Atlas Shrugged och kärlek

Robert Tracinski skrev nyligen en lysande artikel, All An Ayn Rand Hero Really Wants Is Love, som förklarar på djupet vad Ayn Rands roman Atlas Shrugged (Och världen skälvde) handlar om.

”So sure, Ayn Rand glorified plutocrats and looked down on poor people—if you’re reading a completely different book.”[...]

”Much of the plot of Atlas Shrugged can be understood as interlocking story arcs about love and friendship.”[...]

”So if you look at Atlas just as a political parable or an economic manifesto, then complain that it’s two-dimensional, that’s because there’s a whole other level of the plot that you’re missing.”[...]

”So the answer to the paradox is that Ayn Rand doesn’t care about money so much as she cares about the things that give money value: creation, production, and the qualities of character that make it possible to create and produce.

It’s amusing that a lot of same people who talk about Ayn Rand looking down on the poor or wanting to crush the weak also complain that her writing lacks subtlety. Yet themes like this are right out there in the open, and they blithely skip over them. Apparently, it’s a little too subtle for them.”[...]

”Love is about shared values, including the value of loving the truth, loving this world, and wanting to build and create. So are Ayn Rand heroes out to make money? Yes, eventually—after they have achieved the virtues that make money possible.”

Vinster i välfärden

Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och andra socialister vill förbjuda ”vinster i välfärden”. Skattefinansierad verksamhet ska inte drivas med vinst av privata företag menar de. Jag väntar fortfarande på att de även förespråkar vinstförbud för de företag som verkar i skattefinansierade projekt som produktionen av skol- och sjukhusbyggnader, sjukhusutrustning, läromedel, sjukhus- och skolmat osv, så att de åtminstone är konsekventa i sin socialism och sin vilja att straffa alternativ som drivs av kompetenta företagare och istället gynna inkompetens.

Som jag tagit upp tidigare, visar forskning att det är en myt att riskkapitalbolag bara satsar kortsiktigt. Och Janerik Larsson skriver i sin recension i Svensk Tidskrift av boken Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson vilken missvisande bild vänstern ger av riskkapitalister, eller private equity-företag, som Larsson hellre kallar dem.

IT-entreprenören Dan Olofsson skrev i Sydsvenskan i maj att ”[o]m verksamheten förbättras i och med att vinster förbjuds, då borde metoden användas i fler branscher.”[...]”Debatten borde istället för vinster i välfärden handla om varför vi accepterar högre kostnader i det offentliga än i det privata när kvaliteten är densamma.”

Dessutom tillhandahåller många privata alternativ bättre kvalitet. Visst är det en hybridmarknad där kommuner upphandlar och själva konkurrerar med privata företag, men det finns inga belägg för att privata alternativ generellt är sämre än kommunal verksamhet, tvärtom har de inneburit en vitaliserande förnyelse av välfärden. Catharina Tavakolinia driver ett privat vårdföretag. I denna artikel skriver hon om villkoren och hur det var när hon började jobba inom vården på 80-talet:

”När jag började arbeta i vården på 80-talet var det i ett monopol och en vårdapparat som var ökänd för sin ineffektivitet och administration.”[...]”Men än allvarligare var att de äldre var hänvisade till särskilda duschdagar då de även skulle ”sköta magen”. Boendemiljön var steril med rostfria inslag och fyra bäddsalar som inte gav utrymme för personlig integritet. De äldre fick inte ha parfym, blommor eller husdjur. Besökstiderna var strikta och skulle någon få en drink till maten så fick det smusslas.”[...]”Få säger att de vill tillbaka till gårdagens äldrevård men samtidigt osynliggör och motarbetar de oss som varit med och utvecklat dagens högkvalitativa äldreomsorg.”

Tre myter om friskolor.

Eftersom vinst är så dåligt kan ju Vänsterpartiet förespråka dess totala avskaffande i ekonomin, så når vi förlusternas socialistiska samhälle. 

Tara Smith om den dygdige egoisten

Tara Smith är filosofiprofessor vid University of Texas i Austin och författare till böckerna Moral Rights and Political Freedom, Viable Values: A Study of Life as the Root and Reward of Morality och Ayn Rand’s Normative Ethics: The Virtuous Egoist. Den 13 maj var hon i Stockholm inbjuden av Timbro för att föreläsa om Ayn Rands filosofi. En bra introduktion och föredraget finns på Timbros hemsida och på Youtube.

Läs även Joseph Rowlands artikel om altruismens inkonsekvens och Timothy Sandefurs bloggpost om altruism och evolution. (Har länkat till dem tidigare)

Tio sanningar som förändrade amerikansk historia

Snart är det 4 juli, datumet för den amerikanska självständighetsförklaringen, ett unikt frihetligt dokument som många amerikaner själva missat innebörden av.

Timothy Sandefur har på sin blogg listat ”Ten truths that changed American history”, med anledning av en lista på ”Ten lies that made American history”. Sandefur skriver: ”Some people enjoy emphasizing the “lies” of American history—and of course it is important to keep the dark side of our past in mind, and to remember how crucial skepticism is in a democracy. On the other hand, reverence is important, too, and an overemphasis on “the lies” can mislead, and can feed an ugly character trait: the self-flattering notion that you’re far too smart to fall for idealism.

Of course, our history and culture have also been profoundly shaped by great truths—and telling those truths often took far more courage than the opposite. At this time of year, especially, it’s worth pausing to think about ten great truths that changed, and continue to change, the United States.”

Läs om dem här!

Tidigare blogginlägg om självständighetsförklaringen.

Sofi Oksanen om Rysslands informationskrig

Har tidigare bloggat om Ukrainakrisen och Rysslands propagandakrig här och här. Jag länkade bl.a. till en artikel av den estnisk-finska författaren Sofi Oksanen, som har erfarenheter av Sovjettiden.

Oksanen höll den 12 juni ett tal i Tjeckien om Rysslands informationskrig på konferensen ”The Legacy of Totalitarianism Today”. Kan läsas här.

”Russia is being led by men with KGB training who are professionals of the human mind and experienced in propaganda. They are the experts of psychological warfare. They know how the western mind works; they know what kind of narratives the news use here. They know that Crimea cannot hold the West’s interest for long, whatever happens there. They bet that the West will not learn since it has not done so before either.”

Den ryska regimen är obehagligt framgångsrik med sin vilseledande propaganda, inte bara i ryskspråkiga media utan även i den flerspråkiga Russia Today (RT), som styrs av regimen.

CUF: Salute to the European Freedom

Lokalavdelningar i Centerpartiets Ungdomsförbund har lagt upp detta fina klipp som ett svar på obehagliga klipp från Sverigedemokraternas Ungdomsförbund och andra invandringsfientliga ungdomsförbund i Europa, som detta. När invandringsfientliga pratar om ”identitär” och ”varje folks frihet” är det eufemismer för uppfattningen att raser inte ska beblanda sig med varandra.

Dessutom med musik från ett av mina favoritstycken, Claude Debussys Clair de Lune.

”Europe belongs to us” säger SDU:arna. Associationerna går osökt till denna sekvens i filmen Cabaret.

Migro, det liberala forumet för migration och fri rörlighet.

Min röst gick till Christofer Fjellner

I valet och kvalet. Hur jag skulle rösta i valet till Europaparlamentet var inte självklart. Det hade onekligen varit lättare att vara dansk medborgare. Då hade jag utan tvekan röstat på Liberal Alliance, istället för som nu ha mina favoritkandidater spridda i tre olika partier, Christofer Fjellner (M), Hanna Wagenius (C) & Christian Engström eller Amelia Andersdotter (PP).

Även att avstå från att rösta var ett alternativ. Jag är starkt EU-kritisk, och det demokratiska underskottet är stort i EU. Europaparlamentet är inte heller en ”vanlig” lagstiftande församling. EU-kommissionen lägger i regel förslag, som sedan parlamentet och ministerrådet ska ta ställning till. Att rösta på en kandidat är inte samma sak som att i ett svenskt riksdagsval rösta på en kandidat i ens valkrets, där sedan partigruppen i riksdagen ungefär röstar på samma sätt, låt vara att enskilda häftiga strider internt förekommit som den om FRA-lagen. I Europaparlamentet är de flesta partierna med i stora partigrupper med väldigt stor spännvidd, och där man också tar ställning till paketförslag som kan spreta åt alla håll.

Det är även djupt provocerande hur EU och de enskilda medlemsländerna drivit igenom det etatistiska Lissabonfördraget. Efter först ha haft skepnaden av ”EU:s konstitution” (läs kritik här), som röstades ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna, återuppstod i stort sett samma innehåll i form av ett ”nytt” fördrag, som först röstades ner i en folkomröstning i Irland, och efter en andra folkomröstning i samma land, där EU pumpade in pengar till ja-sidan, gick det igenom. Därefter fortsatte ratificeringsprocessen i de övriga medlemsländerna. Detta trots att EU själv satte som villkor att faller förslaget i ett land, faller det helt. Det var också vedervärdigt att se EU-kommissionärerna Margot Wallström (S&D) och Guy Verhofstadt (ordf för liberala, eller snarare partiellt liberala ALDE) visa en fullkomlig fientlighet mot en demokratisk process:

Att Verhofstadt även i övrigt har obehagliga drag har jag förutom ovannämnda tagit upp här.

Men nu sitter vi här med Europaparlamentet och det finns vettiga ledamöter som gjort viktiga insatser, och andra kandidater som skulle kunna göra det. Till slut kom jag fram till att Christofer Fjellner får min röst. Mina skäl är väldigt lika Mattias Svenssons, som redovisades på Neos blogg i förrgår. Sägas ska att jag hade Fjellner bland mina favoriter innan detta, bl.a. la jag på Facebook upp information om vilka mina favoriter var tidigare i veckan. Det är utifrån en helhetssyn jag väljer Fjellner. På minuskontot finns svajigheten angående ACTA, men har på flera andra punkter markerat för integritet. Och det hör inte till vanligheterna att höra politiker säga detta som Fjellner gjort: ”Varje politiker bör ta med sig Bastiat i sitt arbete.” (Läs om franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat här.)

Piratpartiet, som jag liksom andra partier inte håller med om allt, har gjort stora insatser för den personliga integriteten. Men problemet är att de sitter i den gröna gruppen och i andra än sina profilfrågor röstar som den, och den gruppen är generellt väldigt federalistisk med krav på EU-skatt, större budget och andra åtgärder som går på tvärs mot liberalism. Men jag har stor respekt för Engström & Andersdotter.

Hanna Wagenius, ordf för CUF, är egentligen min absoluta favorit. Hon har kommit i topp i alla valkompasser jag gjort. Men hon står som nr 4 på Centerpartiets lista, där de två första namnen är helt ointressanta för mig, och jag ser det som osannolikt att hon skulle kunna komma in, även om personkryss betyder mycket i EP-valet. Fredrick Federley, som står på tredje plats, och bedriver en väldigt aktiv personvalskampanj, fångar upp många liberalt sinnade och har en större chans. Anledningen till att jag inte vill kryssa honom är att efter FRA-omröstningen och riksdagsbeslutet om Lissabonfördraget bedömer jag honom som opålitlig. Det är annorlunda med europaparlamentariker som inte har suttit i riksdagen och röstat för dylikt, men att tala om ett ”smalare men vassare EU”, när fördraget gör EU allt bredare och trubbigare, är goddag yxskaft och inte trovärdigt. Lägg därtill oviljan i (C) att ens driva modesta reformer av EU:s jordbrukspolitik. Jag menar dock absolut inte att Federley, om han kom in i parlamentet, skulle vara värdelös. Han är trots allt liberal på många viktiga punkter, och skulle säkert göra bra insatser. Men då röstar jag hellre på Fjellner.

Inget enkelt val. Jag kommer naturligtvis ha noga koll på vad Fjellner, som jag aldrig röstat på tidigare, gör under kommande mandatperiod. Men jag är övertygad om att han kan fortsätta sin liberala kurs, och att han genom många kryss får ett tydligt mandat för detta.