Inspirerande liberal folkpartist

Under helgen har (FP) haft landsmöte i Växjö. Under lång tid har partiet genom sin ”socialliberalism” velat lägga livet tillrätta för medborgarna. Det ”sociala” prefixet har blivit en förevändning för statsinterventionism. Friheten har alltför ofta fått stå tillbaka. Någon fundamental kursändring i detta avseende blev heller inte landsmötet. Viljan att reglera och styra i största allmänhet ligger kvar. Stödet för välfärdsstaten är intakt. Och stödet för FRA-lagen (med vissa enskilda kritiska röster) och Lissabonfördraget, dessa två exempel på historisk expansion av statens makt, har heller inte ifrågasatts under landsmötet.

Några ljuspunkter fanns dock. Man vill t.ex. sänka skatterna och uppluckra LAS. Men fortfarande är partiet klart otillfredsställande ur klassiskt liberal synvinkel. Att bereda vägen för Lex Orwell och en europeisk monsterstat är fundamentalt antiliberalt. Partiet kommer även framöver att vara ett slags ”sosse light”, där de numera även har sällskap av (M).

I ett tidigare blogginlägg om liberaler i (FP):s historia, tog jag upp och citerade Johannes Anton Selander, som 1920-63 var chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren, och framträdande antinazist under kriget. Det kan vara bra att påminna om honom igen. 1949 gick Selander i sin tidning till angrepp mot hela begreppet ”socialliberalism”, som (FP)-ledaren Bertil Ohlin hade låtit lansera tidigare. Selander oroade sig för den växande kollektivismen och tyckte att (FP) hade följt (S) ”in i regleringspolitikens djungler”, och att man behövde förstoringsglas för att kunna se någon skillnad på partierna.

”I den mån socialliberalismen varit något annat än ett billigt påhäng i agitatoriskt syfte, har den icke kunnat fria sig från den berättigade farhågan, att den för att nå sina, för övrigt allt annat än klart angivna mål, vore beredd att via regleringar tillfredsställa trygghetsbegäret på frihetens bekostnad.”

”Ju förr man rakar av svensk liberalism dess omotiverade påhäng, desto bättre.”

”…all världens materialism, socialpolitik, samhälleliga räknekonst och regleringar icke kunnat uppväga, än mindre ersätta den personlighetens frihet, som håller på att gå förlorad i ett alltmer totalitärt famntag.”

”Men för tusenden och åter tusenden famlande, tveksamma och besvikna skulle en ren liberalism med återupprättandet av individens frihet och kamp mot den förslavande staten som främsta uppgift bli den fana, som man nu söker och längtar att få samlas under.”

Dessa inspirerande ord kan man liksom annat intressant läsa i Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998). Vi lär inte höra något liknande inom (FP) idag. Betänk även att skattetrycket, de offentliga utgifterna och regleringsgraden i Sverige var oerhört mycket lägre 1949 än idag.

20 år sedan Berlinmurens fall

(Via Johan Norberg)

Tidigare bloggpost om kommunismens fall.

Upplysning om kommunismen

John Adams i SVT

Jag har nyss sett det första avsnittet av TV-serien John Adams, som visas på SVT1 sju söndagar. Det är onekligen upplyftande att ta del av den spännande episod i historien då USA bildades. Jag tycker det var bra skådespelare och bara att se en flagga med orden ”Don’t tread on me” var inspirerande. Nu hör Thomas Jefferson och James Madison till de jag gillar bättre än John Adams bland de amerikanska ”founding fathers”, men oavsett interna spänningar och motsättningar så var alla ”founding fathers” några av de mest briljanta personligheterna i världshistorien. När man exempelvis jämför dem med de — på EU-nivå och bland EU:staternas regeringar och parlament — som skrivit och drivit igenom det etatistiska Lissabonfördraget, framgår det än tydligare, och än mer tragiskt och olycksbådande vad beträffar EU.

Jag hade den 4 juli ett blogginlägg om den amerikanska självständighetsförklaringen, där också ett filmklipp från TV-serien finns med angående denna händelse.

I vårnumret av The New Individualist fanns en artikel av David Mayer, Completing the American Revolution, där med anledning av 50-årsfirandet av publiceringen av Ayn Rands Atlas Shrugged 2007 denne tar upp revolutionsidéerna från 1700-talet och hur vi idag kan gå vidare på det spåret och nå dit grundlagsfäderna inte lyckades fullt ut.

Läs gärna även min artikelserie om USA och religionen på Heureka, där de sekulära grundvalarna för USA behandlas.

Ayn Rand: Goddess of the Market?

Nyligen hade jag ett blogginlägg om Ayn Rands växande inflytande under 2009. Där nämndes Jennifer Burns nya bok Ayn Rand: Goddess of the Market. På The Atlasphere har Kurt Keefner en intressant, kritisk recension av boken.

Norbergs föreläsning om lycka

Jag lyssnade igår på Johan Norbergs intressanta föredrag om sin nya bok Den eviga matchen om lyckan. Café Athen i Lund var fullsatt med säkert 100 personer. En videoinspelning finns här.

I anslutning till temat lycka länkar jag till ett tidigare blogginlägg av mig om Carpe diem och en romantisk livskänsla.

Stephen Hicks intervjuar Timothy Sandefur

Två av mina amerikanska favoritbloggare kan ses i en videoinspelning som The Center for Ethics and Entrepreneurship vid Rockford College gjort.

Stephen Hicks, som leder centret (och som jag själv träffat och hört föreläsa), intervjuar juristen Timothy Sandefur om hur ”progressisterna” från slutet av 1800-talet kom att undergräva de individuella rättigheter som USA:s ”founding fathers” värnade, och hur den filosofiska trenden banade vägen för New Deal på 30-talet och fortsatt statsinterventionism.

20 år sen kommunismens fall

I år är det 20 år sedan kommunismen föll i Östeuropa. Som en påminnelse och till minne av offren för det brutala förtrycket och massmördandet bjuds här på några klipp från filmatiseringen av Ayn Rands roman We The Living. Boken skildrar mot bakgrund av tiden strax efter kommunisternas maktövertagande i Ryssland 1917 triangeldramat mellan den självständiga Kira Argounova och de två män som älskar henne, aristokraten Leo Kovalensky och kommunisten Andrei Taganov, samt den totalitära statens inverkan på människornas liv. Rand hade själv flytt Sovjet 1925.

Boken filmades utan Rands kännedom i Italien 1942 i två delar, Noi Vivi & Addio, Kira. Goffredo Allessandrini regisserade, Kira spelades av Alida Valli, Leo av Rossano Brazzi och Andrei av Fosco Giachetti. 

Eftersom budskapet var antikommunistiskt godkände den italienska fascistregimen att filmen gjordes, och man försökte även få in egen propaganda i strid mot berättelsen. Men då man efterhand kom underfund med att bokens budskap inte bara gällde opposition mot kommunism utan mot all form av diktatur, började man överväga att förbjuda filmen, som var väldigt populär bland biobesökare. Efter viss villrådighet pressades man dock av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels, som hade kommit över filmen, att förbjuda den. Myndigheterna försökte förstöra alla kopior, men en räddades och gömdes i en låda som inte upptäcktes förrän många år senare. Ayn Rands advokat Henry Mark Holzer och hans fru Erika tog sig an att klippa ihop filmen på nytt med engelsk text. 1986 gick den upp på biografer i USA, Kanada och Australien och fick positiva recensioner. Rand, som före sin död 1982 hade sett filmen, tyckte att den efter bearbetningen var mycket bra, med bra skådespelarinsatser.

Jag kan inte annat än hålla med. Alida Valli (som fick sitt internationella genombrott i Den tredje mannen) är strålande och den bearbetade filmen följer boken tämligen bra, till skillnad från filmatiseringen (1949) av The Fountainhead, som är en mer styckad version av romanen, med en forcerad och ansträngd handling. Rand var också mer missnöjd med denna filmatisering, även om hon stod som manusförfattare. Dock har även denna film lysande inslag, och Patricia Neal och Raymond Massey är bra i rollerna som Dominique Francon resp. Gail Wynand. Gary Cooper som Howard Roark är tyvärr för träaktig, även om han har en viss elegant pondus och stil.

På The Atlasphere kan man läsa denna intervju med producenten Duncan Scott om de spännande turerna kring filmatiseringen av We The Living och vad som hände sedan. Scott hjälpte till med nylanseringen av filmen 1986, och står bakom dessa filmklipp på Youtube i samband med att filmen nu i september har kommit ut som DVD efter att tidigare endast funnits som VHS.

När Rand skulle lämna Sovjet, sa en bekant till henne: ”Om de frågar dig i Amerika, berätta för dem att Ryssland är en stor kyrkogård och vi dör alla långsamt.”

Andra bra dramafilmer som tar upp kommunismens tyranni är Dödens fält (1984), som handlar om de röda khmerernas terror i Kambodja i slutet av 70-talet, och De andras liv (2006), som handlar om övervakningen i 80-talets Östtyskland.

Upplysning om kommunismen

Ny bok om Ayn Rand

Timothy Sandefur recenserar en ny bok som ska komma ut i oktober: Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller.

”Ayn Rand is a writer of enormous spiritual and intellectual power. Her perception, her willingness to call things as she sees them, and her absolutely sincere devotion to each individuals’ greatest potential are so overwhelmingly attractive, and, I believe, so well founded, that they draw hundreds of thousands of new readers every year.”[...]

”What Anne Heller recognizes, that few others have, is that Rand was a nineteenth century romantic novelist living in a twentieth century, post-war world; a world fixated on existentialism, abstract expressionism, anti-heroes, atonal music, psychoanalysis, relativism, pragmatism, protest and dogma. Rand provided compelling explanations for all of these phenomena, which stood opposite the world she spoke for and that originated the language in which she spoke.”[...]

”Anne Heller’s biography doesn’t pull punches. She is as honest and as objective and as forthright as Rand’s own principles would demand. She pays Rand the compliment of treating her like a serious person who deserves respect, praise, criticism and blame.”

Jag länkade nyligen till Stephen Hicks bloggpost om Rands ökande inflytande. Här är länken igen.

Liberatis pseudoliberalism

I höstas grundades det liberala nätverket Liberati, med bl.a. Alexander Bard i spetsen. De lade fram en rörig och oinspirerande programförklaring, och som Mattias Svensson beskrev som ett försök att ”koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter”:

”En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant.”

Att Liberati fortsätter i samma anda kan man läsa i den debattartikel  i dagens Sydsvenskan som Alexander Bard & Jan Söderqvist i egenskap av medgrundare av Liberati har skrivit tillsammans.

Den är den första i en serie artiklar i Sydsvenskan som ska belysa liberalismens framtid efter vad man menar är dess seger genom Berlinmurens fall. Att liberalismen skulle ha segrat är en grov överdrift. En seger (mycket viktig sådan) för liberalismen är kommunismens fall, men det återstår långt flera segrar, inte minst i dessa tider av antikapitalistisk reaktion mot finanskris och medföljande ytterligare statliga interventioner (vi har fortfarande blandekonomi), samt ökad statlig övervakning och kontroll på internet. 

Bard & Söderqvist menar att liberalismen måste ”anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar”.

”Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.”

Att liberalismen ska vara kosmopolitisk har hört till dess idé från början, så det var ingen ny insikt, ej heller att vi lever i ett informationssamhälle.

”De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum.”[...]

”Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.”

Sanna liberaler har inte varit sena att ge sig in i ”de senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten”, och har dessutom i flera fall tagit initiativet och ledningen för diskussionen. Det finns inga riktigt liberala riksdagspartier. De har liberala inslag, men vakuumet står de för, inte liberalismen.

Efter ett antal plattityder landar Bard & Söderqvist i slutsatsen att såväl den klassiska liberalismen som socialliberalismen måste ge vika åt deras ”nya” pragmatiska liberalism, anpassad till cybervärlden.

”Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare.”

Det säger det mesta om deras förment liberala ambitioner. Att det inte rör sig om någon ny ”liberalism” visas av att de framhäver John Dewey som en av inspiratörerna. Denne pragmatist och förgrundsgestalt inom den s.k. progressistiska rörelsen i USA i början av 1900-talet, ville ha en ny liberalism som till skillnad från den gamla liberalismen skulle stå för mer statsinterventionism, m.a.o. det som kom att bli ”socialliberalism”.

Timothy Sandefur sammanfattar bra de olika formerna av liberalism här och här, med citat av bl.a. Dewey. Mer läsning om den äkta, dvs klassiska liberalismens historia och tänkare finns här. Om pragmatismen kan man läsa här.

Bards & Söderqvists liberalism är en pseudoliberalism, som under förevändning att vara i samklang med tidens anda lyfter fram idéer som kommer att leda till mer statsinterventionism (känns det igen?). Och vad återstår f.ö. annars om pragmatismen är upphöjd till det överordnade? Att de vid sidan av Dewey dessutom lyfter fram de postmodernistiska socialisterna Michel Foucault och Richard Rorty, är ytterligare exempel på detta. När Rorty använder sig av begreppet ”liberal” är det i den amerikanska kontexten, där det betyder ”vänster”. Rorty var visserligen mer moderat i sin socialism än Foucault, som först var medlem i franska kommunistpartiet och därefter maoist under många år, för att sluta som sympatisör av den islamistiska revolutionen i Iran.

Bard & Söderqvist: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.”

Nähä, men vad är det då som ska uppnås? I Rortys anda vill de lyfta fram en ”ironisk liberalism” gentemot ett ”ideologiskt vakuum”. Ja, det är ironiskt vilket vakuum pragmatism och postmodernism kan landa i genom en så meningslös artikel som denna. Men som Foucault sa: 

“It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För en bra kritik av postmodernismen rekommenderas boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004) av Stephen Hicks.

En intervju i The New Individualist med Hicks om postmodernismen kan läsas här.

Liberatis pragmatiska postmodernism skulle aldrig nå något så inspirerande som exempelvis det som hände den 4 juli 1776 i de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Religion undergräver friheten

Idag har Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet där han behandlar (KD) och tyvärr, visserligen inte okritiskt, tycks se möjligheter med Roland Poirier Martinssons idéer om konservatism som förutsättning för ett liberalt samhälle:

”Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.”

Jovars, den debatt som Roland PM initierade ledde till att han fick stå med byxorna nere i sin uppvisning av okunnighet, historielöshet och billig populism, vilket jag har tagit upp tidigare här och här.

Och att utmåla Johan Norberg och nyliberalismen som huvudmotståndare var inte bara ”lite olyckligt”, utan jävligt korkat, vilket då inte förvånar i RPMs fall. Att Timbro har denne ytlige och förvirrade populist som chef för sitt medieinstitut, och att SvD har honom som kolumnist, sänker trovärdigheten för dem.

Mer om RPM och konservatism vs. liberalism här.

Om den knäppa kyrka som RPM tillhör, kan man även läsa mer om här.