Så har idag Michael Moores nya film Capitalism: A Love Story premiär på svenska biografer. Fortfarande envisas Moore med att kalla sina filmer dokumentärer, när han är ökänd för att klippa och klistra hej vilt så att saker som hände före händer efter och vice versa, personer som inte var på en plats vid en tidpunkt var där, fejkade scener mm. En gång fick han frågan om varför han gjorde så, och han svarade att eftersom han är underhållare kan han göra det. Tja, men då är Moore inte dokumentärfilmare, snarare pajas, eller en korkad man för att anspela på en av hans egna boktitlar.
Vänstern, som annars brukar klaga på att svensk dagspress domineras av borgerliga tidningar, jublar i vanlig ordning på de kultursidor som de har rejält utrymme att skriva på, och som läses av långt flera än ledarsidorna: i Dagens Nyheter Johan Croneman, i Sydsvenskan Michael Tapper.
Undantag bland de stora tidningarna när det gäller denna film är Svenska Dagbladet, där Jan Söderqvist tar upp de politiska ingreppens betydelse för problemen. Vänstern brukar, precis som Moore och tokvänsterns andra megastjärna Naomi Klein, röra till det ordentligt och medvetet eller omedvetet bortse ifrån att sammanflätning mellan stat och enskilda företag inte är kapitalism eller fri marknad, utan en form av korporativism eller merkantilism. Det finns företag som inte gillar konkurrens och som är glada att få speciella förmåner av politiker som inte går att få på en fri marknad. Men detta är inte kapitalism, om vi ska ha någon meningsfull definition av det begreppet. Och i kapitalismen finns det dåliga företag, konstigt vore annars. Men om inte de får gå omkull för att ge plats åt bättre företag, utan ges bidrag eller andra förmåner, snedvrids konkurrensen och skapas nya problem. Dessutom missar Moore att förklara vad som orsakade den nuvarande finanskrisen, som bl.a. extremt låga räntor från Centralbanken och The Community Reinvestment Act, som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder, och att några av bolåneinstituten, som Fannie Mae och Freddie Mac, var statliga skapelser som givits särställning av staten.
Johan Norberg, som själv skrev om Moores film i gårdagens Metro, och debatterat den senare, har i sin bok En perfekt storm: Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin gjort en grundlig genomgång av finanskrisens orsaker.
Och eftersom Moore undviker att problematisera alternativen till kapitalismen, finns här en recension av filmen, In Defense of Capitalism: A True Love Story, av en rysk-amerikan, Vitaly Kastenelson, som verkligen upplevde ett alternativ i Sovjetunionen, där han som andra medborgare tvingades se antikapitalistiska ”dokumentärer”, inte helt olika Moores:
”A successful propaganda initiative has to have three elements: (1) to influence attitudes, instead of providing information, (2) to selectively present facts (i.e., lying by omission) to achieve a certain synthesis, and (3) to get an emotional rather than a rational response.”(…)
”He offers no alternative to our “broken” capitalism system other than let’s have “democracy.” This is laughable, as democracy is not a market system, it is a political system. What he wants is a command-based economy – the Soviet Russia that failed so miserably. He wants Mr. Mouch from Ayn Rand’s Atlas Shrugged, a mediocre bureaucrat who failed at everything in his life, to be put in charge of Mr. Moore’s version of a “democratic” economy (still not sure what that means). Mr. Mouch decided how much everyone produced, at what prices goods were sold, and what “fair” wages everyone got paid. In the end, despite sacrifice after sacrifice, Mr. Mouch’s economy collapses. Mr. Mouch’s visible “fair” hand fails to accomplish what the invisible “impartial” hand of the free market accomplishes so effortlessly.”
(Tipstack: Mats)
