Category Archives: Sjukvårdspolitik

Hysterin kring riskkapitalbolag

Hysterin kring riskkapitalbolagens fördärvlighet inom skola och sjukvård tilltar. Senast gick Fp-ledaren Jan Björklund ut och ville stoppa dem inom dessa områden. Men mycket fakta har inte motståndarna, det är myterna som vägleder. Inte för att misstag och felaktigheter inte uppstår, sånt händer överallt, men det är en myt att riskkapitalbolag bara satsar kortsiktigt, vilket forskning vid Institutet för näringslivsforskning visar. Dessutom fyller de funktionen som vitaliserande förnyare inom välfärdssektorn.

Och med anledning av att SVT i söndags hade ett nyhetsinslag om att riskkapitalägda friskolor är högt belånade och betalar höga räntor, skriver Timbro idag om att många kommuner också är högt belånade och betalar räntor. Men hörs några rop om att stänga kommunala skolor?

Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare politisk chefredaktör på DN, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 26/8 om JB Educations konkurs att ”Det kunde vara klädsamt om de politiker som nu pekar finger mot friskolor med inriktning mot yrkesprogram erkände att politiska beslut ligger bakom hälften av problemet.”

Obamacare och HD:s tvetydiga beslut

För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om att amerikansk sjukvård inte behöver mer socialism. Sjukvården har stora problem, men det beror inte på för mycket marknadsekonomi, utan på för lite. Den amerikanska sjukvården är redan partiellt socialiserad och sönderreglerad. Det finns en väg därifrån i marknadsliberal riktning, som exempelvis John Cochrane på Cato Insitute beskrev i denna artikel nyligen.

Obamaadminstrationens förslag till sjukvårdsreform, den s.k. Obamacare, går vidare i socialistisk riktning. Högsta domstolen har nu beslutat att det inte strider mot författningen med röstsiffrorna 5-4. Det var ett tråkigt besked. Samtidigt är beslutet tvetydigt och klurigt, och några av motiven bakom beslutet är bättre än andra.

Striden har framförallt gällt The Individual Mandate, som påtvingar medborgarna en obligatorisk försäkring. Det har med rätta av motståndarna ansetts som författningsstridigt, då ingen får tvingas köpa en viss vara eller tjänst. HD ansåg inte mandatet som förenligt med The Commerce Clause, vilket är en seger. Klausulen är problematisk, då den reglerar handel, men tvingar å andra sidan inte någon att idka handel, därav HD:s motivering. Däremot godkänner HD mandatet som en form av skatt (trots Obamas tidigare dyra försäkringar om motsatsen), vilket är ett nederlag och något av goddag yxskaft. Timothy Sandefur på libertarianska Pacific Legal Foundation, förklarar mer här. En annan ljuspunkt i det annars nedslående beslutet är att Medicaids expansion begränsas. Se här.

Det är naturligtvis högst oklart hur framtiden ter sig för de konstitutionella förutsättningarna för friheten i USA, men det är viktigt att det förs en diskussion om Obamacares oförenlighet med författningen och att HD åtminstone inte var fullständigt likgiltigt för alla konstitutionella principer, hur dystert dess slutgiltiga beslut än blev.

Kred till de fyra domarna Antonin Scalia, Anthony Kennedy, Clarence Thomas & Samuel Alito, som röstade mot, och i sin reservation framlade frihetliga konstitutionella idéer. Ilya Shapiro på Cato Insitute skriver om chefsdomaren John Roberts, som tidigare förväntades rösta mot. Roger Pilon från samma tankesmedja skriver om den nya s.k. skatten som HD nu beslutat om, och som saknar grund i författningen.

Det tråkiga är att Republikanerna inte har några konkreta förslag att förändra sjukvården i marknadsliberal riktning. Men debatten om författningen och friheten lär fortsätta, vilket är bra.

Antietatism är inte paranoia

Sydsvenskans Per T Ohlsson har skrivit ett antal krönikor där han går till angrepp mot de amerikanska kritikerna av president Obamas sjukvårdsreform. Han raljerar över en ”paranoid tokhöger”. Jag kritiserade i augusti förra året i ett blogginlägg en krönika av Ohlsson, där han kopplar kritiken mot Obamas planer enbart till hatgrupper och rasistiska motiv. Det är väldigt osakligt och intellektuellt ohederligt. Som jag visade genom flera länkar i det inlägget, är amerikansk sjukvård redan partiellt socialiserad och väldigt reglerad. Lösningen är inte mer socialism, vilket exempelvis Kanada och inte minst vårt eget land visar. Det finns som jag tog upp marknadsliberala lösningar på problemet. Att republikanerna själva har brustit där är ju inte ett argument mot sådana lösningar. Nu hade dock republikanernas presidentkandidat John McCain några förslag på hur man skulle kunna reformera sjukvården i marknadsekonomisk riktning.

Idag fortsätter Ohlsson på samma sätt, liksom han gjorde tidigare i februari och januari. Tea Partyrörelsen är enligt honom ett exempel på ”paranoid tokhöger”, staten måste ”garantera” amerikanerna sjukvård. Men Ohlsson, med sina insikter om svensk ekonomisk historia, borde ju begripa att staten inte kan garantera något. I Sverige har vi sjukvårdsköer där patienter hinner bli ännu sämre och även dö i väntan. Frågan är vilken sorts sjukvård som ska ”garanteras”, vilken kvalitet den ska ha. Marknadsekonomin har störst förutsättningar att skapa fungerande företag och därmed välstånd.

Ohlsson må ogilla marknadsekonomi på vissa områden, men då bör han undvika att avfärda all kritik mot ökat statligt inflytande inom sjukvården som paranoia och tokhöger, och istället erkänna att det är han som är mindre liberal (i den klassiska bemärkelsen) på detta området.

Tea Partyrörelsen är en bred och spretig rörelse, och det går inte att dra alla över en kam. Överlag finner jag den alltför populistisk, och visst finns det osakliga och osmakliga utfall från Obamakritiker, men att amerikaner reagerar mot ökad etatism är positivt. Det är ju för sjutton vad sanna liberaler ska göra. Det fanns Hitlermustascher på anti-Bushplakat under Bushs tid som president, men Ohlsson skulle väl inte ange det som skäl till varför sakliga kritiker av Bush inte kunde delta i stora manifestationer mot honom?

Ohlsson avslöjar en okunnighet i ämnet. Det är extra pinsamt, då Ohlsson är en förment USA-expert och tidigare USA-korrespondent för Sydsvenskan.

Förutom de länkar jag hade i mitt första blogginlägg om detta är här några till: Artikel av Randy Barnett på libertarianska Cato Institute om Obamas sjukvårdsreform är förenlig med författningen. Artikel av ekonomen Thomas Sowell om sjukvårdskostnaderna. Tidskriften Reasons artikelarkiv om sjukvården.

Amerikansk sjukvård behöver inte mer socialism

Sydsvenskans Per T Ohlsson är en skribent som ibland skriver intressanta och bra texter. Men ibland blir han märklig, som när han i ena andetaget hyllar Obamas subventioner till amerikanska företag och Franklin Roosevelts New Deal, och i det andra andetaget med rätta hyllar den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeters idéer om kreativ förstörelse, dvs att olönsamma företag ska få gå i konkurs för att ge utrymme åt lönsamma och växande företag.

Det är väl den socialliberala kluvenheten. Den tar sig uttryck även i dagens krönika i Sydsvenskan, där Ohlsson okritiskt stöder Obamas försök att ytterligare socialisera USA:s redan partiellt socialiserade och sönderreglerade sjukvård. Inte nog med att Ohlsson inte tycks förstå eller känna till marknadsliberal kritik mot såväl Obamas program som det nuvarande sjukvårdssystemet, han drar även in s.k. hatgrupper som ägnar sig åt diverse osakliga och osmakliga kampanjer mot Obama. Det ger som annan svensk nyhetsrapportering intrycket att det bara är stollar som är mot Obamas planer. Ohlsson borde veta bättre.

Jag har tidigare bloggat om USA:s sjukvård. Här är åter Johnny Munkhammars debattartikel från just Sydsvenskan (den 29/4 2008) om hur subventioner och regleringar snedvrider och försämrar såväl amerikansk som svensk sjukvård, fast på olika sätt.

Amerikanske libertarianen Jarret Wollstein beskriver problemen med den amerikanska sjukvården och vilka vägar ut som skulle vara möjliga. Han visar samtidigt hur misslyckad den socialiserade kanadensiska sjukvården är.

Och här är ett klipp från John Stossels ABC 20/20 om problemen med bl.a. den kanadensiska sjukvården (ransonering och köer precis som i Sverige):

Stossel gör här även upp med myten att sjukvård är för komplicerat för att lämnas åt konsumenterna. Vi behöver inte vara ingenjörer för att köpa bil.

Robert Bidinotto skriver om att Obamas förslag inte är så modesta som görs gällande.

Den kanadensiska komedin De barbariska invasionerna (2003) tar upp problemen i den kanadensiska sjukvården.

Munkhammar om amerikansk sjukvård

I dagens Sydsvenskan har Johnny Munkhammar en artikel om hur subventioner och regleringar snedvrider och försämrar såväl amerikansk som svensk sjukvård, fast på olika sätt. Det är bra att det uppmärksammas att den amerikanska sjukvården inte alls är någon ”fri marknad”, som man alltför ofta får höra. Skadeståndsexplosionen har också urholkat den amerikanska sjukvården.

Den amerikanske libertarianen Jarret Wollstein beskriver i denna pamflett problemen med den amerikanska sjukvården och vilka vägar ut som skulle vara möjliga. Han visar samtidigt hur misslyckad den socialiserade kanadensiska sjukvården är.

Borgerlig revolt mot regeringen

Det nya regeringsförslaget om att medborgarna inte ska kunna få ut mer ersättning via privata tilläggsförsäkringar utöver de 75% av lönen som den obligatoriska sjukförsäkringen ger, har lett till uppror bland regeringens egna partier, i synnerhet (m) och (c). Förslaget ses med rätta som ett ingrepp i avtalsfriheten och anses strida mot den borgerliga synen att enskilda ska ta större ansvar för sina liv. Svenskt Näringsliv och flera borgerliga ledarsidor har också reagerat. P J Anders Linder på Svenska Dagbladet skriver:
”Till att börja med kan man ställa sig den filosofiska frågan om statens roll i det hela. Varför ska staten först tvinga alla med lön att ha en obligatorisk sjukförsäkring som ger 75 procent av lönen – men förbjuda dem att försäkra sig till 80 eller 85!?”
Linder fortsätter skriva om ämnet även i dagens ledare, ”Teknokraternas julafton”.
Det är glädjande att förslaget har väckt en sådan negativ reaktion bland så många borgerliga riksdagsledamöter, och i synnerhet bland (m), då de ”nya moderaterna” behöver motstånd. Att det däremot knappast är någon i (fp):s riksdagsgrupp som har reagerat, bekräftar att (fp):s ”socialliberalism” är en blandning av socialism och liberalism.