Idag är det presidentval i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare Nicolas Maduro fortsätter den repressiva linjen. Venezuela är ett auktoritärt och starkt korrumperat land med svåra ekonomiska problem och hög mordstatistik. Trots detta fortsätter tokvänstern som brukligt att hylla de i Latinamerika så vanliga demagogiska clownerna likt Chavez som styr med järnhand och skapar ekonomisk kris och undergräver rättsstaten och demokratin. Det är inte Brasiliens Lula da Silva eller Chiles Michelle Bachelet som får hyllningskörer, trots att deras mer moderata socialdemokrati med marknadsekonomisk inriktning och respekt för demokratin har varit gynnsammare för deras länder.
Thor Halvorssen & Larry Diamond beskriver i en artikel i The Atlantic den venezuelanska regimens fula och obehagliga tricks för att manipulera valresultat. Jag har här tidigare skrivit om Halvorssen, som är en venezuelansk liberal människorättsaktivist i exil i USA.
Alvaro Vargas Llosa (son till författaren och Nobelpristagaren Mario) var medförfattare till boken Guide to the perfect Latin American idiot som kom ut på engelska 2000 (spanska –96) och som rekommenderas. Utifrån liberal synvinkel skärskådas många myter om Latinamerika med bl.a. särskilt angrepp på en av tokvänsterns frontfigurer i latinamerikadebatten: Eduardo Galeano. 2007 rekapitulerade Vargas Llosa i en artikel om tiden som gått sedan dess och tar bl.a. upp Chavez och Bolivias Evo Morales. Samlingssida med artiklar om framförallt Latinamerika av Vargas Llosa.
Den latinamerikanska fascismen har förstås också bidragit till elände med sitt eget motstånd mot liberalism, marknadsekonomi och rättsstat och utgör en gren av den populistiska tradition som de mer marxistiska grupperna också utvecklats ur. Så hade också Chavez den argentinske fascisten och antisemiten Norberto Ceresole som rådgivare i ett tidigare skede, vilket man bl.a. kan läsa i denna även i övrigt intressanta artikel i The Economist om Venezuela efter Chavez.
Efter Margaret Thatchers bortgång är det många på vänsterkanten som åter ylar om att hon lade ner så många kolgruvor under sin regeringstid, ja dvs inte längre ville hålla dem under armarna med statsstöd. Detta samtidigt som ironiskt nog flera av dessa inom vänstern med rätta oroar sig över utsläpp.
Vad de glömmer är att Harold Wilson, premiärminister för Labourregeringar 1964-70 & 1974-76, stängde många fler kolgruvor än Thatcher. Från 1964 till 1979 (James Callaghan var premiärminister 1976-79) minskade antalet successivt från 545 till 219. Edward Heath var premiärminister för en Toryregering 1970-74, men då lades relativt få gruvor ner. Under Thatchers regeringstid 1979-90 minskade gruvorna från 219 till 65.
Men det är förstås alltid Thatcher som är hatobjektet för tokvänstern som inte har en tanke på vad konsekvenserna hade blivit om man hade fortsatt att pumpa in miljoner i förlustbringande industrier som bl.a. kolgruvorna, samtidigt som inga förutsättningar hade skapats för nya livskraftiga företag att växa fram istället. Storbritannien hade sjunkit i allt djupare misär, tvångsförvaltningen från IMF hade fortsatt, och fler konflikter hade blossat upp. Det hade inte blivit ett tolerantare samhälle när striden om brödfödan hade blivit ännu större om Labour hade fått fortsätta att styra under 80-talet.
Allister Heath har en utmärkt krönika i The Daily Telegraph om Thatchers ekonomiska politik och att hon inte kan klandras för dagens problem.
”She inherited a basket case of an economy, crippled by obsolete state-owned firms, a legacy of decades of poor policies. Management was insular and demoralised, the workforce used as pawns by militant union leaders who would call strikes at every opportunity, customers treated like dirt and production techniques stuck in the past.
Productivity was appalling, overmanning the norm and the quality of UK-made goods notoriously poor. Britain was sclerotic, anti-entrepreneurial and anti-innovation, often specialising in industries with no long-term future.”
Margaret Thatcher har avlidit 87 år gammal. Hon var en av de mest betydelsefulla premiärministrarna, genom liberala reformer, ståndaktighet mot kommunismen, EU-kritik och personlig integritet. Hon hade sina brister, men man får bedöma henne utifrån helheten.
Ja, hon var inte tillräckligt marknadsliberal, det fanns mer att önska om ekonomiska liberaliseringar, men hon genomdrev ändå stora förändringar och bidrog starkt till ett liberalt paradigmskifte. Man får också betänka att hon trots sin viljestyrka inte hade ensamrätt att besluta i ett parti som hade en stark socialkonservativ falang som motarbetade henne.
Ja, hon uttryckte stundtals moralkonservativa värderingar, men hon hörde till de få konservativa parlamentsledamöter på 60-talet som röstade för liberalisering av aborträtten och legalisering av homosexuella relationer.
Ja, hon var för undfallande mot Augusto Pinochet, även om hon kritiserade våldet och övergreppen utan att tillräckligt vilja ställa Pinochet till ansvar för det. Men utan att försvara hennes fel här, var hennes motiv bl.a. att Pinochet var en allierad i Falklandskriget och att han till slut lämnade i från sig makten till en fungerande demokrati och en blomstrande ekonomi. Hon hade även goda relationer till Sovjets Gorbatjov, men där belastas hon aldrig för det. Var Sovjetunionen mildare än Pinochets Chile?
Thatcher spelade en viktig roll för återhämtningen av sitt land, som på 70-talet kallades ”Europas sjuke man”, för idén om en begränsad stat, för öststatskommunismens fall och för motståndet mot ett alltmer svällande och etatistiskt EU. Hon gjorde mer för friheten än de flesta brittiska politiker under 1900-talet.
I ett tal 1996 till minnet av Keith Joseph, en av hennes närmast förtrogna idépolitiker, sa hon bl.a.: ”The kind of Conservatism which he [Keith Joseph] and I — though coming from very different backgrounds — favoured would be best described as ‘liberal’, in the old-fashioned sense. And I mean the liberalism of Mr Gladstone not of the latter day collectivists. That is to say, we placed far greater confidence in individuals, families, businesses and neighbourhoods than in the State.”
Johan Norberg om Thatcher i Expressen med anledning av premiären av filmen Järnladyn förra året.
Free Society Speech 1975
Nej till utökad EU-makt
Så mycket skrattar de inte i den svenska riksdagen. Thatchers sista parlamentstal 22 november 1990.
Uppdatering: Då många på vänstersidan sprider myten om att Thatcher gillade apartheidregimen i Sydafrika, föranleder det behovet att understryka vad hon själv sa i ämnet vid en presskonferens 1987: ”As you know, there is no difference between any of the countries present at the Commonwealth on the need to get rid of apartheid. The difference comes in ways of how to do it(…) So far as Britain is concerned, we believe that sanctions would only harden attitudes rather than promote progress.”
Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.
Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.
Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.
”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””
Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:
”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)
”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””
”Heder” är ett begrepp som har använts flitigt på olika sätt, ofta i sammanhang som egentligen inte är hedervärda, där personer med dålig självkänsla måste återupprätta något som omgivningen, samhället eller familjen förväntar sig, eller som personen tror att omgivningen förväntar sig, med risk för destruktiva följder för alla inblandade. Kirsti Minsaas visar i en bra artikel på The Atlasphere om filmen Rob Roy från 1995 hur ett sunt hedersbegrepp kan åskådliggöras. Utdrag:
In its portrayal of a distinctly moral hero, Rob Roy conforms to Ayn Rand’s Romantic credo that the highest purpose of a fictional work is to project a moral ideal, or, as she liked to phrase it, to hold up an image of “man as he might be and ought to be.” But whereas Rand, in her own fiction, aimed to present a universal moral ideal — personified in heroes who possess virtues she regarded as essential to human flourishing at any time or in any place — Rob Roy gives us a hero whose virtues are intimately bound up with the time and place in which he lives.(…)
It is worth noting that the representation of honor in Rob Roy reflects codes of conduct widely current during the 18th century. The standard view was that honor is a quality of moral nobleness and integrity, residing in a person’s character. In Samuel Johnson’s Dictionary of the English Language (1755), for example, honor is defined as “nobility of soul, magnanimity, and a scorn of meanness.” This dates back to Aristotle, who similarly linked honor to the virtue of magnanimity.
For Aristotle, however, honor was primarily an attitude of esteem or admiration bestowed, by others, on a man of great worthiness. This notion of honor also gained currency during the 18th century. But, under the influence of a decadent aristocracy, it often lost its moral import and decayed into a claim to worthiness derived from nobility of class rather than nobility of soul, something a person of high rank saw as his rightful due by virtue of his superior social position, regardless of moral merit.
In the figure of Rob Roy, we see an honor that fully accords with the conception of honor as a moral quality. Interestingly, it also accords with Ayn Rand’s statement in her West Point address in 1974 that “Honor is self-esteem made visible in action.”
For Rob, honor is above all a matter of self-respect, grounded in his own sense of moral worth, independent of class or how he is judged by other people. This is reflected in his words to his sons that “All men that have honor are kings, but not all kings have honor…. Honor is what no man can give you and none can take away. Honor is a man’s gift to himself.” His words also indicate that he sees honor as an essentially selfish virtue, marked by a person’s unswerving loyalty to his own principles of right conduct.
Rob Roy förklarar för sina barn vad heder är.
Intervju från 1997 med Kirsti Minsaas i Full Context, en tidskrift som först publicerades 1988 för The Objectivist Club of Michigan av Karen Reedstrom (senare gift Minto) för att sedan bli internationellt spridd. Den lades tyvärr ner 2000, men jag har läst den med behållning, i synnerhet för de många intressanta intervjuerna den innehöll. Utdrag från intervjun:
”Q: You are writing a doctoral thesis about Shakespeare. How do Shakespeare and Rand compare?
Minsaas: Well, for me they are both examples of creative genius, having the power to amaze me with the incredible mental power that must have gone into their work.
Q: Are there any important similarities and differences?
Minsaas: The strange thing is that, different as they may seem to be, they are yet very similar in that they deal with the same fundamental issues regarding human existence, particularly on the moral level. Perhaps this has to do with the fact that they are both deeply steeped in ancient philosophical traditions. I am not here thinking only of Aristotle, although he certainly is important in both cases, but also of schools such as Stoicism and Epicureanism and even Platonism. What we find in the literary works of both Shakespeare and Ayn Rand are fictional explorations of the questions that concerned these ancient philosophical traditions, like: how should one live? what is the good life? what is the role of evil in man’s life? why do men fall into tragedy? what is the nature of happiness? But their way of doing this was of course very different. Generally, apart from the fact that Shakespeare wrote dramas and Rand novels, I would say that Shakespeare was a much more openly inquiring writer than Ayn Rand, less dogmatic, closer to Aristotle in fact, less concerned with teaching a doctrine and more concerned with inspiring and provoking the reader to think for himself.
Q: A lot of Objectivists think tragedy in art is automatically bundled with a malevolent sense of life. But I look at a play such as Romeo and Juliet and do not see a tragic sense of life but the author’s warning to future parents of warring families whose children may fall in love. Do you think that tragedy can have the purpose of making people grieve about third party characters and shock them into rethinking their own actions in life? That some tragedy is an effort to inspire the audience through the emotion of grief to become better people?
Minsaas: Yes, I believe these are things that tragedy, good tragedy, may do. But more important, perhaps, from an Objectivist perspective, is the fact that a tragedy, to achieve these effects, indirectly must be strongly value affirmative. It is because we sympathize with the young lovers in Romeo and Juliet, because we identify with their youthful and passionate romance, that we get mad at the parents and the feuding families. In this, the story is in fact very much like We the Living.(…)
Q: In what way can an appreciation and understanding of Shakespeare add to one’s understanding of esthetics? Of ethics?
Minsaas: The supreme value of Shakespeare, I think, lies in his mastery of translating philosophical ideas into drama, of turning different ethical codes into the stuff of dramatic conflict, experienced by thinking, feeling, living human beings. But to fully appreciate this, one has to have some knowledge of both ancient and Renaissance philosophy. Leonard Peikoff has complained about Shakespeare that his characters are not motivated by ideas but by passions, springing up from nowhere. But this is not true at all. Generally, his characters are embodiments of some ethical code or value system. Brutus, for example, in Julius Caesar, is a Stoic, who is destroyed by a rather rigid moral idealism incapable of dealing with the complexities of political reality. And Hamlet was probably meant to represent the code of the courtier that played such an important role in the Renaissance conception of the ideal man and that was popularized through Castiglione’s famous book. The Book of the Courtier. What Shakespeare does with him, however, is that he places him in a situation where he comes under pressures that put his code seriously to the test and force him to readjust it to the demands of reality. Thus, Shakespeare’s tragedies dramatize in different ways what it means to live an ethical ideal in actual reality, put up against the demands of sometimes complex and shifting social pressures. This, I think, should be of great interest to Objectivists – at least to Objectivists interested in living the philosophy rather than just preaching it to other people.(…)
Q: What do you think of the novels of the early 19th century women writers such as Jane Austen and Charlotte Brontë, and why do you think the revival in movies of these books is taking place?
Minsaas: I enjoy both, particularly Austen. I am not too sure about the movie revival, but it might have to do with the fact that many people (both audiences and people in the industry) are tired of the mindlessness and the value vacuum of many contemporary movies and simply go back to great literature for more substance.”
Vad man tror är Rikard III:s kvarlevor har hittats under en parkeringsplats. Diskussionen om huruvida Rikard var en bättre kung än vad som skildras i Shakespeares pjäs kan vi lämna därhän. Jag vill passa på att rekommendera de två utmärkta filmatiseringarna av pjäsen, som är intressanta för gestaltningen av tyrannens godtyckliga makt, även om det inte skulle vara en helt historiskt korrekt bild av den verklige Rikard.
Laurence Oliviers klassiska version från 1955.
Ian McKellen i versionen från 1995 där handlingen genialiskt har förlagts till 1930-talet.
Vidare rekommenderas Timothy Sandefurs essäLove and Solipsism: Law and Arbitrary Rule in Classical Drama, som behandlar Orestien, Rikard III & Antigone.
När tyrannen förstör andra förstör han även sig själv. Han blir offer för det godtyckliga styre han utsätter sina undersåtar för.
Reaktionerna på brittiske premiärministern David Camerons talom EU:s framtid och utfästelsen om folkomröstning i Storbritannien om medlemskap har varit många. Flera, bl.a. EU-minister Birgitta Ohlsson och andra politiker inom EU tycker att Storbritannien ska ta ett helhetsansvar och inte se EU som en à la carte-meny där man kan plocka godbitarna. Men problemet är att EU inte tar ansvar. Man bryter kontinuerligt mot de krav de ställer på sig själva. Det demokratiska underskottet är ett stort problem. Kan inte en debatt om EU:s inriktning föras utan att de med åsikter om mindre centralstyrning klassas som en slags förrädare och hot mot freden?
Man har även drivit igenom Lissabonfördraget (tidigare det närmast identiska ”EU:s konstitution”) trots nej i tre länders folkomröstningar och trots försäkran från EU själv att om fördraget röstas ner i ett land så faller det. Fördraget är indränkt med mekanismer som ytterligare förstärker problem och motsättningar, genom bristande maktdelning, utökad godtycklig maktutövning, vaghet och motstridigheter i syften och ansvarsområden, socialistiska “rättigheter” etc. Och EU:s revisorer har inte godkänt EU:s räkenskaper 18 år i rad.
Då ingen partigrupp i Europaparlamentet har varit förmögen att driva en konsekvent liberal linje är det bra att Cameron (som visserligen själv inte är konsekvent liberal) sätter ner foten och driver diskussionen om EU till sin spets. Det är inte en dag för tidigt.
Den brittiske Konservative EU-parlamentarikern Daniel Hannan har tidigare skrivit artikeln The Case for EFTA, något han fortfarande ser som mest attraktivt, men skriver positivt om förslaget om ett ”associerat medlemskap” i EU för vissa länder. Ingen lätt sak, men om både Cameron och Jacques Delors gillar idén, är det en kompromiss med förutsättning att kunna tilltala flera sidor.
Fler länder borde sälla sig till Camerons utmaning. Om sedan EU inte vill veta av någon förändring, så återstår bara för Storbritannien att träda ur, och då kan man verkligen fråga sig vad EU är bra för.
