Reason 40 år!

Den amerikanska libertarianska tidskriften Reason fyller 40 år. Grattis! Den är en av de mest inflytelserika libertarianska tidskrifterna, och en av de mest långlivade. I det senaste numret finns bl.a. denna artikel med intervjuer med flera av de som arbetat med tidskriften, t.ex. grundarna Manuel Klausner, Tibor Machan & Robert Poole och den dynamiska redaktören Virginia Postrel (1989-2000).

Endast en borgerlig röstade nej

Efter att ha konstaterat det bistra i att riksdagen inte tog grundlagen på allvar utan röstade ja till Lissabonfördraget, kan jag nu även notera det bistra i att endast en borgerlig riksdagsledamot, Sven Bergström (c), röstade nej. I DN kan man läsa att trycket från partiledningarna var stort. Men varför vågade bara Bergström och ingen av de andra som skrev kritiskt i GP för några dar sedan, rösta nej? En av artikelförfattarna, Ann-Marie Pålsson (m), säger till DN att det inte är högt i tak när det gäller att gå sin egen väg inom riksdagsgruppen. Men vad hade du att förlora?

Till skillnad från FRA-lagen har den borgerliga opinionen mot Lissabonfördraget varit svag. Det avsomnade Medborgare för folkomröstning hade kunnat vara en kraft att räkna med, som jag gärna hade ställt upp för, precis som jag gjorde för Medborgare mot EMU inför folkomröstningen om EMU. Men det saknades kapital och engagemang från andra. Och det är inte bara inom den organisationen och bland många enskilda nyliberaler som kritiken mot Lissabonfördraget och EU:s väg mot en superstat finns. Den har funnits även inom ungdoms- och studentförbund. Var var ni?

Efter Irlands nej till Lissabonfördraget, och fler länder står på tur att ta ställning, finns dock en chans att det kan sättas käppar i hjulen på processen.

De borgerligas svek mot grundlagen

Idag röstar riksdagen om Lissabonfördraget, det som tidigare, innan de kosmetiska förändringarna gjordes, kallades EU-konstitution. Mattias Svensson skriver på sin blogg om denna skammens dag där riksdagen överlåter makt och befogenheter till EU att bedriva en vid och godtycklig politisk maktutövning. Han känner även skam för att han inte gjort mer. Och han om någon har verkligen kämpat mot. Jag har från min lilla vrå också gjort en del, som kan läsas under kategorin EU, och skrev en gång en insändare i Sydsvenskan (hur många har gjort det?), men jag har alltmer känt en uppgivenhet inför utsikten att riksdagen skulle fatta något annat beslut än att i strid med grundlagen rösta för Lissabonfördraget.

Även jag tycker att de borgerliga riksdagsledamöter som i gårdagens Göteborgsposten satte sig på tvären mot partiledningarna ska hedras. Att det finns några borgerliga i riksdagen som bryr sig om grundlagen är ändå positivt.

Obamas stabschef var direktör på Freddie Mac

Barack Obama fick, jämte andra demokratiska senatorer som Hillary Clinton och John Kerry, stora belopp i kampanjbidrag från de statligt grundade och understödda bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, samtidigt som han och de andra senatorerna inte ville veta av några restriktioner i dessa bolåneinstituts vidlyftiga utlåningar, vilket jag skrivit om här tidigare. Nu rapporterar ABC News att kongressledamoten Rahm Emanuel, som Obama utsett till sin blivande stabschef, var direktör på Freddie Mac när institutet fifflade med vinstrapporteringen.

(Via Dick Erixon)

Hur långt till vänster kan Obama gå?

David Boaz på libertarianska Cato Institute skriver om den förmodade vänstersvängen med Obama i Vita huset och en demokratisk kongressmajoritet, och gör jämförelser med den nyvalde Bill Clinton 1992, som även han fick en demokratisk majoritet i kongressen på köpet. Clinton försökte föra en viss vänsterkurs i början, men stötte på motstånd och republikanerna fick majoriteten i kongressen vid valen 1994. Nu följde istället en mer mitteninriktad kurs från Clintons sida. Boaz tror att något liknande kan hända med Obama, om denne tar ut vänstersvängen för långt.

Jag är inte säker på att det blir lika lyckosamt. Amerikanerna kan idag 16 år senare vara mer benägna än någonsin att sätta sin tilltro till en aktiv stat på många områden oberoende av parti. George W Bushs tid i Vita huset har inte precis bidragit till att gynna en frihetlig inriktning bland republikanerna, såvida inte fler nu är trötta på den stora staten. Nu bidrog ju inte heller Bush den äldre i Vita huset till någon frihetlig inriktning bland republikanerna, men han satt bara fyra år, och det var inte lika dramatiska händelser i världen då som det blev med den 11/9 2001.

Som jag skrivit tidigare återstår det att se vilken kurs republikanerna tar hädanefter. Samtidigt ska man inte glömma att många väljare, som annars inte skulle röstat demokratiskt och som inte anser sig vara vänster, röstade på Obama och demokraterna i kongressen av flera olika skäl, som exempelvis trötthet och besvikelse över Bush och misstro mot såväl McCain som Palin (av olika anledningar). Dessa väljare i mitten kommer lättare att byta sida igen ifall de tycker att Obama drar iväg för långt till vänster.

Christopher Hitchens om Obama

Christopher Hitchens är en intressant oberoende intellektuell som ofta skriver läsvärt utan att man alltid behöver hålla med honom. Han har under åren rört sig från vänster åt det libertarianska hållet, men det är fortfarande svårt att sätta en politisk etikett på honom. På hans hemsida kan man bl.a. läsa vilka böcker han rekommenderar.

I en artikel i Slate kommenterar Hitchens den nyvalde presidenten Barack Obama, som han själv röstade på. Enligt Hitchens kommer inte USA:s problem och fiender att elimineras bara för att Obama blivit vald. I media har vi sett Obama lanseras som en närmast Messiasliknande gestalt. Det är bra om även Obamaanhängare kan se nyktert på situationen och hålla huvudet kallt.

Bloggare mot diktatur

I dagens Sydsvenskan finns en artikel om den egyptiske bloggaren Wael Abbas, som är på Sverigebesök. Han är en av alla modiga bloggare i diktaturer runt om i världen som riskerar mycket genom att avslöja oförrätter. Abbas har publicerat filmer där kvinnor trakasserats och polismän som torterar fångar. I det sistnämnda fallet ledde det till att poliserna dömdes till fängelse. Men Egyptens president Hosni Mubarak har lagt fram en ny etermedialag, där man ska kunna komma åt bloggare och youtubeklipp ännu lättare. Redan nu sitter en annan egyptisk bloggare, Abdul Kareem, i fängelse sedan två år tillbaka för att han anses ha skymfat islam och landets president. Mattias Svensson skriver om den demonstration utanför Egyptens ambassad i Stockholm som liberaler anordnade i torsdags (liksom förra året) med krav på att Kareem släpps fri.

Bloggandet har exploderat i Mellanöstern. Liksom i andra delar av världen kommer det förhoppningsvis leda till liberaliseringar. Att vi i demokratierna kan hjälpa till och stötta denna unika opposition är också viktigt.

Ett nytt slaveri

Det har i samband med valet av Barack Obama som USA:s president talats om att landet genom detta gjort upp med sitt förflutna med slaveri. Visst är det så, men eftersom vi i Martin Luther Kings anda bör bedöma människor efter deras karaktär och inte efter deras hudfärg, så är det av fortsatt vikt att vara vaksam mot och aktivt motarbeta tendenser mot statligt förmyndarskap från vilken president eller regering det än är.

Med Obama som ny president kan vi räkna med fortsatt expansion av statens åtaganden på flera områden. Till det har han även kongressens hjälp, som dessutom med all sannolikhet kommer att agera påtryckare härvidlag. Därför är det oroväckande att förslag till obligatorisk samhällstjänst aviserats, vilket Robert Bidinotto skriver om här. Efter en ändring i formuleringarna kvarstår ändå oron för vad den nya regeringen ska ta sig till när det gäller detta förslag om nytt slaveri. Det är förstås skillnad mot det kompletta slaveri som fanns tidigare i USA, men med ”de små stegens tyranni” läggs det ena efter det andra. Slänger man en groda i kokande vatten hoppar den ur. Lägger man den i kallt vatten och sedan kokar upp det, dör den.

Republikanernas framtid

Så vann Barack Obama som väntat presidentvalet i USA, och det med råge. Republikanerna sopades bort i flera tidigare givna fästen för dem, och i kongressen har nu demokraterna en stor majoritet. Det återstår att se nu vad som kommer att hända med politiken framöver. Risken finns för en större vänstervridning. I kongressen kommer det att sitta demokrater som är mer vänster än Obama redan är, och pressa på för mer protektionism, en större offentlig sektor, och mer statliga regleringar generellt. Samtidigt är det inte otroligt att Obama i ett försök att ena nationen rör sig mot mitten och även samarbetar med vissa republikaner. Den internationella utvecklingen, med bl.a. finanskris och olika konflikthärdar runt om i världen kommer också att betyda mycket för den politiska inriktningen. Att Obama är USA:s förste svarte president är en psykologisk kick för vissa grupper i USA, och kan därmed bidra till framtidstro under lågkonjunkturen.

Vad beträffar det republikanska partiet, så följer nu en process av självrannsakan. Det var på det sättet bra att Obama vann, även om jag hade föredragit en ”gridlock”, dvs en president (i det här fallet McCain) från ett parti och majoriteten i kongressen ett annat parti. Republikanerna har varit på väg nerför ideologiskt under lång tid nu. Förhoppningsvis lämnar partiet alltmer dels den religiöst präglade linjen som fått dominera så mycket inom partiet, dels den populistiska statsinterventionism som både president Bush och John McCain stått för, och hittar tillbaka till mer frihetliga och sekulära tendenser, som exempelvis Barry Goldwater företrädde. Men det är nog för mycket att hoppas på. Möjligen skulle det i så fall leda till att partiet spricker.

Redan nu är diskussionerna i gång om vilken väg republikanerna ska gå, och framtidsnamn inför nästa presidentval nämns redan. Ett av dem är den unge indiskättade Louisianaguvernören Bobby Jindal. Det är möjligt att han skulle kunna ena partiet igen, men för min del betackar jag mig för ytterligare en kompromisslös abortmotståndare, som dessutom vill permanenta The Patriot Act. Att Palin (och McCain, som dock varit mer vacklande) med sitt absoluta abortmotstånd möjligen kunde accepteras i nuläget med en väntad stor demokratisk kongressmajoritet hade att göra med att hon skulle sakna mandat att driva den frågan, medan hon i exempelvis den ekonomiska politiken och energipolitiken skulle kunna vara en bromskloss mot en alltför statsinterventionistisk demokratisk kongress. Men att se denna religiösa fråga (bland flera) som någon framtid för republikanerna att låsa fast sig vid, ser jag som förödande för partiet.

Splittringen inom partiet är för stor för att man i nuläget ska kunna skilja ut några tendenser. Onekligen borde mer libertarianskt inriktade republikaner ha ett bättre utgångsläge nu, men det talas redan bland vissa republikaner om att efterlikna brittiska tories omorientering med den nye partiledaren David Cameron, dvs riktning mot mitten, med ”ökad klimatmedvetenhet”, ”mer statliga pengar till sjukvård” och andra åtgärder för att efterlikna demokraterna. Republikaner har tidigare under efterkrigstiden försökt att på andra sätt härma och ibland t.o.m. överträffa demokraterna i fråga om ökad statsinterventionism, som på sin tid New York-guvernören Nelson Rockefeller och president Richard Nixon. McCain var ju på sitt sätt också ett exempel på den tendensen. Vi har sett hur andra borgerliga partier i Europa, t.ex. de svenska moderaterna, har anpassat sig till vänster för att få makten.

Michael Tanner vid Cato Institute, och författare till boken Leviathan on the Right: How Big-Government Conservatism Brought Down The Republican Revolution, skriver om republikanernas vägval här.

Republikanerna måste nu rikta in sig mot yngre väljare. Dessa har över tid tenderat att alltmer rösta demokratiskt, och i det senaste valet var det extra tydligt. Republikanerna är redan starka bland äldre väljare. Ungdomen utgör framtiden, och det är extra viktigt att upplysa dem om frihetens värden. Det blir därför viktigt att följa de allmänna stämningarna i partiet, liksom vilka som nu valts in i den federala kongressen, delstaternas kongresser, vilka guvernörer och borgmästare (i större städer) som valts, och vilka som de följande åren (t.ex. mellanvalen om två år) väljs in på dessa ämbeten. Ser vi inte mer än några enstaka undantagsfall av libertariansk och sekulär inriktning bland dessa, så kan vi nog glömma att republikanerna blir ett frihetligt framtidshopp för lång tid framöver, om ens någonsin.

Den fiktive republikanske presidentkandidaten Arnold Vinick (sympatiskt spelad av Alan Alda) i TV-serien Vita huset, är med sin religionskritiska marknadsliberalism den sorts kandidat man kunde hoppats på inför framtiden. Kanske är det för evigt en fiktion?

En bättre kandidat

Senatorn Barry Goldwater (1909-1998 ) från Arizona var republikanernas presidentkandidat 1964. Han anklagades för att vara en ”mad bomber” som skulle starta kärnvapenkrig, vilket han själv bestämt förnekade. Däremot ville han rusta upp USA:s försvar för att hålla Sovjet stången. Att han dessutom var för värnpliktens avskaffande och mot bombningar av civila under Vietnamkriget, var något som uppenbarligen gick media förbi. Han anklagades för att vara rasist för att han hade röstat mot medborgarrättslagen 1964. Det gjorde han dock av liberala skäl. Han ville lika lite ha tvångsmässig integration som tvångsmässig segregation. Han kämpade som lokalpolitiker i sin hemstat för likhet inför lagen för alla, och hade nära kontakt med indianerna, som han tyckte borde behandlas som fullvärdiga amerikanska medborgare.

Goldwater kallade sig konservativ för att han ville värna den amerikanska traditionen av individuell frihet, marknadsekonomi och en begränsad stat. I praktiken var han en libertarianskt inriktad politiker med en sekulär individualism, som senare fick honom att med kraft ta avstånd från den framväxande fundamentalistiska ”kristna högern”, som ville göra politik av religion. Goldwater ansåg sig egentligen vara en klassisk liberal och menade att när historien tittar tillbaka på honom, så skulle han betecknas som liberal. Han var respekterad för sin integritet och hederlighet. Här är några klipp med honom, så att man kan påminnas om att hans brister till trots var han oändligt mycket bättre presidentkandidat än de flesta andra.

Från partikonventet. ”Extremism till frihetens försvar är ingen synd. Moderation i utövandet av rättvisa är ingen dygd.”

”Never forget, there was only one freedom on which this nation was founded. That was freedom from government.”

Goldwater attackerar den kristna högern.

Goldwater, som ännu inte hade vunnit nomineringen, föreslog president John F. Kennedy att om det blev de två mot varandra, så kunde de ta ett plan och tillsammans åka landet runt på en debatturné. Men Kennedy sköts strax därefter. Den tillträdande presidenten Lyndon Johnson, som blev demokraternas kandidat -64, ville överhuvudtaget inte ha någon debatt med Goldwater. Istället anställdes personer i kampanjstaben med enda syftet att svärta ned Goldwater så mycket som möjligt.