Som en fortsättning på föregående blogginlägg, tänkte jag ta upp andra exempel där Ayn Rand misskrediterats. I takt med att hennes inflytande växer, ökar också de osakliga och ohederliga angreppen på henne från hennes antagonister, vilka i och för sig alltid har funnits.
Rand var en lysande tänkare, men som många av dessa, liksom många stora författare och konstnärer, saknade hon ofta social kompetens och hade narcissistiska drag. Ett geni, som Rand var, har ofta svårt att hantera sin omgivning och kan vara olidlig även för de närmaste. Överkänslighet, överlägsenhet, fyrkantighet, och fast man själv i egenskap av stringent tänkare kan göra skarpsinniga iakttagelser och se samband, ibland visar en förbluffande ensidighet, särskilt i konfrontationen med vissa personer, där sådant utelämnas som skulle kunna vara relevant att ha med i sammanhanget, och hårddrar där det är obefogat.
Att Rand var så ivrig med att inte vilja sanktionera det onda, en i flera sammanhang viktig princip, bidrog till att förstärka den i vissa situationer obefogade oförsonligheten. Det betyder dock inte att alla brytningar mellan henne och andra enbart var hennes fel. Alla kan vi bryta med människor vi tycker ha betett sig illa, och som inte har bett om ursäkt. Rand var också traumatiserad av upplevelserna av den ryska revolutionen, som satte djupa spår i hennes liv.
Samtidigt hade hon goda sidor. Hon kunde vara vänlig, generös och förstående. Hon kunde uppvisa stort tålamod när hon förklarade idéer, och inför de personer hon gjorde det, spelade det ingen roll vilken bakgrund de hade, om personen var professor eller sjuksköterska. Hon hade en djup respekt för den vanliga, hederligt arbetande människan, och var kategoriskt antirasistisk.
Utan att behöva ursäkta Rands dåliga sidor, är de av underordnad betydelse i förhållande till den briljanta tänkare hon var, och det oerhörda inflytande hon haft för den klassiska liberalismens renässans. Tyvärr har flera av hennes anhängare tagit efter de sämsta sidorna hos henne. The Ayn Rand Institute har inte bidragit till att förändra detta beteende, utan istället befäst en mer sekteristisk hållning, vilken dock inte gäller alla som är associerade med institutet. David Kelley grundade det som idag kallas The Atlas Society för att komma till rätta med de här problemen. Timothy Sandefur, som ser sig som objektivist, skriver att många objektivister behöver lära sig att slappna av:
”First, let me say that I know very few Objectivists, but the ones I know are perfectly well-adjusted and happy people. But I have met some Objectivists who do not seem happy, and who seem strongly self-condemning people. Since Objectivist people tend to be very idealistic, they get very disappointed not only in others, but in themselves, and this can lead to a sort of cynicism and self-reproach which is really unfortunate. Is this essential to Objectivism? I don’t think so—I think it is the case with any ideology which is very idealistic and places a lot of emphasis on moral judgment and consistent behavior. Objectivists, like everyone in the world, need to learn to relax. Others relax rather easily because they’re intellectually lazy. Objectivists, like Puritans, are afraid of relaxing because they’re afraid someone is going to trick them into something if they relax. That’s bad, but, again, I don’t think it’s really essential about Objectivism.
Second, one thing that I think is unfortunate about the way Objectivism has been presented ever since Rand, is the constant emphasis on how radically different Objectivism allegedly is from any other philosophy that has ever gone before. In fact, Objectivism isn’t as unique as all that, although in some ways Objectivists are more consistent, and have, I think, a deeper insight into some things. But because Objectivists sometimes act as though philosophy began with Aristotle, then skipped forward 2000 years to Ayn Rand, I think they tend to feel more alienated from their own culture than they ought to be.”
Rand visade också i många av sina essäer en stor bitterhet, som är förståelig mot bakgrund av det samhällsklimat som fanns på hennes tid, och som, trots dagens orosmoment, var betydligt mer fientligt inställt till individualism och kapitalism än idag. Men även denna bitterhet kan smitta av sig hos vissa och förstärka svartsynen. Hon berör många djupt och därmed kan reaktionen mot avvikande vara oproportionerligt stor. Samtidigt kan det att hon kommit med så många briljanta insikter som påverkat mångas liv på ett fundamentalt plan, lett flera till den felaktiga slutsatsen att hon i stort sett alltid har rätt.
Jag skrev i ett tidigare inlägg förra året:
”Att försöka leva upp till en filosofi och ställa etiska krav på sig själv och andra, är en ständig kamp och strävan. Rand sa själv att ”människan är varken allvetande eller ofelbar”. Att inte fullt ut lyckas leva upp till idéerna, innebär inte att de (eller alla idéerna) blir värdelösa och ointressanta, och att man därmed bekvämt kan strunta i dem och frågeställningar om vad som utgör det goda livet, och förfalla till likgiltighet, cynism och nihilism. Jag är själv ingen okritisk beundrare av Rand och är intresserad av revideringar av och tillägg till hennes filosofi. Men jag har aldrig stött på en tänkare som gett sådan inspiration och med en sådan poetisk kraft haft en sådan tilltro till människans potential, till hennes möjligheter att lyckas här på jorden och formulerat en sådan fascinerande integrerad filosofi.
Under hennes tid fanns det ingen filosof eller politiker som ens gav en läpparnas bekännelse till principen att ingen har rätt att initiera våld och tvång mot någon, ej heller hörde man någon med sådan bestämdhet hävda att varje människa är ett självändamål och inte ett medel för andras mål, att människan varken ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv.”
Detta för oss till de kritiker som ägnar sig åt oseriösa och ohederliga påhopp. Jim Peron, som själv inte är någon okritisk Randbeundrare, har i ett antal artiklar behandlat några av dessa, som bl.a. Michael Shermer, Murray Rothbard, Ellen Plasil och Jeff Walker. Rothbards essä The Sociology of the Ayn Rand Cult har varit en av de mer betydelsefulla när det gäller försöken att osakligt göra ner Rand, inte minst för de libertarianer som ogillar henne, då Rothbard var en mycket inflytelserik libertariansk ekonom. Här visas att Rothbard var en väldigt opålitlig person som spottade ur sig flera lögner, och som dessutom ”was in constant war with virtually everyone in the Libertarian Party”.
Numera har en ny form av anklagelse börjat poppa upp här och var, bl.a. i en artikel av Martin Gelin i Aftonbladet för en tid sedan. Det skrivs om att Rand i sin ungdom beundrade en mördare, William Hickman, och det insinueras att Hickman stod modell för hennes senare hjältar, vilket faller på sin orimlighet, och är så korkat att det egentligen inte skulle behöva kommenteras. I denna artikel demoleras de argumenten fullständigt och sammanhanget ges. Det var ingen uppsats eller artikel Rand skrev, utan privata dagboksanteckningar, förvisso bisarra på pappret, i en brainstorming för en roman som hon aldrig skrev, men som skulle handla om mordet på en otäck präst. Det får mig f.ö. att associera till den klassiska romanen Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Vi vet inte vad det var Rand ville uppnå, men hon lade ner det och återkom aldrig mer till det.
Men för många inom vänstern, och även bland konservativa, eller för den del delen de liberaler som ogillar henne, men inte heller kan hantera henne intellektuellt, är man så livrädda över att Rands inflytande växer, att man desperat gör vad som helst för att smutskasta henne.
Man måste som sagt inte gilla allt hon skrev eller gjorde. Det fanns brister i såväl hennes liv som i hennes romaner och andra texter, men det är ändå, precis som när man värderar andra tänkare, idéerna som är viktigast, och där hade Rand något väldigt väsentligt och inspirerande att säga. Rand gjorde i sina romaner och essäer ett seriöst försök att på ett fundamentalt plan förklara villkoren för ett gott människoliv här på jorden, och vilka hot mot detta som förelåg. Hon lyckades inte nå hela vägen fram, men hon kom en bra bit på väg.
Och gentemot de som bara klagar och ser få eller inga meriter i henne alls, och speciellt de som aldrig har lagt två strån i kors för att göra något själva eller tänka ut villkoren för människans liv och frihet, kan jag tycka: ”Gör nåt själv!” Skriv romaner, filosofiska texter, och politiska kommentarer utifrån konsekventa principer. Kolla dina egna premisser, som Rand brukade säga.
