Den europeiska nyfascismens framgångar

I det grekiska valet fick det nynazistiska partiet Gyllene gryning 7 procent av rösterna och 21 mandat (av 300) i parlamentet. Samtidigt gick även kommunister fram. Grekland är det land som krisar mest inom EU nu, men fler har problem som dessutom håller på att förvärras.

Ännu har inga liknande framgångar för fascister och kommunister synts i de efter Grekland mest ekonomiskt drabbade länderna, som Spanien, Italien och Portugal. Men med tanke på att även dessa länder har auktoritära traditioner, kan en fördjupad kris leda till kraftiga svängningar i opinionen åt värre håll även där, precis som i Grekland. Italien hade under flera decennier efter andra världskriget nyfascistiska MSI (Movimento Sociale Italiano) i parlamentet, med en röststyrka på ca 5-6 procent. Kommunisterna var också starka.

Nu är det inte säkert att blir värre politiskt, och de nämnda länderna har inte haft samma grad av korruption och vanskötsel av ekonomin som Grekland, även om problemen finns där. De två etablerade partierna i Grekland, Ny Demokrati och PASOK, har varit ansvariga för mycket mer flagrant misskötsel av ekonomin under lång tid, samtidigt som de växlat om makten. Men i länder som ännu inte är lika illa ute som de ovannämnda, t.ex. Frankrike och Ungern, har fascistiska eller fascistiskt anstrukna partier nått stora framgångar, som Front National resp. Jobbik. FN har försökt snygga till sin profil på sistone under Marine Le Pen, men partiets rötter finns i den franska fascismen, och Marines far, tidigare långvarige partiledaren Jean-Marie Le Pen, tyckte att Förintelsen var en ”detalj i världshistorien”. FN har tillsammans med Jobbik och andra europeiska partier med liknande inriktning bildat en gemensam grupp.

I Ungern fick Jobbik i parlamentsvalet 2010 16,7 procent och 47 mandat (av 386). I likhet med grekiska Gyllene gryning har partiet en illa dold fascistisk framtoning. I anknytning till partiet finns det ”Ungerska gardet”, som går runt i uniform med samma symboler (exempelvis Arpadflaggan) som användes av de fascistiska Pilkorsarna under andra världskriget. Krisztina Morvai, som sitter i Europaparlamentet för Jobbik och är tilltänkt presidentkandidat för partiet, skrev under Gazakriget ett öppet brev till Israels ambassadör i Ungern, med orden:

”The only way to talk to people like you is by assuming the style of Hamas. I wish all of you lice-infested, dirty murderers will receive Hamas” ”kisses.’”

Inför valet till Europaparlamentet 2009 skrev hon i ett offentligt brev:

”I would be glad if the so-called proud Hungarian Jews would go back to playing with their tiny little circumcised tail rather than vilifying me.”

Hennes sätt att uttala sig om judar är vedervärdigt och för tankarna till 30-talet. Morvai är ingen gatuligist i stil med de som går runt och trakasserar judar och romer. Hon är docent i juridik och har arbetat för European Commission of Human Rights och UN Women’s Rights Committee. Hennes ställning ger därmed ett större förtroende bland väljare som lutar åt nationalism och fascism, och Jobbik riskerar därför få fler röster. Partiets idéer kan normaliseras alltmer bland folk, en process som påskyndas om fler välutbildade personer blir förgrundsgestalter för partiet. Det finns obehagliga strömningar under ytan som lätt kommer upp vid kriser. I många europeiska länder omfattade betydande delar av befolkningen fascistiska, reaktionära, ultranationalistiska eller kommunistiska värderingar för inte så länge sedan. Många hade också en etablerad ställning i samhället.

Ungern styrs av Fidesz, som har visat alltmer auktoritära tendenser och bl.a. inskränkt pressfriheten. Partiet sitter i samma partigrupp (EPP-ED) i Europaparlamentet som de svenska (M) & (KD), f.ö. samma partigrupp som även Berlusconis Forza Italia är medlem i. Inte för att den partigruppen brukar vara något föredöme när det gäller frihetlig politik, men att man har partier som Fidesz och Forza Italia som medlemmar ökar inte direkt trovärdigheten.

Att Ungern har blivit särskilt drabbat av ultranationalistiska framgångar kan delvis förklaras av landets historia. Länge stod man under Habsburgväldet, och efter första världskriget förlorade man ungersktalande delar till andra länder. Som finsk-ugrisk språkgrupp har man också varit isolerad gentemot omgivningen, som består av stora tyska och slaviska språkområden. Men politiskt har de andra länderna i Central- och östeuropa haft liknande omfattning av fascistiska och kommunistiska rörelser under mellankrigstiden, vilket oroar inför en fördjupad ekonomisk kris i Europa. Mönstren går igen. Precis som börskraschen 1929 skylldes på kapitalismen, och fascister och kommunister marscherade fram på gatorna i allt fler länder på 30-talet, skylls dagens finanskris på kapitalism och bruna och röda rörelser växer sig starka igen.

EU skulle bli ett så fantastiskt projekt för fred och demokrati, och med en alldeles egen fredsvaluta. Den tragiska ironin är att nationalism, fascism och kommunism når framgångar i EU-länder. Det finns även i länder utanför EU, men med EU har mycket blivit så fel, med toppstyrning, demokratiskt underskott, detaljregleringar och massiva subventioner. EU:s revisorer har 17 år i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper. Som Johan Norberg skrev nyligen undergräver den valuta som var tänkt att ena Europa just denna enighet. Grekland har misskött sin ekonomi i hundra år, men det är genom den gemensamma valutan som det blir ett större problem även för andra länder, med en ständig ström av gigantiska ”räddningspaket”. Och Tyskland och Frankrike struntade redan i ett tidigt skede i stabilitetspakten, vilket gav signaler om det är OK att fuska sig fram.

Lissabonfördraget, som tidigare fast med nästan samma innehåll kallades EU:s konstitution, är indränkt med ytterligare mekanismer som leder till ökade problem och spänningar, vilket förvisso var fallet även med det tidigare Maastrichtfördraget. I denna jämförelse av William Niskanen mellan EU:s och USA:s författningar belyses problemen med EU:s och fördelen med USA:s författning. USA har visserligen sluppit nazism och kommunism, men det är uppenbart att EU har skapat sig själv mer bekymmer.

EU är ett fuskbygge på flera plan, och i källaren väller det in vatten…

Gyllene gryning demonstrerar i Grekland.

Övervakningssamhället fortsätter byggas ut

Jaha, så röstades som väntat datalagringsdirektivet igenom i riksdagen. Förutom (V) & (MP) röstade tre Centerpartister nej. Ja, vi är tvungna att betala böter till EU om vi inte genomför direktivet, och ja, motståndet skulle som Centerns Johan Linander (som röstade ja) säger ha förts redan för en ca sex år sedan, när direktivet växte fram.

Men vad hände då? Om nu Allianspartierna inte förmådde ta den striden, utan istället lugnt övertagit båten från (S) för att ro det i land, vad tror Alliansen att liberala väljare ska förvänta av dem om deras intentioner att arbeta mot annan frihetsfientlig lagstiftning? Vi har redan fått bl.a. FRA-lagen. Man kunde ha tagit strid även nu. Vi måste även följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Att det kostar i böter får övervägas av att man sätter ner foten och drar in på annat istället, och för den delen är mer aktiv att bekämpa slöseriet inom EU, vilket vi knappast lär se något enormt engagemang mot framöver heller från Alliansens sida.

Linander säger vidare om att försöka rösta nej: ”Dessutom skulle det strida mot bättre vetande för den som tror på vikten av att följa demokratiskt fattade beslut och tron på en rättsstat.” Vilket är något annat än den bananrepublik som EU alltmer utvecklats till och som vi är lydstat till. Förutom det demokratiska underskottet och den ständigt ökande godtyckliga makten i superstaten utan begränsning och det byråkratiska myglet, forcerades Lissabonfördraget (och dess föregångare) fram trots folkomröstningars nej, och EU:s egen uppfattning om ett land sade nej, skulle fördraget falla.

Att lagring skett långt tidigare än detta direktivet från svenska polisens sida är inte heller ett argument för att lägga det på ytterligare nivåer och till stora kostnader tvinga teleoperatörer att lagra data i statens tjänst, samtidigt som brottslingar ändå kan komma undan genom bl.a. kryptering. Riskerna för missbruk och ändamålsglidning ökar med det nya direktivet, och som redan skett i Tyskland, där f.ö. författningsdomstolen underkänt direktivet, har det haft en negativ inverkan på folks vilja att kontakta exempelvis psykiatrer och journalister, samtidigt som man löser färre brott med datalagringen jämfört med tidigare.

Det kan tyckas att motståndet i form av att rösta nej i riksdagen är fjuttigt. Den stora kampen står mot EU, och där bör Sverige rimligen träda ur, och förhoppningsvis andra länder med, så att fanskapet kan monteras ner. Samtidigt måste utbildning och opinion för liberalismens grundläggande principer fortsätta. Att inte många medborgare bryr sig har också att göra med att den klassiska liberalismen inte är starkt förankrad bland allmänheten. Olika tolkningar och tillämpningar kan finnas också mellan liberaler i olika principfrågor, men i en sådan idédiskussion krävs mer avancerat intellektuellt arbete jämfört med vad dagens politiker har kommit undan med i exempelvis denna fråga.

Om datalagringsdirektivet har Johanna Nylander en bra artikel i Trelleborgs Allehanda.

”Vet ni om att USA idag har möjlighet – och det kommer alltså andra länder att ha i morgon – att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikationstrafik över Atlanten … Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

- Gösta Bohman, en betydligt mer liberal (M)-ledare än Reinfeldt vid Moderata Ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22 november 1975

Skandalen som Europaparlamentet ville dölja

Medan ”fredsvalutan” euron fortsätter sin väg mot kollaps med ytterligare politiska spänningar som följd, och EU-kommissionen vill stoppa kreditbetyg, och EU:s arroganta maktgalningar och tokstollar blir alltmer desperata, som jag exemplifierade i förra blogginlägget med Guy Verhofstadt, samtidigt som det oupphörliga slöseriet fortsätter på alla nivåer inom EU, kommer här nästa skandal från ”fredsprojektet” EU.

The Daily Telegraph avslöjar att Europaparlamentet försökt dölja vanligt förekommande ekonomiska regelbrott innefattande enorma summor bland de 7000 anställda i parlamentet:

”Staff are allowed to authorise their own expenses and pay allowances to family members, despite the auditor warning of the risk of “conflicts of interest”.

The reports, covering three years, identify instances of officials being given double payments or allowances to which they are not entitled.

Officials are failing to secure the best value for money for taxpayers when awarding contracts, while extensive funds are being given to the assembly’s political parties without any proper audit of how it is being spent, according to the reports.

Despite these findings, the audits have been kept secret from most MEPs, allowing the abuses to continue unchecked.

Only 14 senior MEPs, who make a committee known as the “bureau”, which administers the assembly, have seen the reports. They have been required to sign a confidentiality clause barring them from disclosing the problems.”

På måndag ska brittiska underhuset ta ställning till om det ska hållas en folkomröstning i landet i frågan om fortsatt medlemskap i EU. Hoppas att det blir folkomröstning, så att Storbritannien kan träda ur. Fler britter, knappt 50%, är för utträde, än de, drygt 30%, som vill stanna kvar.

Guy Verhofstadt, Mad man

Medan eurozonen och EU brottas med enorma problem som till betydande del orsakats just av de strukturella ramar bygget förutsätter, fortsätter den verklighetsfrånvända EU-eliten i sin bubbla att kräva ännu mer av det som håller på att sänka hela fartyget. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso är en av dem, men hans kompanjon Guy Verhofstadt, ordförande för den ”liberala” partigruppen ALDE i Europaparlamentet och tidigare belgisk premiärminister, är inte bara en av EU-elitens ”mad men (& women)” i sina förslag, han framstår som en djupt obehaglig figur i sina framträdanden. Visst, en persons åsikter och personliga framtoning kan vara skilda saker, but this Guy is nuts and dangerous. Ska han bli nästa ordförande i kommissionen? Daniel Hannan, brittisk Konservativ Europaparlamentariker, tar upp Verhofstadts förslag till granskning. I förslaget finner man även skrivningar som ”smart use of money” och ”establishing the euro as a global reserve currency in the medium and long term”. Oh, boy!

Det är följden av EU:s inneboende logik. Lissabonfördraget sanktionerar uppbyggnaden av denna superstat. Vi har växande övervakningsstat på EU-nivå, 173 000 byråkrater, räkenskaper som inte godkänts av EU:s revisorer 15 år i rad, och ständigt slöseri. Mer pressmeddelanden på Open Europes hemsida.

 

 

 

Det är tragiskt att ALDE inte kan ha en mer värdig ordförande än denne pajas. Gruppen har ändå rätt vettiga medlemmar som tyska FDP och estniska Reformpartiet. Verhofstadt började som klassiskt liberal, men anammade ”socialliberalismen”, och här kan vi se resultatet av det. Han är inte den förste politikern som gått den vägen, men i hans fall ges det ”socialliberala” tänjandet av statens gränser en grotesk utformning, hjälpt av maktens berusande korruption.

Daniel Hannan

Schweizisk liberalism

Att det går bra för Schweiz ekonomiskt är knappast någon nyhet, men det kan vara värt att påminna om ett framgångrikt land som står utanför både euron och EU. Jag har dock flera gånger länkat till brittiske Europaparlamentarikern Daniel Hannans artikel om varför EFTA är att föredra framför EU.

Det finns mycket konservatism och nationalism i Schweiz som tar sig mindre angenäma uttryck i bl.a. det högerpopulistiska invandringsfientliga Schweiziska folkpartiet (SVP),  landets största parti sedan några år. Men landets ekonomiska liberalism är fortfarande betydande, och landets tredje största parti är det starkt klassiskt liberalt inriktade FDP/PRD (Freisinnig-Demokratische Partei/Parti Radical-Democratique). 2009 gick partiet samman med Parti Liberal Suisse/Liberale Partei der Schweiz, som enbart fanns i fyra kantoner: Basel-Stadt, Vaud, Neuchâtel och Genève. FDP var länge Schweiz största parti, och PLS hade visserligen liten representation i det federala parlamentet, men desto mer stöd i de kantoner det existerade.

Det fanns inga egentliga skillnader mellan partierna, utan uppdelningen har historiska förklaringar. Olika ”frisinnade” och ”radikala” partigrupperingar gick under 1800-talet samman med ”liberala” partibildningar. I italienskspråkiga Ticino märks det på att partiet där heter Partito Liberale-Radicale. I de fyra ovannämnda kantonerna kvarblev ett separat liberalt parti, men i kantoner där FDP/PRD blev enda liberala parti, fanns och finns fortfarande olika inriktning.

Partiet värnar både ekonomisk och social frihet, med bl.a. en positiv inställning till legalisering av marijuana. Vad som också är intressant och hoppingivande är att partiet är motståndare till medlemskap i EU. Om bara Sverige hade ett sådant liberalt parti i riksdagen.

Den grekiska tragedin är också europeisk

I sin artikel om Greklandskrisen i tidskriften Neo, nr 3-2010 (ej online), skrev nationalekonomen Erik Lakomaa om att ekonomen Milton Friedman 2002 uppmanade de länder som infört euron som valuta att magasinera de gamla sedlarna och mynten, så att de snabbt skulle kunna användas igen. Det var ingen dum idé. Som jag också minns från när jag var med och kampanjade mot euron i borgerliga Medborgare mot EMU under den svenska folkomröstningen anfördes att Friedman även sa att EMU kommer att kollapsa inom 15 år.

Lakomaa förespråkade att det bästa vore att Grekland fick lämna EMU och återgå till drachman, och att denna skulle vara en flytande, marknadsvärderad valuta. Därmed skulle valutan sjunka i värde och exporten kunna ta fart och strukturera om ekonomin. Misskötsel av ekonomin skulle leda till att räntan höjdes, något som idag blockeras av den Europeiska centralbankens gemensamma ränta. I Sverige innebar övergången från fast växelkurs till flytande att vi lättare kunde ta oss ur 90-talskrisen. En efterföljande debatt om Lakomaas artikel fördes mellan Stefan Fölster och Lakomaa. Fölsters invändningar här och Lakomaas svar här.

Grekland kommer att få det mycket svårt att sanera sin ekonomi. Helt klart måste privatiseringar, minskade offentliga utgifter och effektivisering av offentlig förvaltning till, liksom bekämpning av korruption, men för att undvika att den skenande statsskuldens räntor äter upp alla skatteintäkter, krävs enorma nedskärningar i den offentliga sektorn. Det är politiskt väldigt svårt i det landet, och med fortsatta lån och behållandet av euron skulle det innebära lönesänkningar med konsekvensen att hundratusentals personer förmodligen inte kommer att ha råd att bo kvar i sina hem, enligt Lakomaa. Skattehöjningar å sin sida hämmar den ekonomiska återhämtningen och tränger ut företag och kapital ur landet.

I Tyskland höjs allt fler röster, bland dem liberala FDP:s ekonomiske talesman Frank Schäffler, att Grekland borde få lämna EMU. Men tyvärr finns det för mycket prestige bakom EU och EMU att många inom EU skulle dra sig in i det längsta för att det skulle ske. Man är rädda att EU-bygget skulle hotas om länder skulle få lämna EMU.

Nyligen publicerade Der Spiegel en lång artikel, How the Euro Became Europe’s Greatest Threat, som behandlar krisen i Grekland och dess konsekvenser för EMU och EU. (Tipstack Jonas) Artikelförfattarna förespråkar att Grekland lämnar EMU:

”Since then, the monetary union has been on the brink of collapse. Far from growing together economically, Europe has in fact grown even further apart. As a result, the chances that the euro will survive in its current form are slimmer than ever. Politicians who ignore the laws of economics cannot go unpunished in the long run.

If national currencies still existed, countries like Greece and Portugal could resort to a proven means of reducing their lack of competitiveness. They would simply have to devalue their drachma or their escudo, and then the laws of supply and demand would see to it that the flow of commodities was diverted.

The prices of Greek and Portuguese products would go down to make them more marketable abroad. At the same time, money would be worth less in Athens or Lisbon, so that residents of those countries could afford to buy fewer imported goods. This would be beneficial for the trade balance. Exports would rise and so would the foreign currency revenues, allowing the countries to service their debts more effectively. Not the government but the markets would reduce economic imbalances.

But in a monetary union, the exchange rate is no longer available as an adjustment valve. Instead, the member countries must regain their competitiveness in different ways, namely by imposing tough austerity measures and reducing wages and prices. In a monetary union, it is up to the governments to enforce what the exchange rate would do in a system of competing currencies.”

Om EU fortsätter som hittills, med det ena åtgärdspaketet efter det andra, skulle följden bli en permanent omfördelning mellan länderna:

”The alternative to the breakup of the monetary union is hardly any less threatening, leading as it does directly to a transfer union. After a year of Greek bailouts, the beginning is already underway, and starting in 2013 the planned permanent bailout fund, the ESM, (which EU finance ministers approved on Monday) will be yet another step on this dangerous path.

The end result could look something like this: The deficit countries would require permanent financing from the more stable north. What was treated as a loan in the past would be transformed into a subsidy, and thus requiring neither interest nor repayment. The monetary union would become a financial union and the debtor countries the permanent recipients of subsidies, dependent on contributions from their economically more powerful neighbors — much like the Mezzogiorno in Italy or Belgium’s Wallonia region.”

Konsekvensen av detta skulle i sin tur innebära att många ledande inom EU vill driva igenom en mer fullständig europeisk superstat, med ännu starkare centralstyrning, något varje sann liberal fruktar.

På tankesmedjan Open Europes blogg redovisades igår flera kritiska röster om euron från olika tidningar runt om i Europa. Förutom ovannämnda artikel i Der Spiegel fanns bl.a. dessa kommentarer:

”From France to Belgium (the Flemish-speaking part). Last week, Ruben Mooijman, Chief Economics Editor of De Standaard, noted that, when the euro was created,

”Criticism could be heard mainly from the Anglo-Saxon world. It was pointed out that perhaps eurozone countries trade with each other a lot, but differ radically from each other economically. Unleashing a single monetary policy upon all these countries, with all their differences, was like playing with fire, according to those critics…The critics have been proven right.”

He went on,

”Greece would have been better off without the euro, everybody agrees on that. And that the ECB with its interest rate policies is bouncing between the interests of Southern European countries which want to stimulate their growth and Northern European countries which want to stop inflation, is causing little doubt as well.”"

Open Europes kritiska rapport om Europeiska centralbanken, som nyligen släpptes.

Den brittiske Konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan bloggar om Greklandskrisen. Jag har tidigare länkat till hans artikel The Case for EFTA. Här är den igen.

Island reser sig utan euro och skuldsättning

Daniel Hannan skriver om hur Island börjar resa sig igen efter finanskrisen som drabbade landet hårt. Några viktiga fördelar är att de inte har euro och bank-bailouts. Sedan är det ju också en fördel att slippa allt annat slöseri som EU ägnar sig åt, med exempel här senast från Paulina Neudings krönika i gårdagens Svenska Dagbladet. 

Daniel Hannans The Case for EFTA.

Euro vid vägs ände?

Open Europe har gått igenom flera europeiska tidningar som behandlar krisen i euroområdet, bl.a. här och här.

”[T]hose who still think – and there are some – that reservations about the future of the euro is something which exists primarily amongst the we-told-you-so bunch on the Tory backbenches, should try to pick up a European paper once in a while.”

Och en av vad-var-det-vi-sa-Tories, Europaparlamentarikern Daniel Hannan, skriver på sin blogg om vad det var han och andra sa om euron 1998.

Och vad var det vi sa, vi som var aktiva i borgerliga Medborgare mot EMU i den svenska folkomröstningen 2003? Vi varnade för de ekonomiska riskerna.

Utöver den ekonomiska aspekten tillkommer den politiska, där euron är ett redskap för att bygga upp den europeiska superstaten.

De andras liv

Ikväll visar SVT2 kl. 22.05 den viktiga och gripande tyska filmen De andras liv, om övervakningen i 80-talets Östtyskland. Det känns nästan som en symbolisk fingervisning, så här dagen före valet. Vi har Vänsterledaren Ohly som var ledsen då Berlinmuren föll, och vars parti har försökt släta över kommunismens förtryck och massmord.

Vi har en till namnet borgerlig regering som har infört automatiserad massavlyssning genom FRA-lagen (och datalagringsdirektivet väntar om hörnet), som förutom dess vidlyftiga användningsområden och de läckor och det missbruk som kan uppstå även i en demokrati, serverar redskapen för framtida regeringar om vilka vi inget vet.

Likaså legitimerar Lissabonfördraget en politisk makt som varje sann liberal fruktar. I Tjeckien, ett land med erfarenhet av såväl nazism som kommunism, sa Jiri Pospisil från det liberalkonservativa Demokratiska Medborgarpartiet (och partikollega till president Vaclav Klaus) om fördraget:

”EU bestämmer hela ditt liv, enligt fördraget, alltifrån turism till din vardag. Vi trodde att EU var ett projekt för frihet, men detta innebär bara restriktioner.”

Tendensen bland maktfullkomliga politiker att ständigt utöka statens makt och styra och kontrollera medborgarna finns hela tiden. Liberal demokrati är en kort episod i mänsklighetens historia och idag finns fortfarande totalitära och auktoritära stater. Det är lätt att hamna på det sluttande planet.

Fler britter för utträde ur EU än de som vill vara kvar

Via den brittiske Konservative europaparlamentarikern Daniel Hannans blogg kan man ta del av en opinionsundersökning som visar att 47% av britterna vill att Storbritannien lämnar EU mot 33% som är för fortsatt medlemskap. Intressant är också att av de som är över 60 år är 57% för medlemskap i EU, medan bland de i åldersgruppen 18-24 år är det bara 31% som är det.

Daniel Hannan hör till en grupp från olika politiska läger som har startat en kampanj för folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap, The EU Referendum Campaign.

Det vore bra om Storbritannien tog steget ut ur EU. Inte för att det landet är ett föredöme när det gäller exempelvis övervakning, men det blir etter värre med EU, som under sin utveckling mot superstat konstant spottar ur sig obehagliga övervakningsförslag, nu exempelvis uppdateringen av Indect-projektet, om vilket HAX bl.a. skriver:

”Projektet går bland annat ut på att koppla ihop olika register, data mining och övervakningskameror som använder ansiktsigenkänning i realtid. Så att staten kan hålla koll på allt den vet om medborgarna och samtidigt följa och övervaka dem när de rör sig i vårt samhälle.”

The Daily Telegraph hade för ett år sedan en artikel om Indect:

”Stephen Booth, an Open Europe analyst who has helped compile a dossier on the European justice agenda, said these developments and projects such as Indect sounded ”Orwellian” and raised serious questions about individual liberty.

”This is all pretty scary stuff in my book. These projects would involve a huge invasion of privacy and citizens need to ask themselves whether the EU should be spending their taxes on them,” he said.

”The EU lacks sufficient checks and balances and there is no evidence that anyone has ever asked ”is this actually in the best interests of our citizens?’”

Open Europes pressmeddelande från förra året om framväxten av EU:s övervakningsstat.

Storbritannien är det land som har bäst förutsättningar att kunna lämna EU, samtidigt som en stark opinion för det syftet har frihetliga skäl. Därefter öppnas möjligheter för fler länder att följa efter och då kan EU förhoppningsvis monteras ned om det inte hinner kollapsa av sin egen tyngd innan dess. Istället skulle en process kunna startas för europeisk integration via EFTA med de nordiska ländernas integrationssträvanden före EG/EU som förebild.

Daniel Hannans The Case for EFTA.