Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.
Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.
Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.
”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””
Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:
”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)
”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””
Barack Obama omvaldesmed betryggande majoritet av elektorsröster. Annars var det ganska jämnt mellan honom och Mitt Romney. Glädjande var att Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson fick 1 225 000 röster (1%), vilket är rekord för partiet, som annars brukar pendla mellan 200 000 och 500 000 röster. Dock var Ed Clarks 920 000 röster (1,1 %) 1980 fler i relation till den dåvarande folkmängden. Partiet har inte alltid haft bra kandidater, men Johnson var osedvanligt bra och förhoppningsvis kan valresultatet för honom påverka debatten om Republikanernas framtid, inte minst då han var framgångsrik Republikansk guvernör i New Mexico och ställde upp i Republikanernas primärval, även om han där tidigt drog sig ur.
I tidskriften Reason försöker Nick Gillespie förklara Republikanernas nederlag och hur deras framtid ser ut. Andelen amerikaner med libertariansk inriktning eller som allmänt kan betecknas som ”fiscally conservative, socially liberal” ökar, och där har Republikanerna en potential att vinna röster, särskilt som Obama lär fortsätta vilja expandera statens roll i ekonomin. Det blir en utmaning för de mer frihetliga i partiet att få det att bli mer liberalt i sociala frågor och samtidigt ha en strukturerad plan för minskning av de offentliga utgifterna. Som jag tog upp i föregående bloggpost har partiet brustit ordentligt när det gäller personlig frihet.
Andra positiva saker är att delstaterna Washington och Colorado legaliserade marijuana, och Washington, Maryland och Maine tillät samkönade äktenskap. Tea Partyrörelsen är bred och brokig, men i kongressvalet vann flera av dess mer libertarianska företrädare, medan de mer religiöst konservativa i tepartyt och på andra håll hade det svårare. Några av de värsta förlorade, som Richard Mourdock och Todd Akin med sina bisarra våldtäktsidéer. Akin hade dock ingen uppbackning av någon tepartygruppering.
Då dessutom 77 procent av amerikanerna är för att abort tillåts under åtminstone vissa omständigheter är den Republikanska ledningens målsättning om totalförbud en källa till ständiga förluster. Den överväldigande majoriteten för aborträtt och de ovanstående segrarna i frihetlig riktning skulle kunna puffa Republikanerna att bli mer liberala i sociala frågor. Men samtidigt är inte alla valresultat entydiga. I Massachusetts senatsval förlorade den moderate Republikanen Scott Brown mot vänsterdemokraten Elizabeth Warren.
Anne Applebaum är inte libertarian, men har en klassiskt liberal inriktning. I en läsvärd artikel i The Daily Telegraph skriver hon om hur Republikanernas i grunden sunda ekonomisk-politiska inriktning överskuggats av alltför många företrädare för partiet som har varit starkt religiöst konservativa, haft en invandringsfientlig hållning och/eller hängett sig åt konspirationsteorier. Hon har en förhoppning att partiet nu kan bli mer frihetligt i både ekonomiska och sociala frågor.
Jag har bara en reservation om att ”moderate” även kan betyda den principlösa, urvattnade strävan att vara ”statsbärande” parti likt de svenska Moderaterna och som tidigare Republikaner ofta gjort sig till, utan några stora frihetliga ambitioner. ”Moderat” har också blivit en förevändning för fortsatt sammanflätning mellan näringsliv och stat. Men det Applebaum huvudsakligen förespråkar sammanfaller med den libertarianska linjen.
En bra kommentar gör David Boaz på Cato Institute när han bl.a. beskriver hur Republikaner under de senaste valen tenderat att lyssna mest på konservativa media som berättat vad de vill höra, men också att problemet för de konservativa började tidigare än så.
Republikanernas ställning i representanthuset är närmast oförändrad. Det ger en stark position när Obama måste förankra förslag i den kammaren. Det finns också förutsättningar att från delstaters sida stoppa Obamacare. Se här och här.
Framtiden behöver m.a.o. inte se så dyster ut. Obama är fortsatt president och hans etatistiska syn är skrämmande, men förhoppningsvis kan mer moderata Demokrater bli mer öppna med kritik, då Obama nu är omvald och ny presidentkandidat ska utses om fyra år, och Republikanerna har allt att vinna på att satsa mer på den personliga friheten vid sidan av den ekonomiska. Men det kan också leda till mer spänningar i det Republikanska partiet, kanske t.o.m. att partiet spricker. Det ska i alla fall bli intressant att följa debatten.
På tisdagärdet presidentval i USA och även val till andra politiska poster. Bland de senare finns det kanske intressanta någorlunda frihetliga kandidater med chans att bli valda, men i presidentvalet känns det skönt att slippa ha rösträtt, då både Obama och Romney är väldigt dåliga. Man kan förstås strunta i att rösta om man är amerikansk medborgare, men hade jag varit det hade jag röstat på Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson.
En libertarian/klassiskt liberal kan ha olika anledningar att rösta på olika sätt i detta val, även att avstå från att rösta. Läget är minst sagt komplicerat. Det finns argument för att rösta på Romney, framförallt när det gäller den ekonomiska politiken. De ekonomiska problemen är ytterst allvarliga, och Obama har genom sin övertro på statliga stimulanspaket en stor skuld i att de fortsatt, samtidigt som han stödde den lagstiftning som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder innan finanskrisen slog till. Skatterna riskerar att höjas betydligt, men det beror förstås, som i många andra frågor, på hur kongressen ser ut efter valet. En gridlock kan uppstå, dvs presidenten tillhör ett parti och majoriteten i kongressen ett annat, vilket inte är så tokigt om båda partierna är dåliga.
Obama har också brustit i försvaret för yttrandefriheten, senast i samband med Muhammedfilmen, och skickar iväg många fler drönarattacker än Bush, med många civila offer som följd, och Guantanamo har fortfarande inte stängts. ”Kriget mot narkotikan” har dessutom trappats upp, trots öppningar om motsatsen när han tillträdde. Rättsosäker övervakning fortsätter.
Men George W Bush satte igång de stora stödpaketen och det var något som både Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan stödde. Det är ingen överraskning att vindflöjeln Romney påminner om Groucho Marx när denne sa: ”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.” Men även om Ryan har varit mer konkret om hur man bör lägga om den ekonomiska politiken är han opålitlig med tanke på hur han har röstat tidigare, och det gäller många frågor. Han har inte varit någon ”fiscal conservative”, lika lite som Romney. Ryan kan prata om att han har inspirerats av Ayn Rand, men hon var mot den konservatism som Ryan också representerar. Hon hade troligen inte gillat honom. När det gäller frihandel är inte Romney uppenbart bättre än Obama, även om det generellt finns fler frihandelsvänliga Republikaner än Demokrater.
Sedan finns det flera frågor där Republikanerna, dessa förmenta försvarare för friheten, har en direkt frihetsfientlig politik. Det gäller exempelvis rättssäkerheten, invandringspolitiken, samkönade äktenskap och aborter. Även om abortfrågan är mer komplicerad, är den mest rimliga ståndpunkten att det principiellt finns en rätt till abort, medan det är en avvägningsfråga när en abort får genomföras. Då det uppenbarligen inte finns gudar, lika lite som tomtar och troll, kan man lämna de religiösa påhitten därhän. De har inget med vetenskap att göra. Om abort är kvinnans rätt, är ett förbud av det en inskränkning i hennes frihet. Ryan vill ha ett totalförbud, medan Romney kan tänka sig undantag vid våldtäkt och incest. Men frågan för Romney är då varför embryot inte är så heligt då. Varför göra undantag?
Det för oss till den religiösa högerns grepp om det Republikanska partiet. Det kommer att fortsätta med oförminskad styrka, och den falangen kommer förmodligen att flytta fram sina positioner, med ytterligare hot mot friheten som följd.
Romney har anlitat den auktoritärt konservative Robert Bork som rättsfilosofisk rådgivare. Bork har bl.a. sagt att det första författningstillägget enbart skyddar politiska yttranden: “Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.” Detta är ett häpnadsväckande uttalande, som dessutom går mot författningens idé. Att Romney låter en sådan person vara vägledande för kommande domarutnämningar ifall Romney blir president, är djupt oroväckande.
Ed Brayton granskar Borks idéer ytterligare här, och Timothy Sandefur skriver här om hur konservativa domare ingalunda är några garanter för frihet, även om en del i vissa frågor varit det. Sandefur tar även upp hur en seger för Romney riskerar att stärka både en ”moderat” urvattnad linje i bl.a. ekonomiska frågor och den religiösa högern på samma gång, dvs ett värsta scenario för Republikanerna. Se även vidare här. (Sandefur kommer f.ö. rösta på Johnson) Även Diana Hsieh skriver om hur frustrerade frihetliga och sekulära väljare kan gå tillväga, och att många av dessa som brukar rösta på Republikanerna är alltmer trötta på att i val efter val hålla för näsan och rösta på partiet bara för att det hotar med att Demokraterna är värre.
Diskrepansen mellan bra och dåliga ståndpunkter i det Republikanska partiet verkar större än nånsin, vilket Johan Norberg bl.a. behandlade i en Metrokrönika härförleden.
Gary Johnson kommer inte bli president. Men som Nick Gillespie skriver skulle största möjliga röstantal för Johnson, som legat ovanligt bra till i en del opinionsundersökningar med ca 5 procent och mer även i en del swing states, kunna sända en signal åt Republikanerna att det är åt det libertarianska hållet de bör gå nästa gång.
Johnson var framgångsrik och populär Republikansk guvernör i det annars Demokratiskt starka New Mexico i två omgångar 1995-2003, och lyckades sänka skatter, minska offentliga utgifter och få fart på tillväxten. Han försvarar aborträtten, vill legalisera marijuana och öppna upp för mer invandring. Bara det att han på något sätt finns med i debatten kan lyfta blicken för många åt mer frihet.
I söndagens Sydsvenskan hade Per T Ohlsson en krönika om president Lyndon Johnson och om hur denne lotsade igenom The Civil Rights Act 1964. I vanlig ordning insinuerar Ohlsson att det dominerande motivet för Republikanernas och Tea Partyrörelsens motstånd mot Obama är rasism. Jag har tidigare tagit upp Ohlssons osakliga och okunniga krönikor om amerikansk politik, om den amerikanska sjukvården och hur han drar alla Tea Partyaktivister över en kam.
Det finns problem med Republikanerna och Tea Partyrörelsen, vilket jag tog upp i länken ovan. Den kristna högern som vill göra politik av religion har ett stort inflytande i partiet och har dessvärre på vissa platser använt tepartyt som plattform för sin agenda. Men Tea Partyrörelsen är bred och brokig. För flertalet organisationer som går under dess paraply har det uteslutande varit ekonomiska frågor som utgjort motivet för engagemanget, som är en reaktion mot de enorma utgiftsprogrammen och skulduppbyggnaden. Man önskar mindre stat, mindre offentliga utgifter och sänkta skatter, dvs ekonomisk liberalism. En folklig revolt med rötter i den libertarianska tradition som USA i väsentliga delar vilar på.
Samtidigt finns där som sagt andra tendenser, populistiska, socialt konservativa, konspiratoriska mm. Rasister är sällsynta, och Tea Partyrörelsen har varit tydlig med att ta avstånd från rasism. Det är lätt att hitta exempel på olustiga Obamamotståndare i ett så stort land som USA.
Men att som Ohlsson fula ut legitim, frihetlig kritik av Obama genom att bara låta rasister och knäppgökar få representera motståndet, är ohederligt. USA är en kontinent med flera seriösa intellektuella tankesmedjor, tidskrifter och organisationer som utifrån libertariansk/klassiskt liberal grund kritiserar inte bara Obama, utan även Republikanerna. Och även på ett av Ohlssons hatobjekt, Fox News, finns den saklige och lågmälde programledaren John Stossel. Ohlsson blir lika ensidig som de han angriper.
Ohlsson är inte bara intellektuellt ohederlig, han har en oerhört enfaldig och okritisk beundran för Barack Obama, en president som hjälpt till att föra USA mot en alltmer allvarlig ekonomisk situation med en sanslös expansion av offentliga utgifter. Ohlsson skyller enbart Republikanerna för de ekonomiska problemen, trots två år av Demokratisk majoritet i kongressen i början av Obamas ämbetsperiod.
Obama stödde också aktivt den lagstiftning, pådriven av både Bill Clinton och George W Bush, som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder, samtidigt som Obama jämte andra, företrädesvis Demokratiska senatorer, motsatte sig begränsningar av de hutlösa utlåningar som de statligt grundade och med statliga garantier gynnade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac ägnade sig åt.
Detta är inget som Ohlsson skulle ta upp, ej heller hur Obamaadminstrationen lade beslag på Chryslers tillgångar för att ge till sina allierade. I Ohlssons värld får ”spritt språngande galna” ”rasistiska” och ”paranoida” Tea Partyaktivister definiera motståndet mot Obama, och ingen problematisering av och kritik mot den helige frälsaren Obama får förekomma.
”Spritt språngande galen” skulle man ju i och för sig kunna kalla Obama med anledning av hans ekonomiska politik, som DN:s förre politiske chefredaktör, Hans Bergström, kallade ”finansiellt fullständigt oansvarig” i Neo nr 5-2011. Bergström, som numera är docent i statsvetenskap i Florida, är betydligt mer omdömesgill och initierad beträffande amerikansk politik än Ohlsson.
Inte ens de svenska (S) har föreslagit stora ”stimulanspaket” av Obamas typ. Det har gagnat Sverige att vi sluppit sådana. Men så står ju också Obama till vänster om (S) i flera frågor.
Således är det inte som Ohlsson skriver att det för flertalet Obamamotståndare framförallt är provocerande med en svart president, det provocerande är framförallt att presidenten för en ansvarslös politik som inte bara hotar ekonomin, utan även friheten.
Det värsta med Ohlssons artikel är den ohederliga smutskastningen av Barry Goldwater, Republikanernas presidentkandidat 1964, om vilken jag skrivit om här tidigare.
Ohlsson ser Goldwaters nominering till Republikansk presidentkandidat som början på den radikalisering av Republikanerna i riktning mot den ”tokhöger” som Ohlsson anser dominera partiet idag. Utifrån min sekulära och libertarianska syn är även jag bekymrad över Republikanernas utveckling, men Ohlsson paketerar sina motståndare på ett osakligt sätt.
Han underlåter att redovisa Goldwaters skäl till att rösta mot The Civil Rights Act 1964 (han röstade för 1957 & 1960 års Civil Rights Acts), och att Goldwater, i hela sitt liv trogen sin libertarianskt inriktade konservatism, öppet tog avstånd från den kristna höger som började växa fram i det Republikanska partiet under 80-talet.
Goldwater röstade nej till 1964 års Civil Rights Act därför att den innehöll tvång för rasistiska privatägda affärsrörelser att ta emot svarta. Med rätta försvarade Goldwater den privata äganderätten och associationsfriheten. I ett fritt samhälle ska inte staten tvinga människor att ha med varandra att göra. Rasism är omoraliskt, och i offentliga institutioner och statliga skolor ska diskriminering förbjudas, vilket också Goldwater stödde. I det privata ska dock rasdiskriminering bekämpas genom bojkotter och kampanjer.
Man ska också ha i åtanke att i Södern var segregering i privata affärsrörelser oftast påbjudet i lag. På en fri marknad lönar det sig i regel inte att diskriminera.
Goldwater, som var livstidsmedlem i NAACP sa: ”I don’t like segregation, in any form, any place, amongst any people.” I den butikskedja som familjen Goldwater ägde i Arizona, verkade han aktivt för desegregering, liksom han gjorde som lokalpolitiker i Phoenix. Han genomdrev integration i The Arizona Air National Guard. Dessutom var han djupt engagerad för indianerna, som han tyckte borde bli fullvärdiga medborgare i USA. Han hade nära kontakter med Navajos och Hopis i Arizona alltsedan han flög ut mat till stammarna under depressionen. Som fotograf dokumenterade han indianernas liv, vid sidan av landskapet i Arizona.
Goldwater kallade sig redan före valkampanjen -64 för liberal i ordets verkliga betydelse. I USA har ”liberal” betytt ”vänster” sedan 30-talet, så i det politiska sammanhang som Goldwater levde i, tyckte han att ”konservativ” var den mest praktiska termen att använda. 1976 skrev han i sin journal att när man i framtiden tittar tillbaka på honom, kommer han att kallas liberal, och i New York Times något år senare skrev han att konservativa av hans typ egentligen är liberaler.
Han försvarade aborträtten, homosexuellas rättigheter, pressfriheten och ville ha en klar åtskillnad mellan politik och religion, samtidigt som statens roll även skulle minska inom ekonomin. 1994 sa han:
”When you say ”radical right” today, I think of these moneymaking ventures by fellows like Pat Robertson and others who are trying to take the Republican party and make a religious organization out of it. If that ever happens, kiss politics goodbye.”
Till den Republikanske presidentkandidaten Bob Dole, som visserligen var mer moderat och konservativ än Goldwater, sa han 1996:
”We’re the new liberals of the Republican party. Can you imagine that?”
Samtidigt blev han aldrig någon principlös moderat vingflöjelpragmatiker av Mitt Romneys typ. Han hade stor integritet och drog sig inte för att sticka ut med åsikter, förankrade i hans klassiska liberalism, som kunde uppfattas som obekväma även inom hans eget parti.
Inför presidentvalet -64 haglade osakliga angrepp på Goldwater, och president Johnson vägrade ha någon debatt med honom. Han anställde istället personer i kampanjstaben med enda syftet att svärta ned Goldwater, som i sin tur vägrade använda sig av smutskastning utan ville föra en debatt om idé- och sakfrågor.
Före mordet på Kennedy hade Goldwater föreslagit denne att om det blev de två som möttes i presidentvalet, kunde de tillsammans åka med ett plan runt om i USA och hålla debatter. Kennedy, som var personlig vän till Goldwater, var intresserad. Tyvärr uppstod aldrig denna möjlighet till en unik presidentvalskampanj.
Efter Goldwaters förklaring till sin röst mot Civil Rights Act vid 2:20 ser man ett kampanjmöte med ”Negroes for Goldwater”. Trots att Martin Luther King tog avstånd från honom, ville han långt senare göra Kings födelsedag till nationell helgdag.
Vid 5:08 ett klipp där Goldwater 1963 kallar sig liberal.
Långt efter valkampanjen 1964 sa Goldwater med sedvanlig självironi:
”I’ve often said that if I hadn’t known Barry Goldwater in 1964 and I had to depend on the press and the cartoons, I’d have voted against the son of a bitch.”
Då kunde media mörka vad Goldwater egentligen stod för. Idag kan man lätt ta reda på Goldwaters idéer. Men Per T Ohlsson är inte professionell nog att göra det. För honom är det smutskastning som gäller.
Litteratur: Barry Goldwater av Robert Alan Goldberg (1995)
Pure Goldwater (Red.) John W Dean & Barry M Goldwater Jr. (2008)
För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om att amerikansk sjukvård inte behöver mer socialism. Sjukvården har stora problem, men det beror inte på för mycket marknadsekonomi, utan på för lite. Den amerikanska sjukvården är redan partiellt socialiserad och sönderreglerad. Det finns en väg därifrån i marknadsliberal riktning, som exempelvis John Cochrane på Cato Insitute beskrev i denna artikel nyligen.
Obamaadminstrationens förslag till sjukvårdsreform, den s.k. Obamacare, går vidare i socialistisk riktning. Högsta domstolen har nubeslutat att det inte strider mot författningen med röstsiffrorna 5-4. Det var ett tråkigt besked. Samtidigt är beslutet tvetydigt och klurigt, och några av motiven bakom beslutet är bättre än andra.
Striden har framförallt gällt The Individual Mandate, som påtvingar medborgarna en obligatorisk försäkring. Det har med rätta av motståndarna ansetts som författningsstridigt, då ingen får tvingas köpa en viss vara eller tjänst. HD ansåg inte mandatet som förenligt med The Commerce Clause, vilket är en seger. Klausulen är problematisk, då den reglerar handel, men tvingar å andra sidan inte någon att idka handel, därav HD:s motivering. Däremot godkänner HD mandatet som en form av skatt (trots Obamas tidigare dyra försäkringar om motsatsen), vilket är ett nederlag och något av goddag yxskaft. Timothy Sandefur på libertarianska Pacific Legal Foundation, förklarar mer här och här. En annan ljuspunkt i det annars nedslående beslutet är att Medicaids expansion begränsas. Se här.
Det är naturligtvis högst oklart hur framtiden ter sig för de konstitutionella förutsättningarna för friheten i USA, men det är viktigt att det förs en diskussion om Obamacares oförenlighet med författningen och att HD åtminstone inte var fullständigt likgiltigt för alla konstitutionella principer, hur dystert dess slutgiltiga beslut än blev.
Kred till de fyra domarna Antonin Scalia, Anthony Kennedy, Clarence Thomas & Samuel Alito, som röstade mot, och i sin reservation framlade frihetliga konstitutionella idéer. Ilya Shapiro på Cato Insitute skriver om chefsdomaren John Roberts, som tidigare förväntades rösta mot. Roger Pilon från samma tankesmedja skriver om den nya s.k. skatten som HD nu beslutat om, och som saknar grund i författningen.
Det tråkiga är att Republikanerna inte har några konkreta förslag att förändra sjukvården i marknadsliberal riktning. Men debatten om författningen och friheten lär fortsätta, vilket är bra.
Bloggen Classically Liberal skriver om rapporter som tar upp den ökade oron bland amerikanska föräldrar som gör att de i allt mindre utsträckning låter sina barn ta sig till skolan själva.
”The CDC, in 2001 reported that: ”Thirty years ago, the sight of children walking or biking to school was common. In fact, nearly 90% of children who lived within a mile of school used active transportion (i.e., walking or bicycling) as their primary mode of travel. In recent years, the rate of active transport has declined dramatically.” By 2005 the CDC reported, ”Today, fewer than 15% of children and adolescents use active modes of transportation”.”
Olika förklaringar till varför allt färre barn tar sig till skolan själva utreds. Färre och större skolor på längre avstånd från många elevers bostäder är en faktor, men samtidigt har antalet barn som tar sig till skolor som ligger nära deras hem också minskat. Man tittar på väderstatistik under trettio år, men inga märkbara förändringar har skett där. Våldsbrott mot barn har minskat under samma period, och kidnappningar är fortfarande sällsynta och minskar. De sistnämnda företas oftare av släktingar eller nära bekanta till barnet än av totala främlingar. Vidare behandlas trafiksituationen och antalet olyckor. Trafiken har ökat under trettioårsperioden, men samtidigt har olyckor med såväl bilister som cyklister och gångtrafikanter minskat. Dock får man här räkna med att eftersom färre barn tar sig själva till skolan bidrar det till att dra ner olyckssiffrorna.
Den främsta förklaringen till varför det blivit så här är snarare en omotiverad rädsla bland föräldrar att det ska hända deras barn något, och som underblåses av skrämmande reportage i media och filmer/TV-serier, men som överdimensionerar företeelser som egentligen är ovanliga. Oron finns i alla länder, och jag har hört om liknande som redovisats ovan beträffande USA även i Kanada. I Nordamerika är städerna och dess förorter ofta uppbyggda på ett annat sätt än i Europa. Bilen är oftare ett måste generellt, men samtidigt ökar oron även här bland föräldrar.
Problemet med dessa tendenser är att oroliga föräldrar gör sina barn oroliga i onödan, och samhället utvecklas mer till ett där tilltron till varandra minskar och att man fruktar mer av sin omgivning än vad som är motiverat. Lägg därtill en alltmer omhändertagande stat och övervakningssamhället, så ser förutsättningarna för framtida självständiga och trygga individer mer dystra ut.
Jag har tidigare kritiserat den Republikanske presidentkandidaten Ron Paul, denne förmente libertarian, med fokus på de rasistiska och konspiratoriska nyhetsbreven som skrevs i hans namn och inrikespolitiska frågor som att han vill luckra upp åtskillnaden mellan kyrka och stat, och inte har något emot att enskilda delstater ska kunna förbjuda abort och reglera människors privatliv. Han vill värna delstaternas rättigheter, men har inga ideologiska invändningar när dessa kränker individens rättigheter, samtidigt så tvekar han inte att använda sig av federal makt när det gagnar hans egna värderingar. Således stöder han Sanctity of Life Act, som syftar till federalt förbud mot abort, och Defense of Marriage Act, som skapar en federal definition av äktenskap mellan man och kvinna.
Det är ungefär samma opportunistiska hyckleri som när slaverianhängarna i den amerikanska Södern inte tvekade att använda sig av federal makt för att gynna slaveriet, så länge deras ställning på den nivån var stark, men sedan snyftade om delstaters rättigheter och trädde ur Unionen när slaveriet hotades alltmer, det sistnämnda åtagandet från sydstaterna f.ö. något som Paul inte ser några problem med, och har enbart en positiv syn på vad ett bestående CSA hade betytt om det inte förlorat kriget.
Men det är inte bara i inrikesfrågor som Paul visar sin antiliberala sida, utrikespolitiskt trampar han runt i ett träsk med urskuldande av terrorister och diktaturer, där ondska relativiseras och USA:s krigföring i Afghanistan och Irak ges en moralisk likvärdighet med terrorister. Om Irans möjligheter att skaffa sig kärnvapen säger han, ”They’re just defending themselves”. Man behöver inte förespråka bombning av Teheran för att tycka att ett sådant uttalande visar på en hårresande nonchalans inför det hot som Iran utgör. Han hävdar att palestinierna ”bor i ett koncentrationsläger” och har bara några ”få små missiler”. Ett groteskt påstående och en chockerande relativisering av ondskan. Utöver det har Paulkampanjen ett webfilm med ytterligare relativism. Timothy Sandefurs kritik av denna innehåller även en annan jämförelse med sydstaterna, den om Unionens ockupation 1865-77.
Det finns legitima argument för och emot invasionen av Irak. Jag var kritisk mot den, men mer positiv till den i Afghanistan, då den var direkt kopplad till en attack mot USA. Den numera avhoppade presidentkandidaten Gary Johnson har länge velat ta hem trupperna, men har mig veterligen inte ägnat sig åt det relativistiska trams som Paul gjort.
Ska då inte Paul bedömas i sin helhet, precis som alla andra kandidater? Ingen av de andra är lika liberal som Paul när det gäller ekonomisk politik, integritetsfrågor och narkotikapolitiken. Paul ska krediteras för de frihetliga synpunkter han för fram, men hans omdömeslöshet och ickeliberala positioner är tillräckligt mycket för att avskriva honom förtroendet som president. Många libertarianer kan ha vettiga åsikter utan att vara lämpliga som presidenter, och Paul är inte ens libertarian. Då många betraktar honom som sådan, finner jag det angeläget att påvisa att så inte är fallet. Han kan betecknas som en slags frihetligt konservativ med opportunistiska drag. Därför har jag ägnat mer utrymme åt att kritiskt granska honom än andra kandidater. Det är heller inte troligt att han vinner nomineringen som Republikanernas presidentkandidat, och om mot förmodan så skulle ske, har han ingen chans mot Obama. Bättre då en mer moderat kandidat med större chans att vinna. Men vem det ska vara (Romney eller Huntsman?) vill jag helst slippa tänka på nu, bedrövliga som alla kandidaterna är. Som tur är saknar jag rösträtten att behöva ta ställning, om man nu väljer att rösta. Imorgonfårvisehur det gått i New Hampshire.
I det senaste numret av tidskriften Neo(nr 5-2011), har den konservative debattören Roland Poirier Martinsson en artikel, Bara Gud kan rädda USA, där han hävdar att det är äktenskapet mellan kristendom och kapitalism som utgjort landets styrka och framgång. RPM förkastar idén om att individens frihet var ”upplysningens och liberalismens goda gåva till Västerlandets kultur”. Han spårar frihetens idéer längre tillbaka i tiden och vill framförallt koppla dem till kristendomen. Bara genom att förbli en kristen nation kommer det att gå bra för USA i framtiden, menar han.
RPM är helt fel ute. För flera år sedan skrev jag en trilogi om USA och religionen, God Bless America?Där gör jag en grundlig genomgång av de filosofiska grundvalarna för USA och hur religionen var beskaffad under tiden för landets grundande och hur religionen efterhand kom att inverka negativt på friheten.
Naturligtvis finns det frön till frihet sådda långt tillbaka i idéhistorien, men att USA uppstod på 1700-talet var ingen tillfällighet. Den amerikanska religiositeten var vid landets grundande påverkad av upplysningen och deismen, där ett stort mått av eget tänkande och frihet tillerkändes människan. Som jag förklarar hade inget motsvarande frihetligt samhälle kunnat uppstå under medeltiden, då kristendomen dominerade. Inte heller hade det kunnat uppstå i större delar av världen under 1700-talet, pga att bl.a. som religionen såg ut underminerade den individens strävanden att förstå världen med sitt förnuft. I flertalet europeiska länder och i Latinamerika var kyrkans makt stark och levde i symbios med staten, precis som under medeltiden. Staten hade också en stor roll på många områden. Det var religiöst delade länder med tradition av decentraliserat styre och handel, som Nederländerna och Schweiz, som eventuellt kunde mäta sig med USA. Storbritannien var också ett land med frihetliga rötter, som ju det blivande USA var en del av först.
RPM menar att grunderna för friheten och vetenskapen lades flera sekler före upplysningen, och att vi har kristendomen att tacka för det. Det stämmer inte, vilket jag också går in på i mina artiklar. Som bl.a. Charles Freeman beskriver i sin bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, undergrävde den tidiga kristendomen de intellektuella och vetenskapliga landvinningar som uppnåtts i det antika Grekland och Rom, där framförallt Aristoteles var viktig för dessa landvinningar.
Thomas av Aquino återförde Aristoteles till det kristna Västerlandet på 1200-talet (det fanns andra, men Thomas var mest inflytelserik), efter att det nästan uteslutande varit i Kalifatet som det grekiska arvet omhuldats, och ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Men det var till priset av en ständig motsägelse. Det hjälpte till att påverka Europa i förnuftig riktning, och öppna dörren för renässansen. Men det var alltså antika grekiska idéer, företrädesvis aristoteliska, som utgjorde fröna till den vetenskapliga revolutionen under renässansen och upplysningen, inte kristendomen.
Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Det somliga kallar ”den dynamiska medeltiden” inträffade flera sekler efter att kristendomen hade segrat i det romerska riket på 300-talet, dvs när bl.a. aristoteliska idéer återinfördes i betydande utsträckning. Men det tog alltså ca 800 år innan det skedde, och ytterligare ett halvt millennium tills upplysningen och de idéer om förnuft och frihet som kom att ligga till grund för USA och liberalismens framväxt i andra delar av världen.
Om kristendomen, liksom annan religion, åter får ett dominerande inflytande, kommer det att undergräva friheten ytterligare. Det handlar inte om att frihetliga kristna inte har gjort betydande insatser för friheten, eller att kristna i handling inte kan överträffa väl så principiella rationella och sekulära liberaler. Det handlar om hur den verklighetsuppfattning, kunskapsteori och etik som religionen använder sig av påverkar ett samhälle på lång sikt, inte om tio, tjugo eller ens hundra år, utan under mycket lång tid. Och där oroar jag mig för hur kristendomen, och inte sällan en fundamentalistisk sådan, flyttar fram sina positioner i USA, och skändar det som The Founding Fathers skapade, vilket vi redan har sett.
Det finns sekulära idéströmningar, exempelvis postmodernismen, som utgör ett lika stort hot mot förnuft och frihet, som en alltmer dominerande kristendom. Framtiden ligger i de idéer som neo-aristoteliska sekulära liberala tänkare som bl.a. Ayn Rand, Tibor Machan, Douglas Rasmussen & Douglas Den Uyl utvecklat.
I mitt föregående blogginlägg om den amerikanska författningsdagen, skrev jag på lördagkvällen lite slarvigt om antifederalisterna, vilket jag rättade till dagen efter. Antifederalisterna var liksom federalisterna en heterogen grupp. Några ansåg att USA:s delstater hade rätt att utan vidare träda ur förbundet, andra ansåg att The Articles of Confederation utgjorde en tillräcklig federation där man mycket väl kunde hindra enskilda stater från att träda ur, och åter andra menade att The Articles of Confederation innebar en alltför svag federation, men att den föreslagna författningen skulle leda till en alltför stark federation. Många kom att acceptera författningen när The Bill of Rights inkluderades, men många andra var fortsatt motståndare till författningen.
Thomas Jefferson, som alltså befann sig mellan antifederalisterna och federalisterna, ansåg redan 1786 att under The Articles of Confederation hade kontinentalkongressen, som mellan 1774 och 1789 sammanträdde i egenskap av samlande kongress för de tretton delstaterna, rätt att tvinga enskilda delstater att följa dess stadgar:
”When any one State in the American Union refuses obedience to the Confederation by which they have bound themselves, the rest have a natural right to compel them to obedience. Congress would probably exercise long patience before they would recur to force; but if the case ultimately required it, they would use that recurrence.” – i svar till frågor från Monsieur de Meusnier den 24 januari 1786
Året senare skrev han: ”It has been so often said, as to be generally believed, that Congress have no power by the Confederation to enforce anything; for example, contributions of money. It was not necessary to give them that power expressly; they have it by the law of nature. When two parties make a compact, there results to each a power of compelling the other to execute it. Compulsion was never easy as in our case, where a single frigate would soon levy on the commerce of any State the deficiency of its contributions; nor more safe than in the hands of Congress, which has always shown that it would wait, as it ought to do, to the last extremities, before it would execute any of its powers which are disagreeable.” — brev till Edward Carrington den 4 augusti 1787
Timothy Sandefur skriver i sin essä om hur libertarianer bör se på inbördeskriget (vilken jag länkade till tidigare) om hur grundlagsfäderna och efterföljande politiker och tänkare såg på delstaternas federala natur.
Utöver antifederalisternas radikala falang som hävdade den ovillkorliga rätten till secession, fanns två federalistiskt inriktade synsätt, ”the strong-union view” och ”the weak-union view”. Det förra menade att Unionen skapades redan med självständighetsförklaringen den 4 juli 1776, och att författningen utgjorde en naturlig fortsättning på den och The Articles of Confederation. Författningen skapade inte Unionen, utan gjorde den ”mer perfekt”. Det senare, och mer realistiska, menade att det fanns tvetydigheter i Unionens karaktär före 1787, men att författningen visserligen gjorde Unionen ”mer perfekt”, men att det alltså inte var uppenbart hur Unionens federativa natur såg ut tidigare:
”The “weak-union” view was most famously espoused by James Madison. According to it, the Articles of Confederation did indeed acknowledge the separate sovereignty of the American states—and that was exactly the problem. Alexander Hamilton put it well in a sentence which is the theme of the entire Federalist: ”The great and radical vice in the construction of the existing Confederation is in the principle of LEGISLATION for STATES or GOVERNMENTS, in their CORPORATE or COLLECTIVE CAPACITIES, and as contradistinguished from the INDIVIDUALS of which they consist.” The new Constitution would solve this problem by creating a new kind of government—one of “divided sovereignty,” partly national and partly federal, in which all of the people of America would vest the national government with a part–limited and enumerated—of their sovereignty. The national sovereignty would therefore be totally seperate from the sovereignty of the states. This is why Madison insisted that the Constitution be ratified, not by state legislatures, but by special ratification conventions: to make clear that the states were not parties to the Constitution—thus it would “be then a government established by the thirteen States of America, not through the intervention of the Legislatures, but by the people at large…[a] distinction…[which] is very material.” Thus, contrary to the strong-union view, the sovereignty of the states did not depend on the creation of the federal authority; they were two wholly independent systems, in which the federal power was supreme within its limited sphere—and nonexistent outside of that sphere.”
Den 4 juli skrev jag om den unika amerikanska självständighetsförklaringen. Den lade den politisk-filosofiska grundvalen för nästa unika dokument, den amerikanska författningen, som skrevs under den 17 september 1787. USA var en medvetet ideologiskt skapad republik på klassiskt liberal grund, författningens brister till trots.
Före undertecknandet pågick under ett antal år en intensiv debatt, där anhängarna till författningen kallades federalister och motståndarna antifederalister. De förra menade att en federal republik bättre skyddade individens rättigheter genom maktdelning på flera plan än enbart i delstaten. USA skulle med James Madisons ord bli ”a compact between the People and not between the States”. De senare menade att de amerikanska delstaterna utgjorde ett lösare förbund, och att den föreslagna författningen skulle medföra alltför mycket centralstyrning. De tyckte också att det första utkastet till författningen hade ett otillräckligt skydd för rättigheterna och föreslog de tio författningstilläggen, de s.k. Bill of Rights.
Alexander Hamilton svarade att dessa tillägg inte behövdes, då författningen bara gav regeringen tillåtelse att syssla med det som uttryckligen formulerades där, varför en rättighetskatalog skulle riskera att staten kränkte rättigheter som inte räknades upp där med motiveringen att det bara var de rättigheter som nämndes i Bill of Rights som skulle skyddas. Hamilton hade en poäng, men det var ändå bäst att The Bill of Rights kom med. Det hade kunnat bli ännu värre utan dem.
Författningen blev något av en kompromiss, även om federalisterna tog hem den största segern. Senare kom dock de nya partibildningarna att utvecklas på olika sätt. Federalistpartiet, med bl.a. Hamilton, George Washington och John Adams, ville stärka den federala regeringens makt mer, medan Republikanerna, vars ledande män var Madison och Thomas Jefferson, ville stärka delstaternas ställning inom den federala republiken, och samtidigt begränsa statens åtaganden på de olika nivåerna. För Madison var målet med författning och skapandet av den amerikanska republiken uppnått. Nu tog andra frågor vid. Jefferson hade tidigare stått mellan federalisterna och antifederalisterna, men accepterade författningen i och med att The Bill of Rights inkluderades. Det fanns dock fortfarande olika fraktioner inom de båda partierna.
I en artikel i The Daily Caller uppmärksammar Marsha Enright och Gen LaGreca The Constitution Day med fokus på författningens genialiske huvudarkitekt, James Madison, och dennes syn på äganderätten och hur denna åsidosätts av dagens stat:
”People would be shocked if the president of the United States said: “I do think at a certain point you’ve made enough speeches,” or “you’ve given enough sermons” or “you’ve authored enough books.” Virtually all Americans would protest such remarks and boldly assert that it’s a free country, so they can say, preach or write whatever they please.
Yet the president can get away with saying: “I do think at a certain point, you’ve made enough money.” And he can get away with seizing and redistributing our money in order to “spread the wealth around,” with only a minority shouting in disbelief at the outrage. These dissenting voices have been unable to stop a century-long growth of the welfare state.”[...]
”Are these attacks on our possessions accepted because the right to property is a lesser right, one that isn’t inalienable like the others?
In his article “Property,” Madison emphatically says no. He explains that our right to property is as untouchable as our freedom of speech, press, religion and conscience. In fact, he views the concept of property as fundamental, pertaining to much more than merely our material possessions.
In the narrow sense, Madison says, “A man’s land, or merchandize, or money is called his property.” But in a wider sense, “A man has a property in his opinions and the free communication of them … in his religious beliefs … in the safety and liberty of his person … in the free use of his faculties and free choice of the objects on which to employ them. He then concludes: “[A]s a man is said to have a right to his property, he may be equally said to have a property in his rights.””
”All power in human hands is liable to be abused. In Governmts. independent of the people, the rights & interests of the whole may be sacrificed to the views of the Governmt. In Republics, where the people govern themselves, and where of course the majority Govern, a danger to the minority, arises from opportunities tempting a sacrifice of their rights to the interests real or supposed of the Majority. No form of Govt. therefore can be a perfect guard agst. the abuse of Power. The recommendation of the Republican form is that the danger of abuse is less than in any other; and the superior recommendation of the federo-Republican system is, that whilst it provides more effectually against external danger, it involves a greater security to the minority against the hasty formation of oppressive majorities.” — I ett brev till Thomas Ritchie den 18 december 1825
”There are, moreover, two considerations particularly applicable to the federal system of America, which place that system in a very interesting point of view. First. In a single republic, all the power surrendered by the people is submitted to the administration of a single government; and the usurpations are guarded against by a division of the government into distinct and separate departments. In the compound republic of America, the power surrendered by the people is first divided between two distinct governments, and then the portion allotted to each subdivided among distinct and separate departments. Hence a double security arises to the rights of the people. The different governments will control each other, at the same time that each will be controlled by itself. Second. It is of great importance in a republic not only to guard the society against the oppression of its rulers, but to guard one part of the society against the injustice of the other part. Different interests necessarily exist in different classes of citizens. If a majority be united by a common interest, the rights of the minority will be insecure. There are but two methods of providing against this evil: the one by creating a will in the community independent of the majority that is, of the society itself; the other, by comprehending in the society so many separate descriptions of citizens as will render an unjust combination of a majority of the whole very improbable, if not impracticable.” — Federalist Papers, no. 51
Tidigare blogginlägg om den minimala staten kontra anarki.
Tidigare blogginlägg om grundlagsfäderna, slaveriet och Abraham Lincoln.
Tidigare blogginlägg om amerikansk konstitutionalism och begreppet ”Liberal originalism”.
