För förnuft, frihet och individualism
Jag lyssnade igår på Johan Norbergs intressanta föredrag om sin nya bok Den eviga matchen om lyckan. Café Athen i Lund var fullsatt med säkert 100 personer. En videoinspelning finns här.
I anslutning till temat lycka länkar jag till ett tidigare blogginlägg av mig om Carpe diem och en romantisk livskänsla.
Det har gått en dryg vecka sedan den 15 juni. Det var det datumet år 1215 som den engelske kungen Johan utan land på Runnymedes äng tvingades skriva under Magna Carta, Det stora frihetsbrevet. Det var inget liberalt manifest, men sådde fröna till en utveckling där individens rättigheter alltmer togs på allvar och godtycklig maktutövning stävjades. Till de banbrytande formuleringarna hör:
”No free man shall be taken, imprisoned, disseised, outlawed, banished, or in any way destroyed, not will we proceed against or prosecute him, except by the lawful judgment of his peers and by the law of the land.”
England anses som liberalismens stamort. Andra länder har också tidigt uppvisat frihetliga drag, som Nederländerna och Schweiz, men England har utan tvekan betytt mest i detta avseende. Och utan den brittiska frihetliga traditionen hade inget USA kunnat födas, vars självständighetsförklaring den 4 juli 1776 (ironiskt nog gentemot Storbritannien) var en idépolitisk blomsterprakt sådd med brittiska frihetsfrön.
Min mamma fick 1952 en liten bok (som jag med godkännande lagt beslag på) som heter The English Spirit. Den utkom 1944 och är en samling av några av de radiotal som BBC under andra världskriget lät sända med skådespelaren Leslie Howard och författaren J.B. Priestley som redaktörer. Motivet var att mana till kamp mot Nazityskland och stärka britternas mod.
I den behandlas olika aspekter av brittisk kultur, allt från 1600-talsrebellen John Lilburne som ledde de frihetliga Levellers till engelsk landsbygd och bypubar. Men det är framförallt två tal som innehåller viktiga tankegångar, utan att jag håller med i allt vad som sades, men som illustrerar det frihetliga draget i det ”brittiska”. Det ska inte förväxlas med nationalism och britterna har sannerligen inte alltid levt upp till frihetliga ideal, varken nu eller historiskt. Men precis som USA är även andra anglosaxiska länder som Kanada, Australien och Nya Zeeland mer frihetligt präglade än många andra länder. Individualismen har bidragit till det engelska intresset för den personliga karaktärsdaningen.
Priestley (som annars var en sorts frihetlig socialist) citerar den tyske författaren Thomas Mann om hur engelsmännen har värnat friheten starkt till skillnad från tyskarna, och att detta kan sammanfattas som liberalism, och fortsätter själv:
”This Liberalism, as Thomas Mann rightly calls it, is probably England’s greatest contribution to world civilisation. It has been produced by an odd mixture of peoples living their own kind of life on a misty island just off the edge of the great European peninsula, a people who have been allowed by circumstances — and also by their own passion for liberty — to develop in their own way, to grow as a tree grows. It runs through all our political and social life, and not only here in this island but everywhere the English have gone. It runs through our glorious literature, in which there is blended an appreciation of the twists and turns of human character with a sense of the strange mystical background of this life, a blue haze like that we find so often over the English hills.”[...]
”I remember last year a clever foreigner, who knows us well, saying to me: ‘You know, the English are a good people. When you come to know them, you see there is something naturally, instinctively religious about them.’ By religious he did not mean that the English people are fonder of prayer, worship and ritual than other people, for clearly they are not. He meant that the ordinary English folk have an instinctive trust in the moral order of the universe, have a deep respect for all that is fundamentally personal to other people and are moved by goodwill. This goodwill runs like a golden thread, glinting with humour and poetry, through the fabric of our history. And I believe with all my heart that it will be a black tragic day for the world when that shining thread is seen no more; but I also believe that it will outlast our time.”
Lord Elton beskriver utvecklingen av brittisk utbildning och karaktär:
”From the dawn of its history this has been a country in which men have preferred to do things for themselves. As far as possible, they wanted their rulers to leave them alone. Very early in their story they were boasting that ‘an Englishman’s home is his castle’, and long before other nations, they forced their rulers to abolish the odious right of imprisonment without trial. Within a man’s home — provided of course that he observed the law — he was to be left alone to manage his family life as he pleased. A little later this instinct for independence and for individual enterprise — the instinct which gave us the Elizabethan sea-adventurers and the Pilgrim Fathers — began to look farther afield. Men felt that it was not sufficient to be left alone by the Government. They wanted to do its work for it. They began to organise themselves in voluntary associations to work for social and political reforms which in almost every other country at that time were thought of as being the business of the State, which is another way of saying that they were neglected altogether. Thus the slave trade, and a little later slavery, among the negroes in the British colonies were abolished, much earlier than elsewhere, after a long agitation conducted by a group of private citizens led by William Wilberforce. And to-day, although the power of the State has grown so fast and so far, everyone who knows Britain knows that it is still a network of voluntary associations, trade unions, friendly societies, religious and political organisations, literary, scientific and sports clubs innumerable, so that every aspect of the national life is enriched and vitalised by the free, voluntary enterprise of men and women who are not told what to do and how to think by uniformed officials, but of their own goodwill and on their own initiative contribute to the national life.”[...]
”Thus it is typical that the most original and the best-known British educational experiment has been the so-called public schools, which have owed less than any department of our education to the State, and which have been entirely developed by the initiative of individuals.”
William Waltons musik till filmen Spitfire/The First of the Few (1942) med Leslie Howard i huvudrollen.
Filmen Yanks (1979) utspelar sig också under andra världskriget, och skildrar kärleken mellan en amerikansk soldat och en engelsk flicka. Filmen är sådär, men musiken av Richard Rodney Bennett är bedårande vacker! Förutom kärleken får den också symbolisera de frihetliga banden mellan England och Amerika.
Rudyard Kiplings The Reeds of Runnymede (Magna Charta, June 15, 1215)
At Runnymede, at Runnymede,
What say the reeds at Runnymede?
The lissom reeds that give and take,
That bend so far, but never break,
They keep the sleepy Thames awake
With tales of John at Runnymede.
At Runnymede, at Runnymede,
Oh, hear the reeds at Runnymede:–
”You mustn’t sell, delay, deny,
A freeman’s right or liberty.
It makes the stubborn Englishry,
We saw ‘em roused at Runnymede!
”When through our ranks the Barons came,
With little thought of praise or blame,
But resolute to pay a game,
They lumbered up to Runnymede;
And there they launched in solid time
The first attack on Right Divine–
The curt, uncompromising ‘Sign!’
That settled John at Runnymede.
”At Runnymede, at Runnymede,
Your rights were won at Runnymede!
No freeman shall be fined or bound,
Or dispossessed of freehold ground,
Except by lawful judgment found
And passed upon him by his peers.
Forget not, after all these years,
The Charter Signed at Runnymede.”
And still when Mob or Monarch lays
Too rude a hand on English ways,
The whisper wakes, the shudder plays,
Across the reeds at Runnymede.
And Thames, that knows the moods of kings,
And crowds and priests and suchlike things,
Rolls deep and dreadful as he brings
Their warning down from Runnymede!
Som tur var röstade den amerikanska senaten nej till stödpaketet till bilindustrin. I gårdagens Sydsvenskan står det bl.a.:
”Republikanen John Ensign sade igår att det vore osannolikt att en statlig byråkrat skulle lyckas bättre än de tre cheferna för Ford, GM och Chrysler.”
I Sverige vill tyvärr den borgerliga regeringen ge stöd till bl.a. bilindustrin, i en återgång till 70-talets industripolitik, vilken Mattias Svensson har en uppgörelse med på sin blogg.
Inom bilindustrin har det, liksom i andra sektorer, alltid funnits företag som velat få speciella förmåner av staten när inte kundernas efterfrågan räckt. Apropå detta fenomen, så kan en film rekommenderas: Tucker: A Man and His Dream, i regi av Francis Ford Coppola (1988). Den baseras på den verkliga historien om Preston Tucker (spelad av Jeff Bridges) som på 40-talet lanserade en egen bilmodell. Politiker och de etablerade bilfabrikanterna gillade inte uppkomlingen och försökte stoppa honom. I filmens slut håller Tucker i rättssalen ett brandtal för den fria företagsamheten. Filmen är som hämtad från en Ayn Randroman.
I denna libertarianska artikel av Gregory Rehmke kan man läsa mer om Tucker och även hans tal i filmen.
”Ask your parents or grandparents about the Tucker’48. After World War II everyone wanted one of these sleek new cars of the future–but only fifty people ever got one. George Lucas and Francis Ford Coppola bring this story to screen in Tucker: The Man and His Dream. The movie dramatically illustrates the dangers of a mixed economy, with its meddling bureaucrats and myriad behind-the-scenes ”arrangements” between politicians and businessmen. Central to the idea of free enterprise is the freedom of entrepreneurs to bring new competition into a any industry–freedom to succeed by offering consumers a better product, and the equal freedom to fail. But though most businessmen claim to support free-enterprise, far fewer favor new competition in their own industry.”
I en annan artikel, i libertarianska The Freeman, skrev Melvin Barger, med lång erfarenhet inom bilindustrin, att filmen inte är historiskt helt riktigt återgiven. De tre stora bilföretagen var enligt honom inte så beroende av politiker för att knäcka Tucker, utan var mer upptagna med sin inbördes konkurrens, även om det fanns politiker som försökte sätta käppar i hjulen. Tucker var visserligen en driftig entreprenör, men vid tiden fanns det även rent företagsekonomiska faktorer som bidrog till att han inte lyckades.
Inte desto mindre tycker jag, liksom Rehmke och Raymond Keating, den senare i denna artikel i The Freeman om filmen och Hollywoods syn på kapitalismen, att det är filmens budskap som är det intressanta. Det är inte ofta vi ser detta.
Tuckers tal i filmen:
”When I was a boy I read about Edison, Ford, the Wright brothers. They were my heroes. Rags to riches wasn’t just the name of a book. It was what this country was all about.
We invented the free enterprise system where anybody, no matter who he was, where he came from, what class he belonged to, if he came up with a better idea about anything, there was no limit to how far he could go. But I grew up a generation too late, I guess. The way the system works now, the loner, the dreamer, the crackpot who comes up with some crazy idea that everybody laughs at that later turns out to revolutionize the world, he’s squashed from above before he even gets his head out of the water. The new bureaucrats would rather kill a new idea than let it rock the boat.
If Benjamin Franklin were alive today, he’d probably get arrested for flying a kite without a license. We’re all puffed up with ourselves now because we invented the A-bomb and we beat the daylights out of the Nazis and the Japanese…if big business closes the door on the little guy–you, me–with a new idea, we’re not only closing the door on progress and hard work, we’ve sabotaged everything we fought for, everything the country stands for. We might just as well let the Japanese and the Germans walk in here and tell us what to do. What’s the difference? If new ideas can’t be allowed to flourish, then we’ve just exchanged one set of rulers for another. Right?”
Edward Younkins skriver i The Freeman om andra företagshjältar i filmvärlden vid sidan om Tucker.
Den amerikanske liberale fritänkaren och religionskritikern Robert G. Ingersoll (1833-1899) var en känd talare som drog stora skaror lyssnare när han angrepp religionen och talade för frihet. Han skrev även många texter. En svensk översättning av några av hans essäer kom redan 1884 under titeln Fria tankar (som jag lyckades köpa på ett antikvariat). Författaren Mark Twain sa om honom: ”Of all men living and dead, I love Ingersoll most.” Ingersoll var framförallt en inspiratör, som genom ett ofta mycket vackert språk visade på något bättre än religionen. Här är några exempel:
”When I became convinced that the Universe is natural — that all the ghosts and gods are myths, there entered into my brain, into my soul, into every drop of my blood, the sense, the feeling, the joy of freedom. The walls of my prison crumbled and fell, the dungeon was flooded with light, and all the bolts, and bars, and manacles became dust. I was no longer a servant, a serf, or a slave. There was for me no master in all the wide world — not even in infinite space. I was free — free to think, to express my thoughts — free to live to my own ideal — free to live for myself and those I loved — free to use all my faculties, all my senses — free to spread imagination’s wings — free to investigate, to guess and dream and hope — free to judge and determine for myself — free to reject all ignorant and cruel creeds, all the ”inspired” books that savages have produced, and all the barbarous legends of the past — free from popes and priests — free from all the ”called” and ”set apart” — free from sanctified mistakes and holy lies — free from the fear of eternal pain — free from the winged monsters of the night — free from devils, ghosts, and gods. For the first time I was free. There were no prohibited places in all the realms of thought — no air, no space, where fancy could not spread her painted wings — no chains for my limbs — no lashes for my back — no fires for my flesh — no master’s frown or threat — no following another’s steps — no need to bow, or cringe, or crawl, or utter lying words. I was free. I stood erect and fearlessly, joyously, faced all worlds.
And then my heart was filled with gratitude, with thankfulness, and went out in love to all the heroes, the thinkers who gave their lives for the liberty of hand and brain — for the freedom of labor and thought — to those who fell in the fierce fields of war, to those who died in dungeons bound with chains — to those who proudly mounted scaffold’s stairs — to those whose bones were crushed, whose flesh was scarred and torn — to those by fire consumed — to all the wise, the good, the brave of every land, whose thoughts and deeds have given freedom to the sons of men. And then I vowed to grasp the torch that they had held, and hold it high, that light might conquer darkness still.”
—
”Intellectual liberty is the air of the soul, the sunshine of the mind, and without it, the world is a prison, the universe is a dungeon.”
—
”Churches are becoming political organizations…It probably will not be long until the churches will divide as sharply upon political questions, and when that day comes, if there are not liberals enough to hold the balance of power, this Government will be destroyed. The liberty of man is not safe in the hands of any church. Wherever the Bible and sword are in patnership, man is a slave.”
—
”Christianity has such a contemptible opinion of human nature that it does not believe a man can tell the truth unless frightened by a belief in God. No lower opinion of the human race has ever been expressed.”
—
”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.”
—
“Each mind has the right to lift all curtains, withdraw all veils, scale all walls, explore all recesses, all heights, all depths for itself, in spite of church or priest, or creed or book.”
—
”The government has no right to invade the privacy of a citizen.”
—
”I am an individualist instead of a Socialist. I am a believer in individuality and in each individual taking care of himself. I want the government to do just as little as it can consistently with the safety of the nation. I want as little law as possible.”
—
”As long as woman regards the Bible as the charter of her rights, she will be the slave of man. The Bible was not written by a woman. Within its lids there is nothing but humiliation and shame for her. She is regarded as the property of man.”
—
”In my judgment, the woman is the equal of the man. If there is any man I detest, it is the man who thinks he is the head of a family — the man who thinks he is ”boss!”"
—
”The whip degrades; a severe father teaches his children to dissemble; their love is pretense, and their obedience a species of self-defense. Fear is the father of lies.”
—
“Let us all hope for the triumph of Light – of Right and Reason – for the victory of Fact over Falsehood, of Science over Superstition.”
Mer citat här. 
Jag såg nyligen igen (för fjärde gången?) filmen Döda poeters sällskap från 1989 med Robin Williams som den passionerade engelskläraren John Keating. Det är nyttigt att påminnas om denna goda films tema, Carpe diem, ”fånga dagen”, om vikten av passion för livet och livets möjligheter, och behovet av självständighet och fritt tänkande.
”Carpe diem! Seize the day, lads! Make your lives extraordinary!” säger Keating till sina elever. Med den romantiska poesins hjälp åskådliggör han denna fras. ”Vi läser inte poesi för att det är gulligt, utan för att vi är medlemmar av den mänskliga rasen.”
Ayn Rand ville inte bara anknyta till Aristoteles och Upplysningen. Hon ville även integrera förnuftet med passionen, den romantiska livskänsla som består i att livet inrymmer möjligheter och att världen är till för att upptäckas. Då det inte handlar om en romantik som ställer sig avvisande till förnuftet, likt en del tyska ”romantiska” 1800-talsfilosofer, eller ser människans lott som en kamp mot ett hopplöst öde, likt Byronsk romantik, utgör istället Rands syntes mellan förnuft och känsla, mellan reflekterande eftertänksamhet och passionerad upptäckarglädje, mellan tänkande och sensualism, en inspirerande livskänsla som överensstämmer med budskapet i Döda poeters sällskap.
Hon skriver:
”Romanticism is the conceptual school of art. It deals, not with the random trivia of the day, but with timeless, fundamental, universal problems and values of human existence. It does not record or photograph; it creates and projects. It is concerned – in the words of Aristotle – not with things as they are, but with things as they might be and ought to be.”
”Romantic art is the fuel and the spark plug of man’s soul; its task is to set a soul on fire and never let it go out.”
Eller som hon kunde uttrycka det när hon recenserade den amerikanske författaren O.Henry (som var verksam vid det förra sekelskiftet): ”Känslan av att upptäcka något underbart oväntat bakom nästa gathörn.”
Jesse F. Knight skriver i sin essä ”O.Henry: Some Thoughts On The Urban Romanticist”: ”Central to O.Henry’s conception of life is the question, ”What’s around the corner?”(…) For O.Henry realized that romance is not inherent anywhere. Rather, it is within ourselves. It is our spirit that is Romantic or not. It is how we view life, which determines Romance: not the life itself. The one peeping around the next corner — he is the true Romanticist.”
Poeten Berton Braley var en annan romantiker som bejakade samma värden som O.Henry; nyfikenheten om vad som väntar bakom nästa gathörn, tron på den ursprungliga amerikanska idén om individens frihet och livets möjligheter.
Tyvärr är företrädare för denna livskänsla sällsynta bland 1900-talets författare. Inom modern konst och litteratur har en desillusionerad syn på världen och livet varit dominerande. Ett exempel som kan begrundas är Ernest Hemingway, i denna kritiska essä av Chris Tame, ”Ernest Hemingway and the Failure of Nihilism”.
Undantag under 1900-talet från denna nihilism finns, som den engelsk-australiske författaren Nevil Shute , som ofta skildrade tappra och självständiga människor som visar mod under svåra omständigheter. ”Ordinary people doing extraordinary things”, som han själv beskrev det. Vid sidan av Rand var han dessutom tämligen ensam om att se den fria företagsamheten som en källa till gott.
Den danske poeten och uppfinnaren Piet Hein skrev under några decennier fr o m 1940-talet de världsberömda ”Gruks”, aforismer om livet som ofta innehöll en härlig livskänsla á la Carpe Diem, där det första exemplet illustrerades med två figurer som svingar sig fram genom vacker grönska:
A MOMENT’S THOUGHT
As eternity
is reckoned
there’s a lifetime
in a second.
LIVING IS –
Living is
a thing you do
now or never –
which do you?
THE STATE
Nature, our father and mother,
gave us all we have got.
The state, our elder brother,
swipes the lot.
STATEN OG VI
For hver ting, man skal ha lov for, for hver mönt til skattens sum
knappes af det alburum, livet i os har behov for.
Staten gör sig stor og bred a’ at den gör os pladsen trang.
Under magtens sejrsgang voxer menneskene nedad.
En positiv, förnuftig och romantisk livskänsla, att tro på sig själv och vad man kan göra och därmed också på vad andra kan uträtta, och glädjas åt det, och att se vad som faktiskt har uträttats genom historien, är oundgänglig för upprätthållandet och bevarandet av ett fritt samhälle. Rand visade det genom sina romaner. Och det var inte förvånande att när Döda poeters sällskap kom till de svenska biograferna, upprördes flera socialistiska recensenter av det individualistiska budskapet.
