Mer om kuppen i Honduras

I anslutning till min bloggpost om kuppen i Honduras, skulle jag vilja tillägga att jag inte tycker det var bra att sätta Manuel Zelaya på ett plan och köra ut honom ur landet. Istället borde han ställas inför rätta i Honduras. Risken är dessutom att Zelaya nu framstår som en större hjälte för vänstern och kan mobilisera mer stöd än han annars hade kunnat få om han ställts inför rätta.

Alvaro Vargas Llosa (son till tillika liberale författaren Mario Vargas Llosa) skriver här om hur Venezuelas Hugo Chavez kan tjäna på avsättandet, även om jag har en annan syn än Vargas Llosa om vad som skulle göras med Zelaya. (Via Tom Palmer)

Det var också fel av militären att efter Zelayas avsättande införa (de tillfälliga) restriktionerna på media. Däremot var Zelaya själv ingen förebild när det gäller mediafrihet, vilket BBC skriver om här.

Kuppen i Honduras

Honduras president Manuel Zelaya avsattes nyligen av militären. Flera, alltifrån EU till USA:s president, fördömer vad man menar är en statskupp.

Men vem var det egentligen som försökte göra statskupp? På DN:s ledarsida kommenteras Zelayas vänsterradikalisering och Venezuelas maktfullkomlige president Hugo Chavez. Däremot ges ingen bakgrund till vad som verkligen hände, än mindre på Sydsvenskans ledarsida.

I Wall Street Journal har Mary Anastasia O’Grady en intressant artikel om händelseförloppet. Jag är inte insatt i Honduras författning, men det finns anledning att tvivla på Zelayas legitimitet som president.

O’Grady:

”That Mr. Zelaya acted as if he were above the law, there is no doubt. While Honduran law allows for a constitutional rewrite, the power to open that door does not lie with the president. A constituent assembly can only be called through a national referendum approved by its Congress.

But Mr. Zelaya declared the vote on his own and had Mr. Chávez ship him the necessary ballots from Venezuela. The Supreme Court ruled his referendum unconstitutional, and it instructed the military not to carry out the logistics of the vote as it normally would do.”[...]

”Calculating that some critical mass of Hondurans would take his side, the president decided he would run the referendum himself. So on Thursday he led a mob that broke into the military installation where the ballots from Venezuela were being stored and then had his supporters distribute them in defiance of the Supreme Court’s order.

The attorney general had already made clear that the referendum was illegal, and he further announced that he would prosecute anyone involved in carrying it out. Yesterday, Mr. Zelaya was arrested by the military and is now in exile in Costa Rica.

It remains to be seen what Mr. Zelaya’s next move will be. It’s not surprising that chavistas throughout the region are claiming that he was victim of a military coup. They want to hide the fact that the military was acting on a court order to defend the rule of law and the constitution, and that the Congress asserted itself for that purpose, too.”[...]

”Honduras is fighting back by strictly following the constitution. The Honduran Congress met in emergency session yesterday and designated its president as the interim executive as stipulated in Honduran law. It also said that presidential elections set for November will go forward. The Supreme Court later said that the military acted on its orders. It also said that when Mr. Zelaya realized that he was going to be prosecuted for his illegal behavior, he agreed to an offer to resign in exchange for safe passage out of the country. Mr. Zelaya denies it.”

Även Tom Palmer har en kommentar:

”Imagine that George Bush, Barack Obama, Bill Clinton, Ronald Reagan or some other American president had decided to overturn the Constitution so that he could stay in power beyond the constitutionally limited time. To do that, he orders a nationwide referendum that is not constitutionally authorized and blatantly illegal. The Federal Election Commission rules that it is illegal. The Supreme Court rules that it is illegal. The Congress votes to strip the president of his powers and, as members of Congress are not that good at overcoming the president’s personally loyal and handpicked bodyguards, they send police and military to arrest the president. Now, which party is guilty of leading a coup?”

Uppdatering: Mer om kuppen i Honduras

Psykopaten Che Guevara

Så har den nya filmen om Che Guevara i regi av Steven Soderbergh premiär på svenska biografer. Jag har inte sett den, men jag har av recensionerna att döma en bestämd känsla av att filmen inte tar upp vilken blodtörstig psykopat Che Guevara var. Jag har skrivit om Che här på bloggen tidigare: Mördaren Che Guevara.

Liberalism i Latinamerika

…eller bristen därav. Nu har Timbro släppt en rapport av Jakob Lagerkranser, Det andra América, som tar upp hur svårt det har varit att införa liberalism i Latinamerika och varför det har varit så. Chile är ett undantag där omfattande marknadsliberala reformer har genomförts under lång tid nu, från att Pinochetregimen började på 70-talet vidare genom kristdemokratiska och socialdemokratiska regeringar efter demokratins införande 1990. Pinochets efterträdare på presidentposten, inklusive dagens till namnet socialistiske president Michelle Bachelet, har alla fortsatt och gått längre på den marknadsliberala vägen. Resultaten för Chile har varit väldigt goda, och landet är utan tvekan det mest ekonomiskt utvecklade i Latinamerika idag.

Intressant är också ett diagram som Fredrik Segerfeldt visar på sin blogg, som visar den ekonomiska friheten i de latinamerikanska länderna och Sverige. Chile är det mest ekonomiskt fria landet i Latinamerika, och lägger man till Sverige i jämförelse med Latinamerika, hamnar vi på andra plats. Länderna i botten förvånar inte.

Cuba libre?

När det nu är officiellt att Kubas diktator Fidel Castro avgår, är frågan om landet kommer att bli friare. Det är tänkbart. Landet lider av svåra problem efter decennier av kommunistiskt vanstyre. Fidels bror Raúl blir nog den som får leda landet ett tag till. Men även han är gammal och får då ses som en övergångslösning. Några andra efterträdare nämns, bland vilka motpolerna vad gäller landets framtida liberalisering utgörs av vicepresidenten Carlos Lage, som verkar mer reformvillig, och den mer hårdfört kommunistiske utrikesministern Felipe Pérez Roque.

En maktkamp lär vänta, men det troliga är att Kuba väljer mer marknadsekonomi fast med bibehållen maktställning för kommunistpartiet. När Castro är borta ur scenen finns mindre av prestige att upprätthålla revolutionära traditioner till varje pris.

Det vore också bra om USA upphävde sin handelsblockad mot landet. Mer handel kan gynna en liberaliseringsprocess. I det sammanhanget är det lustigt att höra diverse Castrovänner resonera om att blockaden är huvudorsaken till Kubas problem. Hur ska de ha det? Om blockaden upphävs, vad får Kuba då? Jo, amerikanskt kapital och amerikanska varor kommer in i landet, dvs ”fienden” vinner inträde. Dessutom har Kuba aldrig haft problem att handla med en mängd andra länder i världen, samtidigt som man fått stort bistånd, framförallt från Sovjetunionen när det fanns, men även från många andra länder. Ändå har landet haft stora problem och levnadsstandarden har sjunkit under Castros styre. Skulle inte kommunismen stå på egna ben?

På 50-talet var landet ett av Latinamerikas mest utvecklade länder, och rankades lika högt som Argentina, Chile, Uruguay och Puerto Rico. Andelen bilar, TV- och radioapparater per invånare var hög. Även jämfört med europeiska länder låg landet bra till. Inkomst per capita låg i nivå med Italiens, och man hade proportionellt fler läkare och tandläkare än Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och Finland. Jämfört med 1994 var inkomsten per capita i Kuba 1958 66% högre.

Utvecklingen har varit den motsatta i Puerto Rico. 1995 exporterade Kuba med 11 miljoner inv. för 1,6 miljarder dollar, medan Puerto Rico med 3,5 miljoner inv. exporterade för mer än 20 miljarder dollar. Medan Kuba lider av att fortfarande vara ensidigt beroende av sockerproduktionen, har Puerto Rico lämnat det bakom sig och blivit ett högt industrialiserat samhälle med många amerikanska högteknologiska företag. 1959, när Castro tog över på Kuba, hade båda länderna ungefär samma inkomst per capita. 1996 var den tio gånger högre i Puerto Rico än i Kuba.

Kuba och Puerto Rico har en likartad historia, och liknande befolkningssammansättning och natur. Båda var länge spanska kolonier ända fram till det spansk-amerikanska kriget 1898, då USA tog över öarna. Kuba blev formellt en självständig republik 1902 under amerikansk kontroll. I Puerto Rico rådde länge amerikanskt styre med successivt ökat självstyre, tills man 1952 fick en författning och blev självstyrande stat associerad med USA. Kuba plågades länge av olika diktaturer, och de anförda framgångsexemplen på det ekonomiska området fram till revolutionen 1959 är definitivt inget försvar för diktaturer som exempelvis den under Batista, som föregick Castro. Men kommunismen har verkligen inte bidragit till att göra det bättre, tvärtom.

Sjukvården, som brukar anföras som så bra under det kommunistiska Kuba, är en katastrof, ja de kliniker som inte Michael Moore och andra nyttiga idioter bland vänstern brukar få se. Läkarna tjänar så lite att många slutar och exempelvis kör taxi istället. Statistiken talar om många läkare per invånare, men den gäller även de som har slutat och de som har gått på export till bl.a. Venezuela. På sjukhusen finns ålderdomlig teknik och steriliteten är ett skämt. Det råder brist på mediciner. Alternativ medicin, som exempelvis akupunktur, används vid behandling av bl.a. benbrott och reumatism. Klinikerna är smutsiga och det röks överallt. När det gäller äldrevården hade faktiskt DN Kultur av alla ställen ett stort reportage för ett eller två år sedan om hur förfärligt det var.

Men idag finns det ett land där kubaner har det bättre ställt än på Kuba, och dessutom har de yttrande- och tryckfrihet. Det är USA.

Om Fidel Castros gamle vän och socialistiska revolutionsromantikers idol, mördaren och psykopaten Che Guevara , har jag bloggat om tidigare.

Hugo Chavez och den svenska skolan

Med knapp marginal lyckades nejsidan segra över den maktfullkomlige president Hugo Chavez förslag till förändring av Venezuelas författning. Nu bromsas färden mot diktatur något.

Det nedröstade förslaget innehöll bl.a. att ”en socialistisk grundsyn ska prägla skolans undervisning”. Chavez måste ha tittat på den svenska skolan, vilken i det avseendet har en lång erfarenhet.

Johan Norberg kommenterade f.ö. i lördags en DN-artikel om Venezuela. Landet var inte nyliberalt före Chavez maktövertagande som en del vill göra gällande. Dessutom kan man tyvärr numera notera att landet allt mer har kommit att likna Sovjet eller Zimbabwe, med köer till baslivsmedel och ökad undernäring. Sådan är socialismen!

Mördaren Che Guevara

För att spinna vidare på det latinamerikanska temat:

I oktober skrev jag en insändare till Sydsvenskan om den blodtörstige psykopaten Che Guevara. Ingen har svarat. Det finns väl inget att svara på om en person som var en hårdför stalinist med Kina och Nordkorea som förebilder, och som lät avrätta ett par tusen, enligt egen utsago, och som själv sköt folk, bland dem en 14-årig pojke.

Che grundade även de läger där oppositionella spärrades in, samt även andra personer med ickeproletär livsstil, såsom hippies och homosexuella. Avrättningar visades i TV, och till Ches terroristträning rekryterades den ökände ”Schakalen”, Carlos. FBI och den kanadensiska polisen avslöjade långt gångna planer av Che och hans agenter att spränga offentliga byggnader och varuhus i New York och Washington. Che ville även atombomba USA:s  storstäder och beordrade bokbål. För Che skulle revolutionärerna vara ”kallblodiga mördarmaskiner.” Han levde själv upp till det idealet.

Bland Ches kompisar fanns Trotskijs mördare, Ramon Mercader, en spansk kommunist som 1959 rekryterades som säkerhetschef på ett kubanskt fängelse. Mercader och dennes kompis från Spanien Angel Ciutat, som hade studerat under Stalins polischef Beria, umgicks med Che i dennes lyxvilla i Havanna, f.ö. en av de flottaste, och som Che snabbt lade beslag på efter revolutionen. Ciutat gav bl.a. Che råd om avrättningar.

I Kommunismens svarta bok beräknar man att 15 000 har avrättats på Kuba sedan 1959, och att 100 000 har suttit i läger eller i fängelser som politiska fångar. Det stora flertalet av dessa offer skedde under de första åren efter revolutionen. Det fanns flera av den störtade diktatorn Batistas män bland dessa, men även motståndare till Batista hörde till offren. Det räckte att stämplas som ”kontrarevolutionär”. Ofta struntade Che i rättegångar för att verkställa avrättningar eller inspärrningar, ibland agerade han själv åklagare, domare och bödel på en och samma gång.

I somras kom boken Exposing the Real Che Guevara and the Useful Idiots Who Idolize Him, av Humberto Fontova, exilkuban i USA. Den amerikanske skådespelaren Andy Garcia kom för en tid sedan ut med dramafilmen The Lost City, som behandlar tiden för revolutionen 1959, och som är kritisk både mot Batista och kommunisterna, inte minst Che och Castro. Garcia är själv exilkuban. Förhoppningsvis går det alltmer upp för människor hurdan Che Guevara egentligen var.

Fortfarande flödar den romantiserade bilden av honom, även om det börjar skrivas om att han avrättade folk. Alla kan inte känna till detaljerna runt Che, men att han var kommunist och anhängare av diktatur borde tillhöra allmänbildningen och bara det diskreditera honom som frihetshjälte.

Naomi Kleins förlorade heder

Jag har tagit mig igenom valda delar av Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen, as much as I could stomach. Klein är en bisarr konspirationsteoretiker med väldigt sunkig omvärldsanalys. Det ironiska är att hon har blivit något av ett varumärke för vänstern, denna varumärkenas kritiker. Det hon skriver är så intellektuellt ohederligt och pinsamt att man baxnar. 

Johan Norberg hör till dem som har kommenterat och angripit henne här (med bifogade recensioner från andra kritiker av henne) , här och här (om Milton Friedmans koppling till Chile).

Klein citerar själv Friedman. ”Jag tar kraftigt avstånd från det auktoritära politiska systemet i Chile, men jag tycker inte att en ekonom gör fel i att ge tekniska ekonomiska råd åt den chilenska regeringen.” Detta hindrar dock inte Klein från att förtala Friedman genom att insinuera att han var delansvarig för de övergrepp och mord som juntan gjorde sig skyldig till och som med rätta borde kritiseras.

Förutom det Johan Norberg skriver, så kan även tilläggas att när Friedman var i Chile och föreläste, på inbjudan av en privat bankstiftelse, höll han två föredrag där han karakteriserade den rådande regimen som ofri, och han avstod från att ta emot en hederstitel på ett universitet med motiveringen att det kunde ha gett intryck av att han sanktionerade regimen. När han kom hem skrev Friedman att det var hans förhoppning att hans råd skulle leda Chile mot frihet och demokrati.

För att ytterligare underminera Kleins teser, kan man ju påminna om att Chiles nuvarande president, Michelle Bachelet från Socialistpartiet, vill fortsätta att liberalisera Chiles ekonomi, med bl.a. utökad frihandel och lägre skatter. Bachelets far torterades under Pinochettiden. Men naturligtvis skulle Bachelets liberala inriktning och Chiles nuvarande framgångar motsäga Kleins bisarra konspirationstänkande.

För den som vill läsa mer om Latinamerika ur ett liberalt perspektiv rekommenderas starkt boken Guide to the Perfect Latin American Idiot (2000) av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner och Alvaro Vargas Llosa (den sistnämnde son till författaren Mario Vargas Llosa, tillika liberal). Den gör systematiskt upp med en massa myter och ger samtidigt en översikt över latinamerikansk historia och politik på ett sätt som saknats i all den flora av vänsterlitteratur som tagit sig an ämnet.

En av huvudmålen för författarnas kritik är den kände uruguayanske författaren Eduardo Galeano, som 1971 kom ut med boken Latinamerikas öppna ådror. Galeano citeras med gillande i Kleins bok, och Galeano har varit inne på samma spår som Klein. Lika barn inom tokvänstern leka bäst.

Alvaro Vargas Llosa (som är verksam vid den amerikanska libertarianska tankesmedjan Independent Institute) kom 2005 ut med en ny bok som jag inte har hunnit läsa ännu, Liberty for Latin America. En recension som kan ha intresse för diskussionen om Kleins bok kan läsas här .

Johan Norberg och Boris Benulic kommer att recensera Kleins bok i ett kommande evenemang på Timbro den 17/12.