Den äkta liberalismen eftersträvar en nattväktarstat som enbart ägnar sig åt att skydda individens rättigheter. En sådan minimalstat kan naturligtvis inte vara en monarki, där ämbeten ärvs istället för att tillsättas efter meriter med ansvarsutkrävande. Monarkin är en kvarleva från den tid då stam- och rövarhövdingar satte sin makt över individens rätt, och genom blodsband ansågs finare och bättre än andra.
Idag är de monarker som finns kvar bland de västerländska demokratierna lyckligtvis starkt begränsade i sin makt, om de ens har någon. Inte desto mindre kostar de skattepengar och groteska spektakel omgärdar deras liv och framträdanden på olika sätt. Och även om monarkens makt är begränsad i den parlamentariska demokratin, kan denne genom olika mer eller mindre genomtänkta uttalanden och livsstilar påverka opinionen på ett otillbörligt sätt. Vår kung har bl.a. uttalat sig om miljöfrågor och diktaturen Brunei, drottningen har stöttat narkotikaförbud.
Allvarligare exempel finns längre tillbaka under 1900-talet, då Sverige och andra monarkier i Europa ändå var parlamentariska demokratier. Mest allvarligt var fallet med kung Edvard VIII i Storbritannien, mest känd för att efter ha suttit knappt ett år på tronen under 1936 tvingades abdikera för sitt giftermål med den ickeadliga Wallis Simpson, vilket var den officiella förklaringen.
Edvard och hans fru hade nazistiska sympatier, och efter abdikationen började de alltmer utgöra en säkerhetsrisk för Storbritannien. Paret reste runt i Nazityskland, träffade Hitler, och Edvard uppträdde i nazistuniform och gjorde Hitlerhälsningar. I Paris och Lissabon läckte paret, och framförallt Wallis, hemligheter från Storbritannien. Till slut fick premiärminister Churchill nog och krävde att paret omedelbart skulle infinna sig i Storbritannien, annars skulle han ställa Edvard inför krigsrätt. Paret kom tillbaka och därefter gjordes Edvard till generalguvernör i Bahamas, allt för att få bort paret från Europa och samtidigt inte få till någon skandal. Men de stod under övervakning av FBI.
Om Edvard fortsatt hade fått vara kung, hade han säkert varit betydligt mer begränsad ifråga om sina nazistsympatier, men han kunde ha ställt till stor skada även där. Inte desto mindre visar hans exempel faran med kungahus. Om Storbritannien förlorade kriget mot Tyskland var Hitlers plan att återinsätta Edvard på tronen. Mer om Edvard och Wallis kan bl.a. läsas här, här och här.
Att avskaffa monarkin är en målsättning, låt vara att den inte är den viktigaste reformen i nuläget. Däremot är det inte problemfritt att bara kräva monarkins avskaffande och i denna fråga tro att man har gemensam sak med andra republikaner. För frågan är vilken sorts republik? En del liberaler som principiellt är republikaner har oroats av ett system där bl.a. gamla avdankade politiker ska ställa upp i presidentval och inneha ett ämbete som kostar skattebetalarna om möjligt ännu mer än dagens kungahus. Och kändishysteri behöver inte bara vara kopplat till kungahus, utan även till presidenter. Denna oro är befogad.
Men en republik behöver inte ha en president! Om statsskicket är som det amerikanska, med en uppdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt, är det inte konstigt att den verkställande är en president. Men i en parlamentarisk demokrati som vår, skulle en president egentligen inte behövas.
Det är därför glädjande att i dagens Sydsvenskan läsa denna debattartikel av Mats Lindberg, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet, som förordar just en parlamentarisk republik utan president. Lindberg menar också att Sverige idag konstitutionellt egentligen inte är en monarki, utan de facto redan en parlamentarisk republik med ett kungahus som dekoration:
”Inrikespolitiskt fullgör riksdagens talman allt det som sedan gammalt är en statschefs uppgifter, främst att hantera regeringsbildningen och få fram en statsminister. Sedan är det statsministern som utser ministrar och leder regeringsarbetet. Alltså: Sverige styrs såväl utrikespolitiskt som inrikespolitiskt utan statschef, allt enligt Regeringsformen.”
Schweiz har annars en obetydlig roll för presidenten genom att deras president inte väljs i särskilda val, utan en gång om året utses någon från regeringen till president, som mest består i att vara en talman i parlamentet. Många presidenter i andra länder är i och för sig på liknande sätt obetydliga fast de brukar utses i allmänna val.
Som Lindberg skriver har det funnits republiker i historien utan statschef. Det finns många olika sorters republiker. I Nya Zeeland har libertarianer roat sig med att skriva en författning för sitt land, A Constitution for New Freeland, en liberal republik utan president.