går vidare i socialistisk riktning. Högsta domstolen har nu beslutat att det inte strider mot författningen med röstsiffrorna 5-4. Det var ett tråkigt besked. Samtidigt är beslutet tvetydigt och klurigt, och några av motiven bakom beslutet är bättre än andra.

Striden har framförallt gällt The Individual Mandate, som påtvingar medborgarna en obligatorisk försäkring. Det har med rätta av motståndarna ansetts som författningsstridigt, då ingen får tvingas köpa en viss vara eller tjänst. HD ansåg inte mandatet som förenligt med The Commerce Clause, vilket är en seger. Klausulen är problematisk, då den reglerar handel, men tvingar å andra sidan inte någon att idka handel, därav HD:s motivering. Däremot godkänner HD mandatet som en form av skatt (trots Obamas tidigare dyra försäkringar om motsatsen), vilket är ett nederlag och något av goddag yxskaft. Timothy Sandefur på libertarianska Pacific Legal Foundation, förklarar mer här. En annan ljuspunkt i det annars nedslående beslutet är att Medicaids expansion begränsas. Se här.

Det är naturligtvis högst oklart hur framtiden ter sig för de konstitutionella förutsättningarna för friheten i USA, men det är viktigt att det förs en diskussion om Obamacares oförenlighet med författningen och att HD åtminstone inte var fullständigt likgiltigt för alla konstitutionella principer, hur dystert dess slutgiltiga beslut än blev.

Kred till de fyra domarna Antonin Scalia, Anthony Kennedy, Clarence Thomas & Samuel Alito, som röstade mot, och i sin reservation framlade frihetliga konstitutionella idéer. Ilya Shapiro på Cato Insitute skriver om chefsdomaren John Roberts, som tidigare förväntades rösta mot. Roger Pilon från samma tankesmedja skriver om den nya s.k. skatten som HD nu beslutat om, och som saknar grund i författningen.

Det tråkiga är att Republikanerna inte har några konkreta förslag att förändra sjukvården i marknadsliberal riktning. Men debatten om författningen och friheten lär fortsätta, vilket är bra.