Slaveriet i Mauretanien

Slaveri förekommer alltjämt i olika delar av världen, men knappast något land har ett så omfattande slaveri som Mauretanien. Mellan 10 och 20 procent av en befolkning på 3,4 miljoner är slavar. I ett rörande reportage från CNN skildras slaveriet där, med fokus på tre modiga personer, en före detta slavägare och en före detta slav som tillsammans grundade en abolitionistisk organisation, och en kvinna som hade modet att rymma och även kräva att hennes forna slavägare skulle ställas inför rätta, det senare tyvärr något som knappast kommer att ske.

Slaveriet avskaffades formellt i landet 1981, men inget har gjorts för att komma till rätta med det omfattande slaveriet som fortsätter de facto. 2007 blev det olagligt att äga slavar, men endast en slavägare har fällts i domstol. Regeringen låtsas som alla är fria, och abolitionister och rymmande slavar trakasseras av polis och myndigheter.

Slaveriet har genomsyrat det mauretanska samhället i sekler. Landet är extremt fattigt och många bor på isolerade platser. För de slavar som rymmer finns små möjligheter till försörjning, och de betraktas nedlåtande av omgivningen. Statusen mellan slavar varierar också. Hör man till en förmögen familj har man det i regel bättre ställt. Många slavar förstår heller inte att deras situation är orättvis. De har blivit hjärntvättade att deras tillstånd är naturligt.

”Slave masters in Mauritania exercise full ownership over their slaves. They can send them away at will, and it’s common for a master to give away a young slave as a wedding present. This practice tears families apart; Moulkheir never knew her mother and barely knew her father.

Most slave families in Mauritania consist of dark-skinned people whose ancestors were captured by lighter-skinned Arab Berbers centuries ago. Slaves typically are not bought and sold — only given as gifts, and bound for life. Their offspring automatically become slaves, too.”

Den forne slavägaren och numera abolitionisten Abdel berättar om att han redan som sjuåring fick välja en slavpojke. Det var som att ha en leksak som man kunde förlöjliga och skratta åt. Ännu idag förstår inte hans förre slav sin frihet, och säger aldrig något avvikande från Abdel. Dock har fler före detta slavar börjat inse hur orättvist de haft det. De får hjälp av abolitionistorganisationer, där bl.a. skolgång tillhandahålls åt barnen. Kvinnor uppmuntras att sy och sälja kläder för att kunna försörja sig och bli mer självständiga.

Abdel fick gå i en skola i huvudstaden Nouakchott, där en lärare uppmanade honom att gå till det franska kulturcentret och läsa böcker där.

”In a book on the subject of human rights, pulled from the library’s shelves almost at random, Abdel found the idea that would alter his life forever:

Men are born and remain free and equal in rights.

Abdel read the line again and again.

“I started to ask myself if lies were coming out of this book,” he told us, “or if they were rather coming out of my very own culture.”

Once this seed — a question that would undo his entire world — had been planted in his mind, he couldn’t stop it from growing. By 16, he returned to his family’s nomadic settlement in the desert to tell his slaves that they were free. He was shocked by their response.

They did not want to be free, he recalled. Or they didn’t know what freedom was.

His mother told him to stop being silly — that the slaves needed the family to take care of them and that this was the natural order of the world, the way it always would be.

But Abdel was becoming ever more set in his belief that slavery was wrong — that the rights of his slave, Yebawa, were no different from his own.”

Den före detta slaven Boubacar, som träffade Abdel och tillsammans med denne grundade SOS Slaves:

”Boubacar, the other SOS founder, later would tell us that when masters grant freedom to their slaves, in a perverse way they are actually serving to further enslave them. “Freedom is not granted,” he said. “When freedom is granted by the master you remain dependent, grateful.”

Freedom is something that must be claimed.”

Det är ändå positivt och inspirerande att det finns frihetshjältar som vågar utmana slaveriet och förklara varje människas rätt att vara fri.

Övervakningssamhället fortsätter byggas ut

Jaha, så röstades som väntat datalagringsdirektivet igenom i riksdagen. Förutom (V) & (MP) röstade tre Centerpartister nej. Ja, vi är tvungna att betala böter till EU om vi inte genomför direktivet, och ja, motståndet skulle som Centerns Johan Linander (som röstade ja) säger ha förts redan för en ca sex år sedan, när direktivet växte fram.

Men vad hände då? Om nu Allianspartierna inte förmådde ta den striden, utan istället lugnt övertagit båten från (S) för att ro det i land, vad tror Alliansen att liberala väljare ska förvänta av dem om deras intentioner att arbeta mot annan frihetsfientlig lagstiftning? Vi har redan fått bl.a. FRA-lagen. Man kunde ha tagit strid även nu. Vi måste även följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Att det kostar i böter får övervägas av att man sätter ner foten och drar in på annat istället, och för den delen är mer aktiv att bekämpa slöseriet inom EU, vilket vi knappast lär se något enormt engagemang mot framöver heller från Alliansens sida.

Linander säger vidare om att försöka rösta nej: ”Dessutom skulle det strida mot bättre vetande för den som tror på vikten av att följa demokratiskt fattade beslut och tron på en rättsstat.” Vilket är något annat än den bananrepublik som EU alltmer utvecklats till och som vi är lydstat till. Förutom det demokratiska underskottet och den ständigt ökande godtyckliga makten i superstaten utan begränsning och det byråkratiska myglet, forcerades Lissabonfördraget (och dess föregångare) fram trots folkomröstningars nej, och EU:s egen uppfattning om ett land sade nej, skulle fördraget falla.

Att lagring skett långt tidigare än detta direktivet från svenska polisens sida är inte heller ett argument för att lägga det på ytterligare nivåer och till stora kostnader tvinga teleoperatörer att lagra data i statens tjänst, samtidigt som brottslingar ändå kan komma undan genom bl.a. kryptering. Riskerna för missbruk och ändamålsglidning ökar med det nya direktivet, och som redan skett i Tyskland, där f.ö. författningsdomstolen underkänt direktivet, har det haft en negativ inverkan på folks vilja att kontakta exempelvis psykiatrer och journalister, samtidigt som man löser färre brott med datalagringen jämfört med tidigare.

Det kan tyckas att motståndet i form av att rösta nej i riksdagen är fjuttigt. Den stora kampen står mot EU, och där bör Sverige rimligen träda ur, och förhoppningsvis andra länder med, så att fanskapet kan monteras ner. Samtidigt måste utbildning och opinion för liberalismens grundläggande principer fortsätta. Att inte många medborgare bryr sig har också att göra med att den klassiska liberalismen inte är starkt förankrad bland allmänheten. Olika tolkningar och tillämpningar kan finnas också mellan liberaler i olika principfrågor, men i en sådan idédiskussion krävs mer avancerat intellektuellt arbete jämfört med vad dagens politiker har kommit undan med i exempelvis denna fråga.

Om datalagringsdirektivet har Johanna Nylander en bra artikel i Trelleborgs Allehanda.

”Vet ni om att USA idag har möjlighet – och det kommer alltså andra länder att ha i morgon – att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikationstrafik över Atlanten … Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

- Gösta Bohman, en betydligt mer liberal (M)-ledare än Reinfeldt vid Moderata Ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22 november 1975

Immaterialrätt och naturrätt

När det gäller immaterialrätten har jag i likhet med flera andra klassiska liberaler haft en kluven inställning, som legat i linje med bl.a. Johan Norbergs tankar för några år sedan. Bland liberaler har debatten varit stor och helt olika positioner har intagits. Jag har alltmer funnit kritikernas argument starkast i denna viktiga och intressanta diskussion, som jag fortfarande lämnar öppen.

1990 skrev Tom Palmer från Cato Institute en artikel i Harvard Journal of Law & Public Policy där han från libertariansk naturrättslig grund kritiserade immaterialrätten. Timothy Sandefur skrev en artikel 2007 i Journal of Ayn Rand Studies som även den kritiserar immaterialrätten ur naturrättslig synvinkel, men med mer fokus på Ayn Rand och varför hon hade fel i ämnet utifrån sin egen filosofi.

Konsekvenserna för rättssäkerheten och integriteten har blivit allvarliga som en följd av en för dagens IT-samhälle illa anpassad upphovsrätt. I tidskriften Reason skrev Matt Ridley att Nederländerna och Schweiz under andra halvan av 1800-talet saknade patenträtt, men ändå blomstrade ekonomiskt och teknologiskt. Samtidigt har många 1900-talsuppfinningar aldrig patenterats:

”There is little evidence that patents really drive inventors to invent. In the second half of the 19th century, neither Holland nor Switzerland had a patent system, yet both countries flourished and attracted inventors. The list of significant 20th-century inventions that were never patented includes the automatic transmission, Bakelite, ballpoint pens, cellophane, cyclotrons, gyrocompasses, jet engines, magnetic recording, power steering, safety razors, and zippers. By contrast, the Wright brothers effectively grounded the nascent aircraft industry in the United States by enthusiastically defending their 1906 patent on powered flying machines.”

Men i likhet med Ridley tycker jag också att givet dagens regleringar vore det mycket svårt för läkemedelsindustrin att utveckla nya läkemedel utan patenträtt. Immaterialrätten har flera beståndsdelar. Vissa är lättare att reformera eller avskaffa än andra.

Diktaturer behöver inte tillhandahållas it-produkterna

Jag har tidigare uppmärksammat den klassiskt liberale exilvenezuelanen Thor Halvorssen. Det är därför roligt att han idag har en artikel i Svenska Dagbladet, som tar upp det angelägna ämnet om hur informations-, kommunikations- och teknikföretag tillhandahåller varor och tjänster till diktaturer och andra repressiva regimer. Dessa företag skulle kunna undanhålla den elektroniska infrastrukturen för diktaturernas förtryck av sina medborgare.

11/9 och kulturkampen

Idag på tioårsdagen av terroristattackerna i USA väcks minnen till liv, tankar, känslor och reflektioner över vad de innebar. Naturligtvis är inte amerikaners liv mer värda än andra offer för terrorism, och många av offren var ickeamerikaner, men attackerna hade stora och djupgående implikationer. När det skedde förstod man att världen kommer att förändras på ett betydande sätt.

Samtidigt var det en symbolisk attack mot det öppna samhället, och de känslomässiga reaktionerna för en New Yorkälskare som jag gav en extra dimension, vilket alltid är fallet när personer och platser angrips som man har en speciell relation till. Så är fallet om ens eget land angrips, och många svenskar känner djupare för offren i Oslo och Utöya pga den geografiska och kulturella närheten mellan Sverige och Norge. Det innebär inte att andra länders befolkningar har mindre medkänsla för norrmännen, eller att vi svenskar har mindre medkänsla för offer för meningslöst våld i för oss avlägsna delar av världen.

Ett bottennapp i alla kommentarer med anledning av 10-årsminnet var en artikel på kultursidan i dagens Sydsvenskan av Måns Mosesson. Efter att ha citerat George W Bush om att attackerna var ett angrepp på den amerikanska livsstilen med hårt arbete, kreativet och företagsamhet, försöker Mosesson göra gällande att Usama bin Ladin hämtade inspiration från just de sakerna med exempel på ekonomiska förehavanden i hans tidigare liv och från hans familj i USA, samt när han lyckades iscensätta attackerna och sälja sitt budskap.

Men Mosesson undviker helt den kontext som Bush avsåg att de värdena skulle blomstra i, nämligen friheten. Nu var inte Bush själv en bra president i detta avseende, men det är en annan sak. Utan att nämna något av detta och de idéer som verkligen vägledde bin Ladin i sitt hat mot Västerlandet och dess frihet, blir Mosessons tes en smutskastning av de värden som liberaler hyllar och en relativisering av ondskan. Det är verkligen uselt av Sydsvenskans kultursida att publicera en sådan artikel, speciellt en dag som denna.

Som en kontrast till denna skräpartikel rekommenderas den artikel som David Kelley från The Atlas Society (vars position med anledning av dåden också var klok) skrev strax efter 11/9-dåden. Han betonade att fienden inte var muslimer som sådana, utan den nihilism som finns både inom islam och bland de västerländska tänkare som bekämpat Upplysningen, alltfrån Rousseau på 1700-talet till dagens postmodernistiska filosofer:

”The assault is being described as an act of war against America, and it is. But unlike the Pentagon, the World Trade Center had no military significance. Unlike the White House—which the fourth, unsuccessful plane had apparently targeted—it had no political significance for U.S. policy in the Middle East, or anywhere else. The attack on the twin towers cannot be seen as an effort, even a twisted effort, to redress the grievances of people who feel dispossessed. It was an act of sheer destruction, for the sake of destruction.” [...]

”The terrorist leaders claim to speak for Palestinians. But the grievances of that people, even if legitimate, cannot explain the motivation for this act, much less justify it. The terrorists claim to speak for the victims of Western imperialism. But any literal imperialism is a thing of the past, long since redressed by the wealth that Europe and America have showered on these countries. It is clearly not the military or political power but the cultural power of the West that they resent.

What makes them denounce America as the great Satan is nothing as superficial as Coca-Cola or blue jeans. It is our secular culture of freedom, reason, and the pursuit of happiness. They hate our individualism; what they want is an authoritarian society where thought and behavior are controlled by true believers. They hate capitalism as a system of trade, production, innovation, and progress; what they want is a return to a primitive mode of existence from which these ”materialist” aspirations have been banished. They hate the political system of individual rights, the rule of law, and secular government; what they want is a tribal society ruled by command.”

I en uppföljande artikel på samma tema, gick Kelley vidare och kritiserade Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp, mer specifikt Huntingtons syn på vad som utgör civilisation:

”The clash-of-civilizations school doubtless represents part of the truth of the matter. But it is not the whole truth, and not the fundamental truth. Its chief shortcoming is that it exaggerates the extent of agreement in outlook, values, ideas, and loyalties among people who share the common history and culture that define a civilization. In fact, there are as many battles over these issues within civilizations as between them—especially in the case of the West.

Huntington views the West as a continuous, ongoing civilization over the past millennium. In his view, both the classical legacy of Greece and Rome and the Christian religion were and still are essential parts of our civilization, with modernization as simply the most recent phase. ”The West was the West long before it was modern,” says Huntington. ”The central characteristics of the West, those which distinguish it from other civilizations, antedate the modernization of the West.” At the level of fundamental philosophical principles, however, the Enlightenment period was much more important as a turning point in the West, and in a way created a new civilization.

Modernity was born in the West in a radical transformation of its past. The world of the Middle Ages, built around Christian Scholasticism world-view, was a society of religious philosophy, feudal law, and an agricultural economy. Out of this soil, the Renaissance and Enlightenment produced a substantially new society of science, individualism, and industrial capitalism. When we examine the wider context of Islamic terrorism, it is clear that a hatred of modernity is its driving force.”[...]

”It is therefore misleading to call our civilization Christian, even though that remains the largest religion in terms of adherents. The West may still be a culture of Christians, by and large, but it is not a Christian culture anymore. It is a secular culture. And that is what the Islamists hate most about us.

The al-Qaeda hijackers did not target the Vatican, the capital of Western Christianity whose leaders launched the Crusades. They did not attack the British Foreign Office, which directed colonial policy in the Middle East after World War I. They attacked the World Trade Center, the proud symbol of engineering audacity and global commerce, where businesses from scores of countries (including many Muslim countries) worked in freedom and peace, creating wealth and investing in material progress. Their target, in short, was a temple of modernity. Similarly, Hamas’s suicide bombers usually attack Israeli pizza parlors, hotels, and nightclubs, not synagogues.”[...]

”Anti-modernism is not unique to the Islamic world. On the contrary, it arose in the West in the middle of the eighteenth century, just as the Enlightenment was coming to full flower. Jean-Jacques Rousseau held that feeling, not reason, is the essential human capacity and civilization the chief cause of human woe. Since we cannot return to our former innocence, people should be forced to submerge their individuality in collective life. Rousseau’s ideas were a source of inspiration for the French Revolution, especially the Terror, and have shaped the thinking of subsequent collectivist theorists.

Anti-modernism flourished in myriad forms throughout the nineteenth and twentieth centuries. The Romantic movement elevated feeling over reason and ”unspoiled” nature over the new industrial economy. Socialists wanted to restore a communal society, as did many conservatives. Religious revivals swept through Europe and America periodically. And everyone—aristocrats, bohemians, and philosophers alike—denounced the bourgeoisie as selfish money-grubbers. Anti-modernists laid the intellectual and cultural ground for the rise of totalitarian societies in the twentieth century. Today, the predominant forms are postmodernism among the intellectuals, who attack reason, individualism, and capitalism as Western aberrations; and fundamentalist movements in religion, which have been on the rise for the past quarter century among Christians and Jews as well as Muslims.”

Cato Institute kritiserar det övervakningssamhälle i USA som följt i efterdyningarna av 11/9, och som jag också tagit upp här tidigare, och de förespråkar avskaffande av The Department of Homeland Security. Likaså har EU byggt upp en skrämmande övervakningsbyråkrati, och i Sverige har vi bl.a. FRA-lagen.

I en debattartikel i Dagens Nyheter idag, skriver Centerpolitikerna Lena Ek och Fredrick Federley att de vill värna den personliga integriteten som de med rätta anser kränkts och hotats i kölvattnet i ”kriget mot terrorismen”. Det är positivt att de skriver som de gör, men Federley borde ha tryckt på nejknappen under FRA-omröstningen. Nu är det upp till bevis om de menar allvar och förmår göra något åt frihetsinskränkningarna.

Läs även mitt tidigare blogginlägg för ett år sedan: 11/9 och den västerländska civilisationen.

Intervju med Romanchuk

Jag har tidigare bloggat (här och här) om den vitryske liberale presidentkandidaten Jaroslav Romanchuk, som hotats av regimen i Vitryssland. Här är en intervju med honom där han ger sin bild av vad som hänt, vilken till stor del överensstämmer med vad jag tidigare rapporterat. Han berättar även om hur han ser på Vitrysslands framtid.

Romanchuk under hot

Jag skrev tidigare om den vitryske liberale presidentkandidaten Jaroslav Romanchuk, som jag träffat tidigare, och hur hotfull situationen varit för honom, senast i samband med presidentvalet. Av vad som framkommit på sistone har Romanchuk utsatts för hot av KGB för att tvinga honom att ta avstånd från andra oppositionskandidater, och därmed skapa splittring.

Folkpartiet närstående InfoBelarus skriver på sin blogg: ”Ramantjuk är normalt känd för att vara en mycket duktig talare. Vid denna sändning sitter han dock och läser från ett papper, stakar sig, snyftar och ser likblek ut. Det är uppenbart att det inte är hans egna ord som läses innantill från anteckningarna. Ramantjuk har troligtvis blivit hotad av KGB till den grad att han inte vågar göra något annat än att hålla detta tal som splittrar oppositionen. Källor som vi har starkt förtroende för, har när vi träffat dem på plats i Minsk förklarat att Ramantjuk blivit hotad om att hans närmsta familjemedlemmar skulle råka illa ut, och det sägs att hans systerson blivit kidnappad.”

Journalisten Kalle Kniivilä skriver på sin blogg:

”Nu har Jaroslav Romantjuk bekräftat det många misstänkte från början: det var president Lukasjenkos säkerhetstjänst som pressade honom att gå ut med fördömandet av andra oppositionskandidater.

Uttalandet var ett försök att rädda det som räddas kunde, förklarar han något förvirrat i en intervju i Moskvatidningen Novaja Gazeta. Tidningens korrespondent Irina Chalip – som är gift med en av oppositionens presidentkandidater – är en av de personer som Romantjuk tidigare anklagade för uppvigling till våld.

Romantjuk var en av två oppositionskandidater som undgick att bli gripna när söndagens stora demonstration i Minsk våldsamt slogs ner av kravallpolis. I intervjun till Novaja Gazeta berättar han, att folk från presidentens säkerhetstjänst visste var han höll hus och kallade honom till “ett tungt samtal” som ägde rum mellan klockan tre och fem natten mot måndagen. Under detta samtal, som han inte vill säga mer om, fick han texten som han klockan åtta samma morgon skulle läsa upp på en presskonferens.(…)

Även om Jaroslav Romantjuk givetvis talar i egen sak är det ganska uppenbart att han måste ha utsatts för starka påtryckningar innan han läste upp sitt uttalande som han nu skäms för. Det syns klart att orden inte är hans egna – han läser stapplande, säger “zjizni tysiatji ljudej” (“tusen människors liv”) i stället för “zjizni tyjsiatj ljudej” (“tusentals människoliv”), och blandar bort ändelserna totalt när han talar om Irina Chalip, så att det är omöjligt att avgöra om han anklagar henne för att ha uppviglat sin man till våldsamt upplopp eller tvärtom.

Det är inte alls omöjligt att även Romantjuk hade hotats med ett långt fängelsestraff om han vägrade att offentligt smutskasta de andra presidentkandidaterna. Förmodligen ville han också göra vad han kunde för att partiledaren Anatolij Lebedko skulle släppas på fri fot. Varför han nu väljer att gå ut med sin egen version kan vi bara gissa – kanske skäms han, eller kanske har han insett att regimen inte tänker infria sina löften.

I alla fall kan man förmoda att han inte kommer att fängslas – det torde vara långt nyttigare för regimen att ha en föraktad förrädare på fri fot än att ha ytterligare en martyr bakom galler. Speciellt om man kan släppa mer komprometterande material om honom och andra oppositionella i de statsstyrda massmedierna. En smutskastningskampanj mot oppositionen och västmakterna var ju vad Aleksandr Lukasjenko uttryckligen utlovade under sin presskonferens på måndagseftermiddagen.”

Den vitryska regimen har sjunkit allt lägre.

Stöd Jaroslav Romanchuk!

Efter helgens presidentval i Vitryssland, där den diktatoriske presidenten Alexandr Lukasjenko omvaldes med fusk som vanligt, har regimen slagit till hårt mot oppositionen. Demonstranter och flera presidentkandidater har arresterats och misshandlats. En av presidentkandidaterna, den (klassiskt) liberale Jaroslav Romanchuk från United Civil Party (som kom trea med knappt 2%), hör till de som ännu inte har arresterats. Han försöker hålla sig undan och behöver hjälp genom uppmärksamhet. Joshua Zader skriver på The Atlasphere om Romanchuk (med bl.a. länk till en intervju) och om försök att få en amerikansk reporter att vara vid hans sida hela tiden, tills situationen har lugnat ner sig. Om Romanchuk får stöd och uppmärksamhet utomlands kanske regimen blir mer försiktig gentemot honom. Han har redan tidigare varit utsatt för trakasserier och mordhot, och andra politiker från bl.a. hans eget parti har tidigare försvunnit.

Jag skriver detta inte bara för att Romanchuk är en modig liberal, som även i egenskap av nationalekonom har spridit liberala idéer i sitt land. Inga politiskt verksamma ska trakasseras av staten. Men jag har personliga skäl att känna starkare för Romanchuks öde. Jag har träffat honom vid två olika tillfällen i USA, och hade en kort mejlkorrespondens senare, låt vara  för flera år sedan. Han hälsade mig även välkommen att besöka honom i Vitryssland. Han är en väldigt trevlig och entusiastisk person. Här är ett klipp från hans valkampanj:

Den stora läckan

Det som Wikileaks har läckt ut och som många tidningar publicerat delar av, visar på två saker: USA, liksom andra länder, kan inte hålla tätt när det gäller hemligstämplat material, och det faktum att det läcker borde stämma till eftertanke vad beträffar överlåtelse av makt för övervakning av medborgarna. Om Pentagon läcker, vad gör då inte FRA?

Under USA:s Espionage Act från 1917 kan Julian Assange inte åtalas, lika lite som någon av de tidningar som publicerat delar av det läckta materialet, endast den/de som tillskansat sig det hemligstämplade materialet från början. Med detta sagt kommer frågan om vad som är lämpligt att publicera, vilket är en annan fråga än vad som är eller bör vara lagligt att publicera.

I tidskriften Reason har Ken Kurson en bra artikel där han, i likhet med mig själv, är kluven inför Wikileaks. Han skriver bl.a.:

”The existence of WikiLeaks is a good thing. You can’t be in favor of democracy—and you certainly can’t be a journalist—if you don’t believe that the potential for exposure of wrongdoings helps keep those in positions of power accountable. However, just because something can be published doesn’t mean it should be. Privacy is not the same as ”secretive” or ”clandestine” or ”obfuscating.” As a society, we benefit from the Internet’s unrivaled ability to blast infinite information freely. But that ability does not mean everything ought to be shared.”

Och vad hade hänt om tidningar och organisationer under andra världskriget läckt planerna på invasionen av Normandie?

Det är dock uppenbart att myndigheterna har svårt att hantera hemligheter i dagens uppkopplade värld. Som Konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan skriver på sin blogg:

”There are one or two very specific areas where governments need to act in secret, but most of what has been leaked falls into the Pretty Bloody Obvious category. The only reason it is of interest is that it was classified. The days of official secrecy are over; they have been displaced by technological change. Get used to it.”

Allt måste inte ut.

De andras liv

Ikväll visar SVT2 kl. 22.05 den viktiga och gripande tyska filmen De andras liv, om övervakningen i 80-talets Östtyskland. Det känns nästan som en symbolisk fingervisning, så här dagen före valet. Vi har Vänsterledaren Ohly som var ledsen då Berlinmuren föll, och vars parti har försökt släta över kommunismens förtryck och massmord.

Vi har en till namnet borgerlig regering som har infört automatiserad massavlyssning genom FRA-lagen (och datalagringsdirektivet väntar om hörnet), som förutom dess vidlyftiga användningsområden och de läckor och det missbruk som kan uppstå även i en demokrati, serverar redskapen för framtida regeringar om vilka vi inget vet.

Likaså legitimerar Lissabonfördraget en politisk makt som varje sann liberal fruktar. I Tjeckien, ett land med erfarenhet av såväl nazism som kommunism, sa Jiri Pospisil från det liberalkonservativa Demokratiska Medborgarpartiet (och partikollega till president Vaclav Klaus) om fördraget:

”EU bestämmer hela ditt liv, enligt fördraget, alltifrån turism till din vardag. Vi trodde att EU var ett projekt för frihet, men detta innebär bara restriktioner.”

Tendensen bland maktfullkomliga politiker att ständigt utöka statens makt och styra och kontrollera medborgarna finns hela tiden. Liberal demokrati är en kort episod i mänsklighetens historia och idag finns fortfarande totalitära och auktoritära stater. Det är lätt att hamna på det sluttande planet.