Europeisk superstat

Så var till slut den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus tyvärr tvungen att skriva under Lissabonfördraget, efter att den tjeckiska författningsdomstolen gett klartecken. Nu kan politikerna, från höger till vänster, slå i de sista spikarna i kistan som begraver liberala idéer om maktdelning och begränsning av statens makt. 

Den liberala idédebatten inom de svenska borgerliga partierna är död. Efter genomdrivandet av FRA-lagen och Lissabonfördraget är oppositionen inom Allianspartierna mot dessa båda exempel på historisk expansion av statlig makt marginaliserad. Andra frågor driver Alliansen vanligtvis med en urvattnad pragmatism.

När det gäller Lissabonfördraget har även många borgerliga tidningar haft svårt att fatta det här med liberalism.

Mörkret skymmer över Europa…

Den europeiska övervakningsstaten

För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur EU smygande bygger upp en säkerhetsbyråkrati, med hänvisning till Hax:s genomgång samt Bruno Waterfield, Daily Telegraphs Brysselkorrespondent. Waterfield:

”Forget the eurocrat. It is the securocrat, a hybrid national-European Union breed of official, you should be really worried about.”

Nu kan man via Hax läsa om en rapport från den brittiska tankesmedjan Open Europe om hur det nya Lissabonfördraget kommer att påskynda utvecklandet av övervakningsstaten och säkerhetsbyråkratin.

The Daily Telegraph skriver:

”Open Europe, which opposes greater European integration, said that the ratification of the controversial treaty will see powers over home affairs and justice policy “almost totally shifted to the EU level”.

That will allow the creation of new EU-wide systems to monitor citizens’ private lives and movements, the think-tank said.”(…)

”Stephen Booth, the Open Europe analyst who wrote the report, said: “We are fast approaching a situation where the EU will have the full coercive machinery of a state but without the proper democratic controls or robust checks on power that citizens should expect.”

“How can citizens expect their fundamental rights to liberty and independence from the state to be protected by unaccountable institutions which have a vested interest in creating more laws?””

Men naturligtvis har inte vår regering sådana farhågor. Den har ju aktivt bidragit till denna utveckling.

Underskrifter till stöd för Vaclav Klaus

När nu (den andra) folkomröstningen i Irland om Lissabonfördraget ledde till ett ja, och därmed den europeiska superstaten kryper närmare, står Tjeckiens president Vaclav Klaus ensam kvar som den ende statschef som inte skrivit under fördraget. Han vill först invänta författningsdomstolens granskning av fördragskritiska senatorers invändningar. Han har nu även lagt in ett önskemål om en fotnot till fördraget, som jag först tyckte var väldigt underligt, nämligen att tyskar som under andra världskriget fördrevs från Tjeckoslovakien inte ska få möjlighet att via EU-domstolen få tillbaka konfiskerad egendom. Men det är tydligen ett slugt försök av Klaus att kasta grus i maskineriet och förhala godkännandet av fördraget. Om det lyckas återstår att se. EU ser inte Klaus som förhandlingspart, men det hela kan skapa gräl och därmed förseningar. Frågan är om det är lämpligt att starta gräl om en sådan sak. En tjeckisk bloggare behandlar frågan.

Jag tror dock det kommer att bli mycket svårt för Klaus att hålla ut till britterna går till parlamentsval senast i maj nästa år. Om inte alla länder hunnit skriva under fördraget har Tories lovat att ifall de vinner (vilket är högst troligt) kommer de att riva upp ratificeringen av fördraget och utlysa en folkomröstning, vilken kommer att leda till ett nej.

I alla fall, det finns nu möjlighet för oss européer som vill stoppa Lissabonfördraget och vägen mot superstaten att skriva på ett upprop till stöd för Vaclav Klaus. Hittills har över 8000 skrivit under. Klaus är inte bunden att skriva under fördraget, och eftersom EU och olika regeringar har bedrivit ett fulspel i fördragsprocessen, som exempelvis att strunta i tre nej i folkomröstningar (trots egen försäkran om att med ett nej faller hela fördraget), och i Sveriges fall inte brytt sig om det här med att grundlagsändringar kräver två riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet med ett val emellan, kan vi motståndare stödja en förhalningsprocess.

Under tiden har Sydsvenskans ledarsida fortfarande problem med att fatta det här med liberalism och Lissabonfördraget. I dagens krönika skriver Per T Ohlsson om den ”lätt bisarre” Vaclav Klaus och ser inga större problem med fördraget. Men det är som jag tog upp angående den senaste debatten i frågan mellan Mattias Svensson och Cecilia Malmström, att ”socialliberalismen” saknar spärrar mot statlig maktexpansion. Men det har ju den ”lätt bisarre” Per T Ohlsson haft problem med att fatta även tidigare.

Cecilia Malmströms socialliberala etatism

”Socialliberaler” brukar inte vara sena med att låta det sociala prefixet få företräde framför liberalismen, dvs staten får kränka individens rättigheter. Det ”sociala” är den fina vagnen som kan få dra det liberala släpet i skiten.

Ett exempel är vår EU-minister Cecilia Malmström (FP). Jag tog igår upp Mattias Svenssons artikel i Expressen. Malmström har försökt sig på ett svar på sin blogg, vilket Mattias i sin tur strimlat på Neos blogg:

”Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.”

Med Lissabonfördraget och annan statsinterventionism som EU företar sig, är snart det liberala släpet söndertrasat och genomsmutsigt. Socialliberalerna kan ju då slippa besväret med att skriva ”liberalism” efter det ”sociala”. Prefixet blir huvudsaken och ”samarbetet” kan nå nya höjder.

Mattias Svensson om Klaus i Expressen

Apropå folkomröstningen om Lissabonfördraget i Irland, om vilken jag skrev i föregående bloggpost, har Mattias Svensson i dagens Expressen en bra artikel om ämnet och Tjeckiens president Vaclav Klaus.

I dagens ledare i Svenska Dagbladet stönar Claes Arvidsson om Klaus och brittiske toryledaren David Cameron: 

”Jag är hjärtligt trött på det här och om de båda herrarna lyckas stoppa Lissabonfördraget kommer harvandet att fortsätta. Det finns viktigare saker att lägga ned den politiska kraften på.”

Och jag är hjärtligt trött på EU-eliten som kör över nejresultat i tre folkomröstningar för att få folket att ”rösta rätt”, och ständigt utvidgar makten. Att Arvidsson inte ser vad man ska lägga ner den politiska kraften på är högst anmärkningsvärt för en borgerlig ledarskribent, men så tyckte han vid ett annat tillfälle att EU inte är på väg att utvecklas till en superstat.

Det är bedrövligt när annars liberalt inriktade inte ser problematiken. Som jag tidigare skrivit, har inte heller Sydsvenskans ledarsida förstått vad det handlar om, och Kvällspostens Jan-Olof Bengtsson tycks inte veta att Vaclav Havel inte längre är Tjeckiens president. Han skriver Havel (när det gäller Klaus) flera gånger. Det är förståeligt att någon en sen kväll efter jobbet skriver fel i exempelvis ett blogginlägg. Men har inte Bengtsson lön för att veta vad Tjeckiens president heter eller ägna sitt skrivande mer granskning? Det inger i vilket fall inget större förtroende.

Skärp er!

Superstaten rycker närmare

Så blev det dessvärre ja till Lissabonfördraget i den irländska folkomröstningen. Hand upp den som tror att det kommer att ordnas en ny folkomröstning i Irland. Efter förra årets nej var det bara att vänta att man skulle folkomrösta på nytt tills det blir ett ja. Nu fanns oron för finanskrisen, samtidigt som EU pumpat in skattepengar till ja-sidan — under den formella förevändningen att ”sälja in EU till irländarna”.

Margot Wallström kunde i denna utfrågning inte svara på vad de som vill stoppa fördraget ska göra när det inte räcker med att rösta nej:

(Via Mattias Svensson)

Jag har skrivit om Lissabonfördraget här tidigare, med dess innehåll av etatism och godtycklig maktutövning. Nu ligger bollen hos Tjeckien, där den klassiskt liberale presidenten Vaclav Klaus vägrat skriva under efter parlamentets ja, eftersom resultatet från Irlands folkomröstning måste inväntas och att Tjeckiens författningsdomstol måste ge klartecken om fördragets förenlighet med landets författning på de fördragskritiska parlamentsledamöternas begäran. Förhoppningsvis kan Klaus förhala undertecknandet tills Storbritannien håller val till våren. Tories förväntas vinna, och kommer då att riva upp ratificeringen och utlysa folkomröstning, vilken kommer att leda till ett nej.

Egentligen borde ju fördraget, som till 95% är detsamma som det tidigare förslaget till EU-konstitution, ha fallit för länge sen, då folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna samt Irlands förra året resulterade i nej, och EU själva satte upp som villkor att om ett land säger nej så faller fördraget.

I fördragets Artikel 54 under Stadga om mänskliga rättigheter (som även fanns med i det förra förslaget som Artikel II-114):

”Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den medför rätt att bedriva verksamhet eller utföra handlingar som syftar till att sätta ur spel någon av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan eller att inskränka dem i större utsträckning än vad som medges i stadgan.”

Observera orden ”syftar till” ifråga om en rättighetsstadga som dessutom innehåller flera socialistiskt definierade rättigheter.

Det finns mer att frukta än Lissabonfördraget när det gäller EU och stegen mot den allsmäktiga staten, som exempelvis Stockholmsprogrammet och en hel del annat som Hax är flitig att blogga om. EU har redan massiva subventioner (inte bara  jordbruket), regleringsiver och övervakningstendenser. Med folkomröstningsresultatet från Irland finns det ännu mer anledning att oroa sig.

Stockholmsprogrammet och den allsmäktiga staten

Nästa vecka ska EU:s justitieministrar träffas i Stockholm för att förbereda Stockholmsprogrammet, som innebär ytterligare steg mot en allsmäktig stat. I december ska EU:s stats- och regeringschefer fatta beslut.

Henrik Alexandersson skriver mer på sin blogg, liksom Mark Klamberg.

Var det någon som tyckte att EU inte håller på att utvecklas till en superstat med alltmer obehagliga tendenser?

De svenska allianspartierna kommer naturligtvis inte att spjärna emot. Deras trovärdighet när det gäller fundamentala frihets- och integritetsfrågor har vi ju redan tidigare kunnat konstatera är allvarligt skadad.

Fjellner och Lissabonfördraget

Denna bloggpost skulle kunna ha titeln EP-valet, del 5, och är egentligen det, men jag valde en annan rubrik för omväxlings skull och för att rikta uppmärksamheten åt ett håll.

Moderaten Christofer Fjellner är den i mitt tycke hittills bäste europaparlamentarikern från Sverige. Jag har skrivit positivt om honom, samtidigt som jag har kritiserat hans och hans partikollegers uppslutning kring Lissabonfördraget, ett bisarrt, etatistiskt fördrag, om vilket jag har skrivit här tidigare.

Det känns trist att angripa den bäste Sverige har i Europaparlamentet, men just därför att han är det är det extra angeläget att göra det pga den motsägelse varmed Fjellner tar sig an EU-projektet, och den felaktiga bild av Lissabonfördraget somliga kan få som inte orkar läsa eländet, och om vad som står på spel.

På sin hemsida skriver Fjellner under sitt Åsikts-ABC följande under Centralisering:

”Politiska beslut blir inte bättre för att de centraliseras, oftast tvärt om. Därför bör europasamarbetet vara starkt men begränsat. De flesta partier, inte minst de som tycker att Sverige ska gå ur EU, verkar dock att EU ska lägga sig i allt mellan himmel och jord. Det vill jag sätta stopp för.”

Under Handelspolitik:

”Det som varit bra för Europa är även bra för resten av värden. Därför borde EU leva som man lär och riva ALLA tullmurar mot resten av världen.”

Under Jordbrukspolitiken:

”Europas jordbrukspolitik är en skam. Den utgör EU:s i särklass största utgift, och kostnad för oss som skattebetalare. En bidragskarusell som svälter ut tredje världen och ger Europa sämre och dyrare mat. Jag vill avskaffa ALLA jordbruksbidrag och subventioner.”

Under Kultur:

”Många krafter i Europa vill använda EU för att värna eller skapa europeisk kultur.[...]Allt detta är jag mot! Kultur är något som växer och frodas bortom politiska beslut. Kultur är inget politiker ska tvinga på medborgarna utan något politiker istället bör hålla fingrarna borta ifrån.”

Under Liberaliseringar:

”De monopol som fungerar som handelshinder måste avvecklas liksom tullar och subventioner.”

Dessa är några exempel, och det är bra ståndpunkter som jag gillar. Men Lissabonfördraget innehåller precis raka motsatsen till det Fjellner här vill uppnå!

Det blir därför något av Goddag yxskaft när Fjellner skriver under Grundlagsfördraget:

”Det är bra att dagens lapptäcke av regler ersätts med tydliga och enhetliga spelregler för hur beslut ska fattas. Det finns dock mycket i förslaget till nytt fördrag som jag tycker är dåligt, men det då alternativet är dagens djungel av olika gamla fördrag, som inte hanterar den utvidgade unionen, tycker jag att vi bör godkänna förslaget. Grunden är nämligen bra då det begränsar EU:s befogenheter, tydliggör gränsen mellan de enskilda medlemsländerna och EU samt ökar öppenheten i unionen.”

Men det är, utöver motsägelsen beträffande Fjellners mål ovan, just tydliga och enhetliga spelregler som saknas i fördraget, liksom begränsning av EU:s befogenheter, tydliga gränser mellan enskilda stater och EU samt öppenhet. Och bara för att rådande regler är otillfredsställande är ju det inget skäl att acceptera något som blir ännu värre utifrån liberal synvinkel. Även de liberaler som gillar EU och skulle vilja ha ett nytt fördrag borde kunna kräva ett bättre förslag och begära hemläxa.

Det är viktigt att alla sätter sig in fördraget. Det finns att köpa som pocket (utgivet av SNS förlag), även det gamla förslaget. De ser lika ut med samma omfång och typsnitt på omslaget, fast med olika färg. Men det vet ju vi kritiska liberaler som jämfört båda att innehållets likhet är 95%.

Och utöver det jag tidigare redan skrivit och länkat till, finns det anledning att uppmärksamma Artikel 54 under Stadga om mänskliga rättigheter (som även fanns med i det förra förslaget som Artikel II-114):

”Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den medför rätt att bedriva verksamhet eller utföra handlingar som syftar till att sätta ur spel någon av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan eller att inskränka dem i större utsträckning än vad som medges i stadgan.”

Observera orden ”syftar till” ifråga om en rättighetsstadga som dessutom innehåller flera socialistiskt definierade rättigheter.

Fjellner, fortsätt arbeta för de liberala ståndpunkterna, och jag tror att du kan uträtta mer än du redan gjort, men förkasta i konsekvensens namn Lissabonfördraget! Om fördraget blir verklighet undermineras allt det goda du vill uppnå.

EP-valet, del 4

Som om inte en tredje bloggpost om EP-valet vore nog från en tjurig väljare som jag , kommer här den fjärde. Om valresultatet finns mycket att säga, men  Piratpartiets och Miljöpartiets framgångar är tecken på att integritetsfrågorna är viktiga för väljarna. Förhoppningsvis drar allianspartierna lärdom av detta. Jag hoppas att Fjellner får sitta kvar, men att se Reinfeldts min efter den uteblivna valframgången för (M) var ett sant nöje. Nu gick tyvärr visserligen (FP) fram, och jag tror att det framförallt var Marit Paulsen som var röstmagneten med sin integritet och uppriktighet, men partiets profil som det mest EU-vänliga förskräcker. ”Ja till Europa!” var deras slogan. Så billigt och patetiskt!

Valdeltagandet ökade något jämfört med föregående val, men är fortsatt lågt, drygt 43%. Tyvärr blev det inte lika lågt som i Slovakien, ca 20%, vilket förmodligen hade fått även flera EU-kramare att ifrågasätta legitimiteten i detta val och EU-projektet. Men snittet för hela EU är fortsatt lågt. Som Hans Engnell skriver:

”Frågan är var gränsen går för när valets framröstade representanter över huvud taget inte är legitimt valda?”

Jag röstade som sagt inte, vilket jag angett skälen för i de föregående inläggen. Fritz-Anton Fritzson är en annan libertarian som inte heller röstade och hade på sin blogg ett intressant inlägg om varför man borde välja soffan, även om jag till skillnad från honom håller frågan öppen om ”det mest ansvarfulla och moraliska man kan göra är att avstå från att rösta”. Om valdeltagandet generellt är lågt, kan det vara en poäng att välja soffan för att hoppas på allt mindre legitimitet för valet och EU. Annars får man nog se över sin strategi, även om man förstås kan avstå från att rösta också vid ett högt valdeltagande. Jag har som skrivits ett något annorlunda perspektiv på vad som är bästa sättet. Men alla förslag till strategier är välkomna.

Fritzson:

”Agendan för EU-samarbetets framtid tycks redan ligga fast på förhand. Det är bara en tidsfråga innan Lissabonfördraget och Euron kommer att tvingas på alla medlemsländer. Den europeiska demokratin har blivit en skendemokrati vars syfte är att skänka legitimitet till en redan utstakad väg samt krav från olika särintressen. Det borde oroa oss alla oavsett ideologisk hemvist.

Det är även den här gången kandidater som vill driva ”ett smalare men vassare EU” eller ”ett EU som gör hälften så mycket dubbelt så bra”. Men det finns inga som helst tecken på att EU kommer att gå i den riktningen. Trenden är den rakt motsatta – EU gör ständigt mer och mer, sämre och sämre, och blir allt bredare och trubbigare. Det är en illusion att utifrån dagens utgångspunkt tro att EU:s befogenheter skulle kunna begränsas.”[...]

”Att rösta i Europaparlamentsvalet är att ställa upp på EU och acceptera och legitimera både EU-projektet som sådant och den EU-politik som förs i Sverige idag.”[...]

”Den som avstår från sin röst har inte givit sin “välsignelse” till det politikerna gör och är därmed inte ansvarig för det. Den som röstat däremot – oavsett vad han eller hon röstat på – har deltagit och därmed legitimerat både EU-projektet och valresultatet.”

Därför håller inte riktigt det som Heidi Avellan skriver på Sydsvenskans ledarsida:

”Den som inte röstar ger sin makt till andra.”

Att avstå från att rösta kan vara en maktdemonstration för att visa missnöjet med de som annars hade fått rösten, och inte sanktionera ett allt större paket av dåligheter som riskerar friheten ännu mer. Riskfyllt kanske, och inte alltid effektivt, men det gäller även när man röstar. 

Det handlar alltså inte om när borgerliga partier inte går tillräckligt långt i frihetlig riktning. Det kan enligt min mening vara värt att rösta på dem i alla fall, därför att reformerna ändå går åt rätt håll. Men om de istället eller därutöver står för en politik som fundamentalt bryter mot frihetens värden, då är dags att tänka över hur mycket skit man ska ta innan man säger att det räcker nu. De driver in oss i EU, och därefter mot bl.a. EU-författning & Lissabonfördrag,  med en utveckling mot en superstat med allt mer godtycklig maktutövning, en process som de själva aktivt stöder, för att sedan säga att ”ja, nu är det viktigt att vi får igenom lite frihetsdirektiv, så rösta på oss”. Ja, det kunde ni ju ha tänkt på från början!

Inte heller har Sydsvenskans ledarsida någon förståelse för en liberal kritik av Lissabonfördraget, vilket jag även tidigare tog upp med anledning av tidningens kommentar om Tjeckien och Vaclav Klaus. En analys av fördraget saknas överlag.

Samma gäller Svenska Dagbladets ledarsida, ingen analys eller kritik, varken nu eller tidigare (för att ta några exempel).

Nu får man hoppas att Storbritanniens Labourregering faller samman ännu mer, och Gordon Brown tvingas utlysa nyval så snart som möjligt. Då kommer Tories att vinna, och deras ledare David Cameron har sagt att han tänker riva upp ratificeringen av Lissabonfördraget och utlysa folkomröstning, vilken med mycket stor sannolikhet kommer att bli ett nej till fördraget. Men det är bråttom. Irland folkomröstar på nytt i oktober.

Därutöver vill Tories även omförhandla grunderna för landets anslutning till EG/EU alltsedan 1973 och framåt. Måtte det bli nyval snart och Tories vinna! 

EP-valet, del 3

Efter att tidigare kommenterat valet till Europaparlamentet i de två föregående blogginläggen, kommer här ett tredje. Det förekommer att folk, såväl (klassiska) liberaler som andra, säger att om man inte röstar ska man sedan inte klaga. Det finns en poäng med detta, men som jag tog upp måste man inte tolerera vad som helst bara för att alternativen är sämre. Som Mattias Svensson skrev angående den svenska inrikespolitiken, kan ett valnederlag (med exempel från 70-talets Storbritannien) för det annars vanliga valet för liberaler vara en möjlighet att bana väg för den liberala pånyttfödelsen.

Jag kan tycka att den som aldrig gör någonting i opinionsväg, och sedan sitter och klagar (beroende på vilket ämne eller val det nu är), borde tänka över sina reaktioner. Men för de av oss som faktiskt gör någonting, bloggar, skriver insändare, artiklar etc, tycker jag inte att man utan vidare kan säga till de som avstår från att rösta eller röstar ”fel” i olika val att de inte ska klaga sedan. Jag säger inte till de som röstade för svenskt medlemskap i EU att de inte ska klaga därför att EU serverar redskapen varmed vi nu kan se hur dess bläckfiskarmar tar sig in överallt. Jag säger inte till de som röstar i detta valet, och som annars driver opinion för liberala idéer, att de sedan inte ska klaga på det dåliga som deras partier också stod för genomförs. Politik är som jag skrev ofta svåra avvägningar.

Partier och kandidater står för paket, som kan innehålla mer eller mindre bra saker. Chiles diktator Augusto Pinochet gjorde mycket bra saker när det gällde ekonomisk politik, och som idag Chile skördar de goda frukterna av. Men sedan fanns där annat som var djupt motbjudande. Jag vill betona att jag här inte jämför varken Fjellner eller (M) med Pinochet, utan vill istället generellt fråga var gränsen går för hur mycket en liberal ska tolerera, bara för att en viss politiker står för mycket liberalism på vissa områden, och slippa anklagelsen om att man inte ska klaga om man inte väljer ett visst alternativ. Det gäller ju inte minst nästa års riksdagsval. Jag är öppen för att det finns olika vägar att gå. En del lägger mer vikt vid vissa saker än andra.

Jag skrev att Lissabonfördraget klubbas i riksdagen och inte i EU-parlamentet, men (M) och dess kandidater till detta val ställer upp på detta fördrag, som förutom vad som redan sker med EU är vägen till en monsterstat. (M) får en plattform för att driva opinion för detta fördrag, men jag ska ju inte klaga för att Fjellner driver andra frihetsfrågor, eller? (M) sitter i partigruppen EPP-ED, som domineras av paternalistiska, religiöst konservativa och statsinterventionistiska kristdemokrater. Visst är det bra att Fjellner m fl kan påverka i liberalare riktning, men (M) måste å andra sidan också kompromissa med gruppen och förordar t.o.m. själva ickeliberala åtgärder. En röst på (M) är också en röst på EPP-ED. Samma med (C) & (FP). En röst på dem är också en röst på ALDE-gruppen. Lissabonfördraget, som dessa partigrupper stöder, är en viktig fråga. Det finns flera. Och Piratpartiet kommer att rösta som sin partigrupp i alla de frågor som de inte går till val på.

En röst på Fjellner, Hökmark eller Kinhult kan som en del hävdat vara ett sätt att stödja mer frihetliga ”gammalmoderater” och därmed ge en fingervisning åt Fredrik Reinfeldt. Men det kan lika gärna innebära motsatsen, nämligen att Reinfeldt tar framgångarna för (M) i detta val som tecken på att han gjorde rätt med ”de nya moderaterna”.

Nu har också brittiska Tories förklarat att de efter valet kommer att lämna EPP-ED-gruppen och bilda en ny EU-kritisk, marknadsliberal grupp, European Conservatives, tillsammans med bl.a. Demokratiska Medborgarpartiet i Tjeckien (som president Vaclav Klaus tillhör). EPP-ED förlorar i jämförelse med majoriteten i gruppen många av de mer frihetliga medlemmarna. Vad ska (M) göra då? (M) gillar Lissabonfördraget, det gör inte EC.

Hur eller om man ska rösta är ingen enkel fråga, och jag lutade ju faktiskt mot Fjellner ändå, men sammantaget fann jag det inte värt att rösta. Det är inget självklart beslut, men jag kommer att ta mig rätten att klaga även i fortsättningen.

Uppdatering: EP-valet, del 4