Monthly Archives: maj 2011

Ron Paul är ingen libertarian

Den republikanske kongressledamoten Ron Paul från Texas, som nu åter har deklarerat att han ställer upp i presidentvalet, brukar betecknas som libertarian, och många av hans anhängare ser honom som sådan. Men det tål att upprepas, Paul är ingen libertarian, om man med libertarianism åsyftar klassisk liberalism i traditionen från John Locke. Paul bör mer rimligen betecknas som en konservativ med frihetliga drag. Men till skillnad från exempelvis Barry Goldwater, som hade vissa brister men var mer libertariansk än konservativ, har Paul ett bisarrt och ickeliberalt bagage som inte kan ursäktas med att han är så frihetlig på ett antal punkter.

The New Republic rapporterade för några år sedan om de nyhetsbrev som hade skrivits i Pauls namn, med sitt innehåll av rasism och konspirationsteorier. Många libertarianer angrep Paul, som låtsades inte ha haft någon koll på vad som skrevs i nyhetsbreven. David Boaz vid Cato Institute skrev bl.a.:

”Ron Paul says he didn’t write these newsletters, and I take him at his word. They don’t sound like him. In my infrequent personal encounters and in his public appearances, I’ve never heard him say anything racist or homophobic (halting and uncomfortable on gay issues, like a lot of 72-year-old conservatives, but not hateful). But he selected the people who did write those things, and he put his name on the otherwise unsigned newsletters, and he raised campaign funds from the mailing list that those newsletters created. And he would have us believe that things that “do not represent what I believe or have ever believed” appeared in his newsletter for years and years without his knowledge. Assuming Ron Paul in fact did not write those letters, people close to him did. His associates conceived, wrote, edited, and mailed those words. His closest associates over many years know who created those publications.”[...]

”Paul says he didn’t write the letters, that he denounces the words that appeared in them, that he was unaware for decades of what 100,000 people were receiving every month from him. That’s an odd claim on which to run for president: I didn’t know what my closest associates were doing over my signature, so give me responsibility for the federal government.”[...]

”Libertarians should make it clear that the people who wrote those things are not our comrades, not part of our movement, not part of the tradition of John Locke, Adam Smith, John Stuart Mill, William Lloyd Garrison, Frederick Douglass, Ludwig von Mises, F. A. Hayek, Ayn Rand, Milton Friedman, and Robert Nozick. Shame on them.”

Tidskriften Reason skrev att det mesta tydde på att det var Lew Rockwell som hade skrivit nyhetsbreven, vilket inte förvånar.

Vid sidan av detta har Paul själv som politiker bl.a.  inte förstått grundlagsfädernas åtskillnad mellan kyrka och stat och bekämpat aborträtten och rätten till ett eget sexliv.

Nu är ju andra republikanska kandidater, liksom vid tidigare val, inte någon rolig samling heller, men det finns åtminstone en, förre guvernören i New Mexico Gary Johnson, som är betydligt bättre än Paul. Reason hade nyligen en artikel om Johnson och kontrasterar honom mot Paul. Inte för att jag tror att Johnson kommer att vinna nomineringen, men förhoppningsvis kan han lyfta fram frihetliga idéer i rampljuset och dessutom få med sig de vettigare anhängarna till Paul som insett hur snett Paul hamnat.

Gary Johnsons kampanjsida.

Ekonomi och moralfilosofi

Stephen Hicks skriver om hur hans akademiska kolleger och studenter med andra politiska åsikter sällan låter sig påverkas av empiriska belägg för marknadsekonomins välståndsbringande effekter. Han tar exemplet hur Hong Kong har gått förbi Argentina genom marknadsekonomi och frihandel, något som en gång gjorde Argentina rikt. När Argentina fick sin liberala författning 1853 blev landet under det följande halvseklet Latinamerikas Hong Kong, med en exceptionell ekonomisk utveckling. Därefter ökade statsinterventionismen med ekonomisk nationalism och protektionism och staten lade sig alltmer som en våt filt över allt större delar av ekonomin. Det förvärrades under Juan Perón (1946-55), men hade redan börjat före honom.

argentina-hong-kong-467x300

Hicks skriver att det vid sidan om fortsatt ekonomisk utbildning krävs en förändring av folks etiska föreställningar, något som är mer grundläggande för hur de ser på exempelvis marknadsekonomin. Det var också det som Ayn Rand betonade. Moralfilosofin och verklighetsuppfattningen är grunden för den politiska filosofin.

En del liberala nationalekonomer glömmer lätt bort denna biten, eller har själva en dålig moralfilosofi i grunden. Även en så stor ekonom som Ludvig von Mises missade det när han skulle förklara hur slaveri kunde konkurreras bort. Se här och här. Slaveriet konkurrerades aldrig bort. Ekonomiska faktorer kunde vara bidragande, men det var alltid politiska åtgärder bakom slaveriets försvinnande i olika länder. För slavägare i exempelvis amerikanska Södern fanns det ett ”sentimentalt” värde i slaveriet, sprunget ur den romantiserade bilden av herrefolkets överlägsenhet gentemot andra raser och det patriarkala omhändertagandet av dessa mindervärdiga och omyndigförklarade raser.

Det för oss också till dagens moderna västerländska demokratier. Dessa har viktiga frihetliga inslag, men många människor tycker sig kunna leva med ett tämligen högt välstånd, primärt orsakat av marknadsekonomin, samtidigt som man accepterar välfärdsstaten och statliga ingripanden på många områden. För många räcker det att ekonomin är relativt funktionsduglig och att landet de bor i har andra värden, socialistiska, nationalistiska eller vad det nu är, som dessa människor tycker är viktiga. Det är här moralfilosofin kommer in.

Mer röster om Atlasfilmen

Jag lade tidigare upp länkar till recensioner av Atlas Shrugged-filmen. Här kommer ett par till. Johan Norberg tycker med vissa reservationer att den är väldigt bra. Tim Sandefur tycker att den är ganska bra, men kritiserar den för att försöka vara alltför trogen boken i sekvenser som filmmediet måste förmedla på ett annat sätt än en bok, vilket Rand själv var medveten om när hon skrev filmmanuset till The Fountainhead.

Efter att ha läst många recensioner är jag förhoppningsfull. Filmen får igång ytterligare intresse och debatt om idéerna. Det är kanske inte den bästa filmen som kunde gjorts av romanen, men den tycks ha många förtjänster, och det är nog inte värt att gräva ner sig alltför mycket i hur mycket bättre den kunde gjorts. Effekten är redan satt i rullning på ett positivt sett av vad jag kan se. Jag tror jag stannar här vad beträffar recensioner. Nu återstår att jag får se den själv nån gång.