Category Archives: USA

Tio sanningar som förändrade amerikansk historia

Snart är det 4 juli, datumet för den amerikanska självständighetsförklaringen, ett unikt frihetligt dokument som många amerikaner själva missat innebörden av.

Timothy Sandefur har på sin blogg listat ”Ten truths that changed American history”, med anledning av en lista på ”Ten lies that made American history”. Sandefur skriver: ”Some people enjoy emphasizing the “lies” of American history—and of course it is important to keep the dark side of our past in mind, and to remember how crucial skepticism is in a democracy. On the other hand, reverence is important, too, and an overemphasis on “the lies” can mislead, and can feed an ugly character trait: the self-flattering notion that you’re far too smart to fall for idealism.

Of course, our history and culture have also been profoundly shaped by great truths—and telling those truths often took far more courage than the opposite. At this time of year, especially, it’s worth pausing to think about ten great truths that changed, and continue to change, the United States.”

Läs om dem här!

Tidigare blogginlägg om självständighetsförklaringen.

Students for Liberty växer snabbt

Den libertarianska studentorganisationen Students for Liberty hör till de snabbast växande studentförbunden i USA, och har även föreningar i andra länder. Efter att bara ha funnits i fem år har man nu fler medlemmar än de Republikanska och Demokratiska studentförbunden. Det finns förstås andra stora studentföreningar över det politiska spektrat, men att Students for Liberty växer är roligt och ett tecken på att libertarianska/klassiskt liberala idéer vinner mark, och kommer att påverka framtida politik.

TV-journalisten John Stossel, som själv är libertarian, intervjuar här tre personer från Students for Liberty:

Carl Schurz brandtal mot slaveriet

Carl Schurz var en framträdande liberal politiker och journalist under lång tid i USA. Han föddes i Tyskland och deltog som 19-åring i 1848 års revolution, varefter han flydde till USA. Han kom att engagera sig i det Republikanska partiet och deltog i inbördeskriget där han befordrades till brigadgeneral i unionsarmén. Senare blev han senator, var 1872 med i bildandet av det kortvariga utbrytarpartiet Liberala Republikanska partiet, för att sedan bli inrikesminister i president Hayes regering. 1884 tillhörde han den grupp av liberala Republikaner, ”Mugwumps”, som i protest mot den korrumperade presidentkandidaten James Blaine istället slöt upp bakom den Demokratiske kandidaten Grover Cleveland, en klassisk liberal och bekämpare av korruption.

I slutet av 1800-talet växte sig mer statsinterventionistiska rörelser som progressivismen och populismen allt starkare inom båda partierna. Förutom korruptionen som funnits sedan tidigare samt rasismen i Södern, hade klassiska liberaler nu även att tackla kraven på en alltmer ingripande stat inom båda partierna och imperialismen inom det Republikanska partiet. Schurz engagerade sig i The Anti-Imperialist League och stödde 1896 John Palmers presidentkandidatur för ”Gulddemokraterna” (National Democratic Party), som hade flera klassiskt liberala anhängare, bland dem Cleveland, som ogillade den populistiske Demokratiske kandidaten William Jennings Bryan och dennes vilja att artificiellt uppvärdera silvret som valuta.

1900 hade Schurz tillsammans med andra planer på att starta ett nytt liberalt parti för fred, frihandel, individuell frihet och en begränsad stat. Moorfield Storey, en annan av The Mugwumps, och som senare blev den förste ordföranden för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People), var tilltänkt som dess presidentkandidat. Schurz skrev: ”There is a very widespread feeling that the people have permitted themselves long enough(…)to be forced by two rotten old party carcases to choose between evils.” Dessvärre blev det inget med det. Schurz höll för näsan och röstade på Bryan det året för dennes antiimperialistiska politik.

Han förklarade att Republikanerna nu ”treated the principles of the Declaration of Independence with supercilious contempt.(…)Its idea is now [to be] a great ‘world-power’ governing foreign lands and alien populations by arbitrary rule, and asserting its position among the other powers of the world by the number of its battle-ships.” Istället borde USA visa upp sig som ”the most encouraging example of a great people governing themselves in liberty, justice, and peace.”

1904 lyckades förespråkarna för guldmyntfot nominera Alton Parker som Demokraternas presidentkandidat, och Schurz gjorde sin sista insats i en politisk kampanj för denne, två år före sin död. Parker förde dock en ineffektiv kampanj och framstod som tråkig i kontrast mot den vitale och karismatiske Republikanen Theodore Roosevelt, och dessutom som en representant för en föråldrad liberalism gentemot tidens nya idéer om en större roll för staten.

Schurz frihetliga insatser var väsentliga på flera områden, men här är ett exempel på hans slaverimotstånd. Den 1 augusti 1860 höll Schurz i S:t Louis ett brandtal mot slaveriet, The Doom of Slavery. Det är långt, men jag återger här några av de mest lysande delarna.

Det fanns andra slaverimotståndare som Charles Sumner och Frederick Douglass som också höll lysande tal. Det intressanta här är hur Schurz kontrasterar slaveriet mot den fria tanken och dess civilisatoriska och teknologifrämjande konsekvenser.

”It is true that slavery is an inflammable element. A stray spark of thought or hope may cause a terrible conflagration. The torch of free speech and free press, which gives light to the house of liberty, is very apt to set on fire the house of slavery. What is more natural than that the torch should be extinguished, where there is such an abundance of explosive material?”[...]

”Cast your eyes over that great beehive called the free States. See by the railroad and the telegraphic wire every village, almost every backwoods cottage, drawn within the immediate reach of progressive civilization. Look over our grain fields, but lately a lonesome wilderness, where machinery is almost superseding the labor of the human hand; over our workshops, whose aspect is almost daily changed by the magic touch of inventive genius; over our fleets of merchant vessels, numerous enough to make the whole world tributary to our prosperity; look upon our society, where by popular education and the continual change of condition the dividing lines between ranks and classes are almost obliterated; look upon our system of public instruction, which places even the lowliest child of the people upon the high road of progressive advancement; upon our rapid growth and expansive prosperity, which is indeed subject to reverses and checks, but contains such a wonderful fertility of resources, that every check is a mere incentive to new enterprise, every reverse but a mere opportunity for the development of new powers.

To what do we owe all this? First and foremost, to that perfect freedom of inquiry, which acknowledges no rules but those of logic, no limits but those that bound the faculties of the human mind. Its magic consists in its universality. To it we owe the harmony of our progressive movement in all its endless ramifications. No single science, no single practical pursuit exists in our day independently of all other sciences, all other practical pursuits. This is the age of the solidarity of progress. Set a limit to the freedom of inquiry in one direction and you destroy the harmony of its propelling action. Give us the Roman inquisition, which forbids Galileo Galilei to think that the earth moves around the sun, and he has to interrupt and give up the splendid train of his discoveries and their influence upon all other branches of science is lost; he has to give it up, or he must fight the inquisition. Let the slave power or any other political or economic interest tell us that we must think and say and invent and discover nothing which is against its demands, and we must interrupt and give up the harmony of our progressive development, or fight the tyrannical pretension, whatever shape it may assume.”[...]

”Slaveholders, look at this picture and at this. Can the difference escape your observation? You may say, as many have said, that there is, indeed, a difference of principle, but not necessarily an antagonism of interests. Look again. Your social system is founded upon forced labor, ours upon free labor. Slave labor cannot exist together with freedom of inquiry, and so you demand the restriction of that freedom; free labor cannot exist without it, and so we maintain its inviolability. Slave labor demands the setting aside of the safeguards of individual liberty, for the purpose of upholding subordination and protecting slave property; free labor demands their preservation as essential and indispensable to its existence and progressive development.”[...]

”Slaveholders of America, I appeal to you. Are you really in earnest when you speak of perpetuating slavery? Shall it never cease? Never? Stop and consider where you are and in what day you live.

This is the nineteenth century. Never since mankind has a recollection of times gone by, has the human mind disclosed such wonderful powers. The hidden forces of nature we have torn from their mysterious concealment and yoked them into the harness of usefulness; they carry our thoughts over slender wires to distant nations; they draw our wagons over the highways of trade; they pull the gigantic oars of our ships; they set in motion the iron fingers of our machinery; they will soon plow our fields and gather our crops. The labor of the brain has exalted to a mere bridling and controlling of natural forces the labor of the hand; and you think you can perpetuate a system which reduces man, however degraded, yet capable of development, to the level of a soulless machine?

This is the world of the nineteenth century. The last remnants of feudalism in the old world are fast disappearing. The Czar of Russia, in the fulness of imperial power, is forced to yield to the irresistible march of human progress, and abolishes serfdom. Even the Sultan of Turkey can no longer maintain the barbarous customs of the Moslem against the pressure of the century, and slavery disappears. And you, citizens of a Republic, you think you can arrest the wheel of progress with your Dred Scott decisions and Democratic platforms?

Look around you and see how lonesome you are in this wide world of ours. As far as modern civilization throws its rays, what people, what class of society is there like you? Cry out into the world your ”wild and guilty fantasy” of property in man, and every echo responds with a cry of horror or contempt; every breeze, from whatever point of the compass it may come, brings you a verdict of condemnation. There is no human heart that sympathizes with your cause, unless it sympathizes with the cause of despotism in every form. There is no human voice to cheer you on in your struggle; there is no human eye that has a tear for your reverses; no link of sympathy between the common cause of the great human brotherhood and you. You hear of emancipation in Russia and wish it to fail. You hear of Italy rising, and fear the spirit of liberty may become contagious. Where all mankind rejoices, you tremble. Where all mankind loves, you hate. Where all mankind curses, you sympathize.

And in this appalling solitude you stand alone against a hopeful world, alone against a great century, fighting your hopeless fight — hopeless, hopeless as the struggle of the Indians against the onward march of civilization. Exhaust all the devices which the inventive genius of despotism may suggest, and yet how can you resist? In every little village schoolhouse, the little children who learn to read and write are plotting against you; in every laboratory of science, in every machine shop, the human mind is working the destruction of your idol. You cannot make an attempt to keep pace with the general progress of mankind, without plotting against yourselves. Every steam whistle, every puffing locomotive, is sounding the shriek of liberty into your ears.”

Läs även min bloggpost 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen

USA:s budgetkris

USA:s budgetkris skylls ofta på Republikanerna. Obama är ju Messias, så hans ansvar för de 18 biljonerna i skuld har ju ”inget” att göra med bl.a. de enorma s.k. stimulanspaketen. I dagens Sydsvenskan skriver Per T Ohlsson i vanlig ordning om Obamamotståndare som vettlösa galningar och rasister. Johanna Möllerström är i en krönika i dagens Svenska Dagbladet inte vettlös som Ohlsson, men hamnar även hon fel i kritiken av Republikanerna. Gemensamt för de båda och så många andra kommentatorer är att man underlåter att tala om Obamas och Demokraternas ansvar.

Ekonomen, författaren och samhällsdebattören Thomas Sowell är en initierad kommentator av amerikansk politik. I denna artikel redogör han för turerna i kongressen med udden riktad mot Demokraterna.

Chris Edwards på Cato Institute reflekterar över nedstängningen av statlig verksamhet.

Tidigare blogginlägg om Obamacare.

Uppdatering: Shikha Dalmia skriver i Reason: Obamacare Might Well Be Imploding

Min artikel om frihet och rasism i USA:s historia publicerad

Idag publicerade Svensk Tidskrift min artikel om antologin Race & Liberty in America av Jonathan Bean. Jag hade för några år sedan ett blogginlägg om en recension av boken, men har sent omsider själv läst den.

Klassisk liberalism är inte genomgående på alla områden hos vissa personer i boken, men det var i huvudsak en naturrättsligt liberal syn på rättigheter för alla oavsett ras som i det här sammanhanget var av betydelse.

Anklagelserna om ”centralisering” som riktats av Republikanernas kritiker menar Bean ofta är generaliserande och missvisande. I vissa betydande avseenden kom Republikaner att i ekonomisk politik driva på en ökad roll för den federala makten, vilket också som sagt kritiserades av klassiska liberaler inom partiet. Men strax efter inbördeskriget var många Republikaner måna om att återställa en balans mellan federal och delstatlig makt samtidigt som allas rättigheter skulle säkras. Det var Republikanerna som drev igenom en andra amerikansk revolution som inte hade varit möjlig utan federala insatser. Sydstatsdemokraterna, ofta med stöd från partikollegor i norr, gjorde allt de kunde för att undergräva de trettonde och fjortonde författningstilläggen och andra medborgarrättslagar som följde efter kriget. En mer långtgående statsinterventionism i ekonomin kom först några decennier senare och kom att prägla båda partierna, och var huvudsakligen följden av den ideologiska förändring som även skedde i de flesta andra länder.

Efter att CSA hade besegrats terroriserade paramilitära grupper som Ku Klux Klan, The Knights of the White Camelia & The White League svarta och vita Republikaner. Dessa militära grenar av det Demokratiska partiet hotade, misshandlade och även dödade Republikanska väljare och kandidater. President Ulysses Grant slog ner motståndet. Men efter att The Reconstruction upphörde 1877, återtog Demokraterna makten i Södern genom fortsatta trakasserier och hot och införde lagar som systematiskt fråntog svarta möjligheten att rösta. Om man tittar på kartor över presidentval, ser man att så länge regeringen hade militär kontroll över Södern, röstade flera sydstater Republikanskt, men därefter vann Demokraterna överlägset.

Bland de Demokratiska senatorer och guvernörer som förordade lynchning jag utan namn generellt nämner i artikeln fanns Benjamin Tillman och Coleman Blease i South Carolina, och Theodore Bilbo i Mississippi.

Läs även mina tidigare bloggposter Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist & 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen

Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist

Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som vita män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.

Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.

Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.

”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””

Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:

”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)

”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””

Lydia-Maria

Republikanernas framtid

Barack Obama omvaldes med betryggande majoritet av elektorsröster. Annars var det ganska jämnt mellan honom och Mitt Romney. Glädjande var att Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson fick 1 225 000 röster (1%), vilket är rekord för partiet, som annars brukar pendla mellan 200 000 och 500 000 röster. Dock var Ed Clarks 920 000 röster (1,1 %) 1980 fler i relation till den dåvarande folkmängden. Partiet har inte alltid haft bra kandidater, men Johnson var osedvanligt bra och förhoppningsvis kan valresultatet för honom påverka debatten om Republikanernas framtid, inte minst då han var framgångsrik Republikansk guvernör i New Mexico och ställde upp i Republikanernas primärval, även om han där tidigt drog sig ur.

I tidskriften Reason försöker Nick Gillespie förklara Republikanernas nederlag och hur deras framtid ser ut. Andelen amerikaner med libertariansk inriktning eller som allmänt kan betecknas som ”fiscally conservative, socially liberal” ökar, och där har Republikanerna en potential att vinna röster, särskilt som Obama lär fortsätta vilja expandera statens roll i ekonomin. Det blir en utmaning för de mer frihetliga i partiet att få det att bli mer liberalt i sociala frågor och samtidigt ha en strukturerad plan för minskning av de offentliga utgifterna. Som jag tog upp i föregående bloggpost har partiet brustit ordentligt när det gäller personlig frihet.

Andra positiva saker är att delstaterna Washington och Colorado legaliserade marijuana, och Washington, Maryland och Maine tillät samkönade äktenskap. Tea Partyrörelsen är bred och brokig, men i kongressvalet vann flera av dess mer libertarianska företrädare, medan de mer religiöst konservativa i tepartyt och på andra håll hade det svårare. Några av de värsta förlorade, som Richard Mourdock och Todd Akin med sina bisarra våldtäktsidéer. Akin hade dock ingen uppbackning av någon tepartygruppering.

Då dessutom 77 procent av amerikanerna är för att abort tillåts under åtminstone vissa omständigheter är den Republikanska ledningens målsättning om totalförbud en källa till ständiga förluster. Den överväldigande majoriteten för aborträtt och de ovanstående segrarna i frihetlig riktning skulle kunna puffa Republikanerna att bli mer liberala i sociala frågor. Men samtidigt är inte alla valresultat entydiga. I Massachusetts senatsval förlorade den moderate Republikanen Scott Brown mot vänsterdemokraten Elizabeth Warren.

Anne Applebaum är inte libertarian, men har en klassiskt liberal inriktning. I en läsvärd artikel i The Daily Telegraph skriver hon om hur Republikanernas i grunden sunda ekonomisk-politiska inriktning överskuggats av alltför många företrädare för partiet som har varit starkt religiöst konservativa, haft en invandringsfientlig hållning och/eller hängett sig åt konspirationsteorier. Hon har en förhoppning att partiet nu kan bli mer frihetligt i både ekonomiska och sociala frågor.

Jag har bara en reservation om att ”moderate”  även kan betyda den principlösa, urvattnade strävan att vara ”statsbärande” parti likt de svenska Moderaterna och som tidigare Republikaner ofta gjort sig till, utan några stora frihetliga ambitioner. ”Moderat” har också blivit en förevändning för fortsatt sammanflätning mellan näringsliv och stat. Men det Applebaum huvudsakligen förespråkar sammanfaller med den libertarianska linjen.

En bra kommentar gör David Boaz på Cato Institute när han bl.a. beskriver hur Republikaner under de senaste valen tenderat att lyssna mest på konservativa media som berättat vad de vill höra, men också att problemet för de konservativa började tidigare än så.

Republikanernas ställning i representanthuset är närmast oförändrad. Det ger en stark position när Obama måste förankra förslag i den kammaren. Det finns också förutsättningar att från delstaters sida stoppa Obamacare. Se här och här.

Framtiden behöver m.a.o. inte se så dyster ut. Obama är fortsatt president och hans etatistiska syn är skrämmande, men förhoppningsvis kan mer moderata Demokrater bli mer öppna med kritik, då Obama nu är omvald och ny presidentkandidat ska utses om fyra år, och Republikanerna har allt att vinna på att satsa mer på den personliga friheten vid sidan av den ekonomiska. Men det kan också leda till mer spänningar i det Republikanska partiet, kanske t.o.m. att partiet spricker. Det ska i alla fall bli intressant att följa debatten.