John Adams i SVT

Jag har nyss sett det första avsnittet av TV-serien John Adams, som visas på SVT1 sju söndagar. Det är onekligen upplyftande att ta del av den spännande episod i historien då USA bildades. Jag tycker det var bra skådespelare och bara att se en flagga med orden ”Don’t tread on me” var inspirerande. Nu hör Thomas Jefferson och James Madison till de jag gillar bättre än John Adams bland de amerikanska ”founding fathers”, men oavsett interna spänningar och motsättningar så var alla ”founding fathers” några av de mest briljanta personligheterna i världshistorien. När man exempelvis jämför dem med de — på EU-nivå och bland EU:staternas regeringar och parlament — som skrivit och drivit igenom det etatistiska Lissabonfördraget, framgår det än tydligare, och än mer tragiskt och olycksbådande vad beträffar EU.

Jag hade den 4 juli ett blogginlägg om den amerikanska självständighetsförklaringen, där också ett filmklipp från TV-serien finns med angående denna händelse.

I vårnumret av The New Individualist fanns en artikel av David Mayer, Completing the American Revolution, där med anledning av 50-årsfirandet av publiceringen av Ayn Rands Atlas Shrugged 2007 denne tar upp revolutionsidéerna från 1700-talet och hur vi idag kan gå vidare på det spåret och nå dit grundlagsfäderna inte lyckades fullt ut.

Läs gärna även min artikelserie om USA och religionen på Heureka, där de sekulära grundvalarna för USA behandlas.

Så mycket fel i sån liten text

I dagens Svenska Dagbladet har Johan Wennström en ledare, där han angriper Ayn Rand. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga Mattias Svenssons och Johan Norbergs var för sig lysande invändningar mot Wennströms artikel. Förutom att misslyckas med att korrekt beskriva vad Rand står för när han vill göra det, lyckas han också undvika att förklara vad hon står för, när han borde det. Exempelvis skriver han om hennes ”hårda ideal”. Vilka är då idealen? Ja, hennes primära dygder identifierade utifrån värdet av den enskilda människans liv och vad hennes natur kräver är rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Hur de tillämpas bäst kan vara öppet för diskussion, och visst kunde Rand ibland vara onödigt hård, kantig och kärv, men vad är problemet med dessa dygder? De kan kompletteras, och en del objektivister har velat lägga till det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja , i ickeuppoffrande mening) som en lika viktig dygd. Men för att diskutera det bör man känna till vad Rand stod för och inte vara osaklig i framställandet av hennes idéer.

Vad beträffar de två böcker om Rand som Wennström nämner, har jag tidigare på bloggen länkat till bra recensioner av bägge. Här är de igen:

Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller 

Ayn Rand: Goddess of the Market av Jennifer Burns

Ayn Rand: Goddess of the Market?

Nyligen hade jag ett blogginlägg om Ayn Rands växande inflytande under 2009. Där nämndes Jennifer Burns nya bok Ayn Rand: Goddess of the Market. På The Atlasphere har Kurt Keefner en intressant, kritisk recension av boken.

2009: The Year of Ayn Rand

Libertarianska tidskriften Reason har som tema i sitt sista nummer för året Ayn Rand. Mattias Svensson på Neos blogg uppmärksammar det också.

Under året har referenser till Rand och hennes verk varit många. Det är inte bara dagens politiska åtgärder som känns igen från hennes kritik, att hennes böcker säljer i tusentals exemplar varje år har också sin effekt.

Under året har jag haft följande blogginlägg apropå hennes växande inflytande:

Dagens paralleller till Atlas Shrugged 

Mona Sahlin som Peter Keating (Ann Heberlein jämför Sahlin med Keating på Sydsvenskans kultursida)

Maggie Roark (från The Simpsons)

Ny bok om Ayn Rand (Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller)

20 år sedan kommunismens fall (Italienska filmatiseringen av We The Living har nu kommit även på DVD)

På The Atlasphere visas en intervju från Jon Stewarts The Daily Show med Jennifer Burns, som har skrivit Goddess of the Market: Ayn Rand and the American Right. Det noteras att Stewart är förhållandevis välvilligt inställd till Rand.

Och så verkar projektet med filmatisering av Atlas Shrugged ha återupptagits. Nu är Charlize Theron involverad i rollen som Dagny Taggart i en TV-miniserie, om det inte blir en långfilm. Återstår att se om det blir av den här gången.

Och Johan Norberg uppmärksammade i förra veckan att skådespelerskan Tuva Novotny i en söndagsintervju i DN bland sina fem favoriter i livet (dessa var ej med online) uppgav:

”Fountainhead av Ayn Rand, världens bästa bok och underbar hjärngymnastik.”

 

20 år sen kommunismens fall

I år är det 20 år sedan kommunismen föll i Östeuropa. Som en påminnelse och till minne av offren för det brutala förtrycket och massmördandet bjuds här på några klipp från filmatiseringen av Ayn Rands roman We The Living. Boken skildrar mot bakgrund av tiden strax efter kommunisternas maktövertagande i Ryssland 1917 triangeldramat mellan den självständiga Kira Argounova och de två män som älskar henne, aristokraten Leo Kovalensky och kommunisten Andrei Taganov, samt den totalitära statens inverkan på människornas liv. Rand hade själv flytt Sovjet 1925.

Boken filmades utan Rands kännedom i Italien 1942 i två delar, Noi Vivi & Addio, Kira. Goffredo Allessandrini regisserade, Kira spelades av Alida Valli, Leo av Rossano Brazzi och Andrei av Fosco Giachetti. 

Eftersom budskapet var antikommunistiskt godkände den italienska fascistregimen att filmen gjordes, och man försökte även få in egen propaganda i strid mot berättelsen. Men då man efterhand kom underfund med att bokens budskap inte bara gällde opposition mot kommunism utan mot all form av diktatur, började man överväga att förbjuda filmen, som var väldigt populär bland biobesökare. Efter viss villrådighet pressades man dock av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels, som hade kommit över filmen, att förbjuda den. Myndigheterna försökte förstöra alla kopior, men en räddades och gömdes i en låda som inte upptäcktes förrän många år senare. Ayn Rands advokat Henry Mark Holzer och hans fru Erika tog sig an att klippa ihop filmen på nytt med engelsk text. 1986 gick den upp på biografer i USA, Kanada och Australien och fick positiva recensioner. Rand, som före sin död 1982 hade sett filmen, tyckte att den efter bearbetningen var mycket bra, med bra skådespelarinsatser.

Jag kan inte annat än hålla med. Alida Valli (som fick sitt internationella genombrott i Den tredje mannen) är strålande och den bearbetade filmen följer boken tämligen bra, till skillnad från filmatiseringen (1949) av The Fountainhead, som är en mer styckad version av romanen, med en forcerad och ansträngd handling. Rand var också mer missnöjd med denna filmatisering, även om hon stod som manusförfattare. Dock har även denna film lysande inslag, och Patricia Neal och Raymond Massey är bra i rollerna som Dominique Francon resp. Gail Wynand. Gary Cooper som Howard Roark är tyvärr för träaktig, även om han har en viss elegant pondus och stil.

På The Atlasphere kan man läsa denna intervju med producenten Duncan Scott om de spännande turerna kring filmatiseringen av We The Living och vad som hände sedan. Scott hjälpte till med nylanseringen av filmen 1986, och står bakom dessa filmklipp på Youtube i samband med att filmen nu i september har kommit ut som DVD efter att tidigare endast funnits som VHS.

När Rand skulle lämna Sovjet, sa en bekant till henne: ”Om de frågar dig i Amerika, berätta för dem att Ryssland är en stor kyrkogård och vi dör alla långsamt.”

Andra bra dramafilmer som tar upp kommunismens tyranni är Dödens fält (1984), som handlar om de röda khmerernas terror i Kambodja i slutet av 70-talet, och De andras liv (2006), som handlar om övervakningen i 80-talets Östtyskland.

Upplysning om kommunismen

Ny bok om Ayn Rand

Timothy Sandefur recenserar en ny bok som ska komma ut i oktober: Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller.

”Ayn Rand is a writer of enormous spiritual and intellectual power. Her perception, her willingness to call things as she sees them, and her absolutely sincere devotion to each individuals’ greatest potential are so overwhelmingly attractive, and, I believe, so well founded, that they draw hundreds of thousands of new readers every year.”[...]

”What Anne Heller recognizes, that few others have, is that Rand was a nineteenth century romantic novelist living in a twentieth century, post-war world; a world fixated on existentialism, abstract expressionism, anti-heroes, atonal music, psychoanalysis, relativism, pragmatism, protest and dogma. Rand provided compelling explanations for all of these phenomena, which stood opposite the world she spoke for and that originated the language in which she spoke.”[...]

”Anne Heller’s biography doesn’t pull punches. She is as honest and as objective and as forthright as Rand’s own principles would demand. She pays Rand the compliment of treating her like a serious person who deserves respect, praise, criticism and blame.”

Jag länkade nyligen till Stephen Hicks bloggpost om Rands ökande inflytande. Här är länken igen.

4 juli

Idag är det den minnesdagen som inte minst amerikaner själva borde påminnas om dess egentliga innebörd. Med etatistiska presidenter som George W Bush och Barack Obama och ett republikanskt parti som är desorienterat, splittrat och oförmöget att anknyta till frihetliga idéer som Barry Goldwater på sin tid gjorde, finns det all anledning att återupptäcka USA:s libertarianska grund.

Självständighetsförklaringen

Av de 56 undertecknarna blev fem fångade av britterna och torterades innan de dog, tolv fick sina hem rannsakade och nedbrända, nio dog i revolutionskriget. De levde upp till slutorden i deklarationen, ”we mutually pledge to each other our Lives, our Fortunes and our sacred Honor”.

Thomas Jefferson skrev inför 50-årsminnet 4 juli 1826, det datum han med enastående symbolik avled:

”May it be to the world, what I believe it will be, (to some parts sooner, to others later, but finally to all,) the signal of arousing men to burst the chains under which monkish ignorance and superstition had persuaded them to bind themselves, and to assume the blessings and security of self-government. That form which we have substituted, restores the free right to the unbound exercise of reason and freedom of opinion. All eyes are opened, or opening, to the rights of man. The general spread of the light of science has already laid open to every view the palpable truth, that the mass of mankind has not been born with saddles on their backs, nor favored a few booted and spurred, ready to ride them legitimately, by the grace of God. These are grounds of hope for others. For ourselves, let the annual return of this day forever refresh our recollections of these rights, and an undiminished devotion to them.”

I anknytning till detta ligger förnuftets och frihetens framtid i att bygga idéutvecklingen med utgångspunkt i de idéer som Ayn Rand lade fram med sin filosofi objektivismen.

Stephen Hicks har förutom denna introduktion till Ayn Rand, även en bloggpost om Rands ökande inflytande och relevans.

En av undertecknarna till självständighetsförklaringen, Samuel Adams, sa till de brittisktrogna Tories:

”If you love wealth more than liberty, the tranquility of servitude
better than the animating contest of freedom, depart from us in peace.
We ask not your counsel nor your arms. Crouch down and lick the hand
that feeds you. May your chains rest lightly upon you and may posterity
forget that you were our countrymen.”

Idag passar ölmärket Samuel Adams!

Uppdatering: John Adams i SVT

Playboys intervju med Ayn Rand

Nu kan man läsa Playboys intervju med Ayn Rand från mars 1964 online.

Där finns även de andra intervjuerna med mängder av personer som Playboy gjort genom decennierna. Man får söka på namn för att få fram en eventuell intervju.

Och här kan man läsa om de delar av intervjun som inte kom med i tidningen. Omslaget till tidningen hade f.ö. temarubriken ”Girls of Russia and the Iron Curtain Countries”.

Maggie Roark

Ayn Rands Urkällan á la Simpsons. Kul! (Jodie Foster är Maggies röst under rättegången)

(Via Mattias Svensson)

Mona Sahlin som Peter Keating

I gårdagens Sydsvenskan lät kulturdelen tre skribenter ta hjälp av litteraturen för att beskriva (S)-ledaren Mona Sahlin. Ann Heberlein jämför Sahlin med Peter Keating från Ayn Rands roman Urkällan. Träffande! Anna Hellsten tar exempel från Anne på Grönkulla, och Per Wirtén lyfter fram Sebastian Flyte från Evelyn Waughs En förlorad värld. Även den jämförelsen träffar.

Verkligen kul grepp!