Tara Smith om den dygdige egoisten

Tara Smith är filosofiprofessor vid University of Texas i Austin och författare till böckerna Moral Rights and Political Freedom, Viable Values: A Study of Life as the Root and Reward of Morality och Ayn Rand’s Normative Ethics: The Virtuous Egoist. Den 13 maj var hon i Stockholm inbjuden av Timbro för att föreläsa om Ayn Rands filosofi. En bra introduktion och föredraget finns på Timbros hemsida och på Youtube.

Läs även Joseph Rowlands artikel om altruismens inkonsekvens och Timothy Sandefurs bloggpost om altruism och evolution. (Har länkat till dem tidigare)

Tio sanningar som förändrade amerikansk historia

Snart är det 4 juli, datumet för den amerikanska självständighetsförklaringen, ett unikt frihetligt dokument som många amerikaner själva missat innebörden av.

Timothy Sandefur har på sin blogg listat ”Ten truths that changed American history”, med anledning av en lista på ”Ten lies that made American history”. Sandefur skriver: ”Some people enjoy emphasizing the “lies” of American history—and of course it is important to keep the dark side of our past in mind, and to remember how crucial skepticism is in a democracy. On the other hand, reverence is important, too, and an overemphasis on “the lies” can mislead, and can feed an ugly character trait: the self-flattering notion that you’re far too smart to fall for idealism.

Of course, our history and culture have also been profoundly shaped by great truths—and telling those truths often took far more courage than the opposite. At this time of year, especially, it’s worth pausing to think about ten great truths that changed, and continue to change, the United States.”

Läs om dem här!

Tidigare blogginlägg om självständighetsförklaringen.

Sofi Oksanen om Rysslands informationskrig

Har tidigare bloggat om Ukrainakrisen och Rysslands propagandakrig här och här. Jag länkade bl.a. till en artikel av den estnisk-finska författaren Sofi Oksanen, som har erfarenheter av Sovjettiden.

Oksanen höll den 12 juni ett tal i Tjeckien om Rysslands informationskrig på konferensen ”The Legacy of Totalitarianism Today”. Kan läsas här.

”Russia is being led by men with KGB training who are professionals of the human mind and experienced in propaganda. They are the experts of psychological warfare. They know how the western mind works; they know what kind of narratives the news use here. They know that Crimea cannot hold the West’s interest for long, whatever happens there. They bet that the West will not learn since it has not done so before either.”

Den ryska regimen är obehagligt framgångsrik med sin vilseledande propaganda, inte bara i ryskspråkiga media utan även i den flerspråkiga Russia Today (RT), som styrs av regimen.

CUF: Salute to the European Freedom

Lokalavdelningar i Centerpartiets Ungdomsförbund har lagt upp detta fina klipp som ett svar på obehagliga klipp från Sverigedemokraternas Ungdomsförbund och andra invandringsfientliga ungdomsförbund i Europa, som detta. När invandringsfientliga pratar om ”identitär” och ”varje folks frihet” är det eufemismer för uppfattningen att raser inte ska beblanda sig med varandra.

Dessutom med musik från ett av mina favoritstycken, Claude Debussys Clair de Lune.

”Europe belongs to us” säger SDU:arna. Associationerna går osökt till denna sekvens i filmen Cabaret.

Migro, det liberala forumet för migration och fri rörlighet.

Min röst gick till Christofer Fjellner

I valet och kvalet. Hur jag skulle rösta i valet till Europaparlamentet var inte självklart. Det hade onekligen varit lättare att vara dansk medborgare. Då hade jag utan tvekan röstat på Liberal Alliance, istället för som nu ha mina favoritkandidater spridda i tre olika partier, Christofer Fjellner (M), Hanna Wagenius (C) & Christian Engström eller Amelia Andersdotter (PP).

Även att avstå från att rösta var ett alternativ. Jag är starkt EU-kritisk, och det demokratiska underskottet är stort i EU. Europaparlamentet är inte heller en ”vanlig” lagstiftande församling. EU-kommissionen lägger i regel förslag, som sedan parlamentet och ministerrådet ska ta ställning till. Att rösta på en kandidat är inte samma sak som att i ett svenskt riksdagsval rösta på en kandidat i ens valkrets, där sedan partigruppen i riksdagen ungefär röstar på samma sätt, låt vara att enskilda häftiga strider internt förekommit som den om FRA-lagen. I Europaparlamentet är de flesta partierna med i stora partigrupper med väldigt stor spännvidd, och där man också tar ställning till paketförslag som kan spreta åt alla håll.

Det är även djupt provocerande hur EU och de enskilda medlemsländerna drivit igenom det etatistiska Lissabonfördraget. Efter först ha haft skepnaden av ”EU:s konstitution” (läs kritik här), som röstades ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna, återuppstod i stort sett samma innehåll i form av ett ”nytt” fördrag, som först röstades ner i en folkomröstning i Irland, och efter en andra folkomröstning i samma land, där EU pumpade in pengar till ja-sidan, gick det igenom. Därefter fortsatte ratificeringsprocessen i de övriga medlemsländerna. Detta trots att EU själv satte som villkor att faller förslaget i ett land, faller det helt. Det var också vedervärdigt att se EU-kommissionärerna Margot Wallström (S&D) och Guy Verhofstadt (ordf för liberala, eller snarare partiellt liberala ALDE) visa en fullkomlig fientlighet mot en demokratisk process:

Att Verhofstadt även i övrigt har obehagliga drag har jag förutom ovannämnda tagit upp här.

Men nu sitter vi här med Europaparlamentet och det finns vettiga ledamöter som gjort viktiga insatser, och andra kandidater som skulle kunna göra det. Till slut kom jag fram till att Christofer Fjellner får min röst. Mina skäl är väldigt lika Mattias Svenssons, som redovisades på Neos blogg i förrgår. Sägas ska att jag hade Fjellner bland mina favoriter innan detta, bl.a. la jag på Facebook upp information om vilka mina favoriter var tidigare i veckan. Det är utifrån en helhetssyn jag väljer Fjellner. På minuskontot finns svajigheten angående ACTA, men har på flera andra punkter markerat för integritet. Och det hör inte till vanligheterna att höra politiker säga detta som Fjellner gjort: ”Varje politiker bör ta med sig Bastiat i sitt arbete.” (Läs om franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat här.)

Piratpartiet, som jag liksom andra partier inte håller med om allt, har gjort stora insatser för den personliga integriteten. Men problemet är att de sitter i den gröna gruppen och i andra än sina profilfrågor röstar som den, och den gruppen är generellt väldigt federalistisk med krav på EU-skatt, större budget och andra åtgärder som går på tvärs mot liberalism. Men jag har stor respekt för Engström & Andersdotter.

Hanna Wagenius, ordf för CUF, är egentligen min absoluta favorit. Hon har kommit i topp i alla valkompasser jag gjort. Men hon står som nr 4 på Centerpartiets lista, där de två första namnen är helt ointressanta för mig, och jag ser det som osannolikt att hon skulle kunna komma in, även om personkryss betyder mycket i EP-valet. Fredrick Federley, som står på tredje plats, och bedriver en väldigt aktiv personvalskampanj, fångar upp många liberalt sinnade och har en större chans. Anledningen till att jag inte vill kryssa honom är att efter FRA-omröstningen och riksdagsbeslutet om Lissabonfördraget bedömer jag honom som opålitlig. Det är annorlunda med europaparlamentariker som inte har suttit i riksdagen och röstat för dylikt, men att tala om ett ”smalare men vassare EU”, när fördraget gör EU allt bredare och trubbigare, är goddag yxskaft och inte trovärdigt. Lägg därtill oviljan i (C) att ens driva modesta reformer av EU:s jordbrukspolitik. Jag menar dock absolut inte att Federley, om han kom in i parlamentet, skulle vara värdelös. Han är trots allt liberal på många viktiga punkter, och skulle säkert göra bra insatser. Men då röstar jag hellre på Fjellner.

Inget enkelt val. Jag kommer naturligtvis ha noga koll på vad Fjellner, som jag aldrig röstat på tidigare, gör under kommande mandatperiod. Men jag är övertygad om att han kan fortsätta sin liberala kurs, och att han genom många kryss får ett tydligt mandat för detta.

Stephen Hicks föreläsning om postmodernism

2004 kom Stephen Hicks, filosofiprofessor vid Rockford University i USA, ut med den läsvärda boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault, som är en uppgörelse med postmodernismen. Nu har boken översatts till svenska av Timbro med titeln Postmodernismens förklaring. Den 4 april var Hicks på besök hos Timbro i Stockholm och höll ett föredrag i samband med lanseringen av den svenska utgåvan. Som vanligt är Hicks en lysande föreläsare. Jag var inte själv där, men föredraget ligger uppe på Timbros hemsida och på Youtube.

Intervju med Hicks i The New Individualist om postmodernismen.

Från Jamaica till USA jämte en intellektuell resa med Ayn Rand

Något förvånande publicerade nyligen den vänsterinriktade sajten Salon en intressant artikel av filosofidocenten Jason D Hill om hur han som homosexuell och ateist i ett djupt religiöst och homofobiskt Jamaica lyckades skaffa sig en ny framtid i USA och hur Ayn Rands filosofi gav honom en intellektuell rustning. Utdrag:

”Much of Rand’s work, I said, was about the moral status of the individual human soul in an age of mediocrity. What turned individuals away from Ayn Rand was not her atheism, not her defense of laissez-faire capitalism or even her rational demolition of altruism. It was something more visceral. It was their complicity in the destruction of the noblest and most idealistic sense of life that lay within their own souls. Somewhere along the way they told themselves that they had grown up. What they had done, though, tragically, was to annihilate the capacity to hold steadily to a vision of life’s better possibilities and their ability to be the chief engines of change within their own lives.

They had become disillusioned with life largely because they had bought into a cult of appeasement that seduced them into accepting the false idea that to get ahead required compromises, while Rand advocated an unbreachable commitment to one’s values and an equal commitment to the morally unimpeachable character that is required to uphold and preserve such values.

People think of Ayn Rand, I am convinced, 30 years after encountering and studying her philosophy and after deeply observing her detractors, and they feel retrospective shame and guilt over abandoning their idealistic selves — the sense of immeasurable benevolence and optimism they had known at 16 and irrevocably lost, a loss that cost them their vitality and a purpose for living on earth. Celebrating exaltation, heroism and achievement they had learned to sacrifice the best within themselves for a non-recuperable price. Once you you’ve sold your soul, it is no longer yours. You cannot recover it. In enshrining mediocrity such individuals had alienated themselves further from their deepest potential.

Ayn Rand, I submitted, was the penultimate scapegoat of our age who was routinely hated for her stylized creation of a wondrous universe in an age where too many people were polluting it with their unbridled vulgarity and mindless narcissism.

In one sense, she was the quintessential American novelist and thinker. She advocated self-reliance, rugged individualism, limited government, American optimism and benevolence and the can-do-attitude that is the unprecedented hallmark of American exceptionality. On the other hand — and this is part of why she is resented by many so-called progressives and conservatives alike — her philosophical sensibilities are truly outside the mainstream of Anglo-American analytic philosophy. At heart, she represented an aristocracy of the soul and of the mind, a perceived elitism by some; however, if that catchphrase has any conceptual resonance — it was an elitism to which all were invited provided they were willing to do the consistent thinking that will always be required of anyone who wishes to live as a human being.”

Läs även i sammanhanget Joseph Rowlands artikel Selfish Altruism, som jag länkat till här tidigare.