Politikerkoll

En ny sajt som ska granska våra politiker har bildats av bl.a. Sophia Blomqvist: Politikerkoll 

De planerar att bl.a.

publicera politikers (och kandidaters) CV:n och meritförteckningar

granska politikers närvaro i de olika politiska församlingarna

redovisa politikers beslut i stora, avgörande frågor

Ett bra initiativ. Politiker vill kontrollera oss, då får vi kontrollera dem.

Johan Norbergs föredrag på film

Jag var igår på lanseringen i Lund av Johan Norbergs nya bok En perfekt storm - Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin. Johan var som vanligt lysande i sitt föredrag, och uppemot 250 personer lyssnade i ett sprängfyllt Café Athen. Det var ett samarrangemang mellan Hydra förlag som gett ut boken, Timbro och Utrikespolitiska föreningen i Lund.

Johan Folin har lagt upp en film med föredraget. Enjoy!

Republik ja, men vilken?

Den äkta liberalismen eftersträvar en nattväktarstat som enbart ägnar sig åt att skydda individens rättigheter. En sådan minimalstat kan naturligtvis inte vara en monarki, där ämbeten ärvs istället för att tillsättas efter meriter med ansvarsutkrävande. Monarkin är en kvarleva från den tid då stam- och rövarhövdingar satte sin makt över individens rätt, och genom blodsband ansågs finare och bättre än andra.

Idag är de monarker som finns kvar bland de västerländska demokratierna lyckligtvis starkt begränsade i sin makt, om de ens har någon. Inte desto mindre kostar de skattepengar och groteska spektakel omgärdar deras liv och framträdanden på olika sätt. Och även om monarkens makt är begränsad i den parlamentariska demokratin, kan denne genom olika mer eller mindre genomtänkta uttalanden och livsstilar påverka opinionen på ett otillbörligt sätt. Vår kung har bl.a. uttalat sig om miljöfrågor och diktaturen Brunei, drottningen har stöttat narkotikaförbud.

Allvarligare exempel finns längre tillbaka under 1900-talet, då Sverige och andra monarkier i Europa ändå var parlamentariska demokratier. Mest allvarligt var fallet med kung Edvard VIII i Storbritannien, mest känd för att efter ha suttit knappt ett år på tronen under 1936 tvingades abdikera för sitt giftermål med den ickeadliga Wallis Simpson, vilket var den officiella förklaringen.

Edvard och hans fru hade nazistiska sympatier, och efter abdikationen började de alltmer utgöra en säkerhetsrisk för Storbritannien. Paret reste runt i Nazityskland, träffade Hitler, och Edvard uppträdde i nazistuniform och gjorde Hitlerhälsningar. I Paris och Lissabon läckte paret, och framförallt Wallis, hemligheter från Storbritannien. Till slut fick premiärminister Churchill nog och krävde att paret omedelbart skulle infinna sig i Storbritannien, annars skulle han ställa Edvard inför krigsrätt. Paret kom tillbaka och därefter gjordes Edvard till generalguvernör i Bahamas, allt för att få bort paret från Europa och samtidigt inte få till någon skandal. Men de stod under övervakning av FBI.

Om Edvard fortsatt hade fått vara kung, hade han säkert varit betydligt mer begränsad ifråga om sina nazistsympatier, men han kunde ha ställt till stor skada även där. Inte desto mindre visar hans exempel faran med kungahus. Om Storbritannien förlorade kriget mot Tyskland var Hitlers plan att återinsätta Edvard på tronen. Mer om Edvard och Wallis kan bl.a. läsas här, här och här.

Att avskaffa monarkin är en målsättning, låt vara att den inte är den viktigaste reformen i nuläget. Däremot är det inte problemfritt att bara kräva monarkins avskaffande och i denna fråga tro att man har gemensam sak med andra republikaner. För frågan är vilken sorts republik? En del liberaler som principiellt är republikaner har oroats av ett system där bl.a. gamla avdankade politiker ska ställa upp i presidentval och inneha ett ämbete som kostar skattebetalarna om möjligt ännu mer än dagens kungahus. Och kändishysteri behöver inte bara vara kopplat till kungahus, utan även till presidenter. Denna oro är befogad.

Men en republik behöver inte ha en president! Om statsskicket är som det amerikanska, med en uppdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt, är det inte konstigt att den verkställande är en president. Men i en parlamentarisk demokrati som vår, skulle en president egentligen inte behövas. 

Det är därför glädjande att i dagens Sydsvenskan läsa denna debattartikel av Mats Lindberg, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, som förordar just en parlamentarisk republik utan president. Lindberg menar också att Sverige idag konstitutionellt egentligen inte är en monarki, utan de facto redan en parlamentarisk republik med ett kungahus som dekoration:

”Inrikespolitiskt fullgör riksdagens talman allt det som sedan gammalt är en statschefs uppgifter, främst att hantera regeringsbildningen och få fram en statsminister. Sedan är det statsministern som utser ministrar och leder regeringsarbetet. Alltså: Sverige styrs såväl utrikespolitiskt som inrikespolitiskt utan statschef, allt enligt Regeringsformen.”

Schweiz har annars en obetydlig roll för presidenten genom att deras president inte väljs i särskilda val, utan en gång om året utses någon från regeringen till president, som mest består i att vara en talman i parlamentet. Många presidenter i andra länder är i och för sig på liknande sätt obetydliga fast de brukar utses i allmänna val.

Som Lindberg skriver har det funnits republiker i historien utan statschef. Det finns många olika sorters republiker. I Nya Zeeland har libertarianer roat sig med att skriva en författning för sitt land, A Constitution for New Freeland, en liberal republik utan president.

Ett slaveri är avskaffat

Mattias Svensson skriver på Neos blogg om försvarsminister Sten Tolgfors förslag om att värnplikten avskaffas. Mattias visar även ett videoklipp från moderatstämman 1993, där han debatterar värnplikten med Anders Björck. Roligt!

Det är på tiden att detta slaveri avskaffas. Regeringen ska krediteras för denna frihetsreform.

Med Ipred mot rättsosäkerhet

Så har riksdagen röstat igenom IPRED-lagen. HAX hade en bra en sammanfattning om vad lagen innebär.

FRA, Lissabonfördraget, Ipred. Jag har alltmer känt en uppgivenhet över möjligheten att de borgerliga partierna skulle ta friheten på större allvar. Andra känner detsamma efter den senaste klubbningen i riksdagen, som bl.a. Sophia Blomqvist och Hanna Wagenius.

Om inte de borgerliga partiernas medlemmar i provvalen med nomineringarna av kandidater inför nästa val röstar bort de som stödjer Lex Orwell, Lissabonfördraget och Ipred, förtjänar de borgerliga partierna att gå under.

Årets förmyndare

Mattias Svensson har utsett Årets förmyndare 2008 efter en omröstning på sin blogg. Det blev Svenska Dagbladets nyhetsredaktion. Motivationen löd:

”För återkommande kampanjjournalistik till förmån för allehanda restriktioner och förmynderi. Vinklat urval, enbart problematiserande perspektiv, maximal uppmärksamhet åt den mest långtgående politiska åtgärden och inte en kritisk fråga till någon förbudsivrare, inte en enda.”

Det var ett bra val. Det är också viktigt att journalistiken granskas. Alltför många tar vad som skrivs i tidningarna som sanning.

Slagkraftigt av Wagenius om IPRED

Unga centerpartisten Hanna Wagenius skriver slagfärdigt mot IPRED på sin blogg.

Och HAX är som vanligt kontinuerligt uppdaterad med intressanta inlägg på sin blogg.

Bloggare mot diktatur

I dagens Sydsvenskan finns en artikel om den egyptiske bloggaren Wael Abbas, som är på Sverigebesök. Han är en av alla modiga bloggare i diktaturer runt om i världen som riskerar mycket genom att avslöja oförrätter. Abbas har publicerat filmer där kvinnor trakasserats och polismän som torterar fångar. I det sistnämnda fallet ledde det till att poliserna dömdes till fängelse. Men Egyptens president Hosni Mubarak har lagt fram en ny etermedialag, där man ska kunna komma åt bloggare och youtubeklipp ännu lättare. Redan nu sitter en annan egyptisk bloggare, Abdul Kareem, i fängelse sedan två år tillbaka för att han anses ha skymfat islam och landets president. Mattias Svensson skriver om den demonstration utanför Egyptens ambassad i Stockholm som liberaler anordnade i torsdags (liksom förra året) med krav på att Kareem släpps fri.

Bloggandet har exploderat i Mellanöstern. Liksom i andra delar av världen kommer det förhoppningsvis leda till liberaliseringar. Att vi i demokratierna kan hjälpa till och stötta denna unika opposition är också viktigt.

Borgerlig mesighet ger oss inte ett fritt samhälle

Idag går Mattias Svensson på sin blogg till välbehövligt angrepp mot de desperata försöken hos vissa borgerliga att finna frihetliga inslag i den borgerliga regeringens politik: Mesighet kommer aldrig att ge bättre borgerlighet.

Bra val av Sarkozy

Nej, jag menar inte franske presidenten Nicolas Sarkozys nya vackra flickvän, sångerskan och den f.d. fotomodellen Carla Bruni. Jag tänker på den unga ministern för mänskliga rättigheter, Rama Yade, som föddes i Senegal. I en artikel i dagens Sydsvenska Dagbladet står bl.a. följande att läsa om henne:

”Speciellt som hon såsom den yngsta inte är rädd för att vara frispråkig. Det märktes med all tydlighet när Libyens ledare Muammar Kaddafi besökte Frankrike i december:
– Vårt land är ingen dörrmatta som ledare, terrorister eller inte, kan komma och torka av sig blodet från sina illdåd på, sade Rama Yade. Hon stördes speciellt av att libyern anlände på den internationella människorättsdagen – ”hennes” dag.”

Det var på tiden. Frankrike har alltför länge varit en fristad för diverse afrikanska diktatorer och ETA-terrorister, vid sidan av nära band till Saddam Hussein med bl.a. hjälp till kärnkraft.

Sarkozy är inte någon utpräglad liberal. Alltför mycket populism, nationalism, protektionism och socialism finns kvar även hos honom. Men de små liberala förändringar som han aviserat på framförallt det ekonomiska området ska förhoppningsvis kunna rucka på den franska etatismen, och bana väg för ökad acceptans för marknadsekonomin, i detta land där ordet ”liberal” är ett skällsord, och verkligen betyder det som jag står för. Rama Yade känner jag inte alls till för övrigt, men hennes uttalande bådar gott.