Den ekonomiska friheten i världen

Den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världens länder som görs av The Heritage Foundation, finns nu att beskåda på deras hemsida.

USA har halkat ner en hel del, och ligger nu på åttonde plats, strax efter Kanada. Såväl Bushs som Obamas politik är orsaken till detta.

Sverige ligger på plats 21 och har ökat den ekonomiska friheten. Den borgerliga regeringen, som jag kritiserat så mycket för annat, bl.a. integritetspolitiken, får krediteras detta.

Föga förvånande ser man även vilken betydelse ekonomisk frihet har för ett lands välstånd. Nordkorea och Zimbabwe hamnar längst ner på listan.

Grekisk tragedi: EMU

Som flera av oss som var aktiva i borgerliga Medborgare mot EMU under folkomröstningen 2003 varnade för: EMU-projektet är ett politiskt projekt som kommer att skapa instabilitet. Med det kommer EU serveras ytterligare redskap att låta sina bläckfiskarmar ta sig in på allt fler ställen. Mattias Svensson skriver på Neos blogg om vad som nu händer i fallet med Grekland och den belgiske f.d. premiärministern, ”socialliberalen” Guy Verhofstadts förslag att låta superstaten reglera mer och ta fram spenderbyxorna bakom ryggen på EU:s skattebetalare.

Verhofstadt är numera ordförande för den ”liberala” partigruppen ALDE i Europaparlamentet. De ”liberala” EU-federalisterna lyckas fortsätta spotta liberalismen i ansiktet.

Ayn Rand i Sydsvenskan

I dagens Sydsvenskan har Jens Liljestrand en artikel om Ayn Rand på kultursidan. Det är med anledning av de två biografier om henne som kom ut under hösten i USA, Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller och Goddess of the Market av Jennifer Burns. Jag har länkat till recensioner av båda böckerna tidigare på min blogg. De kan läsas igen här resp. här. Jag har precis införskaffat Hellers bok och inte hunnit läsa den än.

Liljestrand hade Rand som ungdomsförälskelse men anser sig ha mognat bort från henne. Han är dock betydligt mer positiv till Rand än vad andra recensenter av henne varit genom åren i svensk press. Osaklighet, förvrängningar och undanhållande av vad hon egentligen stod för har varit vanligt, som jag tagit upp här och här. Tyvärr lyckas inte heller Liljestrand redovisa Rands filosofi, utan riktar in sig på hennes person, och då företrädesvis hennes dåliga sidor. Han konstaterar ”att det starkaste argumentet mot Ayn Rands rationalitetsteorier är de paradoxer som präglade hennes eget liv”. Jag håller inte med. Vore det inte också på sin plats att i så fall förklara vad idéerna går ut på? Som jag skrivit tidigare begick Rand misstag, och en del av dem var allvarliga. Jag skrev också i mitt svar till Johan Wennströms ledare i SvD:

”Vilka är då idealen? Ja, hennes primära dygder identifierade utifrån värdet av den enskilda människans liv och vad hennes natur kräver är rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Hur de tillämpas bäst kan vara öppet för diskussion, och visst kunde Rand ibland vara onödigt hård, kantig och kärv, men vad är problemet med dessa dygder? De kan kompletteras, och en del objektivister har velat lägga till det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja , i ickeuppoffrande mening) som en lika viktig dygd. Men för att diskutera det bör man känna till vad Rand stod för och inte vara osaklig i framställandet av hennes idéer.”

Att försöka leva upp till en filosofi och ställa etiska krav på sig själv och andra, är en ständig kamp och strävan. Rand sa själv att ”människan är varken allvetande eller ofelbar”. Att inte fullt ut lyckas leva upp till idéerna, innebär inte att de (eller alla idéerna) blir värdelösa och ointressanta, och att man därmed bekvämt kan strunta i dem och frågeställningar om vad som utgör det goda livet, och förfalla till likgiltighet, cynism och nihilism. Jag är själv ingen okritisk beundrare av Rand och är intresserad av revideringar av och tillägg till hennes filosofi. Men jag har aldrig stött på en tänkare som gett sådan inspiration och med en sådan poetisk kraft haft en sådan tilltro till människans potential, till hennes möjligheter att lyckas här på jorden och formulerat en sådan fascinerande integrerad filosofi.

Under hennes tid fanns det ingen filosof eller politiker som ens gav en läpparnas bekännelse till principen att ingen har rätt att initiera våld och tvång mot någon, ej heller hörde man någon med sådan bestämdhet hävda att varje människa är ett självändamål och inte ett medel för andras mål, att människan varken ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv. 

De allra flesta människor har inget emot att låta staten, vålds- och tvångsmakten, kränka individens rättigheter för att få igenom sina mål. Här kan man snacka om övermänniskoideal. Ofta har de sällan tänkt igenom saken, och många skulle svara ja på frågan om människan är ett självändamål och att initierandet av våld och tvång ska bannlysas i relationen mellan människor. Men få bryr sig om att sätta sig in i de principiella implikationerna av sådana ställningstaganden och lever med motsägelsefulla premisser.

Rand gjorde upp med Nietzsche som hon hade inspirerats av i sin ungdom (då hon säkert också var traumatiserad av upplevelserna av den blodiga ryska revolutionen). Hon menade att han stod för mystik och irrationalism, där ”viljan” sätts över förnuftet. I Urkällan visade hon genom exemplet Gail Wynand hur nietzscheanen misslyckas. Nietzsche hade påverkat ett otal författare, och här i Norden bl.a. August Strindberg, Vilhelm Ekelund och Edith Södergran. Från Nietzsche fick Rand den poetiska inspirationen ifråga om människans storhet och betydelse i emotionell bemärkelse, ej intellektuell. Men hon byggde upp en helt ny filosofi påverkad av Aristoteles och den klassiska liberalismen. I förordet till 1968 års utgåva av Urkällan skrev hon:

”Religion’s monopoly in the field of ethics has made it extremely difficult to communicate the emotional meaning and connotations of a rational view of life. Just as religion has pre-empted the field of ethics, turning morality against man, so it has usurped the highest moral concepts of our language, placing them outside this earth and beyond man’s reach. ”Exaltation” is usually taken to mean an emotional state evoked by contemplating the supernatural. ”Worship” means the emotional experience of loyalty and dedication to something higher than man. ”Reverence” means the emotion of a sacred respect, to be experienced on one’s knees. ”Sacred” means superior to and not-to-be-touched-by any concerns of man or of this earth. Etc.”

För en genomgång av Rands filosofiska utveckling och hennes litterära influenser rekommenderas The Ideas of Ayn Rand av Ronald Merrill.

Ayn Rand var ett geni, och dessa har inte sällan svårt att hantera sin omgivning. Att ha en kritisk distans till Rand är bra, men då bör man rimligen också ha en kritisk distans till de rykten och anekdoter som florerar om Rand. Liljestrand skriver om Rand som ”amfetaminmissbrukande”. Bakgrunden är det bantningspreparat som innehöll amfetamin som Rand började ta på 40-talet. Barbara Branden, som var nära vän med Rand från 1950 fram till brytningen 1968, skriver i sin samtidigt kritiska och beundrande biografi The Passion of Ayn Rand (1986) att det var ganska låga doser av preparaten, och att det inte finns några belägg för att de skulle ha påverkat Rands hälsa. Kanske utgjorde de skada, kanske inte. Efter ett läkarbesök i början av 70-talet upphörde Rand att ta pillren på läkarens inrådan.

Liljestrand skriver också om fundamentalistiska Randianer som ”lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana”. Nu vet jag inte vilka erfarenheter Liljestrand har, och om sådant förekommer är det naturligtvis helt förkastligt. Men jag har själv drabbats av och tagit del av väldigt många andras erfarenheter från de som inte tål minsta kritik av Rand. Det kan ha varit väldigt skruvade och bisarra reaktioner, men inte av den arten som Liljestrand beskriver. Nu finns det ju bland alla de miljoner som läst Rand och som berörts djupt av henne alltid knäppgökar, men frågan är vilka som är de ”vanliga” reaktionerna.

I början av 90-talet splittrades den objektivistiska rörelsen och gentemot The Ayn Rand Institute etablerades The Objectivist Center, idag The Atlas Society, som vill föra en mer öppen diskussion om objektivismen och dess utveckling. Idag finns det ytterligare grupper som inte tar ställning för varken det ena eller andra institutet. Det är knappast en svaghet, utan snarare en styrka och bekräftar det livaktiga intresset för Rands idéer och deras frammarsch. I början finns det en liten krets av devota anhängare, efterhand sprids idéerna till fler och olika organisationer och tänkare tar sig an idéerna, utvecklar dem och för dem vidare. Det är en nyttig process som främjar självständigt tänkande, helt i linje med Rands filosofi.

Liljestrand tycker att Rands eget liv ”strandade i ynklighet och självbedrägeri”. Kanske var det så i vissa avseenden, som i affären med Nathaniel Branden. Men i andra avseenden var det inte så. Barbara Branden skrev i sin biografi: ”De som dyrkar Ayn Rand och de som förbannar henne gör henne samma otjänst: de gör henne overklig och förnekar henne mänsklighet.”

Som jag har tagit upp här tidigare, har Rands inflytande vuxit ännu mer under det gångna året. Hennes böcker säljer mer än någonsin.  Stephen Hicks skriver här också om Rands växande inflytande.

Playboys intervju med Rand från mars 1964.

Mer om objektivismens filosofi här.

The Fountainhead: Michael Caines favoritroman

I en BBC-intervju nyligen (går ej längre att avlyssna på nätet) uppgav en av mina favoritskådespelare, Michael Caine, att hans favoritroman är Urkällan av Ayn Rand. Här är några plock från en annan intervju, där han även uppger att hans första dotter fick namnet Dominique efter Dominique Francon i romanen. Kul!

Caine gillar inte heller höga skatter. Han lämnade Storbritannien på 70-talet pga det. Återvände när Thatcher kom till makten och röstade på henne. Röstade senare på Labour under Tony Blair, för att åter byta och aviserar att han kommer att rösta på Tories vid nästa val. Han kritiserade Labours senaste förslag på skattehöjningar här och här.

”The Government has taken tax up to 50 per cent and if it goes to 51 I will be back in America. They have reached their limit with me and that’s what will happen to a lot of people. You know how much they made out of that high taxation all those years ago? Nothing. But they sent a mass of incredible brains to America. We’ve got 3.5 million layabouts laying about on benefits, and I’m 76, getting up at 6am to go to work to keep them. Let’s get everybody back to work so we can save a couple of billion and cut tax, not keep sticking it on.”

Kloka ord från Herta Müller

I det senaste numret av tidskriften Axess finns en bearbetad version av Niels Barfoeds intervju i Weekendavisen (41, 2006) med Herta Müller, nobelpristagare i litteratur. Islamism är ämnet, och Müller drar paralleller med de äldre totalitära rörelserna, nazismen och kommunismen, som hon upplevt och skrivit om.

”Vi [i Västerlandet] har uppfunnit individen. På denna uppfinning baserar sig våra lagar, institutioner och rättigheter. Den enskilda människan är viktig. Och hos oss får hon definiera sig som hon behagar. Detta faktum måste andra kulturer se i ögonen, erkänna och leva med. Och vi har uppfunnit toleransen. Den är ett av våra centrala värden. Att förlöjliga den är också en kränkning.
Jag tycker det är härligt att vi till exempel har något som heter balett. Och har något som heter mode. Människokroppen är vacker; därför visar vi upp den. Den är vacker i alla sina varianter och uppenbarelseformer, allt från den så kallade klassiska gestalten till invalidens kropp i all sin särprägel och individualitet. Vi har lov att visa fram kroppen, eftersom vi värdesätter den. Det är en rätt vi har kämpat oss till, och som är en del av vår självförståelse.”

– Att imamerna vände sig till de religiösa centren i Mellanöstern har tolkats som en desperat reaktion på den förödmjukelse som muslimska invandrare i Europa har utsatt för, från inkvarteringsförhållandena i asylförläggningarna till storstädernas integrationsproblem. Muhammedteckningarna var droppen som fick bägaren att rinna över, heter det.
”Det är att blanda samman två skilda saker. Varje omänsklig behandling är självfallet kränkande och smärtsam. Men det drabbar ju alla utsatta människor i den moderna världen. Förödmjukande behandling från det offentligas, från ”systemets” sida är inte förbehållen muslimer. Muslimerna har ingen särställning här. Vad hjälpte det den muslimska minoriteten i Holland att man slaktade en filmregissör? Vad hjälper det människorna i flyktingförläggningarna att imamerna springer iväg till översteprästerna i Mellanöstern? På vilket sätt förbättrar det förhållandena i invandrargetton att man hotar tecknare till livet? Det gör inte att ungdomarna får arbete. Självklart är det förfärligt att skickas tillbaka, särskilt för någon som har flytt för sitt liv. Men det är inte i moskén som lösningen på problemen ligger. Den ligger i en ändrad lagstiftning, i de västerländska institutionerna och opinionerna. Det är där som slaget ska stå.””[...]

”– Men vad är det då som krävs, enligt din mening?
”Det finns ett utopiskt svar och ett pragmatiskt. Det behövs en uppdelning inom islam. Politik är politik, och tro är tro. Och dessa två måste skiljas åt. Det gäller i det stora som det lilla. I storpolitiken och i invandrargrupperna. Men det vi ser är stalinism i religiös förklädnad. Det är det ena. Den pragmatiska vägen är att inte lämna dissidenterna i sticket utan stödja demokraterna bland de invandrade muslimerna så mycket vi kan. Så mycket att det blir allt mindre riskabelt att ansluta sig till dem.””[...]

”– Hur ska den realismen komma till uttryck?
”Jag skulle önska att vi lade ner minst lika mycket energi på att ta totalitarismen på allvar och till exempel bekymra oss för Israel i förhållande till den kommande iranska kärnvapenmakten, som på att odla den heliga, rutinmässiga antiamerikanismen, som sätter all kritisk analys och alla balanserande värderingar på standby. I medierna hör man till exempel inte mycket om ryssarnas deal med iranierna, om deras skumma motiv i spelet om Iran och deras leveranser av uranteknologi till mullorna. Och får vi ändå höra något om det, så framkallar det inte för den skull någon större uppståndelse! Och det trots att man i en gudsstat har Gud som förevändning för allt, även för att använda atomvapen. Men nej, det hetsar inte upp oss. Inte heller hetsar det upp oss att den fanatiska islamismen i form av iranska terrorister, som strömmar över gränsen till Irak i en ohelig allians med Saddams forna anhängare, dagligen går till mordiska angrepp på befolkningen. Det enda vi kan tänka på i det sammanhanget är den amerikanska närvaron och oljan-oljan-oljan.””

Kul med en litteraturpristagare som har kloka synpunkter på världsläget och individens rätt. Hon motsäger visserligen sig själv när hon säger att i respekten för olika värderingar är ingens bättre än andras värderingar. Men det är just bättre de frihetliga värderingarna är, de som Müller själv omfattar.

Kristendomens olycka

Jag har just läst klart vännen Johan Norbergs lysande bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat. Kapitel om nutida forskning om lyckan varvas med kapitel som beskriver synen på lyckan genom historien. Ett kul grepp som gör läsningen omväxlande och intressant. Johan och jag har gemensam politisk och filosofisk inriktning och även jag har läst om motsättningar mellan Platons och Aristoteles idéer under antiken, och hur Aristoteles kommer i skymundan under den tidiga kristendomen, för att senare hållas vid liv i den muslimska världen, och därefter återföras till Europa av Thomas av Aquino på 1200-talet, och därmed bereda vägen för renässansen och upplysningen. Men boken ger ändå intressanta infallsvinklar och genomgången av den moderna lyckoforskningen är imponerande och inspirerande.

Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.

Johan refererar bl.a. till Charles Freemans bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Johan skriver om hur den kristne tänkaren Augustinus, påverkad av Paulus, framställer idéer om lycka vilka blir centrala för kristendomen. Augustinus orealistiska och ensidiga syn på lycka, blir en lycka som endast kan upplevas passionerat i Paradiset. Den är omöjlig i jordelivet, där människans liv tvärtom är en process av rening genom lidande. Att sträva efter egen lycka är ont. Så stakas vägen ut för den lidandekult och de kyrkliga övergrepp som har satt sin prägel på kristendomens historia ända fram till idag.

En samtida med Augustinus var filosofen och matematikern Hypatia i Alexandria. Hon mördades av en kristen mobb 415, vilket Johan också tar upp i samband med att de kristna, när de väl fått makten i Romarriket, började sin klappjakt på tänkare och forskare, varav en del flydde till Persien. Det intressanta är att det har gjorts en film av den spanske regissören Alejandro Amenábar (som regisserade The Others), Agora, som handlar om Hypatia och förstörelsen av biblioteket i Alexandria. Filmen har premiär i Sverige den 26/2.

Det finns endast fragment av texter om Hypatia, och förstörelsen av biblioteket är omtvistat bland historiker i fråga om det var ett av flera bibliotek som förstördes, och där ett förstördes tidigare. Men oavsett detta och att jag inte sett filmen än, och inte kan bedöma om den är bra gjord, så har en intressant debatt redan börjat. Katolska kyrkan har reagerat negativt och tycker att filmen ”främjar hat mot kristna och klichéer om den katolska kyrkan”. Tja, katolska kyrkan har gjort sitt bästa för att bete sig svinaktigt under årens lopp, så klichéer har knappast skuld till dess skamfilade rykte.

Amenábar sa vid inspelningen att hade inte biblioteksförstöringen och förföljelsen av vetenskapsmän skett, hade människan redan varit på Mars vid det här laget. Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Då Hypatia även var astronom har filmen en extra intessant och tragisk symbolik i vetenskapens fall och vidskepelsens uppgång som skedde just vid denna tid.

Det skulle alltså dröja 800 år innan Aristoteles åter fick betydelse i Europa (om man undantar muslimska Spanien) genom Thomas av Aquino. Thomas ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild. Det skulle leda till renässansen och upplysningen, där i likhet med de delar av Kalifatet där Aristoteles hade inflytande under medeltiden, fri forskning och vetenskapliga landvinningar blev resultatet.

Många konservativa brukar vårdslöst tala om sin respekt för traditioner med fraser som ”Aten, Rom och Jerusalem”. Att konservativa inte sällan hanterar historien på detta sätt, och inte förmår dra korrekta slutsatser utifrån skiftande idéer, är kanske inte förvånande med tanke på de bristfälliga intellektuella redskap och den villrådighet som vanligtvis utmärker konservatismen, men det är förbluffande att många konservativa (som i regel är kristna) inte kan se hur tydlig den diametrala motsättningen är mellan den unga, framväxande kristendomen och de aristoteliska idéer som betydde så mycket för antikens blomstring (även om Platon också hade inflytande), och vad det innebar för Europa efter 400-talet.

Som jag tagit upp tidigare, levererade Christopher Hitchens en välformulerad kritik av det kristna kärleksbegreppet:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.” — Robert Ingersoll

”The Christian God is a being of terrific character — cruel, vindictive, capricious and unjust.” — Thomas Jefferson

(Min trilogi om USA och religionen tar också upp konflikten mellan kristendom och frihet)

Hemsida för filmen Agora.

Intressant Hayekdebatt

Timothy Sandefur startade på Cato Unbound en intressant debatt om Friedrich Hayek som varade under december månad. På länken kan man följa den, och efter den avslutats hade Sandefur en sista kommentar på sin blogg.

Sandefur kritiserar Hayeks syn på social evolution och hans idéer om ”spontan ordning”, då de saknar normativa principer för att skilja denna ordning från den av Hayek ogillade ”konstruktivistiska rationalismen”. Då Hayeks idéer tangerar konservatismen har det även intresse för en vidare diskussion.

Jag har tidigare länkat till kritik av Hayek utifrån objektivistisk utgångspunkt; från Edward Younkins här, och från Lindsay Perigo här (vars artikel har kommentarer här).

Framsteg för frihetligt collegeprojekt

För två år sedan skrev jag här på bloggen om lanseringen av ett nytt projekt att skapa ett college för förnuft och frihet i USA, The College of The United States, och dess ledande grundare Marsha Familaro Enright, som jag träffat. Behovet är starkt med tanke på den dåliga utbildningen och inte minst allmänbildningen bland amerikanska studenter (gäller tyvärr även i andra länder). Modellen är ett ”liberal arts college”. Därutöver ska mer utrymme ges åt frihetliga idéer. Liberal arts colleges i USA är i regel de sista bastionerna för lärdom och bildning.

Projektet går framåt. I somras anordnades ett veckolångt seminarium för gymnasie- och högskolestudenter. I ett nyhetsbrev låter Enright meddela att man nu lyckats få till stånd ett samarbete med Shimer College, ett liberal arts college i Chicago:

”On December 10^th, I signed an agreement with Shimer College to teach the first College of the United States course, ”The Morality of Capitalism,” starting January 21, 2010.  Shimer College is a well-established and fully accredited liberal arts college with a curriculum based on the Great Books and teaching methods that are consonant with ours. It resides on the campus of the Illinois Institute of Technology (IIT), near downtown Chicago.

Founded in 1853, Shimer adopted the ”Hutchins Plan,” one of the original Great Books curriculums, in 1950. Shimer uses these classic texts for the vast majority of its classes, with the Socratic seminar approach as its teaching method. One result: Shimer produces one of the highest rates of graduates with doctorates of any institution in America. 

In ”The Morality of Capitalism,” the students and I will explore economic and political ideas from ancient times to the present, discover the philosophical premises underlying divergent views of capitalism, and examine the ethical basis–and real-life results–of the market system.

Recently, some Shimer trustees raised concerns that the program had been including more contemporary, postmodern works than is warranted by the Hutchins Plan, and that more classic works about freedom needed to be included in the curriculum.”[...]

”The course will run from January 21 to April 21, 2010. Here’s a brief description:

Capitalism has brought more wealth to more people than any other system in history. In those countries that have adopted capitalism, the standard of living since the Industrial Revolution has far outstripped all the growth of the previous millenia. Yet capitalism is often reviled as evil or, at the best, amoral.
 
What are the facts? Is capitalism good or evil? How do we determine its moral status?
 
In this course we will consider the facts and arguments concerning these issues and examine the question ”Is there a moral basis for capitalism?”

Given the conventional attitude towards capitalism, this will be one of the most unusual classes in the nation.

I anticipate that most students will arrive at the course influenced by the many collectivist, anti-capitalist ideas that are pervasive in education and the culture. We’ll closely examine the wildly diverging ideas of thinkers – ancient to modern, communist to capitalist – and the results: human life under collectivism versus human life under capitalism. And we’ll explore the visions embodied in the widely disparate ethics that are at the foundation of these conflicting ideologies.
 
Here are some of the readings, which are filled with challenging ideas…

Students will read selections from a wide variety of famous works, representing many contrasting and conflicting ideas about the foundation of ethics, the good society, and capitalism. These will include powerful and influential texts from Plato’s Republic and Aristotle’s Nicomachean Ethics to Locke’s Second Treatise on Government and Smith’s The Wealth of Nations…from Marx and Engels’ The Communist Manifesto to Mises’ The Anti-Capitalist Mentality…from Rand’s Capitalism: the Unknown Ideal to Rawls’ A Theory of Justice.
 
In addition to exposing the students to the full range of ideas about capitalism, the College’s teaching methods will emphasize the use of reason, analysis, and facts. Our specialized approach to discussing the texts will encourage students to develop their own, independent, fact-based, rational judgments and arrive at their own conclusions.”

Om behovet av ett nytt college skriver Enright:

”All around us, we can see rampant and dangerous ignorance…. 

Nearly half of all 18- to 24-year-olds don’t think it’s important to know where countries cited in the news are located. Millions of adults take on enormous mortgage debt without thinking about how they will pay for it. Government officials confiscate money from productive businesses in order to save failing ones.  

What’s the cause of such catastrophes? One answer is clear: the sad state of our educational system.

Consider a few examples of the outrageous ideas and practices that are astoundingly widespread on campuses nationwide. . . . 

- The National Education Association enthusiastically endorses infamous collectivist left-wing organizer Saul Alinsky’s book, Rules for Radicals, approvingly quoting this terrifying passage: ”The Radical does not sit frozen by cold objectivity…He hits, he hurts, he is dangerous… Radicals are most adept at breaking the necks of Conservatives.” Is it any wonder indoctrinated students reject reason and objectivity and advocate force and violence to achieve their misguided goals? 

- Orwellian ”Free Speech Zones” are popping up on an increasing number of college campuses, according to the Foundation for Individual Rights in Education. This ”politically correct” policy limits open debate to small designated spots on campus. Everywhere else is off limits to ”unapproved” speech, a policy that stifles discussion and disagreement.

- The recent ”Climategate” scandal revealed the tawdry, unprofessional behavior that’s apparently commonplace in climate science. Researchers at several universities destroyed or distorted key evidence that doesn’t fit their agenda and routinely discredited and smeared dissenters.

And these are just a few examples of the problem.Is it any wonder that ignorance, anemic reasoning skills, and collectivist ideas are pervasive in higher education–and, in consequence, throughout our culture? 

Only those trained in the art of objective reasoning, and certain of its grounding in what’s true and right, can effectively combat this plague. Only those who know the importance of ideas and their history will be equipped to recognize and fight the collectivist, totalitarian aims disguised as ”noble” and ”humanitarian” policies. 

And this is why there couldn’t be a better time to renew your support for our radically new alternative….”[...]

”This is why I decided to launch The College of the United States. 

A remarkable group of trustees and advisors is collaborating with me. They include highly accomplished business people, professionals, and academics who are helping to ensure that The College’s faculty and curriculum will be of the highest quality and that this new institution will succeed. 

Imagine a school where young people consistently learn…. 

- Evidence, logic, and objective reasoning–in every subject and course. 

- The philosophy of individualism that celebrates self-reliant human achievement–countering the collectivist dogma of dependence, parasitism, and self-sacrifice. 

- A curriculum that demonstrates the virtues of Western culture, capitalism, and markets–morally and practically. This is in contrast to the curricula of many colleges in which the achievements of Western civilization are either ignored or reviled.”

Nazismens rötter

1982 publicerade den objektivistiske filosofen Leonard Peikoff boken The Ominous Parallells, där nationalsocialismens filosofiska rötter utreddes och vad de betyder för dagens USA. 2006 gav Stephen Hicks, filosofiprofessor vid Rockford College i Illinois, ut sin dokumentär Nietzsche and the Nazis som DVD, där nazismens filosofiska grund också utreds utifrån objektivistisk synvinkel. Hicks, som jag f.ö. har haft förmånen att träffa och som är en bra föreläsare, har nu börjat göra en transkription av DVD:n i textform. Kan läsas här (hela texten är inte klar än, men det är bara att gå in och kolla emellanåt).

Intressant är även denna samling av citat från ledande nazister och fascister som Hicks sammanställt. Jag hade själv en lista på sådana citat från tiden före dataåldern, dvs innan jag skaffade dator -99, men jag har letat förgäves efter den i byrålådorna. Därför är det bra att se flera av dem igen samlade.

Några exempel:

“National socialism is the determination to create a new man. There will no longer exist any individual arbitrary will, nor realms in which the individual belongs to himself. The time of happiness as a private matter is over.”
—Adolf Hitler

“[S]ocialism is sacrificing the individual to the whole.”
—Joseph Goebbels

On “the money pigs of capitalist democracy”: “Money has made slaves of us. “Money is the curse of mankind. It smothers the seed of everything great and good. Every penny is sticky with sweat and blood.”
—Joseph Goebbels

“The party is all-embracing. It rules our lives in all their breadth and depth. We must therefore develop branches of the party in which the whole of individual life will be reflected. Each activity and each need of the individual will thereby be regulated by the party as the representative of the general good. There will be no license, no free space, in which the individual belongs to himself. This is Socialism—not such trifles as the private possession of the means of production. Of what importance is that if I range men firmly within a discipline they cannot escape? Let them then own land or factories as much as they please. The decisive factor is that the State, through the party, is supreme over them, regardless whether they are owners or workers. All that, you see, is unessential. Our Socialism goes far deeper.”
—Adolf Hitler

“Besides, there is more that binds us to Bolshevism than separates us from it. There is, above all, genuine, revolutionary feeling, which is alive everywhere in Russia except where there are Jewish Marxists. I have always made allowance for this circumstance, and given orders that former Communists are to be admitted to the party at once. The petit bourgeois Social-Democrat and the trade-union boss will never make a National Socialist, but the Communist always will.”
— Adolf Hitler

“As regards the Liberal doctrines, the attitude of Fascism is one of absolute opposition both in the political and in the economical field.”
—Benito Mussolini

“Anti-individualistic, the Fascist conception of life stresses the importance of the State and accepts the individual only insofar as his interests as he coincides with those of the State … . It is opposed to classical liberalism which arose as a reaction to absolutism and exhausted its historical function when the State became the expression of the conscience and will of the people. Liberalism denied the State in the name of the individual; Fascism reasserts the rights of the State as expressing the real essence of the individual … Thus understood, Fascism is totalitarian, and the Fascist State—a synthesis and a unit inclusive of all values—interprets, develops, and potentiates the whole life of a people.”
“The Fascist State, as a higher and more powerful expression of personality, is a force, but a spiritual one. It sums up all the manifestations of the moral and intellectual life of man. Its functions cannot therefore be limited to those of enforcing order and keeping the peace, as the liberal doctrine had it.”
—Benito Mussolini

Svarta tisdagen

Idag tisdagen den 1 december 2009 upphör brevhemligheten i vårt land och den automatiserade massavlyssningen börjar (dvs legalt). Lex Orwell är här. Som om det inte var nog träder även Lissabonfördraget i kraft samma dag. Den europeiska superstaten utan vettiga spärrar släpps lös ännu mer.

Jag skrev här på bloggen om när FRA-lagen klubbades igenom i riksdagen, och jag har berört ämnet flera gånger tidigare. Jag skrev även om när Lissabonfördraget till slut klubbades igenom, liksom jag berört även det flera gånger tidigare. Jag har egentligen inte mycket mer att tillägga just nu, bara en reflektion denna sorgens dag.

Friheten har stött på många motgångar genom historien, och fler kommer. Men friheten har hela tiden kommit tillbaka. Det kommer den fortsätta att göra, bara det finns tillräckligt med engagerade frihetsvänner. Fan, människor har ju kämpat för frihet i minst 2500 år. Vi ger inte upp. De första konkreta exemplen var i antikens Grekland, framförallt Aten, men även några andra stadsstater. Idéer om frihet, likhet inför lagen, motstånd mot tyranni och godtycklig maktutövning började ta form. Idéerna gällde inte alla människor, men början fanns där.

Den engelske 1800-talspoeten Algernon Charles Swinburne diktade ofta om frihet. Här är några rader från ”Erechtheus”: Athens (OK, han överdrev förhållandena något, men kärnan och urkällan fanns där):

”The fruitful immortal anointed adored
Dear city of men without master or lord,
Fair fortress and fostress of sons born free,
Who stand in her sight and in thine, O sun,
Slaves of no man, subjects of none;
A wonder enthroned on the hills and sea,
A maiden crowned with a fourfold glory
That none from the pride of her head may rend,
Violet and olive-leaf purple and hoary,
Song-wreath and story the fairest of fame,
Flowers that the winter can blast not or bend;
A light upon earth as the sun’s own flame,
A name as his name,
Athens, a praise without end.”