Bisarr kristen ”kärlek”

I min bloggpost Lidandekulten tog jag upp kristendomens skruvade kärleksbegrepp. En av de mest briljanta religionskritikerna idag är Christopher Hitchens, författare till boken God Is Not Great. I denna föreläsning trashar Hitchens Bibeln:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

(Via Timothy Sandefur)

Frp är inte samma som SD & DF

Idag är det val i Norge och det ser ut som att Fremskrittspartiet står sig i opinionsundersökningarna med runt 25% av rösterna. Detta parti betecknas ofta som ”främlingsfientligt” och jämställs inte sällan med Sverigedemokraterna och Dansk folkeparti. Men även om jag inte delar deras invandringspolitik, som är restriktiv och har en alltför pessimistisk syn på muslimsk invandring, är de ett betydligt mer liberalt parti än de båda andra. Stödet från invandrarväljare tycks även ha ökat. 

Frp har också avslagit SD:s förslag på samarbete med förklaringen att Frp är ett i grunden liberalt parti, och att de inte vill ha med SD att göra. Partiledaren Siv Jensen  jämför sitt parti med (M) och (FP) och danska Venstre. Det är i viss utsträckning en rimlig jämförelse, men tonen mot islam är hårdare och osaklig populism mer framträdande. Frp är dock generellt inte mer invandringsfientligt än dessa partier, och ser principiellt friast möjliga regler för rörlighet över gränserna som ett mål, ett mål som dock inte kan uppfyllas med dagens välfärdsstat. Fredrik Segerfeldt har också skrivit om detta i två blogginlägg här och här. Han har varit och föreläst för Frp flera gånger.

Så även om jag inte gillar Frp:s populistiska tendenser inom invandringspolitiken, ej heller när det gäller välfärdspolitik (som Claes Arvidsson skrev på Svenska Dagbladets ledarsida är motsägelsefull), eller dess värdekonservatism i familjepolitiken och framhävdandet av den kristna etiken, är partiet på flera punkter liberalare än inte bara SD och DF, utan även i jämförelse med de andra norska partierna.

SD och DF är mer utpräglat nationalistiska, socialkonservativa och socialdemokratiska, och invandringsfrågan dominerar deras politik. När de båda framstegspartierna i Norge resp. Danmark grundades på 70-talet, var det nästan uteslutande ekonomiska frågor på dagordningen. De förespråkade radikala skattesänkningar och minskningar av de offentliga utgifterna, något som de andra borgerliga partierna i de länderna (till skillnad från Gösta Bohmans moderater) inte stod för i samma utsträckning på den tiden. Det var först på 80-talet som invandringen kom upp på dagordningen, och kom för det danska Fremskridtspartiet till slut helt dominera politiken. Sedan kom splittringen mellan partigrundaren Mogens Glistrup och Pia Kjaersgaard, där den senare bildade Dansk folkeparti. I princip skilde partierna sig inte åt, det var snarare de olika personligheterna. Glistrup hade alltid varit frispråkig och drastisk, men också en pajas, medan Kjaersgaard varit mer taktisk och lugn.

”Selvfølgelig er jeg racist – det er alle gode danskere. Enten er man racist, eller også er man landsforræder.” –Glistrup

I Norge blev det inom Frp motsättningar under 80- och 90-talen mellan mer liberala och mer invandringsfientliga fraktioner. De mest liberala lämnade partiet under 90-talet, men även de mest invandringsfientliga har gjort det, och ibland t.o.m. uteslutits.

I anslutning till diskussionen om islam och invandring rekommenderas Cathy Youngs artikel The Jihad Against Muslims i libertarianska Reason.

”Is Islam inherently more intolerant and violent than other faiths? That’s a complex question that many scholars, and many Muslim reformers, have grappled with for years. Because of the historical circumstances in which Islam emerged, its scriptures include many passages mandating armed struggle against “unbelievers,” ostensibly in response to oppression or persecution of Muslims. Other parts of the Koran, however, explicitly discourage aggression and counsel moderation in the struggle.

The truth is that the canonical texts of every major religion are full of contradictory statements that can be cherry-picked for a variety of messages. The Bible contains expressions of intolerance, from divine commands for conquest and genocide to the mandate of death for anyone who tries to lead a Jew astray from the worship of the one true God. The Gospel of John literally demonizes Jews who do not accept Jesus as children of Satan, and while the gospels promote peaceful evangelizing, Christian doctrine for centuries mandated Christian rule by force.

I’m not an expert on Islamic teachings. Then again, neither are the people convinced that Islam is a violent death cult. What seems evident is that in much anti-Muslim rhetoric, criticism of the religion is enmeshed with cultural and ethnic hostility that extends to largely secularized immigrants from traditionally Muslim countries.”[...]

”This is not to say that there is no trouble with Islam today. By and large, it has not adjusted to modernity as well as the other major faiths. All religions have their fundamentalists and extremists, but as the Muslim reformer and feminist Irshad Manji has pointed out, it is only in Islam today that the fundamentalist, extremist strain is a large part of the mainstream. At its fanatical worst, this extremism can turn to deadly violence. Even in milder forms, its misogyny and rejection of pluralism make it incompatible with a liberal society.

But Islamic culture is not monolithic. There are regions, such as Bosnia, where the Muslim populations are modern and moderate, and there are progressive and reformist forces within Islam. In the United States, where the social and economic structures are far more flexible and more conducive to the integration of immigrants than in most of Europe, Muslim radicalism has not been a serious problem.”

Islam är ett problem, liksom all religion, och det finns definitivt saker att oroa sig för. Men det innebär inte att alla muslimer är ett problem, att de inte, liksom kristna, kan reformeras i frihetlig och sekulär riktning. Under medeltiden förvaltades arvet från antikens tänkare inom Kalifatet, med följd att detta blev ledande inom vetenskap, till skillnad från det mer efterblivna kristna Europa (där återupptäckten av antikens tänkare, framförallt Aristoteles, ledde till renässansen).  Farhågorna, de oroväckande tendenserna till trots, att Europa ska ”islamiseras” är djupt överdrivna, vilket Newsweek tog upp i en artikel den 11/7 av William Underhill, Dispelling the Myth of Eurabia.

”In other words, it’s all speculation based on speculation—and even if it’s accurate, it would still mean the number of Muslims will represent just 8 percent of the European population, estimated by the EU to be 470 million in 2025.”[...]

”For the number of Muslims to outnumber non-Muslims by midcentury, it would require either breeding on a scale rarely seen in history or for immigration to continue at a pace that’s now politically unacceptable. More likely, new controls will slow Muslim immigration. The birthrate for Muslim immigrants is also likely to continue to decline, as it has tended to do, with greater affluence and better health care. There is no Europewide data available, but one study says fertility rates among Turkish-born women in the Netherlands fell from 3.2 in 1990 to 1.9 in 2005, barely above the figure for native-born Dutch. Over the same period, the equivalent figure for Moroccan-born women in the Netherlands dropped from 4.9 to 2.9.”[...]

”Moreover, the myth of Eurabia implies the existence of a united Islam, a bloc capable of collective and potentially dangerous action. The truth is that there are no powerful Muslim political movements in Europe, either continentwide or at the national level, and the divisions that separate Muslims worldwide, most obviously between Sunnis and Shiites, are apparent in Europe as well.”

Fremskrittspartiets hemsida.

Dansk folkepartis hemsida.

Sverigedemokraternas hemsida.

Påvens irrläror

Som sagt, religion undergräver friheten. Johan Norberg skriver på sin blogg om den nya encyklika som översteprästen för den kyrka som är en fristad för bl.a. slavdrivare, sexförbrytare och fejkläkare, påven Benedictus XVI har skrivit.

”I just read an attack on free markets that was even less impressive than the average anti-globalisation pamphlet. It´s terribly pretentious, but its strong, sweeping statements about the destructive role of markets and globalisation are never backed up with any evidence or statistics. It´s Michael Moore, without the laughs.”[...]

”It´s fitting, don´t you think, that the Pope combines his bizarre, reactionary thoughts on social issues with this unsubstantiated, reactionary attacks on free markets?”

Påvens encyklika anknyter till påven Paul VI:s encyklika Populorum Progressio, vilken var föremål för en grundlig kritik i Ayn Rands essä Requiem for Man (1967), som finns i boken Capitalism: The Unknown Ideal. 

Religion undergräver friheten

Idag har Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet där han behandlar (KD) och tyvärr, visserligen inte okritiskt, tycks se möjligheter med Roland Poirier Martinssons idéer om konservatism som förutsättning för ett liberalt samhälle:

”Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.”

Jovars, den debatt som Roland PM initierade ledde till att han fick stå med byxorna nere i sin uppvisning av okunnighet, historielöshet och billig populism, vilket jag har tagit upp tidigare här och här.

Och att utmåla Johan Norberg och nyliberalismen som huvudmotståndare var inte bara ”lite olyckligt”, utan jävligt korkat, vilket då inte förvånar i RPMs fall. Att Timbro har denne ytlige och förvirrade populist som chef för sitt medieinstitut, och att SvD har honom som kolumnist, sänker trovärdigheten för dem.

Mer om RPM och konservatism vs. liberalism här.

Om den knäppa kyrka som RPM tillhör, kan man även läsa mer om här.

Gud och Jultomten finns inte

Ja, de som vill kan ju alltid försöka, men jag har aldrig sett något övertygande bevis för att Gud eller Jultomten eller andra fantasiväsen verkligen existerar.

Icke desto mindre kan tron hos barn att såväl den ena som den andra fantasifiguren finns föranleda problem för vissa religiösa föräldrar. Timothy Sandefur skriver om en kristen mamma som uppmanar andra kristna föräldrar att inte säga till sina barn att Jultomten finns, eftersom barnen förr eller senare kommer att upptäcka att han inte finns, och det kan i sin tur leda till att barnen börjar tvivla på att Gud verkligen finns.

Men jag vill nog hävda att det är mer harmlöst att för barn skoja om att Jultomten finns än att pracka på dem en grym tyrann i himlen utifrån en bisarr sagobok som kallas Bibeln.

Lidandekulten

Idag är det långfredag till minne av Jesu korsfästelse. Som Mattias Svensson skriver på sin blogg idag var i Sverige lidande och tristess på långfredagen påbjudet i lag ända till 1969. Liknande lagar fanns/finns i andra länder.

”Rening genom lidande” är något som löper som en röd tråd genom den kristna historien, vilket jag berört tidigare angående den katolska kyrkans övergrepp. Idén om arvsynden, människans lastbarhet, ligger till grund för uppfattningen att man i prövningen inför nästa liv ska offra och försaka sina egna intressen och sin egen lycka. I Bergspredikan säger Jesus att man ska älska sin nästa som sig själv, dvs även sina fiender, eller om man nu inte älskar sig själv särskilt mycket, tja… Kärleken är villkorslös och uppmanande under hot och utan värdering och uppskattning av en annan människas unika egenskaper och karaktär. Detta är något annat än empati och respekt för andra människors rätt att forma sina egna liv och sträva efter sin egen lycka, även de som man själv ogillar eller finner ointressanta.

Detta ”kärleksbegrepp” följer idén om arvsynden. Alla människor bär på samma lastbarhet, och inför Guds hot måste de mottaga offret och Guds nåd i form av Jesu uppstigande på korset, om det så är genom katolicismens ”goda gärningar” eller genom protestantismens ”tro allena” (sola fide).

Att som protestantismen nå frälsningen genom att enbart tro på Jesus leder även det i likhet med det katolska kravet på självuppoffrande ”goda gärningar” för frälsning till att människor känner skuld, ångest och tvivel, eftersom enbart känslor och begär också kan anses syndfulla, och genom att ”goda gärningar” anses följa av mottagandet av tron utan att som för katolicismen vara förutsättningen för frälsningen.

Ayn Rand, som i motsats till kristendomen formulerade en rationell filosofi för människans eget liv och egen lycka här på jorden, där människan varken offrar sig själv för andra eller andra för sig själv, där moralen utvecklas utifrån identifieringen av människans natur och dennas behov, och inte utifrån gudsfruktan, beskrev träffande den kristna symboliken i Alvin Tofflers intervju med henne i Playboy mars 1964:

Toffler: ”You’ve been quoted as saying ”The cross is the symbol of torture, of the sacrifice of the ideal to the nonideal. I prefer the dollar sign.” Do you truly feel that two thousand years of Christianity can be summed up with the word ”torture”?”

Rand: ”To begin with, I never said that. It’s not my style. Neither literarily nor intellectually. I don’t say I prefer the dollar sign — that is cheap nonsense, and please leave this in your copy. I don’t know the origin of that particular quote, but the meaning of the dollar sign is made clear in Atlas Shrugged. It is the symbol, clearly explained in the story, of free trade and, therefore, of a free mind. A free mind and a free economy are corollaries. One can’t exist without the other. The dollar sign, as the symbol of the currency of a free country, is the symbol of the free mind. More than that, as to the historical origin of the dollar sign, although it has never been proved, one very likely hypothesis is that it stands for the initials of the United States. So much for the dollar sign.

Now you want me to speak about the cross. What is correct is that I do regard the cross as the symbol of the sacrifice of the ideal to the nonideal. Isn’t that what it does mean? Christ, in terms of the Christian philosophy, is the human ideal. He personifies that which men should strive to emulate. Yet, according to the Christian mythology, he died on the cross not for his own sins but for the sins of the nonideal people. In other words, a man of perfect virtue was sacrificed for men who are vicious and who are expected or supposed to accept that sacrifice. If I were a Christian, nothing could make me more indignant than that: the notion of sacrificing the ideal to the non-ideal, or virtue to vice. And it is in the name of that symbol that men are asked to sacrifice themselves for their inferiors. That is precisely how the symbolism is used. That is torture.”

Att offra sig är att ersätta ett högre värde med ett lägre värde, inte att avsätta tid och pengar för något framtida som ger ett större värde. Eftersom motsatsen skulle innebära att din egen lycka ökar, vilket är ont och måste bekämpas enligt altruismens offermoral, blir det en ständigt nedåtgående spiral av självförnekelse och självuppoffring.

I en bra artikel i tidskriften Voltaire beskriver Mattias Svensson hur idealet om lidande och självuppoffring uttrycks i kristendomen, men också att det är vanligt i andra religioner och finns i sekulär moralfilosofi som den hos Immanuel Kant och hans pliktetik.

”Har man mer rätt om man har lidit? Är man en bättre människa? Ställer man frågan rakt ut skulle de flesta nog förneka att det är så. I så fall skulle ju barn må bra av stryk, och ingen sak vore så rättfärdig som självmordsbombarens, en uppenbart absurd och rent osmaklig position. Ändå är det i så många andra och mer försåtliga sammanhang upphöjt till högsta moral att lida – att straffa sig själv med oönskade val som inte ger personen någon belöning. Eller straffa andra genom att anklaga dem för att inte ha lidit nog. Och det är just lidandet som räknas, inte om man gör tillvaron bättre för andra.” [...]

”Framför allt bidrar lidandemoralen till att göra ner och förringa allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till välståndsskapande och nya upptäckter. Inget av detta har lidande som en konstruktiv komponent. Tvärtom finns ett empiriskt välbelagt samband i stort och i smått mellan lycka, kreativitet och generositet.”

De amerikanska ”founding fathers” hade en genial formulering i självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 genom hävdandet av människans ”rätt till liv, frihet och strävan efter lycka”. Med dessa ord formulerades en frihetlig och livsbejakande filosofi för ett liv här på jorden som utgjorde en uppgörelse med århundraden av förtryck och självförsakelse. Och som jag har visat i denna artikel, var de heller inte särskilt kristna.

 

 

 

 

 

Närbild på cilice, en tagelskjorta som använts av många kristna genom historien som späkning och påminnelse om Jesu lidande och död, bland dem Moder Teresa.

Poirier Martinsson förklarar sig

Efter Roland Poirier Martinssons märkliga kolumn i SvD, vilken jag kommenterade här tidigare, har han nu skrivit ett tillägg på ledarbloggen, där han vill förklara sig. Johan Norberg vederlägger honom på nytt här och här, och länkar bl. a. till den ena av mina artiklar om USA och religionen som jag berörde i mitt tidigare blogginlägg.

Konservativa myter om religion och frihet

Så är Roland Poirier Martinsson i farten igen med ännu en förvirrad artikel. Via Johan Norberg kan man läsa om de tidigare här och här. I dagens Svenska Dagbladet har Poirier Martinsson en kolumn, där han utifrån en amerikansk studie försöker leda i bevis att konservativa är lyckligare än liberaler, och att ”grupper som tydligast förespråkar en liten stat och låga skatter är värdekonservativa och ofta religiösa”.

RPM vet säkert att ”liberal” i USA betyder något annat än vad det gör på flertalet ställen i världen, nämligen ”vänster”, eller ”socialdemokrat” eller ”socialliberal”. Att låtsas som att det inte finns ett annat begrepp för den mer genuina liberalismen (individuell frihet, marknadsekonomi och en begränsad stat) i USA, som exempelvis termerna ”libertarianism” och ”classical liberalism” (det senare i akademiska sammanhang, ej partipolitiska), och att det inom dessa riktningar finns en intensiv idédebatt om frihet och (vanligtvis ickereligiösa) värden (något PM också vet, och som han dessutom kan se i Timbros egen bokutgivning), är ohederligt.

Det blir ju i sammanhanget också lustigt att PM just väljer USA, där många konservativa, åtminstone tidigare, var starkt präglade av den klassiskt liberala tradition som USA haft. Det är dessa traditioner från upplysningen och den riktiga liberalismen som påverkade så många som kallades konservativa i frihetlig riktning, exempelvis Ronald Reagan och Barry Goldwater, där bägge, och mer konsekvent i det avseendet den sistnämnde, egentligen såg sig som klassiska liberaler.

Det vore intressant om PM istället lyfte fram konservativa från Europas och Latinamerikas historia. Då hade det framgått att konservatism och religiös iver vanligtvis inte alls varit/är särskilt frihetligt, varken i ekonomiskt eller socialt hänseende. Och i USA:s historia har religiös iver också varit förknippad med ökade statliga kontroller och regleringar, även om det naturligtvis funnits djupt religiösa som också varit väldigt frihetliga. George W Bush var en starkt religiöst motiverad politiker, och han var inte direkt en förvaltare av den mer frihetliga Goldwater-Reagantraditionen inom republikanerna.

För den som vill sätta sig in i förhållandena rekommenderas min trilogi om USA och religionen: USA: Upplysningens republik, Gud, kapitalism och rättigheter & Kampen mellan förnuft och religion i amerikansk historia.

Bland andra liberala bloggare förutom Johan som har reagerat på PM:s kolumn finns Fredrik Segerfeldt, Sophia Blomqvist och Rickard Wendel.

Hizbollahflaggor på Malmös gator

Igår råkade jag se den antiisraeliska demonstrationen i Malmö när tåget gick längs gatorna. De hade haft möte på Gustavs Adolfs torg där bl.a. miljöpartisten Per Gahrton talade och socialdemokraternas riksdagsledamot från Malmö, Marie Granlund, deltog i tåget, vilket Sydsvenskan rapporterade.

Jag såg Hizbollahflaggor (gul med grönt vapen greppat av en arm) i tåget, vid sidan av flera Venezuelaflaggor (auktoritära stater har sympati i dessa sammanhang) och en med mördaren Che Guevara. I likhet med andra antiiisraeliska demonstrationer i andra städer den senaste tiden har Hizbollahflaggor synts. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och Lars Stjernqvist, (s)-politiker i Norrköping och tidigare partisekreterare, dokumenterades med bild när de var för sig talade inför demonstranter där Hamas- och Hizbollahflaggor syntes, vilket Erik Svansbo visar här och Per Gudmundson här.

Andreas Malm från tokvänstern uttalar sitt stöd för Hamas och Hizbollah (läs f.ö. Dilsa Demirbag-Stens artikel i Expressen). Med Malms logik så borde de nazistiska grupper som gjorde motstånd mot de allierades ockupation av Tyskland i andra världskrigets slutskede också haft rätten på sin sida. Men Malm har inget större gehör bland etablerade politiker.

Men det är skandal att representanter för riksdagspartierna (fast det förvånar inte när det gäller Vänsterpartiet) gör gemensam sak med de som stöder Hizbollah och Hamas, som är islamofascistiska terroriströrelser understödda av Iran, med syftet att utplåna Israel och utrota judarna, samt upprätta en teokratisk diktatur. Hade dessa svenska politiker gått i samma demonstrationståg där även diverse svenska nazistiska partier och grupperingar ingick, och talat inför bl.a. dessa? Knappast. Det enda rimliga vore att avbryta demonstrationen eller lämna den i protest mot dylika nazister. Nu legitimerar de hatet. Stjernkvist slingrar sig. Hans trovärdighet är borta, liksom Sahlins. Så även för Gahrton, som enligt Sydsvenskan (dagens papperstidning, ännu inte på hemsidan) i talet sa om Hamas raketbeskjutning mot Israel: ”Har ni tänkt på att de kanske missar sina mål med avsikt?”

Om man har någon elementär kunskap om Hamas vet man att de ännu inte har resurser att skicka iväg kraftigare raketer, men gärna skulle vilja, att de inte drar sig för att uppsåtligen döda civila, att det är deras syfte att döda så många judar som möjligt, att även om de inte alltid träffar sina mål, skapar det skräck bland befolkningen och leder även det till att det i längden blir outhärdligt att leva på de platser som är föremål för beskjutning, något som också ligger helt i linje med Hamas strävan. Det är oförskämt och ansvarslöst av en självutnämnd Mellanösternkännare som Per Gahrton att uttrycka sig på det sättet, och dessutom inför åhörare med Hizbollahflaggor. Har han inte blivit korrekt citerad av Sydsvenskan kan han alltid dementera, men fan tro’t!

Israel har sedan 2001 beskjutits med 10 000 raketer. Israel är det friaste landet i regionen, och dess arabiska medborgare har större politisk frihet än vad araber har i något annat land i arabvärlden. Israel har rätt att försvara sig, men det tragiska är att Hamas medvetet använder civilbefolkningen i Gaza som sköldar. Frågan är då vad Israel ska göra. Hamas raketbeskjutning måste stoppas, men samtidigt måste Israel visa hänsyn till de civila palestinierna så mycket det går. Det är ingen lätt situation. Skillnaden mot Hamas är dock diametral. Hamas har inga som helst betänkligheter vad gäller civilas död och lidande, om det så gäller judar eller palestinier. Deras mål är Israels utplåning och förintandet av judarna.

Per T Ohlsson hade en bra krönika i Sydsvenskan om konflikten förra söndagen, och den 14/1 hade centerpartisten Ilan Sadé en bra artikel på Newsmill, ”Antiisraelisk hets utan proportioner”.

Ska det någonsin bli fred i denna region, måste Israels rätt att existera accepteras. Israel måste även godta en palestinsk stat, förslagsvis bestående av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem, som samtidigt inte är en diktatur. Vi kan glömma att det inom överskådlig framtid kommer att finnas en enda stat där både judar och araber lever i fred över de områden som idag utgör Israel och nämnda områden med palestinskt självstyre, även om Israel har arabiska medborgare som lever i fred med judarna. En tvåstatslösning är i nuläget det enda som är möjligt. Israel har kommit en bra bit på väg med Fatah på Västbanken när det gäller fredsprocessen. Denna får inte omkullkastas av religiösa fundamentalister på båda sidor som drömmer om ett Storisrael resp. judefritt Palestina, och käftar i det oändliga om vilka oförrätter resp. sida gjort sig skyldiga till under decenniernas lopp. Vi är där vi är nu, och vad som gäller nu är att stoppa Hamas attacker på Israel på ett sätt som minimerar civila offer.

Flyktingproblemet måste lösas av de omgivande arabiska staterna. Det är absurt att flyktingstatus ”ärvs” generation efter generation sedan 60 år tillbaka. Det är förstås avsiktligt av de omgivande auktoritära regimerna. Efter andra världskriget tvingades 15 miljoner tyskar flytta från nuvarande delar av Polen. De integrerades i Västtyskland, och det finns inga där som idag kräver Polens utplåning. 725 000 araber flydde efter staten Israels bildande 1948 i det angreppskrig som de omgivande arabstaterna igångsatte, men 850 000 judar fördrevs från arabländerna. Ändå finns det inga judiska flyktingläger idag.

Inspirerande Ingersoll

Den amerikanske liberale fritänkaren och religionskritikern Robert G. Ingersoll (1833-1899) var en känd talare som drog stora skaror lyssnare när han angrepp religionen och talade för frihet. Han skrev även många texter. En svensk översättning av några av hans essäer kom redan 1884 under titeln Fria tankar (som jag lyckades köpa på ett antikvariat). Författaren Mark Twain sa om honom: ”Of all men living and dead, I love Ingersoll most.”  Ingersoll var framförallt en inspiratör, som genom ett ofta mycket vackert språk visade på något bättre än religionen. Här är några exempel:

”When I became convinced that the Universe is natural — that all the ghosts and gods are myths, there entered into my brain, into my soul, into every drop of my blood, the sense, the feeling, the joy of freedom. The walls of my prison crumbled and fell, the dungeon was flooded with light, and all the bolts, and bars, and manacles became dust. I was no longer a servant, a serf, or a slave. There was for me no master in all the wide world — not even in infinite space. I was free — free to think, to express my thoughts — free to live to my own ideal — free to live for myself and those I loved — free to use all my faculties, all my senses — free to spread imagination’s wings — free to investigate, to guess and dream and hope — free to judge and determine for myself — free to reject all ignorant and cruel creeds, all the ”inspired” books that savages have produced, and all the barbarous legends of the past — free from popes and priests — free from all the ”called” and ”set apart” — free from sanctified mistakes and holy lies — free from the fear of eternal pain — free from the winged monsters of the night — free from devils, ghosts, and gods. For the first time I was free. There were no prohibited places in all the realms of thought — no air, no space, where fancy could not spread her painted wings — no chains for my limbs — no lashes for my back — no fires for my flesh — no master’s frown or threat — no following another’s steps — no need to bow, or cringe, or crawl, or utter lying words. I was free. I stood erect and fearlessly, joyously, faced all worlds.

And then my heart was filled with gratitude, with thankfulness, and went out in love to all the heroes, the thinkers who gave their lives for the liberty of hand and brain — for the freedom of labor and thought — to those who fell in the fierce fields of war, to those who died in dungeons bound with chains — to those who proudly mounted scaffold’s stairs — to those whose bones were crushed, whose flesh was scarred and torn — to those by fire consumed — to all the wise, the good, the brave of every land, whose thoughts and deeds have given freedom to the sons of men. And then I vowed to grasp the torch that they had held, and hold it high, that light might conquer darkness still.”

—  

”Intellectual liberty is the air of the soul, the sunshine of the mind, and without it, the world is a prison, the universe is a dungeon.”

—

”Churches are becoming political organizations…It probably will not be long until the churches will divide as sharply upon political questions, and when that day comes, if there are not liberals enough to hold the balance of power, this Government will be destroyed. The liberty of man is not safe in the hands of any church. Wherever the Bible and sword are in patnership, man is a slave.”

—

”Christianity has such a contemptible opinion of human nature that it does not believe a man can tell the truth unless frightened by a belief in God. No lower opinion of the human race has ever been expressed.”

—

”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.”

—

“Each mind has the right to lift all curtains, withdraw all veils, scale all walls, explore all recesses, all heights, all depths for itself, in spite of church or priest, or creed or book.”

—

”The government has no right to invade the privacy of a citizen.”

—

”I am an individualist instead of a Socialist. I am a believer in individuality and in each individual taking care of himself. I want the government to do just as little as it can consistently with the safety of the nation. I want as little law as possible.”

—

”As long as woman regards the Bible as the charter of her rights, she will be the slave of man. The Bible was not written by a woman. Within its lids there is nothing but humiliation and shame for her. She is regarded as the property of man.”

—

”In my judgment, the woman is the equal of the man. If there is any man I detest, it is the man who thinks he is the head of a family — the man who thinks he is ”boss!”"

—

”The whip degrades; a severe father teaches his children to dissemble; their love is pretense, and their obedience a species of self-defense. Fear is the father of lies.”

—

“Let us all hope for the triumph of Light – of Right and Reason – for the victory of Fact over Falsehood, of Science over Superstition.”

Mer citat här.