Kategoriarkiv: Ekonomi

Den ekonomiska friheten i världen

Den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världen som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal finns nu uppe på deras hemsida. Även om det finns brister med sådana här rankningar, illustrerar de tendenser. Ekonomisk frihet är mycket viktigt för välstånd.

USA fortsätter sin nedgång, och är nu på 12:e plats. I toppen ligger som förra året Hong Kong, Singapore, Australien, Schweiz, Nya Zeeland och Kanada. Längst ner som vanligt Nordkorea, Kuba, Zimbabwe och Venezuela.

När Kanada var liberalast i världen

Att gradera länder i fråga om liberalism (politisk, ekonomisk och social frihet med en minimal stat) är ofta vanskligt. Varje år redovisar exempelvis Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal respektive Cato Institute den ekonomiska friheten i världen. Se här och här. Många faktorer ska tas med i beräkningen, och ett land kan på vissa områden vara väldigt liberalt, medan det på andra inte alls är det eller väldigt lite. Sådana undersökningar illustrerar dock tendenser och kan vara värdefulla. I fallet ekonomisk frihet visar dem dess betydelse för välstånd.

Men frihet är förstås mer än ekonomisk. Historiskt brukar USA anges som frihetens land nummer ett, särskilt åsyftande dess självständighetsförklaring och författning och 1800-talet, samtidigt som även Storbritannien och Schweiz blev väldigt fria länder under 1800-talet. Det fanns dock några allvarliga avvikelser från frihet i USA. I första hand slaveriet förstås. Även om det var begränsat till Södern, var dess förekomst en sådan skändning av människans rättigheter att det sänkte USA:s generella frihetlighet betydligt, så även den efterföljande rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna. Vidare fanns det, åtminstone i flera delstater, religiöst-puritanskt motiverade inskränkningar av den sociala friheten. Inte heller när det gäller ekonomisk frihet var USA alltid så liberalt. Protektionism och andra statliga förmåner till vissa företag förekom, och i slutet av 1800-talet växte de populistiska och progressistiska rörelserna fram med krav på en större roll för staten för välfärdsfrämjande.

Om man undantar slaveriet (som avskaffades i det brittiska imperiet i sin helhet 1833) var alla dessa inskränkningar i friheten något som förekom i alla länder i varierande grad under 1800-talet. Tullar kontra frihandel var en stor stridsfråga i de flesta länder, även i Sverige. Kvinnors lika individuella rättigheter, liksom olika minoritetsgruppers, kom successivt att beaktas i allt fler länder. Generellt var friheten i USA ändå stor. Det fanns skäl till varför så oerhört många emigrerade till landet.

Ett ofta bortglömt land i detta sammanhang är Kanada. Även om det alltid har beundrats för sin politiska frihet, har det av klassiska liberaler historiskt setts som mindre frihetligt än USA, då det ju var den lojalistiska delen av Brittiska Nordamerika som det skapades ur, och i modern tid har landet haft en stor roll för staten ekonomiskt. Men redan tidigt på 1800-talet kom landet att få relativt stor frihet, politiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som många andra västerländska demokratier påverkades man av de frihetliga landvinningarna i USA och liberalismens framväxt globalt.

I de ovan nämnda rapporterna om den ekonomiska friheten i världen, har Kanada sedan flera år gått förbi USA. Naturligtvis finns det punkter där det är mer frihetligt i USA än i Kanada, men att Kanada befäst sin tendens är intressant, då landet även därmed haft en sundare ekonomisk utveckling. Kanadensiska Fraser Institute har en rapport om den ekonomiska friheten i kanadensiska provinser och amerikanska delstater. Alberta och Saskatchewan har störst ekonomisk frihet. På tredje plats kommer den amerikanska delstaten Delaware. Det finns ett samband, dock ej det enda, mellan större ekonomisk frihet och högre BNP per capita, både i relationen mellan de kanadensiska provinserna respektive de amerikanska delstaterna.

Chris Edwards på libertarianska Cato Institute skriver i artikeln We Can Cut Government: Canada Did om hur statsinterventionismen i Kanada kom långsammare i början av 1900-talet än i USA. Premiärminister Wilfrid Laurier, Kanadas Gladstone, ledde en Liberal regering 1896-1911 som syftade till ”absolute liberty political and commercial”: Individuell frihet, frihandel, låga skatter, ökad invandring och en minimal stat inom ramen för ett långtgående decentraliserat Kanada med största möjliga autonomi från Storbritannien.

Laurier sa: ”Canada is free and freedom is its nationality.” & ”Nothing will prevent me from continuing my task of preserving at all cost our civil liberty.” & ”The good Saxon word, freedom; freedom in every sense of the term, freedom of speech, freedom of action, freedom in religious life and civil life and last but not least, freedom in commercial life.” Han bekämpade även värnplikten, som infördes av en Konservativ regering 1917. Läs mer om Lauriers liberalism här. Kanada fick under denna tid hög tillväxt och blomstrade.

Kanada hade ingen centralbank före 1935, och under 30-talsdepressionen gick inte en enda kanadensisk bank i konkurs. Se Per Hortlunds bok Fribankskolan: Monetär laissez-faire i teori och praktik (Timbro 2002), som kan läsas online. Och behöver jag påminna om att Kanada inte hade spritförbud under 1920- och 30-talen?

Tidigare Konservativa premiärministrar, vilka dominerade under 1800-talet, hade drivit en protektionistisk linje, medan det Liberala partiet stod för frihandel. I modern tid har förhållandena varit de omvända för partierna i den frågan. Efter Laurier var det Konservativa regeringar under Robert Borden (1911-20) och R B Bennett (1930-35) som gav staten en allt större roll i de flesta avseenden. Denna trend stod i växande utsträckning även den långvarige Liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King (1921-30, 1935-48) för och dennes efterträdare Louis Saint-Laurent (1948-57). Men det var under de Liberala premiärministrarna Lester Pearson och Pierre Trudeau på 60- och 70-talen som statsinterventionismen var som störst, med åtföljande ekonomiska problem. Chris Edwards beskriver hur de offentliga utgifterna i relation till ekonomin var desamma i Kanada och USA fram till 60-talet. Därefter ökade de mer i Kanada, även om de också ökade i USA. Men medan USA än idag brottas med höga offentliga utgifter, har Kanada lyckats begränsa dem mer än USA, och även genomfört flera marknadsliberala reformer.

Det finns liberala partier i vissa provinser som är helt fristående från det federala Liberal Party of Canada, men precis som detta och det regerande Konservativa partiet under Stephen Harper, saknas en stringent frihetlig linje, även om de frihetliga dragen har ökat inom de olika partierna. De Konservativa tenderar vara mest socialt konservativa, men de dragen förekommer även stundtals i andra partier. I ekonomiska frågor har de Konservativa varit mest pådrivande för lägre skatter och mindre offentlig sektor sedan ett antal decennier, men även det Liberala partiet har rört sig från den närmast socialdemokratiska politiken under Pierre Trudeau till en mer marknadsliberal inriktning, även om det fortfarande är ”socialliberalt”.

Sedan april i år är Justin Trudeau, son till Pierre, ledare för det Liberala partiet. Ironiskt nog för hans framlidne far, har Justin Trudeau signalerat en ny linje för partiet som anknyter mer till dess klassiskt liberala rötter, vilket man kan läsa om i denna artikel. Han hyllar Laurier och pratar bl.a. om behovet av frihandel, lägre skatter och legalisering av marijuana. Frågan är dock hur partiet som helhet kan påverkas. Det finns anledning att med spänning följa den politiska utvecklingen i Kanada. F.ö. rekommenderas besök i det vackra British Columbia och storstaden Vancouver, med sitt natursköna läge. Även Nova Scotia och dess Cape Breton Island med The Cabot Trail rekommenderas. Montreal har en intressant blandning av gammalt och nytt.

Wilfrid Laurier

Hysterin kring riskkapitalbolag

Hysterin kring riskkapitalbolagens fördärvlighet inom skola och sjukvård tilltar. Senast gick Fp-ledaren Jan Björklund ut och ville stoppa dem inom dessa områden. Men mycket fakta har inte motståndarna, det är myterna som vägleder. Inte för att misstag och felaktigheter inte uppstår, sånt händer överallt, men det är en myt att riskkapitalbolag bara satsar kortsiktigt, vilket forskning vid Institutet för näringslivsforskning visar. Dessutom fyller de funktionen som vitaliserande förnyare inom välfärdssektorn.

Och med anledning av att SVT i söndags hade ett nyhetsinslag om att riskkapitalägda friskolor är högt belånade och betalar höga räntor, skriver Timbro idag om att många kommuner också är högt belånade och betalar räntor. Men hörs några rop om att stänga kommunala skolor?

Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare politisk chefredaktör på DN, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 26/8 om JB Educations konkurs att ”Det kunde vara klädsamt om de politiker som nu pekar finger mot friskolor med inriktning mot yrkesprogram erkände att politiska beslut ligger bakom hälften av problemet.”

13 argument för liberal kapitalism på 13 minuter

Stephen Hicks, filosofiprofessor vid Rockford College i USA, har gjort denna lysande videopresentation med 13 argument för liberal kapitalism på 13 minuter.

Finns även på hans hemsida.

”The thirteen arguments are:
1. Liberal capitalism increases freedom.
2. People work harder in liberal capitalist systems.
3. People work smarter under liberal capitalism.
4. Liberalism increases individuality and creativity.
5. Liberal capitalism increases the average standard of living.
6. The poor are better off under liberal capitalism.
7. Liberal capitalism generates more philanthropy.
8. More outstanding individuals flourish under liberal capitalism.
9. Liberalism’s individualism increases happiness.
10. Liberal capitalist societies are more interesting.
11. Tolerance increases under liberal capitalism.
12. Sexism and racism decrease under capitalism.
13. Liberal capitalism leads to international peace.”

Harold Wilson stängde fler kolgruvor än Thatcher

Efter Margaret Thatchers bortgång är det många på vänsterkanten som åter ylar om att hon lade ner så många kolgruvor under sin regeringstid, ja dvs inte längre ville hålla dem under armarna med statsstöd. Detta samtidigt som ironiskt nog flera av dessa inom vänstern med rätta oroar sig över utsläpp.

Vad de glömmer är att Harold Wilson, premiärminister för Labourregeringar 1964-70 & 1974-76, stängde många fler kolgruvor än Thatcher. Från 1964 till 1979 (James Callaghan var premiärminister 1976-79) minskade antalet successivt från 545 till 219. Edward Heath var premiärminister för en Toryregering 1970-74, men då lades relativt få gruvor ner. Under Thatchers regeringstid 1979-90 minskade gruvorna från 219 till 65.

Men det är förstås alltid Thatcher som är hatobjektet för tokvänstern som inte har en tanke på vad konsekvenserna hade blivit om man hade fortsatt att pumpa in miljoner i förlustbringande industrier som bl.a. kolgruvorna, samtidigt som inga förutsättningar hade skapats för nya livskraftiga företag att växa fram istället. Storbritannien hade sjunkit i allt djupare misär, tvångsförvaltningen från IMF hade fortsatt, och fler konflikter hade blossat upp. Det hade inte blivit ett tolerantare samhälle när striden om brödfödan hade blivit ännu större om Labour hade fått fortsätta att styra under 80-talet.

Allister Heath har en utmärkt krönika i The Daily Telegraph om Thatchers ekonomiska politik och att hon inte kan klandras för dagens problem.

”She inherited a basket case of an economy, crippled by obsolete state-owned firms, a legacy of decades of poor policies. Management was insular and demoralised, the workforce used as pawns by militant union leaders who would call strikes at every opportunity, customers treated like dirt and production techniques stuck in the past.

Productivity was appalling, overmanning the norm and the quality of UK-made goods notoriously poor. Britain was sclerotic, anti-entrepreneurial and anti-innovation, often specialising in industries with no long-term future.”

Den ekonomiska friheten i världen

Nu har den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världen som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal publicerats på deras hemsida.

Inga stora förändringar mot tidigare. Det brukar sällan vara det. Rankningar av det här slaget har sina brister men illustrerar ändå tendenser. Sverige går fram till nr 18 och är för första gången bland de tjugo ekonomiskt friaste länderna. Danmark håller ställningarna bland de nordiska länderna som nr 9 och hamnar snäppet ovanför USA.

Som vanligt ligger Nordkorea, Kuba och Zimbabwe i botten, fast Zimbabwe fortsätter sin uppgång. Venezuela går fortsatt bakåt till fjärde sämsta landet, en tendens som lär fortsätta om Chavez sitter kvar vid makten.

SVT: Socialistisk vänstertelevision

Sveriges Television brukar skryta med att man är fri från politisk påverkan. Så är naturligtvis inte fallet, och så har det aldrig varit, om man inte menar fri från påverkan av politiska partier. Men SVT:s reklam handlar om politisk obundenhet, inte partipolitisk. SVT har i decennier lutat åt vänster, i reportage, dokumentärer och kommentarer. Undantag har funnits och på senare tid har fler röster från olika sidor fått komma till tals. Men tendensen är fortfarande otvetydig.

Det märks exempelvis på den senaste raden av dokumentärer, som serien Why poverty? och Vetenskapens världs avsnitt om finanskrisen. Nu hade jag inte tid att se alla delarna av den förstnämnda. Det finns också gränser för hur mycket bedrövelse man ska behöva uppleva ifråga om vänsterpropaganda.

I Vetenskapens värld skyllde man föga förvånande finanskrisen på avregleringar och fri marknad. Visst, en ekonom från den österrikiska skolan hade gett ett bättre svar än neoklassikern Robert Lucas. Men inte ett ord om räntepolitiken, paketeringarna av de finansiella instrumenten, lagstiftningen som tvingade fram många lån mm. Johan Norberg har skrivit boken En perfekt storm om krisen, men fick förstås inte komma till tals.

Om de s.k. avregleringarna, eller snarare avsaknaden av dem, kan man läsa här och här. Och var det några frimarknadsekonomer som varnade för krisen, så var det ”österrikare”, som även starkt har kritiserat dåvarande centralbankschefen Alan Greenspans avsteg från marknadsliberala principer före och efter krisen. Mattias Svensson skrev redan 1999 i Smedjan om ”österrikarnas” farhågor, något som växte hos dem allteftersom räntepolitiken blev alltmer extrem efter 2001, och andra åtgärder spädde på bubblan.

I Why poverty? fanns ett avsnitt om de ökade klyftorna i USA. Dokumentären missade att belysa finanskrisen och presidenterna Bushs och Obamas statliga ”stimulanspaket” som bidragande till detta, och för all del, vad krisen egentligen berodde på. I programmet fick kommentatorer på vänsterkanten bre ut sig med sin version av tillståndet i USA, om girigheten och om hur Ayn Rand påverkat klimatet i negativ riktning. Republikanernas vicepresidentkandidat Paul Ryan och David Koch, finansiär av många Tea Partyaktiviteter, var föremål för mycket kritik. Man hade frågat dessa och några till om de velat delta i intervjuer, men de ska ha nekat, så istället var det klipp från diverse uttalanden. Men är det någon som tror att dessa skulle ha fått det sista ordet ifråga om mer utvecklande resonemang om sakernas tillstånd?

Nu är jag inte en fan av Ryan och Koch, men Ryan hade en del konkreta idéer om att lägga om den ekonomiska politiken som jag uppskattade, och Koch har hjälpt till att påverka opinionen i marknadsliberal riktning. Men Ryan har varit spretig i ekonomiska frågor och har dessutom starkt konservativa åsikter i en del sociala frågor. Koch har visserligen libertariansk inriktning, men har även stått för en utslätning och jag hör till dem som är mot Kochbrödernas försök att ta kontrollen över Cato Institute.

Men dokumentärens kritik var av vänsterpolitisk karaktär, och i en sekvens förföll man till rent skvaller där man försökte knipa billiga poäng på girighetens ansikte. En anonym portvakt vid Kochs residens i flerfamiljshuset i New York anmärkte på att Koch aldrig gav dricks trots mycket hjälp med hans stora bagage. Han skickade bara en check på 50 dollar till julen, sa personen. Man kan tycka vad man vill om detta, men hur mycket dricks en av många tusentals aktivister för marknadsekonomi ger är fullständigt irrelevant. Är inte 50 dollar generöst? Hur ska man kunna värdera alla gåvor som diverse opinionsbildare och politiker av olika politisk färg gör utifrån anonyma källor? Då kunde ju dokumentären kanske även upplysa om att Koch är en av de största filantroperna i världen, med bl.a. en stiftelse som gett 750 miljoner dollar i stöd till medicinsk forskning, utbildning och kultur.

Jag tycker annars inte att en duktig företagare som tjänar pengar hederligt måste betala av på någon sorts skuld för sin framgång genom att donera till välgörande ändamål. Det är bra att bistå och även ge extra till de som gjort insatser för dig, men funktionsdugliga företag är värdefulla oavsett om välgörenhet också idkas.

I programmet fanns flera missvisande bilder av marknadsekonomins funktionssätt, och man slängde sig med klyschor som att den enes rikedom är den andres fattigdom. Så kan det vara i en stagnerad, ofri ekonomi, men inte i en fri, dynamisk och växande ekonomi, vilket i och för sig USA tar sig ifrån mer och mer med Obamas politik. Felaktigheter om skattesystemet förekom också. Peter Schiff demolerar myten om de rikas skatter förr och nu i denna artikel i Wall Street Journal.

Programmet innehöll de sedvanliga ohederliga attackerna på Ayn Rand. Man kritiserade hennes egoism som om den handlade om manipulativ skurkaktighet. Ingen analys av vad hennes upplysta, rationella egoism består i. Jag har tidigare behandlat oförmågan hos många osakliga kritiker att intellektuellt hantera detta (och jag är inte själv enig med allt Rand stod för).

Likaså for man med osanning om vilka som är ”parasiterna” i hennes roman Atlas Shrugged. En bild på en lodis fick ackompanjera beskrivningen av hennes syn på parasiter, och att hon inte ville att man skulle hjälpa de fattiga. Rand var naturligtvis mot statlig hjälp, men hon var aldrig mot privat hjälp. Hon förespråkade aldrig likgiltighet inför oskyldiga offer. Se vidare om hur hennes moralfilosofiska idéer utvecklats i detta sammanhang här och här.

Parasiterna för Rand var etatistiska politiker, företagare med politiska försänkningar (crony capitalism) och andra som får särskilda privilegier från staten. Det är sorgligt att se denna lättja bland intellektuellt ohederliga att inte kunna sätta sig in i vad Rand stod för. Den brittiske journalisten George Monbiot är en av dem (han förekom inte i filmen), och vars myter om Rand spritts som vandringssägner bland Randhatarna. I The Guardian skrev han i mars 2012 om hennes filosofi:

”This holds that the only moral course is pure self-interest. We owe nothing, she insists, to anyone, even to members of our own families. She described the poor and weak as ”refuse” and ”parasites”, and excoriated anyone seeking to assist them.”

Vilket hon aldrig gjorde. Monbiot och flera med honom lever i en fantasivärld, där man inte behöver intellektuellt analysera fakta, utan man kan tycka allt möjligt som bekvämt passar in i ens vedertagna, men falska verklighetsuppfattning. Tågolyckan i Atlas Shrugged där diverse företrädare för idéer som Rand ogillade omkommer tas av Monbiot till intäkt för att hon tyckte att de förtjänade att dö, när det istället var en metafor för hur dåliga idéer leder till undergång. Om det är lyckat kan alltid diskuteras, men detta är en roman, och Monbiot vantolkar den symboliska innebörden för att ge den mest illvilliga tolkningen av episoden.

Filosofi för psykopater, kallar Monbiot Rands filosofi. Tja, för den som läser innantill och inte är korkad är de manipulativa, ”fixarna” som Rand kallar dem, de onda. Då är det i så fall Monbiot som står dem närmare i sitt motstånd mot henne. Snarare vittnar det om ett psykopatiskt drag hos en sådan som honom att manipulera läsaren att tro något annat om Rand, att vara så motiverad att skada henne och hennes anhängare på ett så ohederligt sätt.

Robert Bidinotto formulerade det bra när han kommenterade de många hatinläggen mot Rand på nätet:

”The highest tribute to Ayn Rand, abundantly in evidence here, is that her critics must distort everything she stood for in order to attack her. She advocated reason, not force; the individual’s rights to freedom of action, speech, and association; self-responsibility, NOT self-indulgence; and a live-and-let-live society in which each individual is treated as an END, not the MEANS of others’ ends. How many critics would dare honestly state these ideas and say, ”…and that’s what I reject”?”

Jag, en penna

I, Pencil, Leonard Reads briljanta klassiska essä från 1958 om marknadsekonomins funktionssätt har nu gjorts om till en liten pedagogisk film.

Ytterligare filmer med kommentarer finns på hemsidan I, Pencil: The Movie.

Den ekonomiska friheten i världen

Nu finns den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världens länder som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal uppe på deras hemsida. Även om det finns vissa problem med sådana här rankningar, illustrerar de ändå tendenser.

Toppländerna är desamma som förra året. USA fortsätter föga förvånande sin nedgång till tionde plats. Alla de nordiska länderna går bakåt, förutom Island, som efter krisen rest sig, ironiskt nog med en vänsterregering, medan Danmark trots borgerlig regering gått mest bakåt, även om det fortfarande leder. Men att den tidigare danska regeringen i likhet med vår Alliansregering har varit ideologiskt urvattnad var känt, och här är resultaten. Förhoppningsvis vitaliseras den idépolitiska debatten i Danmark bland de borgerliga när de nu är i opposition. Framgången för Liberal Alliance i valet ger förutsättningar för det.

Som tidigare ligger Zimbabwe och Nordkorea i botten, fast glädjande är att det pekar uppåt för Zimbabwe.

Indiska kastlösa gynnas av kapitalismen

I dagens International Herald Tribune finns en artikel om hur de kastlösa i Indien gynnats av de ekonomiska liberaliseringar som inleddes 1991, och som även höjt levnadsstandarden för väldigt många indier generellt. Som en kastlös företagare säger: ”We are fighting the caste system with capitalism.”

De liberala reformerna har lett till att andelen invånare som faller under det indiska fattigdomsstrecket har minskat med ca 35 procent, vilket innebär att om denna minskning inte hade skett hade ca 300 miljoner indier varit fattiga idag. Och ändå återstår väldigt mycket att göra i liberal riktning. I de delstater som har liberaliserat mest, som exempelvis Andhra Pradesh, Karnataka och Tamil Nadu, har fattigdomen minskat mest, till skillnad från de minst liberaliserade delstaterna, som exempelvis Bihar och Uttar Pradesh. (Läs mer i Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar)