Fler artiklar om Ukraina och Ryssland

Mitt föregående blogginlägg hade flera artiklar om Ukrainakrisen. Allt eftersom månaden har gått har det tillkommit ännu fler intressanta och viktiga inlägg i frågan. Jag nämnde Anne Applebaum. Här är en annan artikel av henne om möjligheterna och problemen med folkliga revolutioner utifrån vad som hände i Ukraina. Jag länkade även till ett blogginlägg av Sydsvenskans korrespondent Kalle Kiniivilä. Hans blogg är informativ om vad som händer i Ukraina och Ryssland.

Den estnisk-finska författaren Sofi Oksanen skrev en bra artikel som översattes i Expressen, ”Svik oss inte igen” . Garry Kasparov, den ryske schackspelaren och dissidenten som är ordförande för The Human Rights Foundation (och vars grundare och VD Thor Halvorssen jag intervjuade förra sommaren), skriver om Putin här.

Och Putin fortsätter att strypa oberoende media i Ryssland.

Rysslands propagandakrig

Under pågående kris i Ukraina, där ryska trupper gått in för att ”skydda” etniska ryssar, trots att inga förföljelser mot dessa har dokumenterats, utan det istället är ett övergrepp från Rysslands sida och som egentligen handlar om Rysslands problem, vilket Johan Norberg skrev om i sin senaste Metrokrönika, blockeras två ukrainska TV-stationer i Krim och på den enas frekvens visas nu statsägd rysk TV. Samtidigt trakasseras journalister och Putinfientliga.

Rysslands regering under despoten Putin använder sig av propaganda som sprider falska rykten och vilseleder. Anne Applebaum, som förra året kom ut med den läsvärda boken Järnridån, skrev häromdan i Daily Telegraph om Rysslands propagandakrig och vikten av en rejäl informationskampanj för att kontra den ryska regimens lögner. Applebaum intervjuas också i dagens Svenska Dagbladet om krisen.

Historikern Timothy Snyder har i en serie artiklar i New York Review of Books, se här, här och här, beskrivit händelseförloppen med bl.a. den nu störtade presidenten Viktor Janukovytjs diktatoriska handlingar, protesterna mot honom, de komplicerade förhållandena om språk och etnicitet i Ukraina samt Rysslands propagandakrig.

Även statsvetaren Mi Lennhag vid Lunds universitet skrev i veckan om den röriga situationen beträffande språk och etnicitet i Ukraina.

Sydsvenskans korrespondent Kalle Kniivilä skrev på sin blogg om den bristande källkritiken när Ryssland pumpar ut felaktigheter. Texten publicerades även häromdan i Sydsvenskan.

Det är oroväckande att extremnationalistiska krafter får inflytande i Ukraina, men som Snyder m fl skriver, utgör de en liten grupp. Partiet Svoboda, som nu har ministrar i den nya regeringen, fick 10% i det senaste valet, men ligger i opinionsundersökningarna på 2,5%. Det andra ultranationalistiska partiet, Högra sektorn, får 1,6% i opinionen.

Ukraina har svåra problem med korruption, som finns både bland oppositionen mot Janukovytj som hos denne själv och dennes anhängare. Men den värsta och farligaste parten i den här konflikten är den ryska regimen.

Förändring i Venezuela?

Det har under de senaste veckorna varit mycket uppmärksamhet kring turbulensen i Ukraina. Många frågetecken kvarstår om vad som ska hända. Samtidigt har det varit oroligheter i Venezuela. Det har varit massiva demonstrationer i flera städer. Även i svenska media har man i flera fall rapporterat utan att förfalla till hyllningar till regimen, även om det har varit svårt för journalister i Venezuela. Den auktoritära regimen under president Nicolas Maduro har svarat med hårdhänta metoder och regeringstrogna miliser har skjutit dödande mot och misshandlat demonstranter, ofta under polisens tysta medgivande, när inte polisen själv misshandlat. Även soldater har skjutit mot demonstranter. Det finns personer i betydelsefull ställning som varit lojala mot Maduro som tycker att han gått för långt i övertrampen. Regeringen har förutom allmänt nedsättande termer om demonstranterna undvikit att rapportera om protesterna, och istället visat underhållningsprogram.

Demonstranterna är trötta på den extremt höga brottsligheten — under förra året mördades 23 000 i landet (som har 29 milj inv) och Caracas anses nu vara världens farligaste miljonstad — och en ekonomi i fritt fall med brist på allehanda basvaror från toalettpapper till smör och även de enklaste läkemedel. Följder av de socialistiska experimenten med planekonomi. Samtidigt har landets regim sedan Hugo Chavez tid (han avled i mars förra året) varit repressiv, med strypning av oberoende media, trakasserier av oliktänkande och arresteringar på politiska grunder. I min intervju med den venezuelanske liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen (i exil i USA) från i somras beskriver Halvorssen regimens obehagliga metoder för att sätta åt oppositionella.

Halvorssen var också medförfattare till denna artikel i The Atlantic i april förra året om hur regeringen inför det då stundande presidentvalet använde sig av fula tricks och hot för att manipulera valresultat, vilket jag då också bloggade om.

I samband med protesterna arresterades oppositionspolitikern Leopoldo López i veckan. The Human Rights Foundation, som Halvorssen är chef för, har förklarat López regeringens samvetsfånge.

Michael Moynihan hade häromdan en bra artikel i The Daily Beast om den venezuelanska regimens nyttiga idioter i västerländska demokratier, och som kör med dubbla måttstockar. Vi har sett dem i Sverige också, exempelvis på Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor.

Tidigare i veckan hade Dalibor Rohac & Juan Carlos Hidalgo på Cato at Liberty en artikel som jämförde protesterna och situationen i Ukraina och Venezuela. Det finns vissa paralleller.

Den ekonomiska friheten i världen

Den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världen som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal finns nu uppe på deras hemsida. Även om det finns brister med sådana här rankningar, illustrerar de tendenser. Ekonomisk frihet är mycket viktigt för välstånd.

USA fortsätter sin nedgång, och är nu på 12:e plats. I toppen ligger som förra året Hong Kong, Singapore, Australien, Schweiz, Nya Zeeland och Kanada. Längst ner som vanligt Nordkorea, Kuba, Zimbabwe och Venezuela.

När afghanska kvinnor var friare

En påminnelse om att vunnen frihet snabbt kan förloras. Bilder på och beskrivning av afghanska kvinnors liv under 50-, 60- och 70-talen i brittiska Daily Mail. Det var skillnad mellan stad och land, men förändringen blev total under Talibanerna. Huvudstaden Kabul kallades på 60-talet Centralasiens Paris.

När Kanada var liberalast i världen

Att gradera länder i fråga om liberalism (politisk, ekonomisk och social frihet med en minimal stat) är ofta vanskligt. Varje år redovisar exempelvis Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal respektive Cato Institute den ekonomiska friheten i världen. Se här och här. Många faktorer ska tas med i beräkningen, och ett land kan på vissa områden vara väldigt liberalt, medan det på andra inte alls är det eller väldigt lite. Sådana undersökningar illustrerar dock tendenser och kan vara värdefulla. I fallet ekonomisk frihet visar dem dess betydelse för välstånd.

Men frihet är förstås mer än ekonomisk. Historiskt brukar USA anges som frihetens land nummer ett, särskilt åsyftande dess självständighetsförklaring och författning och 1800-talet, samtidigt som även Storbritannien och Schweiz blev väldigt fria länder under 1800-talet. Det fanns dock några allvarliga avvikelser från frihet i USA. I första hand slaveriet förstås. Även om det var begränsat till Södern, var dess förekomst en sådan skändning av människans rättigheter att det sänkte USA:s generella frihetlighet betydligt, så även den efterföljande rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna. Vidare fanns det, åtminstone i flera delstater, religiöst-puritanskt motiverade inskränkningar av den sociala friheten. Inte heller när det gäller ekonomisk frihet var USA alltid så liberalt. Protektionism och andra statliga förmåner till vissa företag förekom, och i slutet av 1800-talet växte de populistiska och progressistiska rörelserna fram med krav på en större roll för staten för välfärdsfrämjande.

Om man undantar slaveriet (som avskaffades i det brittiska imperiet i sin helhet 1833) var alla dessa inskränkningar i friheten något som förekom i alla länder i varierande grad under 1800-talet. Tullar kontra frihandel var en stor stridsfråga i de flesta länder, även i Sverige. Kvinnors lika individuella rättigheter, liksom olika minoritetsgruppers, kom successivt att beaktas i allt fler länder. Generellt var friheten i USA ändå stor. Det fanns skäl till varför så oerhört många emigrerade till landet.

Ett ofta bortglömt land i detta sammanhang är Kanada. Även om det alltid har beundrats för sin politiska frihet, har det av klassiska liberaler historiskt setts som mindre frihetligt än USA, då det ju var den lojalistiska delen av Brittiska Nordamerika som det skapades ur, och i modern tid har landet haft en stor roll för staten ekonomiskt. Men redan tidigt på 1800-talet kom landet att få relativt stor frihet, politiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som många andra västerländska demokratier påverkades man av de frihetliga landvinningarna i USA och liberalismens framväxt globalt.

I de ovan nämnda rapporterna om den ekonomiska friheten i världen, har Kanada sedan flera år gått förbi USA. Naturligtvis finns det punkter där det är mer frihetligt i USA än i Kanada, men att Kanada befäst sin tendens är intressant, då landet även därmed haft en sundare ekonomisk utveckling. Kanadensiska Fraser Institute har en rapport om den ekonomiska friheten i kanadensiska provinser och amerikanska delstater. Alberta och Saskatchewan har störst ekonomisk frihet. På tredje plats kommer den amerikanska delstaten Delaware. Det finns ett samband, dock ej det enda, mellan större ekonomisk frihet och högre BNP per capita, både i relationen mellan de kanadensiska provinserna respektive de amerikanska delstaterna.

Chris Edwards på libertarianska Cato Institute skriver i artikeln We Can Cut Government: Canada Did om hur statsinterventionismen i Kanada kom långsammare i början av 1900-talet än i USA. Premiärminister Wilfrid Laurier, Kanadas Gladstone, ledde en Liberal regering 1896-1911 som syftade till ”absolute liberty political and commercial”: Individuell frihet, frihandel, låga skatter, ökad invandring och en minimal stat inom ramen för ett långtgående decentraliserat Kanada med största möjliga autonomi från Storbritannien.

Laurier sa: ”Canada is free and freedom is its nationality.” & ”Nothing will prevent me from continuing my task of preserving at all cost our civil liberty.” & ”The good Saxon word, freedom; freedom in every sense of the term, freedom of speech, freedom of action, freedom in religious life and civil life and last but not least, freedom in commercial life.” Han bekämpade även värnplikten, som infördes av en Konservativ regering 1917. Läs mer om Lauriers liberalism här. Kanada fick under denna tid hög tillväxt och blomstrade.

Kanada hade ingen centralbank före 1935, och under 30-talsdepressionen gick inte en enda kanadensisk bank i konkurs. Se Per Hortlunds bok Fribankskolan: Monetär laissez-faire i teori och praktik (Timbro 2002), som kan läsas online. Och behöver jag påminna om att Kanada inte hade spritförbud under 1920- och 30-talen?

Tidigare Konservativa premiärministrar, vilka dominerade under 1800-talet, hade drivit en protektionistisk linje, medan det Liberala partiet stod för frihandel. I modern tid har förhållandena varit de omvända för partierna i den frågan. Efter Laurier var det Konservativa regeringar under Robert Borden (1911-20) och R B Bennett (1930-35) som gav staten en allt större roll i de flesta avseenden. Denna trend stod i växande utsträckning även den långvarige Liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King (1921-30, 1935-48) för och dennes efterträdare Louis Saint-Laurent (1948-57). Men det var under de Liberala premiärministrarna Lester Pearson och Pierre Trudeau på 60- och 70-talen som statsinterventionismen var som störst, med åtföljande ekonomiska problem. Chris Edwards beskriver hur de offentliga utgifterna i relation till ekonomin var desamma i Kanada och USA fram till 60-talet. Därefter ökade de mer i Kanada, även om de också ökade i USA. Men medan USA än idag brottas med höga offentliga utgifter, har Kanada lyckats begränsa dem mer än USA, och även genomfört flera marknadsliberala reformer.

Det finns liberala partier i vissa provinser som är helt fristående från det federala Liberal Party of Canada, men precis som detta och det regerande Konservativa partiet under Stephen Harper, saknas en stringent frihetlig linje, även om de frihetliga dragen har ökat inom de olika partierna. De Konservativa tenderar vara mest socialt konservativa, men de dragen förekommer även stundtals i andra partier. I ekonomiska frågor har de Konservativa varit mest pådrivande för lägre skatter och mindre offentlig sektor sedan ett antal decennier, men även det Liberala partiet har rört sig från den närmast socialdemokratiska politiken under Pierre Trudeau till en mer marknadsliberal inriktning, även om det fortfarande är ”socialliberalt”.

Sedan april i år är Justin Trudeau, son till Pierre, ledare för det Liberala partiet. Ironiskt nog för hans framlidne far, har Justin Trudeau signalerat en ny linje för partiet som anknyter mer till dess klassiskt liberala rötter, vilket man kan läsa om i denna artikel. Han hyllar Laurier och pratar bl.a. om behovet av frihandel, lägre skatter och legalisering av marijuana. Frågan är dock hur partiet som helhet kan påverkas. Det finns anledning att med spänning följa den politiska utvecklingen i Kanada. F.ö. rekommenderas besök i det vackra British Columbia och storstaden Vancouver, med sitt natursköna läge. Även Nova Scotia och dess Cape Breton Island med The Cabot Trail rekommenderas. Montreal har en intressant blandning av gammalt och nytt.

Wilfrid Laurier

Students for Liberty växer snabbt

Den libertarianska studentorganisationen Students for Liberty hör till de snabbast växande studentförbunden i USA, och har även föreningar i andra länder. Efter att bara ha funnits i fem år har man nu fler medlemmar än de Republikanska och Demokratiska studentförbunden. Det finns förstås andra stora studentföreningar över det politiska spektrat, men att Students for Liberty växer är roligt och ett tecken på att libertarianska/klassiskt liberala idéer vinner mark, och kommer att påverka framtida politik.

TV-journalisten John Stossel, som själv är libertarian, intervjuar här tre personer från Students for Liberty: