The English Spirit

Det har gått en dryg vecka sedan den 15 juni. Det var det datumet år 1215 som den engelske kungen Johan utan land på Runnymedes äng tvingades skriva under Magna Carta, Det stora frihetsbrevet. Det var inget liberalt manifest, men sådde fröna till en utveckling där individens rättigheter alltmer togs på allvar och godtycklig maktutövning stävjades. Till de banbrytande formuleringarna hör:

”No free man shall be taken, imprisoned, disseised, outlawed, banished, or in any way destroyed, not will we proceed against or prosecute him, except by the lawful judgment of his peers and by the law of the land.”

England anses som liberalismens stamort. Andra länder har också tidigt uppvisat frihetliga drag, som Nederländerna och Schweiz, men England har utan tvekan betytt mest i detta avseende. Och utan den brittiska frihetliga traditionen hade inget USA kunnat födas, vars självständighetsförklaring den 4 juli 1776 (ironiskt nog gentemot Storbritannien) var en idépolitisk blomsterprakt sådd med brittiska frihetsfrön.

Min mamma fick 1952 en liten bok (som jag med godkännande lagt beslag på) som heter The English Spirit. Den utkom 1944 och är en samling av några av de radiotal som BBC under andra världskriget lät sända med skådespelaren Leslie Howard och författaren J.B. Priestley som redaktörer. Motivet var att mana till kamp mot Nazityskland och stärka britternas mod.

I den behandlas olika aspekter av brittisk kultur, allt från 1600-talsrebellen John Lilburne som ledde de frihetliga Levellers till engelsk landsbygd och bypubar. Men det är framförallt två tal som innehåller viktiga tankegångar, utan att jag håller med i allt vad som sades, men som illustrerar det frihetliga draget i det ”brittiska”. Det ska inte förväxlas med nationalism och britterna har sannerligen inte alltid levt upp till frihetliga ideal, varken nu eller historiskt. Men precis som USA är även andra anglosaxiska länder som Kanada, Australien och Nya Zeeland mer frihetligt präglade än många andra länder. Individualismen har bidragit till det engelska intresset för den personliga karaktärsdaningen.

Priestley (som annars var en sorts frihetlig socialist) citerar den tyske författaren Thomas Mann om hur engelsmännen har värnat friheten starkt till skillnad från tyskarna, och att detta kan sammanfattas som liberalism, och fortsätter själv:

”This Liberalism, as Thomas Mann rightly calls it, is probably England’s greatest contribution to world civilisation. It has been produced by an odd mixture of peoples living their own kind of life on a misty island just off the edge of the great European peninsula, a people who have been allowed by circumstances — and also by their own passion for liberty — to develop in their own way, to grow as a tree grows. It runs through all our political and social life, and not only here in this island but everywhere the English have gone. It runs through our glorious literature, in which there is blended an appreciation of the twists and turns of human character with a sense of the strange mystical background of this life, a blue haze like that we find so often over the English hills.”[...]

”I remember last year a clever foreigner, who knows us well, saying to me: ”You know, the English are a good people. When you come to know them, you see there is something naturally, instinctively religious about them.” By religious he did not mean that the English people are fonder of prayer, worship and ritual than other people, for clearly they are not. He meant that the ordinary English folk have an instinctive trust in the moral order of the universe, have a deep respect for all that is fundamentally personal to other people and are moved by goodwill. This goodwill runs like a golden thread, glinting with humour and poetry, through the fabric of our history. And I believe with all my heart that it will be a black tragic day for the world when that shining thread is seen no more; but I also believe that it will outlast our time.” 

(Detta har drag av det Ayn Rand kallade The Benevolent Universe Premise)

Lord Elton beskriver utvecklingen av brittisk utbildning och karaktär:

”From the dawn of its history this has been a country in which men have preferred to do things for themselves. As far as possible, they wanted their rulers to leave them alone. Very early in their story they were boasting that ”an Englishman’s home is his castle’, and long before other nations, they forced their rulers to abolish the odious right of imprisonment without trial. Within a man’s home — provided of course that he observed the law — he was to be left alone to manage his family life as he pleased. A little later this instinct for independence and for individual enterprise — the instinct which gave us the Elizabethan sea-adventurers and the Pilgrim Fathers — began to look farther afield. Men felt that it was not sufficient to be left alone by the Government. They wanted to do its work for it. They began to organise themselves in voluntary associations to work for social and political reforms which in almost every other country at that time were thought of as being the business of the State, which is another way of saying that they were neglected altogether. Thus the slave trade, and a little later slavery, among the negroes in the British colonies were abolished, much earlier than elsewhere, after a long agitation conducted by a group of private citizens led by William Wilberforce. And to-day, although the power of the State has grown so fast and so far, everyone who knows Britain knows that it is still a network of voluntary associations, trade unions, friendly societies, religious and political organisations, literary, scientific and sports clubs innumerable, so that every aspect of the national life is enriched and vitalised by the free, voluntary enterprise of men and women who are not told what to do and how to think by uniformed officials, but of their own goodwill and on their own initiative contribute to the national life.”[...] 

”Thus it is typical that the most original and the best-known British educational experiment has been the so-called public schools, which have owed less than any department of our education to the State, and which have been entirely developed by the initiative of individuals.”

William Waltons musik till filmen Spitfire/The First of the Few (1942) med Leslie Howard i huvudrollen.

Filmen Yanks (1979) utspelar sig också under andra världskriget, och skildrar kärleken mellan en amerikansk soldat och en engelsk flicka. Filmen är sådär, men musiken av Richard Rodney Bennett är bedårande vacker! Förutom kärleken får den också symbolisera de frihetliga banden mellan England och Amerika.

Rudyard Kiplings The Reeds of Runnymede (Magna Charta, June 15, 1215)

At Runnymede, at Runnymede,
What say the reeds at Runnymede?
The lissom reeds that give and take,
That bend so far, but never break,
They keep the sleepy Thames awake
With tales of John at Runnymede.

At Runnymede, at Runnymede,
Oh, hear the reeds at Runnymede:–
”You mustn’t sell, delay, deny,
A freeman’s right or liberty.
It makes the stubborn Englishry,
We saw ”em roused at Runnymede!

”When through our ranks the Barons came,
With little thought of praise or blame,
But resolute to pay a game,
They lumbered up to Runnymede;
And there they launched in solid time
The first attack on Right Divine–
The curt, uncompromising ”Sign!”
That settled John at Runnymede.

”At Runnymede, at Runnymede,
Your rights were won at Runnymede!
No freeman shall be fined or bound,
Or dispossessed of freehold ground,
Except by lawful judgment found
And passed upon him by his peers.
Forget not, after all these years,
The Charter Signed at Runnymede.”

And still when Mob or Monarch lays
Too rude a hand on English ways,
The whisper wakes, the shudder plays,
Across the reeds at Runnymede.
And Thames, that knows the moods of kings,
And crowds and priests and suchlike things,
Rolls deep and dreadful as he brings
Their warning down from Runnymede!

Arvet efter Gösta Bohman

Idag har PJ Anders Linder en bra ledare i Svenska Dagbladet om hur de borgerliga partierna har offrat friheten som ett grundläggande värde för statsnyttan. Han citerar även förre moderatledaren Gösta Bohman:

”Ju mer myndigheterna i effektivitetens intresse samkör dataregister, ju mer de telefonavlyssnar, ju mer de flygspanar, ju mer de detaljkontrollerar och luskar i människornas privata livsföring, desto nödvändigare blir det att garantera hundraprocentig rättssäkerhet i gammal god mening. Ingenting är viktigare än detta rättsstatens krav. Vi vill inte leva i ett genomreglerat samhälle. Vi vill inte leva i en polisstat. Människans krav på skydd mot statens anspråk är viktigare än statens ekonomiska intressen … Rättssäkerhet ingår i demokratins kvalitetskrav. I sin tur är detta beroende av synen på individen. Är han eller hon till för staten eller är staten till för de enskilda människornas skull?”

De nya moderaterna gör sitt bästa för att distansera sig från Bohmans frihetliga arv.

Jag vill även själv lyfta fram ett citat av Bohman, från hans Uppsalatal 1980 där han uttryckte behovet av en liberal revolt:

”Det fanns redan hos de grekiska klassikerna och hos renässansens människor klart utmejslade idéer om människans frigörelse och om den enskilde individens betydelse för det humana samhället. Dessa idéer bidrog till att lägga de nödvändiga grundstenarna för det liberala genombrott som följde i upplysningstidens spår. Det var alltså i en sedan länge utbildad västerländsk idétradition som inspiration hämtades för kampen mot överhetens tvång och förtryck och för frigörelse av den enskilda människans inneboende resurser. Därför blev det de länder där statsmakten av olika skäl inte hade styrka nog att motstå de liberala ekonomiska drivkrafterna och inte förmådde bekämpa förändringar i människors tänkesätt, som det västerländska frihetsidealet vann sina första segrar.
(…)
Den väg vi moderater nu och framdeles måste utstaka är en helt annan än kollektiviseringens, den tilltagande politiseringens och stillaståendets väg. Sverige skall arbeta sig ut ur problemen med människornas hjälp. Inte genom att kommendera dem och styra dem utan genom att stimulera dem att ta initiativ och bära ansvar. Det är deras vilja till insatser och förmåga att använda denna sin vilja som vi skall vädja till.

Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år. Ett frigörelsearbete som under de senaste decennierna mattats av i land efter land.”

Mer finns att läsa på Bohmanfondens hemsida.

Men det är inte bara från Bohmans tid man kan hitta frihetliga deklarationer. Som jag skrivit tidigare, gav Högerpartiet 1963 ut en broschyr, Besked, där följande kunde läsas:

“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”

Dessa exempel utgör en avgrundsdjup skillnad mot dagens (M), även om de nya (M) inte är något helt nytt i Högerns historia, vilket jag har skrivit om här tidigare.

Fjellner och Lissabonfördraget

Denna bloggpost skulle kunna ha titeln EP-valet, del 5, och är egentligen det, men jag valde en annan rubrik för omväxlings skull och för att rikta uppmärksamheten åt ett håll.

Moderaten Christofer Fjellner är den i mitt tycke hittills bäste europaparlamentarikern från Sverige. Jag har skrivit positivt om honom, samtidigt som jag har kritiserat hans och hans partikollegers uppslutning kring Lissabonfördraget, ett bisarrt, etatistiskt fördrag, om vilket jag har skrivit här tidigare.

Det känns trist att angripa den bäste Sverige har i Europaparlamentet, men just därför att han är det är det extra angeläget att göra det pga den motsägelse varmed Fjellner tar sig an EU-projektet, och den felaktiga bild av Lissabonfördraget somliga kan få som inte orkar läsa eländet, och om vad som står på spel.

På sin hemsida skriver Fjellner under sitt Åsikts-ABC följande under Centralisering:

”Politiska beslut blir inte bättre för att de centraliseras, oftast tvärt om. Därför bör europasamarbetet vara starkt men begränsat. De flesta partier, inte minst de som tycker att Sverige ska gå ur EU, verkar dock att EU ska lägga sig i allt mellan himmel och jord. Det vill jag sätta stopp för.”

Under Handelspolitik:

”Det som varit bra för Europa är även bra för resten av värden. Därför borde EU leva som man lär och riva ALLA tullmurar mot resten av världen.”

Under Jordbrukspolitiken:

”Europas jordbrukspolitik är en skam. Den utgör EU:s i särklass största utgift, och kostnad för oss som skattebetalare. En bidragskarusell som svälter ut tredje världen och ger Europa sämre och dyrare mat. Jag vill avskaffa ALLA jordbruksbidrag och subventioner.”

Under Kultur:

”Många krafter i Europa vill använda EU för att värna eller skapa europeisk kultur.[...]Allt detta är jag mot! Kultur är något som växer och frodas bortom politiska beslut. Kultur är inget politiker ska tvinga på medborgarna utan något politiker istället bör hålla fingrarna borta ifrån.”

Under Liberaliseringar:

”De monopol som fungerar som handelshinder måste avvecklas liksom tullar och subventioner.”

Dessa är några exempel, och det är bra ståndpunkter som jag gillar. Men Lissabonfördraget innehåller precis raka motsatsen till det Fjellner här vill uppnå!

Det blir därför något av Goddag yxskaft när Fjellner skriver under Grundlagsfördraget:

”Det är bra att dagens lapptäcke av regler ersätts med tydliga och enhetliga spelregler för hur beslut ska fattas. Det finns dock mycket i förslaget till nytt fördrag som jag tycker är dåligt, men det då alternativet är dagens djungel av olika gamla fördrag, som inte hanterar den utvidgade unionen, tycker jag att vi bör godkänna förslaget. Grunden är nämligen bra då det begränsar EU:s befogenheter, tydliggör gränsen mellan de enskilda medlemsländerna och EU samt ökar öppenheten i unionen.”

Men det är, utöver motsägelsen beträffande Fjellners mål ovan, just tydliga och enhetliga spelregler som saknas i fördraget, liksom begränsning av EU:s befogenheter, tydliga gränser mellan enskilda stater och EU samt öppenhet. Och bara för att rådande regler är otillfredsställande är ju det inget skäl att acceptera något som blir ännu värre utifrån liberal synvinkel. Även de liberaler som gillar EU och skulle vilja ha ett nytt fördrag borde kunna kräva ett bättre förslag och begära hemläxa.

Det är viktigt att alla sätter sig in fördraget. Det finns att köpa som pocket (utgivet av SNS förlag), även det gamla förslaget. De ser lika ut med samma omfång och typsnitt på omslaget, fast med olika färg. Men det vet ju vi kritiska liberaler som jämfört båda att innehållets likhet är 95%.

Och utöver det jag tidigare redan skrivit och länkat till, finns det anledning att uppmärksamma Artikel 54 under Stadga om mänskliga rättigheter (som även fanns med i det förra förslaget som Artikel II-114):

”Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den medför rätt att bedriva verksamhet eller utföra handlingar som syftar till att sätta ur spel någon av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan eller att inskränka dem i större utsträckning än vad som medges i stadgan.”

Observera orden ”syftar till” ifråga om en rättighetsstadga som dessutom innehåller flera socialistiskt definierade rättigheter.

Fjellner, fortsätt arbeta för de liberala ståndpunkterna, och jag tror att du kan uträtta mer än du redan gjort, men förkasta i konsekvensens namn Lissabonfördraget! Om fördraget blir verklighet undermineras allt det goda du vill uppnå.

EP-valet, del 4

Som om inte en tredje bloggpost om EP-valet vore nog från en tjurig väljare som jag , kommer här den fjärde. Om valresultatet finns mycket att säga, men  Piratpartiets och Miljöpartiets framgångar är tecken på att integritetsfrågorna är viktiga för väljarna. Förhoppningsvis drar allianspartierna lärdom av detta. Jag hoppas att Fjellner får sitta kvar, men att se Reinfeldts min efter den uteblivna valframgången för (M) var ett sant nöje. Nu gick tyvärr visserligen (FP) fram, och jag tror att det framförallt var Marit Paulsen som var röstmagneten med sin integritet och uppriktighet, men partiets profil som det mest EU-vänliga förskräcker. ”Ja till Europa!” var deras slogan. Så billigt och patetiskt!

Valdeltagandet ökade något jämfört med föregående val, men är fortsatt lågt, drygt 43%. Tyvärr blev det inte lika lågt som i Slovakien, ca 20%, vilket förmodligen hade fått även flera EU-kramare att ifrågasätta legitimiteten i detta val och EU-projektet. Men snittet för hela EU är fortsatt lågt. Som Hans Engnell skriver:

”Frågan är var gränsen går för när valets framröstade representanter över huvud taget inte är legitimt valda?”

Jag röstade som sagt inte, vilket jag angett skälen för i de föregående inläggen. Fritz-Anton Fritzson är en annan libertarian som inte heller röstade och hade på sin blogg ett intressant inlägg om varför man borde välja soffan, även om jag till skillnad från honom håller frågan öppen om ”det mest ansvarfulla och moraliska man kan göra är att avstå från att rösta”. Om valdeltagandet generellt är lågt, kan det vara en poäng att välja soffan för att hoppas på allt mindre legitimitet för valet och EU. Annars får man nog se över sin strategi, även om man förstås kan avstå från att rösta också vid ett högt valdeltagande. Jag har som skrivits ett något annorlunda perspektiv på vad som är bästa sättet. Men alla förslag till strategier är välkomna.

Fritzson:

”Agendan för EU-samarbetets framtid tycks redan ligga fast på förhand. Det är bara en tidsfråga innan Lissabonfördraget och Euron kommer att tvingas på alla medlemsländer. Den europeiska demokratin har blivit en skendemokrati vars syfte är att skänka legitimitet till en redan utstakad väg samt krav från olika särintressen. Det borde oroa oss alla oavsett ideologisk hemvist.

Det är även den här gången kandidater som vill driva ”ett smalare men vassare EU” eller ”ett EU som gör hälften så mycket dubbelt så bra”. Men det finns inga som helst tecken på att EU kommer att gå i den riktningen. Trenden är den rakt motsatta – EU gör ständigt mer och mer, sämre och sämre, och blir allt bredare och trubbigare. Det är en illusion att utifrån dagens utgångspunkt tro att EU:s befogenheter skulle kunna begränsas.”[...]

”Att rösta i Europaparlamentsvalet är att ställa upp på EU och acceptera och legitimera både EU-projektet som sådant och den EU-politik som förs i Sverige idag.”[...]

”Den som avstår från sin röst har inte givit sin “välsignelse” till det politikerna gör och är därmed inte ansvarig för det. Den som röstat däremot – oavsett vad han eller hon röstat på – har deltagit och därmed legitimerat både EU-projektet och valresultatet.”

Därför håller inte riktigt det som Heidi Avellan skriver på Sydsvenskans ledarsida:

”Den som inte röstar ger sin makt till andra.”

Att avstå från att rösta kan vara en maktdemonstration för att visa missnöjet med de som annars hade fått rösten, och inte sanktionera ett allt större paket av dåligheter som riskerar friheten ännu mer. Riskfyllt kanske, och inte alltid effektivt, men det gäller även när man röstar. 

Det handlar alltså inte om när borgerliga partier inte går tillräckligt långt i frihetlig riktning. Det kan enligt min mening vara värt att rösta på dem i alla fall, därför att reformerna ändå går åt rätt håll. Men om de istället eller därutöver står för en politik som fundamentalt bryter mot frihetens värden, då är dags att tänka över hur mycket skit man ska ta innan man säger att det räcker nu. De driver in oss i EU, och därefter mot bl.a. EU-författning & Lissabonfördrag,  med en utveckling mot en superstat med allt mer godtycklig maktutövning, en process som de själva aktivt stöder, för att sedan säga att ”ja, nu är det viktigt att vi får igenom lite frihetsdirektiv, så rösta på oss”. Ja, det kunde ni ju ha tänkt på från början!

Inte heller har Sydsvenskans ledarsida någon förståelse för en liberal kritik av Lissabonfördraget, vilket jag även tidigare tog upp med anledning av tidningens kommentar om Tjeckien och Vaclav Klaus. En analys av fördraget saknas överlag.

Samma gäller Svenska Dagbladets ledarsida, ingen analys eller kritik, varken nu eller tidigare (för att ta några exempel).

Nu får man hoppas att Storbritanniens Labourregering faller samman ännu mer, och Gordon Brown tvingas utlysa nyval så snart som möjligt. Då kommer Tories att vinna, och deras ledare David Cameron har sagt att han tänker riva upp ratificeringen av Lissabonfördraget och utlysa folkomröstning, vilken med mycket stor sannolikhet kommer att bli ett nej till fördraget. Men det är bråttom. Irland folkomröstar på nytt i oktober.

Därutöver vill Tories även omförhandla grunderna för landets anslutning till EG/EU alltsedan 1973 och framåt. Måtte det bli nyval snart och Tories vinna! 

Politikerkoll

En ny sajt som ska granska våra politiker har bildats av bl.a. Sophia Blomqvist: Politikerkoll 

De planerar att bl.a.

publicera politikers (och kandidaters) CV:n och meritförteckningar

granska politikers närvaro i de olika politiska församlingarna

redovisa politikers beslut i stora, avgörande frågor

Ett bra initiativ. Politiker vill kontrollera oss, då får vi kontrollera dem.

EP-valet, del 3

Efter att tidigare kommenterat valet till Europaparlamentet i de två föregående blogginläggen, kommer här ett tredje. Det förekommer att folk, såväl (klassiska) liberaler som andra, säger att om man inte röstar ska man sedan inte klaga. Det finns en poäng med detta, men som jag tog upp måste man inte tolerera vad som helst bara för att alternativen är sämre. Som Mattias Svensson skrev angående den svenska inrikespolitiken, kan ett valnederlag (med exempel från 70-talets Storbritannien) för det annars vanliga valet för liberaler vara en möjlighet att bana väg för den liberala pånyttfödelsen.

Jag kan tycka att den som aldrig gör någonting i opinionsväg, och sedan sitter och klagar (beroende på vilket ämne eller val det nu är), borde tänka över sina reaktioner. Men för de av oss som faktiskt gör någonting, bloggar, skriver insändare, artiklar etc, tycker jag inte att man utan vidare kan säga till de som avstår från att rösta eller röstar ”fel” i olika val att de inte ska klaga sedan. Jag säger inte till de som röstade för svenskt medlemskap i EU att de inte ska klaga därför att EU serverar redskapen varmed vi nu kan se hur dess bläckfiskarmar tar sig in överallt. Jag säger inte till de som röstar i detta valet, och som annars driver opinion för liberala idéer, att de sedan inte ska klaga på det dåliga som deras partier också stod för genomförs. Politik är som jag skrev ofta svåra avvägningar.

Partier och kandidater står för paket, som kan innehålla mer eller mindre bra saker. Chiles diktator Augusto Pinochet gjorde mycket bra saker när det gällde ekonomisk politik, och som idag Chile skördar de goda frukterna av. Men sedan fanns där annat som var djupt motbjudande. Jag vill betona att jag här inte jämför varken Fjellner eller (M) med Pinochet, utan vill istället generellt fråga var gränsen går för hur mycket en liberal ska tolerera, bara för att en viss politiker står för mycket liberalism på vissa områden, och slippa anklagelsen om att man inte ska klaga om man inte väljer ett visst alternativ. Det gäller ju inte minst nästa års riksdagsval. Jag är öppen för att det finns olika vägar att gå. En del lägger mer vikt vid vissa saker än andra.

Jag skrev att Lissabonfördraget klubbas i riksdagen och inte i EU-parlamentet, men (M) och dess kandidater till detta val ställer upp på detta fördrag, som förutom vad som redan sker med EU är vägen till en monsterstat. (M) får en plattform för att driva opinion för detta fördrag, men jag ska ju inte klaga för att Fjellner driver andra frihetsfrågor, eller? (M) sitter i partigruppen EPP-ED, som domineras av paternalistiska, religiöst konservativa och statsinterventionistiska kristdemokrater. Visst är det bra att Fjellner m fl kan påverka i liberalare riktning, men (M) måste å andra sidan också kompromissa med gruppen och förordar t.o.m. själva ickeliberala åtgärder. En röst på (M) är också en röst på EPP-ED. Samma med (C) & (FP). En röst på dem är också en röst på ALDE-gruppen. Lissabonfördraget, som dessa partigrupper stöder, är en viktig fråga. Det finns flera. Och Piratpartiet kommer att rösta som sin partigrupp i alla de frågor som de inte går till val på.

En röst på Fjellner, Hökmark eller Kinhult kan som en del hävdat vara ett sätt att stödja mer frihetliga ”gammalmoderater” och därmed ge en fingervisning åt Fredrik Reinfeldt. Men det kan lika gärna innebära motsatsen, nämligen att Reinfeldt tar framgångarna för (M) i detta val som tecken på att han gjorde rätt med ”de nya moderaterna”.

Nu har också brittiska Tories förklarat att de efter valet kommer att lämna EPP-ED-gruppen och bilda en ny EU-kritisk, marknadsliberal grupp, European Conservatives, tillsammans med bl.a. Demokratiska Medborgarpartiet i Tjeckien (som president Vaclav Klaus tillhör). EPP-ED förlorar i jämförelse med majoriteten i gruppen många av de mer frihetliga medlemmarna. Vad ska (M) göra då? (M) gillar Lissabonfördraget, det gör inte EC.

Hur eller om man ska rösta är ingen enkel fråga, och jag lutade ju faktiskt mot Fjellner ändå, men sammantaget fann jag det inte värt att rösta. Det är inget självklart beslut, men jag kommer att ta mig rätten att klaga även i fortsättningen.

Uppdatering: EP-valet, del 4