I min senaste bloggpost skrev jag att jag inte tänker rösta i valet till Europaparlamentet. Det gäller fortfarande, men jag tycker att Mattias Svensson har ett bra inlägg på sin blogg om varför Christofer Fjellner är värd en röst. Det var faktiskt vad jag var nära att själv göra, nämligen rösta på honom eller Pia Kinhult från samma parti. Lite lustigt att jag och Mattias som har samma radikalt liberala inställning till EU kommer fram till olika val. Även jag hade beslutsvånda förra valet till EU-parlamentet över Junilistan, vilken jag till skillnad från Mattias inte röstade på. Men så kan också politik vara svåra avvägningar.
Jag vill dock framhärda i att även om Fjellner, och i viss mån Gunnar Hökmark, står för flera bra saker, så står de bakom Lissabonfördraget, som även om det är klubbat i Sveriges riksdag och inte i Europaparlamentet, kommer att få en fundamental betydelse för vad EU ska bli och kommer att göra. Det säger en hel del om de politiker som stödjer detta fördrag, även om de gör bra ifrån sig i en del andra frågor. Dessutom följer även (M) i Europaparlamentet med på s.k. klimatåtgärder, vilka skulle äventyra den ekonomiska utvecklingen.
Om (M) hade haft mer än en kandidat som var engagerad för frihandel och integritet på nätet, och andra frihetsfrågor för den delen, och dessutom var uttalad motståndare till Lissabonfördraget (och FRA-lagen mm), skulle jag ha lättare att ta mig till vallokalen och rösta på dem.
På (M):s lista har vi även Hans Wallmark, som profilerar sig för nolltolerans mot narkotika och vill bekämpa legaliseringssträvanden. Detta är också en allvarlig fråga där (M) hamnar helt fel. Ett studiebesök i Mexico eller Colombia borde vara på sin plats. Rättsröta, mäktiga maffiagrupper som delar upp länderna mellan sig och lyckas rekrytera militärer som tidigare utbildats av USA i kriget mot narkotikan och sedan byter sida. Talibanerna i Afghanistan och diktaturen Nordkorea göds genom heroinsmugglingen. Att (M) har en sådan brist på verklighetsförankring är djupt oroande och deras politik, vilken har stöd i EPP-gruppen, får allvarliga följder. Nederländerna, Portugal och Schweiz har gått åt rätt håll. Förstör inte detta.
Jag har bara röstat en gång i valet till Europaparlamentet, och det var första gången Sverige hade ett sådant val, 1995, och då röstade jag på Björn von der Eschs borgerliga Fria EU-kritikersom en ren protest. Jag hade inga illusioner om att de skulle komma in (de fick bara 0,7%), och hade inga höga förhoppningar om vad de skulle kunna uträtta om de väl kom in. Jag var kritisk även mot dessa kritiker.
Som framgått här tidigare röstade jag nej till svenskt medlemskap i EU och nej till euroanslutning. Och som också framgått är jag motståndare till det etatistiska Lissabonfördraget, tidigare kallat EU:s författning, som, om det blir verklighet, kommer att fortsätta tendensen mot en superstat med alltmer godtycklig maktutövning, en process som samtidigt ofta sker bakom stängda dörrar. Det hade varit bättre om en europeisk integrationsprocess hade skett inom EFTA istället.
Men nu är vi där vi är, och då kan man ju tycka att man måste rösta på åtminstone det minst dåliga alternativet för att hindra ännu värre tendenser inom EU och värna så mycket liberala inslag som det går. Jag har förståelse för det och respekterar de som väljer att rösta med det syftet. Jag har även själv funderat över hur jag ska göra, och har inte varit helt mot att rösta. Men jag har beslutat att inte göra det.
Det är visserligen bra att exempelvis (M) har värnat frihandeln och angripit jordbrukssubventionerna, och att Christofer Fjellner har varit aktiv även i en del integritetsfrågor, men det parti som de representerar måste även bedömas utifrån vad de gjort på inrikesplanet, trots att det kan vara frågor som inte blir föremål för beslut i EU-parlamentet. Det har med partiets ideologi, själ och trovärdighet att göra. Och här kan vi se att de, tillsammans med de andra borgerliga partierna, inte har hållit måttet. Förutom ideologisk utslätning och vänstervridning har de röstat för FRA-lagen och Ipred, som innebär integritetskränkning och rättsosäkerhet. Dessutom har alla borgerliga utom en, Centerpartisten Sven Bergström, röstat för det groteska Lissabonfördraget.
Eftersom de borgerliga har varit så omdömeslösa och ansvarslösa i så allvarliga frågor, inte minst genom klubbandet av Lissabonfördraget och därmed upphävt svensk grundlag med grundlagsstridiga metoder, vill jag inte stödja någon av dem.
Borgerliga EU-skeptiker, som Rolf Englund (Gösta Bohmans talskrivare) och Johan Hakelius, skriver i var sin artikel på Newsmill respektive Aftonbladet, att motståndare till EU-parlament egentligen inte bör legitimera detta genom att rösta. Margit Gennser, som ju nyligen lämnade (M) av fullt begripliga skäl, har också varit inne på den linjen.
I övrigt har Rola Brentlin från Moderata Ungdomsförbundet en artikel på Newsmill som är kritisk mot Lissabonfördraget.
När det gäller Piratpartiet, så gillar jag inte partier som är fokuserade på väldigt begränsade frågor, om dock en del angelägna sådana, och deras ståndpunkt i frågan om upphovsrätt gör mig inte övertygad, även om upphovsrätten behöver reformeras och moderniseras. Dessutom har partiet föreslagit avskaffande av läkemedelspatent till förmån för statlig planekonomisk styrning, något som allvarligt skulle hota utvecklandet av nya läkemedel.
Niklas Lindgren går grundligt igenom problemet med Piratpartiets ståndpunkt i denna fråga bl.a. här, här och här.
Argumentet att vi måste rösta på något borgerligt parti för att annars får socialister och gröna mandaten kan avfärdas med att man kan faktiskt inte tolerera vad som helst. Att man inte kan få igenom allt i en riktning är en sak, men när till namnet borgerliga partier röstar mot grundläggande frihetliga värden måste foten sättas ner och en liberal opposition få växa fram.
Som en parallell skulle idén om en mesborgerlighet för att hindra vänsterns valframgångar till vilket pris som helst lett till att Nelson Rockefeller skulle ha nominerats till republikanernas presidentkandidat 1964 istället för Barry Goldwater, eller att Edward Heath skulle ha fått fortsätta som toryledare 1975 istället för att lämna över till Margaret Thatcher.
Henrik Alexandersson låter meddela att den f.d. moderata riksdagsledamoten Margit Gennser lämnar sitt parti (jag trodde hon redan hade gjort det). Hennes skäl är fullt förståeliga. De nya moderaternas tendenser är obehagliga.
I dagens Expressen har den irländska politikern Patricia McKenna en artikel där hon hotar att ställa EU-kommissionären Margot Wallström inför domstol. Wallström tänker teckna ett avtal med PR-firman Edelman på 1,6 miljoner euro för att sälja ”Europa” åt irländarna inför den nya folkomröstningen om det etatistiska Lissabonfördraget som planeras i höst (efter att ha röstats ner förra året). Dvs pengarna ska gå till propaganda för Lissabonfördraget (ni vet det som tidigare kallades konstitution och som röstades ner i folkomröstningar även i Frankrike och Nederländerna).
McKenna skriver:
”1995 slog Irlands högsta domstol fast i ett mål som jag initierade – McKenna- domen – att det är olagligt att använda offentliga pengar till att påverka en folkomröstning.”
Det är för jävligt att man för det första inte respekterar utslagen i folkomröstningarna i tre länder, och hela tiden försöker driva igenom fanskapet till varje pris, trots att man själva satte som villkor att alla länder måste godkänna fördraget, annars faller det, och för det andra att man dessutom pumpar in mängder av skattepengar för att påverka opinionen åt ett håll.
Men jag är egentligen inte förvånad. EU-byråkraternas arroganta fräckhet fortsätter.
Ja, de som vill kan ju alltid försöka, men jag har aldrig sett något övertygande bevis för att Gud eller Jultomten eller andra fantasiväsen verkligen existerar.
Icke desto mindre kan tron hos barn att såväl den ena som den andra fantasifiguren finns föranleda problem för vissa religiösa föräldrar. Timothy Sandefur skriver om en kristen mamma som uppmanar andra kristna föräldrar att inte säga till sina barn att Jultomten finns, eftersom barnen förr eller senare kommer att upptäcka att han inte finns, och det kan i sin tur leda till att barnen börjar tvivla på att Gud verkligen finns.
Men jag vill nog hävda att det är mer harmlöst att för barn skoja om att Jultomten finns än att pracka på dem en grym tyrann i himlen utifrån en bisarr sagobok som kallas Bibeln.
Nu kan man läsa Playboys intervju med Ayn Rand från mars 1964 online.
Där finns även de andra intervjuerna med mängder av personer som Playboy gjort genom decennierna. Man får söka på namn för att få fram en eventuell intervju.
Och här kan man läsa om de delar av intervjun som inte kom med i tidningen. Omslaget till tidningen hade f.ö. temarubriken ”Girls of Russia and the Iron Curtain Countries”.
”Something bad and dangerous is happening in Barack Obama’s America. The powers that the Obama administration claimed in order to arrest the financial crisis and mitigate the recession are being used and abused in ways that are underming the legal and financial stability of the United States. Investors: You are warned.
The first warning was the attempt to snatch Chrysler’s assets away from their rightful owners to pay off administration friends and supporters. The Obama plan to save Chrysler would have sold Chrysler’s most valuable assets into a new company co-owned by the U. S. and Canadian governments, Fiat and the United Auto Workers (UAW) — with the UAW getting the biggest piece, 55%.
The trouble was: those assets belonged to somebody else. They belonged to the company’s bondholders, who had a legal first claim. Under the administration’s plan, those senior-secured creditors would have received just 29¢ on the dollar.”
UAW har varit stora finansiärer av demokratiska politiker och bland dem Obama själv. Som om det inte vore nog angrips de rättmätiga ägarna till tillgångarna som ”giriga gamar” och hotas av administrationen. Declan McCullagh skriver även han om det på CBS News.
På Centerpartiets stämma idag röstades förslaget om att riva upp FRA-lagen, Lex Orwell, ner. Det var extra tråkigt, för är det något borgerligt parti där motståndet mot lagen varit stort och öppet, så är det just inom (C). Eloge annars till de tappra medlemmar som försökt få till stånd en ändring här. Det är visserligen bra att partiet vill luckra upp LAS, men FRA är en mycket allvarlig fråga.
Jag är själv inte medlem i något parti, men jag har med glädje följt hur (C) och i synnerhet CUF har förändrats i liberal riktning under de senaste åren. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi för 10-15 år sedan kunnat tro att partiet skulle kunna förändras på det sätt som skett. Jag blev dock djupt besviken på Fredrick Federley och Annie Johansson, två annars väldigt liberala personer, när de gjorde bort sig i FRA-omröstningen förra sommaren. Men det fanns fortfarande flera, framförallt unga Centerpartister, som motsatte sig lagen och som i andra frågor också varit liberala. De har också varit aktiva bloggare.
Till dessa hör Hanna Wagenius, som drivit frågan om avskaffande av sexköpslagen och debatterat bra i frågan under den senaste veckan. Andra är Sophia Blomqvist och Martin Olsvenne.
Jag hoppas bara att liberalismen lyser igenom även i EU-frågor. Jag är rädd att Lissabonfördraget ägnas för liten granskning och kritik. Fördraget innebär en expansion av godtycklig maktutövning, vilket jag berört i bl.a. föregående bloggpost. Dessutom är tyvärr många CUF:are positiva till euron, vilket jag i och för sig har lättare att förstå än om man skulle gilla det etatistiska Lissabonfördraget.
Så röstade dessvärre Tjeckiens senat i onsdags för Lissabonfördraget. Tjeckiens president Vaclav Klaus, som är motståndare till fördraget och känd EU-skeptiker, väljer dock att tills vidare inte skriva under. Han anser att så länge ett land, Irland genom folkomröstningen förra sommaren, sagt nej till fördraget bör det anses som dött, vilket också var vad EU själv satte som villkor. Om ett land röstade nej, skulle fördraget falla. Dessutom är ju det nuvarande förslaget till 96% detsamma (minus oberoende centralbank plus ytterligare vaga mål som öppnar för godtycklig maktutövning) som det som tidigare kallades EU:s konstitution, och som i sin tur även det röstades ner i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Fatta budskapet! This is an ex-parrot, it has ceased to be!
Nu kan även Klaus få stöd för sin position om 17 senatorer väljer att föra ärendet till landets författningsdomstol för prövning. Denna kan i så fall välja att säga nej till fördraget. Snart väntas även besked från den tyska författningsdomstolen, som ska ta ställning till om fördraget är förenligt med tysk grundlag. Det finns alltså fler möjligheter att fördraget inte går igenom, och skulle det göra här, finns chansen att Irland på nytt röstar nej i den folkomröstning som oförskämt nog aviserats på nytt i höst. EU tänker inför omröstningen pumpa in 20 miljoner kr för att ”informera” (läs propagera) om hur bra fördraget är.
Märkligt nog finns det flera borgerliga som stöder Lissabonfördraget, med sin groteskt oändliga rad av etatistiska och kollektivistiska programförklaringar, där man har svårt att sätta gränser för statens maktutövning. Man behöver inte vara libertarian som jag för att förfäras. Ännu märkligare blir det när somliga, som exempelvis Henrik Bredberg på Sydsvenskansledarsida inte kan förstå varför Vaclav Klaus är motståndare till fördraget och drar upp konspiratoriska trådar. Han skriver:
”Inte minst tycks den egensinnige och EU-kritiske presidenten Vaclav Klaus ha haft mer än ett finger med i spelet. Klaus beskrivs som en paradoxernas man: Svårförståelig med udda åsikter. En psykologisk gåta. Somliga tror att han går i Kremls ledband. Och ändå respekterad, delvis tack vare presidentämbetet.”
I en debattartikel idag i samma tidning skriver även den annars borgerlige professorn i rättsvetenskap, Joakim Nergelius, om den ”oberäknelige” och ”nyckfulle” Vaclav Klaus.
Nu är det så att Klaus vid flera tillfällen angivit sina skäl till sin EU-skepsis och sitt motstånd till Lissabonfördraget. De grundar sig i en klassiskt liberal övertygelse, exemplifierat bl.a. här. När Irland röstade nej i höstas kommenterade han även det med orden:
“The resounding Irish no was a victory of freedom and reason over artificial elitist projects and European bureaucracy.”
”– EU bestämmer hela ditt liv, enligt fördraget, alltifrån turism till din vardag. Vi trodde att EU var ett projekt för frihet, men detta innebär bara restriktioner, sade den kritiske ledamoten Jiri Pospisil, medlem av samma parti, de civila demokraterna (ODS), som Topolanek.”
Jag har f.ö. träffat Vaclav Klaus i Köpenhamn, när han som premiärminister blev tilldelad Adam Smithpriset av den danska libertarianska föreningen Libertas(ej att förväxla med det nystartade alleuropeiska partiet). Vi pratade om bl.a. Ayn Rand, som han inte kände till. Några månader senare läste jag att Klaus i en tjeckisk tidning hade citerat Rand om kapitalismens moral .
Det är bedrövligt att en ledarsida på en tidning som Sydsvenskan som gör anspråk på att vara liberal (socialliberal visserligen, men ändå) inte förmår eller vill sätta sig in i Lissabonfördragetsimplikationer och varför olika borgerliga motsätter sig fördraget. Klassisk liberalism borde ju inte vara ett obekant begrepp.
Likaså är det bedrövligt att en professor i rättsvetenskap som dessutom har anknytning till det borgerliga Centrum för rättvisa inte förmår eller vill det heller.
Vem är det egentligen som är ”paradoxal”, har ”udda åsikter”, är ”en psykologisk gåta” och är ”oberäknelig”?
För den som vill läsa mer liberal kritik mot Lissabonfördraget rekommenderas bl.a. brittiska Bruges Groupshemsida, Christopher Bookers artikel i The Daily Telegraph, Mattias Svenssons bloggpost Så dog Europafederalismen, och jämförelsen mellan USA:s författning och det tidigare förslaget till EU-författning som William Niskanen på libertarianska Cato Institute gjorde.
För kontinuerlig uppdatering av EU-frågor rekommenderas även Henrik Alexanderssons blogg, där bl.a. de senaste turerna om telekompaketet behandlats. Eller varför inte Daniel Hannan, den unge brittiske konservative EU-parlamentarikern, som blivit ett nytt stjärnskott?
.
