För förnuft, frihet och individualism
Nu släpps Johan Norbergs nya bok En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin (Hydra förlag). Ska bli kul att läsa, inte minst efter diskussionerna i höstas, då Bo Rothstein gick till attack mot ”tysta” nyliberaler, som vilket jag visade inte alls varit så tysta om krisen.
PJ Anders Linder intervjuar Johan i söndagens Svenska Dagbladet.
Igår skrev jag om den fåniga manifestationen Earth Hour. I inlägget där, liksom under kategorin Miljöpolitik på min blogg, finns länkar till texter om klimatalarmismen och närrelaterade frågor.
Tjeckiens liberale president Vaclav Klaus har rätt i att denna alarmism med dess politiska återverkningar hör till de allvarligaste hoten mot friheten idag. Det finns därför anledning att uppmärksamma alternativa, vetenskapligt underbyggda och frihetligt orienterade förklaringar till vad som händer med miljön och klimatet och därmed synen på åtgärder. Gammelmedia har generellt varit dåliga på att förmedla detta och gärna klamrat sig fast vid den bild som förmedlats av FN:s klimatpanel eller Al Gore. Att överhuvudtaget låta ett politiskt organ som FN, som är korrumperat och har en övertro på statliga ingrepp och regleringar, försöka utstaka vad som är vetenskapligt på politisk väg, är djupt problematiskt och oroande.
Utöver vad som redan länkats på min blogg, följer här en rad andra länkar (det ska inte tolkas som jag håller med om allt som skrivs där):
Stockholmsinitiativet, med bl.a. journalisten Åke Ortmark, vars artikel jag uppmärksammat här tidigare.
En kättares notiser under pågående klimatväckelse
Henrik Alexanderssons samling av klimatinlägg
Danne Nordlings samling av klimatinlägg
Moderna myter (Per Welander)
Global Warming File från libertarianska International Society for Individual Liberty
Libertarianska Cato Institute gav för en tid sedan ut boken Climate of Extremes av Patrick J Michaels, professor i miljövetenskap, och Robert C Balling, professor i klimatologi.
Även bland de som annars stöder teorin om koldioxidutsläpp som drivande faktorn bakom klimatförändringar finns nu en oro över att alarmismen driver bort en problematiserande och fördjupande forskning, och ger felaktiga bilder och åtgärder. (Via professor Ingemar Nordin vid Stockholmsinitiativet)
En del av dessa har också en helt annan uppfattning än FN:s klimatpanel om vad som ska göras, som exempelvis dansken Björn Lomborg.
Vaclav Klaus om klimatalarmismen.
Idag är det Earth Hour, kampanjen för att världen ska släcka lamporna i en timme mellan 20.30 och 21.30 i kamp mot klimatförändringarna. Detta är urlöjligt, i en fråga där det inte råder enighet i forskarvärlden om klimatförändringar och vad som är orsak och verkan, och vad som ska göras. Istället symboliserar kampanjen vad som verkligen skulle hända om miljöfundamentalisterna fick igenom sin politik. Industrisamhället och vår civilisation skulle slockna.
Magnus Jiborn på Sydsvenskans ledarsida kommenterar:
”Syftet är [...], som så ofta, att ”sända en signal”. Frågan är bara vad som signaleras: att effektiva klimatåtgärder innebär mörka hus, skumma gator, ingen TV och kall middag?”
Via en artikel, Light Up the World for Humans av Ed Hudgins vid The Atlas Society, kan man bl.a. läsa om hur man i Norfolk, Storbritannien, använder spionplan mot de hushåll som använder för mycket energi.
Tänd ljuset ikväll! För upplysning och civilisation.
Jag har tidigare länkat till en artikel av den brittiske konservative europaparlamentarikern Daniel Hannan, The Case for EFTA. I dagarna har ett youtubeklipp från Hannans angrepp på premiärminister Gordon Brown uppmärksammats över hela världen, med hittills idag över 1,2 miljoner besökare.
Hannan är onekligen vältalig, och hade varit intressant som minister i en eventuell toryregering i Storbritannien. Eller varför inte premiärminister? Även om nuvarande toryledaren David Cameron är ung, är det inte självklart att han sitter länge på partiledarposten. Hannan, som är yngre, 37 år, är mer marknadsliberal än Cameron.
Ännu ett klipp: The EU has become a racket.
Hannans blogg på The Daily Telegraph.
Den äkta liberalismen eftersträvar en nattväktarstat som enbart ägnar sig åt att skydda individens rättigheter. En sådan minimalstat kan naturligtvis inte vara en monarki, där ämbeten ärvs istället för att tillsättas efter meriter med ansvarsutkrävande. Monarkin är en kvarleva från den tid då stam- och rövarhövdingar satte sin makt över individens rätt, och genom blodsband ansågs finare och bättre än andra.
Idag är de monarker som finns kvar bland de västerländska demokratierna lyckligtvis starkt begränsade i sin makt, om de ens har någon. Inte desto mindre kostar de skattepengar och groteska spektakel omgärdar deras liv och framträdanden på olika sätt. Och även om monarkens makt är begränsad i den parlamentariska demokratin, kan denne genom olika mer eller mindre genomtänkta uttalanden och livsstilar påverka opinionen på ett otillbörligt sätt. Vår kung har bl.a. uttalat sig om miljöfrågor och diktaturen Brunei, drottningen har stöttat narkotikaförbud.
Allvarligare exempel finns längre tillbaka under 1900-talet, då Sverige och andra monarkier i Europa ändå var parlamentariska demokratier. Mest allvarligt var fallet med kung Edvard VIII i Storbritannien, mest känd för att efter ha suttit knappt ett år på tronen under 1936 tvingades abdikera för sitt giftermål med den ickeadliga Wallis Simpson, vilket var den officiella förklaringen.
Edvard och hans fru hade nazistiska sympatier, och efter abdikationen började de alltmer utgöra en säkerhetsrisk för Storbritannien. Paret reste runt i Nazityskland, träffade Hitler, och Edvard uppträdde i nazistuniform och gjorde Hitlerhälsningar. I Paris och Lissabon läckte paret, och framförallt Wallis, hemligheter från Storbritannien. Till slut fick premiärminister Churchill nog och krävde att paret omedelbart skulle infinna sig i Storbritannien, annars skulle han ställa Edvard inför krigsrätt. Paret kom tillbaka och därefter gjordes Edvard till generalguvernör i Bahamas, allt för att få bort paret från Europa och samtidigt inte få till någon skandal. Men de stod under övervakning av FBI.
Om Edvard fortsatt hade fått vara kung, hade han säkert varit betydligt mer begränsad ifråga om sina nazistsympatier, men han kunde ha ställt till stor skada även där. Inte desto mindre visar hans exempel faran med kungahus. Om Storbritannien förlorade kriget mot Tyskland var Hitlers plan att återinsätta Edvard på tronen. Mer om Edvard och Wallis kan bl.a. läsas här, här och här.
Att avskaffa monarkin är en målsättning, låt vara att den inte är den viktigaste reformen i nuläget. Däremot är det inte problemfritt att bara kräva monarkins avskaffande och i denna fråga tro att man har gemensam sak med andra republikaner. För frågan är vilken sorts republik? En del liberaler som principiellt är republikaner har oroats av ett system där bl.a. gamla avdankade politiker ska ställa upp i presidentval och inneha ett ämbete som kostar skattebetalarna om möjligt ännu mer än dagens kungahus. Och kändishysteri behöver inte bara vara kopplat till kungahus, utan även till presidenter. Denna oro är befogad.
Men en republik behöver inte ha en president! Om statsskicket är som det amerikanska, med en uppdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt, är det inte konstigt att den verkställande är en president. Men i en parlamentarisk demokrati som vår, skulle en president egentligen inte behövas.
Det är därför glädjande att i dagens Sydsvenskan läsa denna debattartikel av Mats Lindberg, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, som förordar just en parlamentarisk republik utan president. Lindberg menar också att Sverige idag konstitutionellt egentligen inte är en monarki, utan de facto redan en parlamentarisk republik med ett kungahus som dekoration:
”Inrikespolitiskt fullgör riksdagens talman allt det som sedan gammalt är en statschefs uppgifter, främst att hantera regeringsbildningen och få fram en statsminister. Sedan är det statsministern som utser ministrar och leder regeringsarbetet. Alltså: Sverige styrs såväl utrikespolitiskt som inrikespolitiskt utan statschef, allt enligt Regeringsformen.”
Schweiz har annars en obetydlig roll för presidenten genom att deras president inte väljs i särskilda val, utan en gång om året utses någon från regeringen till president, som mest består i att vara en talman i parlamentet. Många presidenter i andra länder är i och för sig på liknande sätt obetydliga fast de brukar utses i allmänna val.
Som Lindberg skriver har det funnits republiker i historien utan statschef. Det finns många olika sorters republiker. I Nya Zeeland har libertarianer roat sig med att skriva en författning för sitt land, A Constitution for New Freeland, en liberal republik utan president.
Mattias Svensson skriver på Neos blogg om försvarsminister Sten Tolgfors förslag om att värnplikten avskaffas. Mattias visar även ett videoklipp från moderatstämman 1993, där han debatterar värnplikten med Anders Björck. Roligt!
Det är på tiden att detta slaveri avskaffas. Regeringen ska krediteras för denna frihetsreform.
Så har den nya filmen om Che Guevara i regi av Steven Soderbergh premiär på svenska biografer. Jag har inte sett den, men jag har av recensionerna att döma en bestämd känsla av att filmen inte tar upp vilken blodtörstig psykopat Che Guevara var. Jag har skrivit om Che här på bloggen tidigare: Mördaren Che Guevara.
Apropå vad jag igår skrev om lördagens demonstration mot Davis Cupmatchen i Malmö, så finns det i alla fall några socialdemokrater som reagerar.
SSU-basen Jytte Guteland lämnade demonstrationen i protest mot våldsamheterna, och vill att man i fortsättningen markerar tydligt mot AFA och andra våldsverkare i demonstrationer. Några ledande SSU-are i Skåne håller dock inte med henne. Guteland kommenterar även på Svenska Dagbladets ledarsida.
På Folkbladets ledarsida kritiserar Widar Andersson både Ilmar Reepalu och demonstrationen här och här.
Det är bra att det finns sossar som reagerar. Men som jag tog upp i föregående bloggpost återstår dilemmat med den socialistiska ideologin, den ensidiga Israelkritiken och att vänsterikoner med hög status, antingen i Sverige eller internationellt, skönmålar terrorister.
Så var det dags igen. Stenkastarvänstern, som är oförmögen att framföra välgrundade intellektuella argument, agerade igen i samband med demonstrationen ”Stoppa matchen!” i protest mot Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel.
De fredliga arrangörerna av demonstrationen suckar uppgivet och beklagar att det blivit så här. Men problemet är att det så ofta blir så här på vänsterns demonstrationer. Som jag skrev i samband med tumultet under European Social Forum i Malmö i september:
”även om många av deltagarna är fredliga personer, så innefattar deras förvridna världsbild ett förakt för andra människors individuella frihet och egendom. Flera kommunistiska anhängare av diktatur deltar i ESF, som kommunen f.ö. subventionerar med 2,5 miljoner kr.
Svansen av våldsamma aktivister följer bara i praktiken vad ideologerna vid bokborden förespråkar. Deras klädsel och framtoning är sjaskig, men deras närmaste ideologiska fränder är en annan grupp unga socialister som verkade på 30-talet, Hitlerjugend.”
Och etablerade riksdagspartier som (S), (V) och (MP) är inte bara vettlösa i att samarbeta med kommunistiska revolutionsromantiker som hyllar mördaren Che Guevara, de demonstrerar också mot Israel tillsammans med anhängare till islamofascistiska Hamas och Hizbollah, samtidigt som de ventilerar en enkelspårig och ensidig kritik mot Israel, vilket jag skrivit om här tidigare.
Inför demonstrationen ”Stoppa matchen!” planerade nationalsocialister från Blekinge att också delta (fast de verkade aldrig ha kommit). De var inte välkomna av arrangörerna. Ja, men varför är AFA, Hamas, Hizbollah och andra nazistliknande grupperingar välkomna? Arrangörerna har ett ansvar att inte spä på judehatet ytterligare. Det har de misslyckats med, liksom riksdagens oppositionspartier och Malmös rödgröna kommunledning. Gunnar Hökmark hade en bra artikel på Newsmill igår om Malmö kommunlednings skamliga hantering av tennismatchen.
Vänstern, om vi nu ska kalla den det, ”socialisterna” är egentligen bättre, har ständiga problem med partier och debattörer som svärmar för våldsromantik, vilket också underlättas av postmodernismen. Åsa Linderborg hyllar ”motståndet” i Irak mot den amerikanska ockupationsmakten och skönmålar Baader-Meinhofligan, Naomi Klein skönmålar en annan terroristgrupp, Montoneros i Argentina, och sprider lögner och bisarra konspirationsteorier om kapitalismen. Ja, två av demonstranterna igår hade pseudonymerna ”Andreas” och ”Gudrun”, efter Andreas Baader och Gudrun Ensslin.
I juni 2007 skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg en intressant artikel i Expressen om Hamas som arvtagare till Hitlers arabiska vänner. Konstigt f.ö. att de flesta som talar om Israels ockupation inte nämner något om att den hashemitiska dynastin ”ockuperar” Jordanien. Efter osmanska rikets sönderfall under första världskriget upprättade Nationernas Förbund mandatet Palestina under brittisk överhöghet. Det bestod av nuvarande Israel, Västbanken och Jordanien. Ett par år senare fördrev Abd-al-Aziz Ibn Saud, emir av Nedjd och grundare av Saudiarabien, hashemiterna från Hedjaz i syfte att komma åt Mecka. Hashemiterna ansåg sig vara ättlingar till Muhammed och hade härskat i Hedjaz sedan hans tid. Storbritannien erbjöd den flyende dynastin Jordanien som emirat, vilket senare blev kungadöme.
I lördags handlade jag i en livsmedelsbutik i Lund där en äldre svensk missbrukare utan resultat försökte sälja in en tomback till en ung kassör. Missbrukaren blev arg och sa: ”Din jude, jag ska gå till ett annat ställe där de inte är lika hagalna!” Bortsett från den haltande logiken om vem som vill ha vad, så tror jag tyvärr inte det var en ren tillfällighet, utan ett tecken i tiden, som denna artikel i Svenska Dagbladet visar om en Malmöjudinnas upplevelser.
I dagens DN finns en artikel som ”avslöjar” att PR-byråer låg bakom motståndet mot FRA-lagen, även kallad Lex Orwell. Tidningar får naturligtvis skriva om vilka finansiärer som står bakom olika kampanjer, men det blir löjligt att påskina att dessa är motivet till motståndet. Inte heller rörde det sig om några stora slantar. Det är inget konstigt att PR-byråer hjälper till med kampanjer. Men i den här frågan, liksom i flertalet andra, rör det sig om mängder av människor, i bloggosfären, ledarsidor i gammelmedia, politiker, jurister, debattörer, etc, som har egna åsikter som inte bestäms av några PR-konsulter.
Jag tillhör själv de som bloggat intensivt i FRA-frågan, med hittills 33 bloggposter, med start den 18 april 2008, och mitt engagemang är obetalt och ideologiskt motiverat. Det finns en ideologi som heter LIBERALISMEN, för helvete!
Som tillika liberale Henrik Alexandersson, som nämns i artikeln, skriver:
”Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.”
