Harold Wilson stängde fler kolgruvor än Thatcher

Efter Margaret Thatchers bortgång är det många på vänsterkanten som åter ylar om att hon lade ner så många kolgruvor under sin regeringstid, ja dvs inte längre ville hålla dem under armarna med statsstöd. Detta samtidigt som ironiskt nog flera av dessa inom vänstern med rätta oroar sig över utsläpp.

Vad de glömmer är att Harold Wilson, premiärminister för Labourregeringar 1964-70 & 1974-76, stängde många fler kolgruvor än Thatcher. Från 1964 till 1979 (James Callaghan var premiärminister 1976-79) minskade antalet successivt från 545 till 219. Edward Heath var premiärminister för en Toryregering 1970-74, men då lades relativt få gruvor ner. Under Thatchers regeringstid 1979-90 minskade gruvorna från 219 till 65.

Men det är förstås alltid Thatcher som är hatobjektet för tokvänstern som inte har en tanke på vad konsekvenserna hade blivit om man hade fortsatt att pumpa in miljoner i förlustbringande industrier som bl.a. kolgruvorna, samtidigt som inga förutsättningar hade skapats för nya livskraftiga företag att växa fram istället. Storbritannien hade sjunkit i allt djupare misär, tvångsförvaltningen från IMF hade fortsatt, och fler konflikter hade blossat upp. Det hade inte blivit ett tolerantare samhälle när striden om brödfödan hade blivit ännu större om Labour hade fått fortsätta att styra under 80-talet.

Allister Heath har en utmärkt krönika i The Daily Telegraph om Thatchers ekonomiska politik och att hon inte kan klandras för dagens problem.

”She inherited a basket case of an economy, crippled by obsolete state-owned firms, a legacy of decades of poor policies. Management was insular and demoralised, the workforce used as pawns by militant union leaders who would call strikes at every opportunity, customers treated like dirt and production techniques stuck in the past.

Productivity was appalling, overmanning the norm and the quality of UK-made goods notoriously poor. Britain was sclerotic, anti-entrepreneurial and anti-innovation, often specialising in industries with no long-term future.”

Den ekonomiska friheten i världen

Nu har den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världen som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal publicerats på deras hemsida.

Inga stora förändringar mot tidigare. Det brukar sällan vara det. Rankningar av det här slaget har sina brister men illustrerar ändå tendenser. Sverige går fram till nr 18 och är för första gången bland de tjugo ekonomiskt friaste länderna. Danmark håller ställningarna bland de nordiska länderna som nr 9 och hamnar snäppet ovanför USA.

Som vanligt ligger Nordkorea, Kuba och Zimbabwe i botten, fast Zimbabwe fortsätter sin uppgång. Venezuela går fortsatt bakåt till fjärde sämsta landet, en tendens som lär fortsätta om Chavez sitter kvar vid makten.

SVT: Socialistisk vänstertelevision

Sveriges Television brukar skryta med att man är fri från politisk påverkan. Så är naturligtvis inte fallet, och så har det aldrig varit, om man inte menar fri från påverkan av politiska partier. Men SVT:s reklam handlar om politisk obundenhet, inte partipolitisk. SVT har i decennier lutat åt vänster, i reportage, dokumentärer och kommentarer. Undantag har funnits och på senare tid har fler röster från olika sidor fått komma till tals. Men tendensen är fortfarande otvetydig.

Det märks exempelvis på den senaste raden av dokumentärer, som serien Why poverty? och Vetenskapens världs avsnitt om finanskrisen. Nu hade jag inte tid att se alla delarna av den förstnämnda. Det finns också gränser för hur mycket bedrövelse man ska behöva uppleva ifråga om vänsterpropaganda.

I Vetenskapens värld skyllde man föga förvånande finanskrisen på avregleringar och fri marknad. Visst, en ekonom från den österrikiska skolan hade gett ett bättre svar än neoklassikern Robert Lucas. Men inte ett ord om räntepolitiken, paketeringarna av de finansiella instrumenten, lagstiftningen som tvingade fram många lån mm. Johan Norberg har skrivit boken En perfekt storm om krisen, men fick förstås inte komma till tals.

Om de s.k. avregleringarna, eller snarare avsaknaden av dem, kan man läsa här och här. Och var det några frimarknadsekonomer som varnade för krisen, så var det ”österrikare”, som även starkt har kritiserat dåvarande centralbankschefen Alan Greenspans avsteg från marknadsliberala principer före och efter krisen. Mattias Svensson skrev redan 1999 i Smedjan om ”österrikarnas” farhågor, något som växte hos dem allteftersom räntepolitiken blev alltmer extrem efter 2001, och andra åtgärder spädde på bubblan.

I Why poverty? fanns ett avsnitt om de ökade klyftorna i USA. Dokumentären missade att belysa finanskrisen och presidenterna Bushs och Obamas statliga ”stimulanspaket” som bidragande till detta, och för all del, vad krisen egentligen berodde på. I programmet fick kommentatorer på vänsterkanten bre ut sig med sin version av tillståndet i USA, om girigheten och om hur Ayn Rand påverkat klimatet i negativ riktning. Republikanernas vicepresidentkandidat Paul Ryan och David Koch, finansiär av många Tea Partyaktiviteter, var föremål för mycket kritik. Man hade frågat dessa och några till om de velat delta i intervjuer, men de ska ha nekat, så istället var det klipp från diverse uttalanden. Men är det någon som tror att dessa skulle ha fått det sista ordet ifråga om mer utvecklande resonemang om sakernas tillstånd?

Nu är jag inte en fan av Ryan och Koch, men Ryan hade en del konkreta idéer om att lägga om den ekonomiska politiken som jag uppskattade, och Koch har hjälpt till att påverka opinionen i marknadsliberal riktning. Men Ryan har varit spretig i ekonomiska frågor och har dessutom starkt konservativa åsikter i en del sociala frågor. Koch har visserligen libertariansk inriktning, men har även stått för en utslätning och jag hör till dem som är mot Kochbrödernas försök att ta kontrollen över Cato Institute.

Men dokumentärens kritik var av vänsterpolitisk karaktär, och i en sekvens förföll man till rent skvaller där man försökte knipa billiga poäng på girighetens ansikte. En anonym portvakt vid Kochs residens i flerfamiljshuset i New York anmärkte på att Koch aldrig gav dricks trots mycket hjälp med hans stora bagage. Han skickade bara en check på 50 dollar till julen, sa personen. Man kan tycka vad man vill om detta, men hur mycket dricks en av många tusentals aktivister för marknadsekonomi ger är fullständigt irrelevant. Är inte 50 dollar generöst? Hur ska man kunna värdera alla gåvor som diverse opinionsbildare och politiker av olika politisk färg gör utifrån anonyma källor? Då kunde ju dokumentären kanske även upplysa om att Koch är en av de största filantroperna i världen, med bl.a. en stiftelse som gett 750 miljoner dollar i stöd till medicinsk forskning, utbildning och kultur.

Jag tycker annars inte att en duktig företagare som tjänar pengar hederligt måste betala av på någon sorts skuld för sin framgång genom att donera till välgörande ändamål. Det är bra att bistå och även ge extra till de som gjort insatser för dig, men funktionsdugliga företag är värdefulla oavsett om välgörenhet också idkas.

I programmet fanns flera missvisande bilder av marknadsekonomins funktionssätt, och man slängde sig med klyschor som att den enes rikedom är den andres fattigdom. Så kan det vara i en stagnerad, ofri ekonomi, men inte i en fri, dynamisk och växande ekonomi, vilket i och för sig USA tar sig ifrån mer och mer med Obamas politik. Felaktigheter om skattesystemet förekom också. Peter Schiff demolerar myten om de rikas skatter förr och nu i denna artikel i Wall Street Journal.

Programmet innehöll de sedvanliga ohederliga attackerna på Ayn Rand. Man kritiserade hennes egoism som om den handlade om manipulativ skurkaktighet. Ingen analys av vad hennes upplysta, rationella egoism består i. Jag har tidigare behandlat oförmågan hos många osakliga kritiker att intellektuellt hantera detta (och jag är inte själv enig med allt Rand stod för).

Likaså for man med osanning om vilka som är ”parasiterna” i hennes roman Atlas Shrugged. En bild på en lodis fick ackompanjera beskrivningen av hennes syn på parasiter, och att hon inte ville att man skulle hjälpa de fattiga. Rand var naturligtvis mot statlig hjälp, men hon var aldrig mot privat hjälp. Hon förespråkade aldrig likgiltighet inför oskyldiga offer. Se vidare om hur hennes moralfilosofiska idéer utvecklats i detta sammanhang här och här.

Parasiterna för Rand var etatistiska politiker, företagare med politiska försänkningar (crony capitalism) och andra som får särskilda privilegier från staten. Det är sorgligt att se denna lättja bland intellektuellt ohederliga att inte kunna sätta sig in i vad Rand stod för. Den brittiske journalisten George Monbiot är en av dem (han förekom inte i filmen), och vars myter om Rand spritts som vandringssägner bland Randhatarna. I The Guardian skrev han i mars 2012 om hennes filosofi:

”This holds that the only moral course is pure self-interest. We owe nothing, she insists, to anyone, even to members of our own families. She described the poor and weak as ”refuse” and ”parasites”, and excoriated anyone seeking to assist them.”

Vilket hon aldrig gjorde. Monbiot och flera med honom lever i en fantasivärld, där man inte behöver intellektuellt analysera fakta, utan man kan tycka allt möjligt som bekvämt passar in i ens vedertagna, men falska verklighetsuppfattning. Tågolyckan i Atlas Shrugged där diverse företrädare för idéer som Rand ogillade omkommer tas av Monbiot till intäkt för att hon tyckte att de förtjänade att dö, när det istället var en metafor för hur dåliga idéer leder till undergång. Om det är lyckat kan alltid diskuteras, men detta är en roman, och Monbiot vantolkar den symboliska innebörden för att ge den mest illvilliga tolkningen av episoden.

Filosofi för psykopater, kallar Monbiot Rands filosofi. Tja, för den som läser innantill och inte är korkad är de manipulativa, ”fixarna” som Rand kallar dem, de onda. Då är det i så fall Monbiot som står dem närmare i sitt motstånd mot henne. Snarare vittnar det om ett psykopatiskt drag hos en sådan som honom att manipulera läsaren att tro något annat om Rand, att vara så motiverad att skada henne och hennes anhängare på ett så ohederligt sätt.

Robert Bidinotto formulerade det bra när han kommenterade de många hatinläggen mot Rand på nätet:

”The highest tribute to Ayn Rand, abundantly in evidence here, is that her critics must distort everything she stood for in order to attack her. She advocated reason, not force; the individual’s rights to freedom of action, speech, and association; self-responsibility, NOT self-indulgence; and a live-and-let-live society in which each individual is treated as an END, not the MEANS of others’ ends. How many critics would dare honestly state these ideas and say, ”…and that’s what I reject”?”

Jag, en penna

I, Pencil, Leonard Reads briljanta klassiska essä från 1958 om marknadsekonomins funktionssätt har nu gjorts om till en liten pedagogisk film.

Ytterligare filmer med kommentarer finns på hemsidan I, Pencil: The Movie.

Den ekonomiska friheten i världen

Nu finns den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världens länder som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal uppe på deras hemsida. Även om det finns vissa problem med sådana här rankningar, illustrerar de ändå tendenser.

Toppländerna är desamma som förra året. USA fortsätter föga förvånande sin nedgång till tionde plats. Alla de nordiska länderna går bakåt, förutom Island, som efter krisen rest sig, ironiskt nog med en vänsterregering, medan Danmark trots borgerlig regering gått mest bakåt, även om det fortfarande leder. Men att den tidigare danska regeringen i likhet med vår Alliansregering har varit ideologiskt urvattnad var känt, och här är resultaten. Förhoppningsvis vitaliseras den idépolitiska debatten i Danmark bland de borgerliga när de nu är i opposition. Framgången för Liberal Alliance i valet ger förutsättningar för det.

Som tidigare ligger Zimbabwe och Nordkorea i botten, fast glädjande är att det pekar uppåt för Zimbabwe.

Indiska kastlösa gynnas av kapitalismen

I dagens International Herald Tribune finns en artikel om hur de kastlösa i Indien gynnats av de ekonomiska liberaliseringar som inleddes 1991, och som även höjt levnadsstandarden för väldigt många indier generellt. Som en kastlös företagare säger: ”We are fighting the caste system with capitalism.”

De liberala reformerna har lett till att andelen invånare som faller under det indiska fattigdomsstrecket har minskat med ca 35 procent, vilket innebär att om denna minskning inte hade skett hade ca 300 miljoner indier varit fattiga idag. Och ändå återstår väldigt mycket att göra i liberal riktning. I de delstater som har liberaliserat mest, som exempelvis Andhra Pradesh, Karnataka och Tamil Nadu, har fattigdomen minskat mest, till skillnad från de minst liberaliserade delstaterna, som exempelvis Bihar och Uttar Pradesh. (Läs mer i Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar)

Schweizisk liberalism

Att det går bra för Schweiz ekonomiskt är knappast någon nyhet, men det kan vara värt att påminna om ett framgångrikt land som står utanför både euron och EU. Jag har dock flera gånger länkat till brittiske Europaparlamentarikern Daniel Hannans artikel om varför EFTA är att föredra framför EU.

Det finns mycket konservatism och nationalism i Schweiz som tar sig mindre angenäma uttryck i bl.a. det högerpopulistiska invandringsfientliga Schweiziska folkpartiet (SVP),  landets största parti sedan några år. Men landets ekonomiska liberalism är fortfarande betydande, och landets tredje största parti är det starkt klassiskt liberalt inriktade FDP/PRD (Freisinnig-Demokratische Partei/Parti Radical-Democratique). 2009 gick partiet samman med Parti Liberal Suisse/Liberale Partei der Schweiz, som enbart fanns i fyra kantoner: Basel-Stadt, Vaud, Neuchâtel och Genève. FDP var länge Schweiz största parti, och PLS hade visserligen liten representation i det federala parlamentet, men desto mer stöd i de kantoner det existerade.

Det fanns inga egentliga skillnader mellan partierna, utan uppdelningen har historiska förklaringar. Olika ”frisinnade” och ”radikala” partigrupperingar gick under 1800-talet samman med ”liberala” partibildningar. I italienskspråkiga Ticino märks det på att partiet där heter Partito Liberale-Radicale. I de fyra ovannämnda kantonerna kvarblev ett separat liberalt parti, men i kantoner där FDP/PRD blev enda liberala parti, fanns och finns fortfarande olika inriktning.

Partiet värnar både ekonomisk och social frihet, med bl.a. en positiv inställning till legalisering av marijuana. Vad som också är intressant och hoppingivande är att partiet är motståndare till medlemskap i EU. Om bara Sverige hade ett sådant liberalt parti i riksdagen.

Den grekiska tragedin är också europeisk

I sin artikel om Greklandskrisen i tidskriften Neo, nr 3-2010 (ej online), skrev nationalekonomen Erik Lakomaa om att ekonomen Milton Friedman 2002 uppmanade de länder som infört euron som valuta att magasinera de gamla sedlarna och mynten, så att de snabbt skulle kunna användas igen. Det var ingen dum idé. Som jag också minns från när jag var med och kampanjade mot euron i borgerliga Medborgare mot EMU under den svenska folkomröstningen anfördes att Friedman även sa att EMU kommer att kollapsa inom 15 år.

Lakomaa förespråkade att det bästa vore att Grekland fick lämna EMU och återgå till drachman, och att denna skulle vara en flytande, marknadsvärderad valuta. Därmed skulle valutan sjunka i värde och exporten kunna ta fart och strukturera om ekonomin. Misskötsel av ekonomin skulle leda till att räntan höjdes, något som idag blockeras av den Europeiska centralbankens gemensamma ränta. I Sverige innebar övergången från fast växelkurs till flytande att vi lättare kunde ta oss ur 90-talskrisen. En efterföljande debatt om Lakomaas artikel fördes mellan Stefan Fölster och Lakomaa. Fölsters invändningar här och Lakomaas svar här.

Grekland kommer att få det mycket svårt att sanera sin ekonomi. Helt klart måste privatiseringar, minskade offentliga utgifter och effektivisering av offentlig förvaltning till, liksom bekämpning av korruption, men för att undvika att den skenande statsskuldens räntor äter upp alla skatteintäkter, krävs enorma nedskärningar i den offentliga sektorn. Det är politiskt väldigt svårt i det landet, och med fortsatta lån och behållandet av euron skulle det innebära lönesänkningar med konsekvensen att hundratusentals personer förmodligen inte kommer att ha råd att bo kvar i sina hem, enligt Lakomaa. Skattehöjningar å sin sida hämmar den ekonomiska återhämtningen och tränger ut företag och kapital ur landet.

I Tyskland höjs allt fler röster, bland dem liberala FDP:s ekonomiske talesman Frank Schäffler, att Grekland borde få lämna EMU. Men tyvärr finns det för mycket prestige bakom EU och EMU att många inom EU skulle dra sig in i det längsta för att det skulle ske. Man är rädda att EU-bygget skulle hotas om länder skulle få lämna EMU.

Nyligen publicerade Der Spiegel en lång artikel, How the Euro Became Europe’s Greatest Threat, som behandlar krisen i Grekland och dess konsekvenser för EMU och EU. (Tipstack Jonas) Artikelförfattarna förespråkar att Grekland lämnar EMU:

”Since then, the monetary union has been on the brink of collapse. Far from growing together economically, Europe has in fact grown even further apart. As a result, the chances that the euro will survive in its current form are slimmer than ever. Politicians who ignore the laws of economics cannot go unpunished in the long run.

If national currencies still existed, countries like Greece and Portugal could resort to a proven means of reducing their lack of competitiveness. They would simply have to devalue their drachma or their escudo, and then the laws of supply and demand would see to it that the flow of commodities was diverted.

The prices of Greek and Portuguese products would go down to make them more marketable abroad. At the same time, money would be worth less in Athens or Lisbon, so that residents of those countries could afford to buy fewer imported goods. This would be beneficial for the trade balance. Exports would rise and so would the foreign currency revenues, allowing the countries to service their debts more effectively. Not the government but the markets would reduce economic imbalances.

But in a monetary union, the exchange rate is no longer available as an adjustment valve. Instead, the member countries must regain their competitiveness in different ways, namely by imposing tough austerity measures and reducing wages and prices. In a monetary union, it is up to the governments to enforce what the exchange rate would do in a system of competing currencies.”

Om EU fortsätter som hittills, med det ena åtgärdspaketet efter det andra, skulle följden bli en permanent omfördelning mellan länderna:

”The alternative to the breakup of the monetary union is hardly any less threatening, leading as it does directly to a transfer union. After a year of Greek bailouts, the beginning is already underway, and starting in 2013 the planned permanent bailout fund, the ESM, (which EU finance ministers approved on Monday) will be yet another step on this dangerous path.

The end result could look something like this: The deficit countries would require permanent financing from the more stable north. What was treated as a loan in the past would be transformed into a subsidy, and thus requiring neither interest nor repayment. The monetary union would become a financial union and the debtor countries the permanent recipients of subsidies, dependent on contributions from their economically more powerful neighbors — much like the Mezzogiorno in Italy or Belgium’s Wallonia region.”

Konsekvensen av detta skulle i sin tur innebära att många ledande inom EU vill driva igenom en mer fullständig europeisk superstat, med ännu starkare centralstyrning, något varje sann liberal fruktar.

På tankesmedjan Open Europes blogg redovisades igår flera kritiska röster om euron från olika tidningar runt om i Europa. Förutom ovannämnda artikel i Der Spiegel fanns bl.a. dessa kommentarer:

”From France to Belgium (the Flemish-speaking part). Last week, Ruben Mooijman, Chief Economics Editor of De Standaard, noted that, when the euro was created,

”Criticism could be heard mainly from the Anglo-Saxon world. It was pointed out that perhaps eurozone countries trade with each other a lot, but differ radically from each other economically. Unleashing a single monetary policy upon all these countries, with all their differences, was like playing with fire, according to those critics…The critics have been proven right.”

He went on,

”Greece would have been better off without the euro, everybody agrees on that. And that the ECB with its interest rate policies is bouncing between the interests of Southern European countries which want to stimulate their growth and Northern European countries which want to stop inflation, is causing little doubt as well.”"

Open Europes kritiska rapport om Europeiska centralbanken, som nyligen släpptes.

Den brittiske Konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan bloggar om Greklandskrisen. Jag har tidigare länkat till hans artikel The Case for EFTA. Här är den igen.

Ekonomi och moralfilosofi

Stephen Hicks skriver om hur hans akademiska kolleger och studenter med andra politiska åsikter sällan låter sig påverkas av empiriska belägg för marknadsekonomins välståndsbringande effekter. Han tar exemplet hur Hong Kong har gått förbi Argentina genom marknadsekonomi och frihandel, något som en gång gjorde Argentina rikt. När Argentina fick sin liberala författning 1853 blev landet under det följande halvseklet Latinamerikas Hong Kong, med en exceptionell ekonomisk utveckling. Därefter ökade statsinterventionismen med ekonomisk nationalism och protektionism och staten lade sig alltmer som en våt filt över allt större delar av ekonomin. Det förvärrades under Juan Perón (1946-55), men hade redan börjat före honom.

Hicks skriver att det vid sidan om fortsatt ekonomisk utbildning krävs en förändring av folks etiska föreställningar, något som är mer grundläggande för hur de ser på exempelvis marknadsekonomin. Det var också det som Ayn Rand betonade. Moralfilosofin och verklighetsuppfattningen är grunden för den politiska filosofin.

En del liberala nationalekonomer glömmer lätt bort denna biten, eller har själva en dålig moralfilosofi i grunden. Även en så stor ekonom som Ludvig von Mises missade det när han skulle förklara hur slaveri kunde konkurreras bort. Se här och här. Slaveriet konkurrerades aldrig bort. Ekonomiska faktorer kunde vara bidragande, men det var alltid politiska åtgärder bakom slaveriets försvinnande i olika länder. För slavägare i exempelvis amerikanska Södern fanns det ett ”sentimentalt” värde i slaveriet, sprunget ur den romantiserade bilden av herrefolkets överlägsenhet gentemot andra raser och det patriarkala omhändertagandet av dessa mindervärdiga och omyndigförklarade raser.

Det för oss också till dagens moderna västerländska demokratier. Dessa har viktiga frihetliga inslag, men många människor tycker sig kunna leva med ett tämligen högt välstånd, primärt orsakat av marknadsekonomin, samtidigt som man accepterar välfärdsstaten och statliga ingripanden på många områden. För många räcker det att ekonomin är relativt funktionsduglig och att landet de bor i har andra värden, socialistiska, nationalistiska eller vad det nu är, som dessa människor tycker är viktiga. Det är här moralfilosofin kommer in.

Hans Rosling om tvättmaskinens välsignelse

I december visade jag ett klipp från BBC, där Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, på ett underhållande och pedagogiskt sätt åskådliggjorde världens ekonomiska utveckling under de senaste 200 åren.

Här är ett nytt klipp från en föreläsning där Rosling på sitt fantastiskt roliga och pedagogiska vis förklarar tvättmaskinens välsignelse för kvinnor (och män):

Via Tom Palmer & Stephen Hicks.